Hej
Första gången jag skriver här, efter att jag varit inne en del & läst hur ni alla stöttar varandra.
Jag har nu varit utan alkohol i 23 dagar & analyserar min situation alldeles för mycket.
Därav det kommande lång inlägget.
Jag tror mina A problem började för sju år sedan, i samband med min skiljsmässa.
Jag jobbade, tränade & drack för att dämpa sorgen av att förlora, i mitt tycke, min livskamrat.
Efter ett par år så träffade jag en ny helt fantastisk man. Den första & enda mannen som jag trodde kommit nära inpå
mig både fysiskt & psykiskt. En man jag ville dela livet med, en ny livskamrat.
Problem var bara att denna mannen levde efter konceptet ”fredag hela vecka”. Mycket god mat & fantastiska viner, tisdagar som lördagar.
Min tolleransnivå fortsatte att växa & jag insåg för mig själv att jag dricker inte för det är gott, utan för att hamna i ett avslappnat grått moln.
Med denna A konsumtionen, så gick jag upp i vikt och med viktuppgången så tappade jag självkänslan & självkontrollen (fick kort stubin)
Jag började anklade honom för att vara otrogen (helt taget i luften) och när han inte ville argumentera med mig
(konstigt att man inte vill argumentera med en full kvinna….) så slog jag honom vid ett par tillfällen.
Jag skämdes som en hund över detta dagarna efteråt, och pratade med honom om att jag har problem med att sluta dricka när jag väl börjar.
Jag har ingen botten, jag känner helt enkelt inte av berusningen och kan inte sluta.
Bestämde mig under ett av samtalen för att hålla en månad helt fri från A.
Vad göra han då?!? Han svarar med att ”bara du inte drar in mig i det uppehållet” och sen korkar han upp en flaska vin….
Jag höll upp under en månad, vilket gick ok, men inte lätt när mannen sitter på andra sidan bordet & dricker vin.
Men efter uppehållet så kom jag snabbt tillbaks i gamla mönster…..
Slutet av mars då small det, ordentligt. Vi hade varit ute & jag hade som vanligt druckit för mycket.
Så mycket att jag har flera timmar av den kvällen & natten har stora minnesluckor.
Jag börjar anklaga honom för otrohet, och han som också är berusad, slänger ut mig genom dörren &
säger att jag får inte komma in. Jag ramlar ut & slår mig ordentligt.
Min minnesbild är sen att jag blir så arg, står där ute utan mobil, pengar eller nycklar, att jag börjar kasta
stenar på fönstren (som går sönder). Han i sin tur blir ännu mer förbannad & kommer ut och tar stryptag
om mig efter att han brottat ner mig på gräsmattan.
Vi båda sparkar & slår på varandra. Tills han tvingar mig att ringa min kompis som kommer mitt i natten & hämtar mig.
Dagarna efteråt har för mig bara varit en stor dimma. Min kompis har tagit hand om mig, hanterat all kontakt
med min numera ex (vi var särbos). Hon har hämtat & lämnat av våra saker.
Jag har skrivit till honom & bett om förlåtelse för mitt agerande. Inget svar.
Inget försök från hans sida till förståelse eller förlåtelse. Var alla åren helt bortkastade?
Har han verkligen ingen som helst förståelse över att jag har problem med alkoholen med tanke på hur aggressiv jag blev?
Var detta resultatet av vårt förhållande bara mitt fel? Är det bara alkoholistens fel?
Såg han inte hur dåligt jag mådde?
Jag anklagar mig själv, och det är först 23 dagar senare som jag ställer mig frågan - var det bara mitt fel?
VissenRos