Är inte helt ny här! Smugit runt och läst senaste året. Tack alla kloka människor!
Jag har druckit alldeles för mycket och alldeles för ofta. Har äntligen fått en tid till beroendeenheten och psyk för att ta itu med mitt mående då alkoholen varit min självmedicinering under allt för lång tid. Jag är redo. Har pratat med min sambo om det och han har upplevt mitt drickande som ett problem. För det har lett till massor av oönskade situationer. Det har alltid handlat om att jag behöver förändras. Fast han har druckit med mig...
Jag är uppvuxen i ett hem med allt för frikostig konsumtion av alkohol. Där min far drack av samma anledningar som jag.
Har slagits mot depressioner och ångest och inte fått rätt hjälp.
Igår letade jag i städskåpet efter såpa, och finner då fyra tomma whiskey kvartingar. Kände mig så enormt sviken. Blev bara tom och kall. Precis så höll min morsa på...
Nu vet jag inte hur jag ska hantera honom. Min känsla har varit att han varit påverkad har jag tryckt undan, fått mig själv att tro att det är gamla hjärnspöken. Och så visar det att min magkänsla var rätt. Som vanligt. Känner mig sviken och splittrad. Har ni några kloka råd?
Jag kan förändra mitt drickande om jag får hjälp med mitt psykiska mående. Mår jag bra har jag ingen anledning att dricka. Det vet jag.
Min partner erkände, sa att han skäms och att vi skulle dra ett streck och gå vidare.
Hur ska jag hantera detta?

Jag brukar inte ge råd utan bara skriva om hur jag gjort.....men inget är hugget i sten.
Om du ägnar all tid åt dig själv och ditt egna drickande så kommer du att må bättre och kan handskas med livet på ett helt annat sätt. Du kan bara förändra dig själv och ditt egna beteende.
Du har ju redan tagit kontakter för att förändra ditt liv och det är ju ett stort steg som du har väldigt mycket nytta av. Att komma ur dimmorna och be om hjälp är en jättegrej ! Jag kommer själv ihåg hur rädd jag var för att blotta mig så !! Det steget var inte lätt men betydde för mig början på en livsstilsförändring även om det tog några år innan jag tog det avgörande beslutet om att inte dricka.
Lycka till och fortsätt skriv här, det hjälper så mycket !!

Åh, jag vill säga tack till @adde och välkommen till dig @operfekt!
När mina medarbetare pekar på en massa saker som ligger långt utanför vad vi kan påverka påminner jag mig själv och dem om: hallå! Ingen idé att lägga energi och kraft på det vi inte kan göra något åt.
Vi blir metastarka om vi jobbar i cirkeln kring oss som vi kan styra över. Det är min erfarenhet gäller också för nykterheten. Livet. Människor.
Varmt välkommen hit, så bra att du har tagit steget! Kram.

@Adde Stort tack. Förstår hur du menar. Men jag trodde att jag kunde förlita mig på min partners stöd och förståelse. Att han skulle stå bredvid mig och vara en pelare för mig. Så som jag alltid sett honom... Allt är rubbat med mitt förtroende. Känner mig så tom.

@Se klart Tack för svar, Jo jag vet att jag ansvarar för mig. Men samtidigt vet jag att jag behöver stöd och pepp. Någon som står pall bredvid mig. Nu känner jag mig ensam och väldigt sviken...
Ang felskrivning i ditt svar så blir det definitivt svårt 😂😂

@Operfekt skrev:"Men samtidigt vet jag att jag behöver stöd och pepp. Någon som står pall bredvid mig. Nu känner jag mig ensam och väldigt sviken..."
jag tänker HALT, hungrig, arg, ledsen/lonley och trött. Känslor som är vanliga att dricka på. Din nykterhet är inte beroende av någon annans jobb och du verkar ha bestämt dig. Det verkar som om ni båda druckit för mycket? Så din partner behöver också bryta ett beroende. Hitta motivationen att sluta. Vad säger hen om det? Han har kanske ursäktat sitt eget drickande med att du dricker mer, så det kommer att bli en process även för honom. Tänker att ni kanske kan hitta en gemensam kraft. Men annars har du motivationen nu. Du har tagit besluten du måste ta. Antingen hänger han på eller blir efter. Men som SeKlart och Adde skriver kan du inte påverka. Du bör heller inte ha det som en ursäkt att dricka. Att du dricker är enbart ditt beslut. Om det är så att hen har ett eget beroende, är det kanske en lite process med insikt, tankar, försök etc innan det faller på plats, så se det inte som ett svek, det handlar om ett beroende och de ”logiska” beslut man fattar när man vill ha. Hoppas det ordnar sig till det bästa.

Jag vill bara tillägga att man verkligen har all rätt att känna både besvikelse- och BEHOV av stöd! Men jag menar mest att nykterhetsjobbet kräver så mycket av oss så det blir viktigt att använda kraften där! Och inte vad som ”skulle kunna vara”. Den gamla vanliga verkligheten! Kram.