Detta är mitt första inlägg här, så jag har lite svårt att egentligen sätta fingret på vad jag ska skriva eller vad jag VILL skriva. Kan i alla fall börja med en liten bakgrund Jag har varit inne och läst i många av trådarna till och från senaste året. Här inne har jag funnit otroligt många kloka och insiktsfulla människor som delat sina öden och erfarenheter. Samtidigt så har min egen alkoholkonsumtion inte nämnvärt förändrats utan jag har väl efter varje besökt fallit tillbaka i tankarna att jag har inga större problem utan har relativt bra koll på hur jag dricker. Men innesrt inne så har jag vetat i många många år att in relation till alkohol inte alls är vad den borde vara eller vad som kan kallas sunt. I stort sett ända sen A och jag träffades i tonåren har jag överkonsumerat på ett eller annat sätt. Måttfullhjet eller att dricka måttfullt, ta ett par öl eller glas vin är en termer som A och jag aldrig diskuterat och då vi har gjort det så har det inte varit varit en vinnande strategi. Jag har vid ett flertal tillfällen provat att dra ner konsumtionen men alltid fallit tillbaka efter ett tag och snart är man tillbaka i samma spår som innan. Våren 2009 lyckades jag hålla upp i 6 månader. Detta var ett resultat av en misslyckad relation, just på grund av A, där jag trodde att relationen skulle räddas genom att hålla mig vit vilket då gav mig oanad styrka. Jag hade då kontakt med beroendecentrum och gick på ett antal gruppträffar med likasinnade. Men så kom midsommar det året och av olika anledningar tyckte jag att jag nog kunde testa lite folköl igen och sen smög det så sakta igång igen. Har därefter endast haft ett par kortare uppehåll på 10-12 dagar och min normala tillvaro har varit att dricka 2-3 dgr i veckan. Nu har jag återigen lyckats hålla 10 dagar, det är dag 10 idag och det känns fantastiskt och jag känner mig stark. Samtidigt är jag livrädd emellanåt när jag tänkte tanken att jag ALDRIG ska kunna dricka igen. Det är något bittersött över det hela. I ena stunden så tackar jag mig själv otroilgt mycket för att jag nu provar att hålla mig från A och slipper allt från olidlig ångest, rastlöshet, hjärtklappningar, bråk med sambo, smygandet, gömmandet osv osv osv. Det finns ju egentligen inte en endaste lite nackdel med att inte dricka, varken fysiskt eller psykiskt. Samtidigt så kan jag i nästa stund både tvivla på min förmåga att hålla mig från A till 100% för resten av livet (vilket jag nog BÖR göra om mitt sunda förnuft får råda) och ha stora tvivel på att jag har några allvarliga problem. Hög konsumtion med jämna mellanrumm. JAVISST. Men ändå inte helt okontrollerat intalar jag mig själv. Som sagt 10e kvällen ikväll. trots att jag är ledig imorgon vilket alltid, till 100% inneburit 4-5st 7% öl hemma framför datorn i soffan. Jag har haft en del sug under dagen och verkligen lekt med tanken att ikväll kan jag ju dricka utan att riskera något, jag ska inte jobba imorgon och kan ha sovmorogn med gott samvete. Men trots att jag gjorde ett ärende vägg i vägg med systemet valde jag att inte handla något idag. Jag har i samförstånd emd sambon anamat devisen en dag i taget och det är den som ger mig kraft i skrivande stund.

Först vill jag passa på att tacka alla er fina medmänniskor där ute som delar med er här i forumet. Jag läser så ofta jag kan och blir ofta berörd och känner stor empati för allt lidande och elände som alkoholen ställer till med. Det är en sån befrielse att veta att man inte är ensam i det här utan att vi är många som känpar hårt. Jag älskade alkohol. Jag drack så fort jag fick chansen och det blev i stort sett alltid för mycket. Jag lovade mig själv och andra hundratals gånger att jag skulle skärpa mig, dricka mindre, mer sällan, inte efter kl24, aldrig dricka på fastande mage, bara dricka folköl osv osv. Men min hjärna var besatt av alkohol. Jag var maktlös. Innerst inne visste jag hur det låg till men jag kunde inte acceptera det. Jag ville inte sluta dricka. Alkoholen var min guldkant tyckte jag och jag resonerade att det är väl min ensak. Jag är väl vuxen och fullt kapabel till att bestämma över mitt eget liv. Men den på ytan polerade fasaden dolde ett stort mörker inom mig med djup ångest, rädsla, oro och självförakt. Jag kom till en punkt där jag mådde så dåligt att jag inte ens visste inte om jag orkade leva längre. Jag visste att jag var tvungen att be om hjälp. Jag gick på mitt första AA-möte och inom gemenskapen där fann jag det jag letade efter. Samhörighet, kamratskap, värme och en tro på att det går att leva nykter en dag i taget. Idag den 4 januari firar jag sex år som nykter. Jag vågar utan att överdriva det minsta påstå att dessa sex år har varit de bästa i mitt vuxna liv. Det är en sådan befrielse att leva nykter och det finns ingen ände på min tacksamhet. Stort tack till alla er fina här inne. All kärlek till er. Kämpa på. En dag i taget.

@amadeus Stort Grattis!
Läst igenom din tråd, ser att du kämpat på... Ger hopp!
Det ger hopp till mig, kommer verkligen att fortsätta mitt a-fria liv - tar en bit i taget, dag för dag!!!
🤗 Kram

Ville bara titta in och önska alla en härlig och fridfull midsommarafton i det fina vädret. Förhoppningsvis även en nykter sådan. Det blir min sjunde nyktra midsommarafton i år och det är förbanne mig inget annat än fantastiskt :-) Jag önskar verkligen att alla som idag är i den sits som jag var 2016 får möjligheten att få uppleva nykterhetens ljuva paradis. Jag kämpar på en dag i taget och idag blir det iskall Pepsi Max i glasen. Kram på er alla.