Hej alla!
Jag har suttit här och läst trådar i flera timmar. Jag är imponerad av den visdom och medmänsklighet som finns här. Själv har jag svårt att se mig själv som något annat än en stor idiot just nu. I mars hade jag två år nykter och valde att fira det med ett par flaskor vin. Så höll jag upp ett par veckor innan nästa gång. Därefter blev det tätare mellan gångerna och större volymer. Nu sitter jag här med ångesten och känslan av värdelöshet. Sedan i onsdags har jag druckit tre liter starksprit och två liter stark cider. Och inte har jag ätit något heller. Det är dags att jag tar det här på allvar. Jag har varit alkis sedan 1989 och bara gjort två uppehåll, det första i sju år och så nu det här sista i två år. Jag har skött jobbet dock, har begränsat drickandet till ledig tid. Men nu börjar pensionen närma sig och paniken kommer som ett brev på posten. Om jag tar ett återfall som pensionär, när jag inte längre har ett jobb som begränsar mitt drickande, kommer jag att överleva? Jag har provat det mesta under min karriär, AA, psykiater, KBT, Antabus etc. utan något långvarigt resultat. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste hitta boten inom mig själv.
Förlåt om jag skriver osammanhängande, jag är inte van.

heueh

att det enklaste sättet att gå ner i vikt är att sänka temperaturen inomhus. Larv tänkte jag, men nu är jag inte så säker längre. En av de saker jag såg fram emot när jag flyttade hit var att själv få bestämma hur varmt jag ville ha det inne. Den lägenhet jag bodde i förut var modern, med luftburen värme och ingen termostat. Tydligen är det så det ska vara nuförtiden; hyresgästen har inget att säga till om, värden bestämmer vilket inomhusklimat som är bäst. Man kunde tro att det skulle innebära att termometern ständigt låg i den undre delen av det spektrum som är lagligt, men det hus jag bodde i var annorlunda. Det var ett spanskt (!) bygge och så fort temperaturen kröp ner under nollan fick det panik. Följaktligen kunde jag ha 27 grader varmt inomhus när det var minus tio ute. Försök stå i den sortens värme och klä på er för tio minusgrader så förstår ni att jag ofta var genomsvettig när jag väl kom ut.

Här däremot bestämmer jag själv, jag håller behagliga arton grader i de delar av huset där jag tillbringar mina dagar; aningen högre där jag sover. Jag har ingen våg så jag har ingen aning om huruvida jag har gått ner ett kilo eller fem, men svångremmen talar sitt tydliga språk; två hål har jag kapat från mitt tidigare midjemått. Kanske dags att gå till veterinären igen. Dom har en stor våg ute i receptionen för att väga hundar inför vaccinationer, den brukar jag passa på att använda när jag är där. Hittills har jag haft helt rätt vikt för en Mastiff men jag siktar på Leonberger så småningom, som ung låg jag mer åt Grand Danois - hållet; lång, smal och skranglig, men det är väl en nåd att stilla bedja om så här på gamla dar.

Jag märker det också på hunden; han äter mycket mer nu. Hundar har ju en mer direkt metabolism än vi människor, behöver han mer energi så äter han mer. Vi går kanske lite längre sträckor här uppe, men vi går också betydligt lugnare, hunden tar gott om tid på sig att nosa i dikena så jag står still längre tid än jag rör mig. Inget hurtigt yuppie-jogg här inte. Hursomhelst så jag har börjat snegla lite på de byxor jag inte har fått på mig på år och dar, men som jag ändå inte har kunnat förmå mig att slänga: dom hänger där i garderoben och minner om fornstora dagar då vågen visade tvåsiffrigt. Jag har haft för vana att om jag hittar byxor som jag trivs med så köper jag två par, så många av dem är sprillans nya. Än har jag inte vågat prova, men endera dagen var det väl själva den...

Ha en bra dag allihop!

Jamen, om du är ca 1,90, så är väl strax under?100 kg ingen jätteövervikt? 75 kg (Leonbergerkilon), tycker jag låter lite.

heueh

citera Nils Ferlin: - ty jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Vikten ligger runt midjan tyvärr och ger mig en hög tyngdpunkt. Ställ en bowlingkägla på ett par strumpstickor så förstår du vad jag menar.

Hög igenkänningsfaktor, tyvärr. Men magen är svåraste kroppsdelen att banta ned. Har lärt mig från kinesisk medicin att man liggande kan massera bort något av den genom cirkulära motsolsrörelser runt naveln. Eller var det.. medsols? Skit samma. Massera gärna – det är lugnande dessutom och lugn är bra för allt möjligt, t.ex. "stressmage" som yttrar sig i att fettet pga höjd stresskortisol gärna lägger sig på (och i) magens vävnader. Googla om du inte tror mig!

Ja, men det är kanske jätteviktigt med med eller motsols?. Vore ju katastrof att få motsatt effekt av massagen. I övrigt mår nog magen bra.

heueh

på ett par populärvetenskapliga tidskrifter. Jag är för lat eller kanske bara inte tillräckligt intresserad för att läsa de tunga tidskrifterna som Science eller Nature, medans de jag läser ger en förenklad överblick; de ger mig i princip ett sammandrag av de artiklar som man måste vara något av en specialist för att ha behållning av. Nyligen läste jag en artikel om beroende som jag fann ganska intressant. Den var väldigt kortfattad men innehöll ändå en del matnyttigt. Tydligen så innehåller hjärnans belöningscentrum två sorters tätt sammanflätade neuroner: stop-neuroner och go-neuroner. Stop-neuronerna styrs av förnuftet och gör vad dom kan för att hindra en från att göra korkade saker, go-neuronerna är den där hillbilly'n som man ser på YouTube: Watch this! Go-neuronerna är alltså dom som söker omedelbara belöningar, den där dopamin-kicken som leder till beroende.

Vilka som vinner bestäms som vid alla tävlingar, det är den som kommer först. En del av oss har fötts med snabba go-neuroner och vi har ibland en tendens att utveckla ett beroende. Våra stop-neuroner gör förstås vad dom kan, men är i underläge efter en sen start. Det skulle förklara varför jag har så svårt att stoppa mig själv när jag väl har fått för mig att ta ett återfall. Det skulle också förklara varför jag har så svårt att moderera mina andra dåliga beteenden; ätandet, shoppandet, rökandet etc. Jag har tidigare skrivit om hur man experimenterar med att på magnetisk väg stärka stop-neuronerna och försvaga go-neuronerna så att vi får lite lättare att låta förnuftet styra. Tills dess får jag nog acceptera att mina go-neuroner alltid kommer att vara väl på väg längs banan medans stop-neuronerna fortfarande står på startlinjen och knyter skorna.

Det verkar vara samma typ av mekanismer som ligger bakom alla sorters beroenden, utom sockerberoende. Socker är lite speciellt. Försök på råttor har visat att även om de har gjorts beroende av kokain så föredrar dom socker, det beroendet är alltså starkare. Abstinensbesvären efter socker har också liknats vid det efter heroin. Men här kommer det intressanta: socker har utöver detta också en förmåga att gå förbi hela beslutsprocessen och påverka hungercentrum direkt, det vill säga att så fort man äter socker så blir man sugen på mer, utan att förnuftet får en chans att säga sitt. Det här förklarar varför så många människor som inte har ett beroende ändå inte kan ha en skål med godis stå framme utan att äta upp den.
Bara lite värdelöst vetande så här på morgonkvisten.

Ha en fin dag!

heueh

som jag fann intressant. Man hade gjort ett försök på ett antal personer som fick titta på bilder fullsmockade med figurer av varierande form och färg. För varje röd figur dom hittade fick dom tio kronor. När dagen var slut hade dom fått ihop en skaplig summa pengar. Nästa dag ändrades reglerna; dom skulle leta efter figurer med en specifik form men dom fick inga pengar för besväret. Det visade sig att de flesta fortsatte leta efter röda figurer, trots att de inte fick någon belöning och trots att de visste att de skulle misslyckas med den egentliga uppgiften. På bara en futtig dag hade dom alltså utvecklat ett beroende. Skanningar visade också mycket riktigt att hjärnan frigjorde en liten dos dopamin varje gång de såg en röd figur. Det är märkligt så fort det går att bli beroende, jämfört med hur lång och plågsam processen är när det gäller att göra sig av med det.

heueh

var frusen idag. Så har det varit ett tag nu, ena dagen är det någon plusgrad, nästa är det minus en eller ett par grader. Det hör årstiden till antar jag, mig besvärar det inte. Snötäcket ligger kvar men har förvandlats till skarsnö, så igår hängav jag mig åt lite nostalgi. En lek vi ägnade oss åt som barn var att försöka gå på skaren utan att sjunka igenom. När skaren nästan bär, men bara nästan, blir det där en utmaning. Man kan inte bara kliva upp på den; bara om man fördelar vikten på båda fötterna håller den för ens vikt. Så det var vad jag ägnade en del av min tid åt igår, jag satte upp ena foten först, sedan försökte jag med en kombination av hopp och knäböj få upp den andra utan att bryta igenom det sköra ytskiktet. Barnsligt, jag vet, men rätt kul faktiskt. Hoppas bara ingen såg mig.

Jag har suttit i telefon stora delar av natten. Min son befinner sig, som jag skrivit tidigare, i USA för att lösa ett akut problem hos en kund och behövde min hjälp till och från. Det är lite jobbigt det där; man pratar en stund, slumrar en stund, så ringer telefonen igen och man måste återigen försöka få igång hjärncellerna. Varje gång man lägger huvudet på kudden så hoppas man att det är färdigt, att man ska få sova resten av natten, men icke. Till slut, när det verkligen är färdigt, så vågar man inte tro det utan ligger vaken och väntar på att den där stridstrumpeten ska ljuda ännu en gång. Det löste sig till slut; det visade sig att felet låg hos kunden, vi hade gjort allt rätt från början. Att tro att de skulle betala för hans resa vore önsketänkande dock, jänkarna har generellt sett filosofin att det alltid är någon annan som ska betala, oavsett vems felet är. Så har det alltid varit, vi lärde oss tidigt att ta rejält betalt för våra tjänster redan från början så att vi skulle ha råd att inte få betalt senare. Se bara på Donald Duck, f'låt, Trump ska det vara, och hans mur.

Jag tror hunden fick korn på sin första ekorre igår. Jag skriver tror, för jag såg den aldrig. Allt jag såg var hunden som rusade in under en gran för att sedan, besviken, sitta och titta upp längs stammen. Där vi bodde innan fanns det inga ekorrar, åtminstone inte längs den rutt vi gick, så det här lilla kreaturet var något helt nytt för honom. Med tanke på hans attityd gentemot möss och sorkar så tror jag inte han hade några illasinnade avsikter; han ville säkert bara hälsa. Ekorren i fråga kunde ju naturligtvis inte vara säker på det, jag tror det råder en viss språkförbistring bland djur, så han tyckte nog det var säkrast att förhandlingarna skedde med en viss nivåskillnad mellan parterna. Nåväl, jag tror nog det kommer fler tillfällen, inte för att jag har några större förhoppningar om att ekorren kommer att ändra sin taktik, men det är väl där tjusningen ligger antar jag; att alltid kunna hoppas på nästa gång...

Ha en bra dag allihop!

Nu får jag feeling! Skulle kunna göra en hel Heueh om det där med skarsnö och minnen från min uppväxt vid Nordpol.., – jag menar: Polcirkeln. Och det där med att försöka reda ut teknikaliteter som kund lyckats ordna till, som är nästintill omöjliga att trassla rätt bakifrån, in och sedan ev ut! Hu! Fint att ni lyckades! ...och det där med hur djur av ol sorter kommunicerar, skulle kunna bli en hel... essä, som en fabel, kanske. Och snyggt det där med Trump – mur, nästan ett palindrom, önskar det stannat därvid irl.

heueh

sluta dricka, det handlar om att börja leva nykter har flera kloka människor skrivit här inne. Jag tror jag så smått har börjat fatta det där nu och leva efter den devisen. Mina tidigare nyktra perioder har jag slutat dricka, sedan har jag inte tänkt mer på det, livet har bara fått rulla på som vanligt. Det har ju funkat det också, ett tag i alla fall och jag har självklart mått bra, men kanske var jag dåligt förberedd när tankarna på ett återfall började poppa upp. Hursomhelst känns det annorlunda nu, jag tänker inte så mycket på den mörka sidan av min personlighet utan fokuserar mer på att njuta av alla de små stunder av glädje som livet som nykter erbjuder. På något sätt lever jag mer avslappnat nu, det känns som om jag har hittat den där bekväma platsen i livet; den som jag inte har en tanke på att lämna.

Hunden däremot har det inte lätt just nu. Någon av tikarna i grannskapet löper och han vill ju inget hellre än att ta sig dit och ragga lite. Inte för att han är särskilt bra på det, jag har sett honom försöka snacka in sig hos tikar och det avlöpte aldrig väl. Han är framfusig och envis, det finns ingen finess i hans uppvaktande, om det ens kan kallas det; han går rakt på pudeln kärna eller i detta fall: direkt på tikens..., ja, ni vet vad jag menar. Det har gett honom en del åthutningar men inte har han lärt sig något av det inte. Eftersom han inte får ta på sig finkostymen och ge sig ut på friarstråt så försöker han öva på mig i stället och nej; han är inte någon finkänslig älskare, vore jag tik skulle jag också köra iväg honom. Så även om jag lät honom träffa en lämplig tik så skulle han knappast få chansen att bli pappa, stackarn.

Det får mig att fundera på hur världen skulle se ut om vi människor fungerade på samma sätt. Tänk om kvinnor bara var mottagliga för romantiska inviter under en vecka per år, hur hade vårt samhälle då varit ordnat? Jag kan föreställa mig kalabaliken på barer och klubbar, när alla ska ut och hitta någon att fortplanta sig med. Slagsmålen om den vackraste kvinnan, vinnaren som kommer fram, tilltufsad och blödande med tungan hängande som en slips ner längs bröstet. Eller mannen som släpar ner alla sina fina ägodelar till parkeringsplatsen, bil, TV, hushållsapparater, allt för att övertyga den kvinna han åtrår att han är minsann den lämpligaste partnern hon kan välja. Jag är för gammal nu för att ha deltagit i det där, men jag kan säga en sak: jag hade burit ner en vilstol och suttit och tittat på spektaklet.

Ha en härlig dag!

Kanske hade du haft kö då. Det finns ju de kvinnor som gillar de där lite coola, svåra typerna. Man kan fundera över hur tikarna väljer om de får flera erbjudanden.

heueh

att jag ska dyka upp på jobbet en gång i veckan, resten jobbar jag hemifrån. Jag har nu klurat ut att den bästa dagen för detta är fredag. På fredagar jobbar dom halvdag, dom har lagt på en trekvart per dag under resten av veckan så att dom kan sluta vid lunch då. Det passar mig perfekt, dels är dagen kort, dels är det fredag gubevars, dels har dom hunnit samla på sig frågor under veckan. Jag räknar med att mötena blir korta och effektiva, alla vill ju komma iväg i tid till skillnad från måndag till exempel; då vill alla helst slippa börja jobba så mötena blir långdragna historier med massor av irrelevanta frågor. Vem som än hittade på konceptet med måndagsmöten kunde inte ha någon större kunskap om mänsklig natur. Eller så hade han själv för vana att vara bakfull efter helgen. Hursomhelst, idag bär det iväg och självklart har det snöat inatt, så resan lär ta en liten stund.

Jag skrev för rätt länge sedan om min gode vän som jag misstänkte hade gått ur tiden. Nåväl, häromdagen tog jag äntligen mod till mig och ringde och kollade. Mycket riktigt, för fyra år sedan dog han, han hann inte ens fylla sextio. Dödsorsaken var alkoholrelaterad vilket överraskade mig lite. Nu hade jag ingen kontakt med honom det senaste decenniet av hans liv så jag vet inte vart hans missbruk tog honom på senare år, men jag uppfattade honom aldrig som den sortens alkoholist som skulle kunna dö av drickandet. Ända sedan han var ung hade han en princip som han aldrig ruckade på, åtminstone inte så länge jag kände honom; han drack aldrig på vardagar, inte ens en folköl slank ner. På helgerna däremot fanns inga hämningar, han var alltid sist i säng på lördag morgon, framåt eftermiddagen släpade han sig ur sängen och så var han på´t igen. Vad jag har hört nu så ändrade han sig aldrig i det avseendet, inte så det märktes i alla fall.

Dom hade ett väldigt stort umgänge, han och hans fru var den där sortens människor som verkade känna alla, precis alla. Närhelst man kom dit en helg så var huset alltid fullt med folk, maten var alltid utsökt och baren öppen och välfylld. Och de gånger jag såg honom bakfull kan jag räkna på ena handens fingrar, han var den typen av människa som verkade kunna ruska det av sig utan besvär. Frågan är om det inte var just det som blev hans död. Åtminstone så länge jag umgicks med honom så fick han aldrig några konsekvenser av sitt drickande; han hade gott om pengar, eftersom han aldrig drack i veckorna så skötte han sitt jobb med den äran, och han hade ett omfattande socialt liv. Jag tror inte han någonsin insåg faran med sina dryckesvanor och det tror jag inte heller någon i hans närhet gjorde. Jag har hävt i mig betydligt mycket mer alkohol än honom i mitt liv, och jag lever ju fortfarande. Tack och lov.

Ha en nykter fredag allihop!

heueh

Igår eftermiddag körde jag hem från jobbet, jag rullade på i lugn och ro och njöt av den vackra naturen. Så tittade jag in längs en kraftledningsgata som löpte vinkelrätt mot vägen och där, bara femtio meter in, stod två älgar. Det var fullvuxna tjurar båda två, det gick för snabbt för att jag skulle hinna räkna taggar men den största av dem skulle definitivt ha prytt sin plats ovanför öppna spisen om man nu gillar den sortens dekorationer. Eller skalat taket av min bil, hade de fått för sig att gräset var grönare på andra sidan vägen precis när jag kom lunkande i andra tankar så, tja, sicken jädra smäll det hade blivit, för att travestera Dynamit-Harry. Bara i januari i år har det inträffat över fyra tusen viltolyckor, enligt Nationella Viltolycksrådets hemsida, över fyra hundra med älgar inblandade. Det är nästan surrealistiska siffror, en olycka var tionde minut, dygnet runt. Vill jag verkligen veta?

Porsche har i en av sina dyrare modeller introducerat ny teknik. Där finns en IR-kamera som kan se kroppsvärmen från djur vid sidan om vägen. En dator avgör om det är stort nog för att kunna vålla skada, och i så fall kommer den att rikta en spotlight på det ställe där djuret står. Det här är naturligtvis en bilmodell som är ouppnåelig för oss vanliga människor, men traditionellt sett brukar det ju vara så att ny teknik introduceras på lyxbilar för att sedan sippra ner i prisklasserna. Så inom några år kan vi nog vänta oss den här tekniken på vanliga, överkomligt prissatta bilar. Det här leder till frågan: kommer jag att tordas köra över huvud taget i framtiden? Jag kan föreställa mig en biltur framöver, när spotlighten fladdrar från sida till sida längs vägkanten, glimmande ögon överallt i mörkret, varenda buske kommer att verka gömma ett djur på väg ut på vägen för att förstöra just min dag. Man kan bli paranoid för mindre.

Jag tror faktiskt att jag hellre lullar på, lyckligt ovetande om de faror som lurar överallt. Mitt liv just nu är ganska händelselöst, och det är precis vad jag tror jag behöver för närvarande. När jag precis hade nyktrat till visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med all tid jag fick över, jag försökte förtvivlat fylla den med något meningsfullt vilket blev en stressfaktor i sig. Nu har jag så smått börjat inse att jag behöver faktiskt inte göra något alls. Det ligger en stillsam tillfredsställelse i det lugna livet; att låta lunchen ta två timmar, att sitta och läsa en god bok i lampans sken, att ta en rofylld promenad utan mål, utan tidsram. Hade jag varit yngre hade jag kanske gjort annorlunda val men nu är det som det är. Jag tycker jag har upplevt så mycket hittills i mitt liv att nu är det dags att varva ner lite. Och det gör mig gott, rastlösheten är nästan helt borta, jag tänker inte så mycket på vad jag ska göra härnäst, mer på vad jag gör nu.

Ha en bra dag!

heueh

har hunden så desperat försökt fånga min uppmärksamhet. Det var igår, klockan började närma sig åtta och jag låg i sängen, igen. Jag skulle nog kunna hitta på ett antal ursäkter för att ligga under täcket så långt in på förmiddagen, men faktum är att efter morgonpromenaden och frukosten så lockade värmen bland täcken och kuddar så starkt att jag gav efter och kröp ner. Det står en intensiv känsla av välbefinnande att finna där i sängvärmen, en känsla av lyx och lathet som jag unnar mig ibland. Hunden låg också och slöade någonstans, han har flera ställen han har valt ut som sina; soffan, en av gästsängarna, och så golvet mellan min säng och dörren. Där ligger han ofta när jag ockuperar sängen, jag tror han vaktar mig så att inga elaka monster ska kunna komma in och vara dumma: då får dom med honom att göra först.

Då och då hör han något där utanför och går upp och ställer sig med framtassarna på fönsterbrädan och tittar ut, bara för säkerhets skull. Ibland, när han tycker sig se någon skugga bland träden, skäller han preventivt, bara så att vad det nu är vet att han är där. Men igår såg han det, för första gången. Ett rådjur som i sakta mak traskade tvärs över vår tomt. Äntligen fick han se det! Han har ju känt lukten, ibland har han följt spår, men han har aldrig sett något förr och han blev alldeles till sig. Att bara skälla räckte liksom inte till; han pratade, högt och upphetsat. Han kom fram till sängkanten och spelade upp hela sin repertoar av ljud, allt från ynkligt gnällande via apliknande tjatter till ett ylande som förde tankarna till vargar. Han kunde inte stå still; hela kroppen slingrade och tassarna trampade upp och ner som om han stod på glödande kol. Jag förstod precis vad han försökte säga: "du, du det är något där ute, jag lovar, jag såg det med egna ögon, det är säkert, kom och titta själv får du se, jag skojar inte, kom, kom, kom".

Jag tror de flesta hundägare kan skriva under på att deras djur kan prata, på sätt och vis. Det må vara rudimentärt och annorlunda än vårt sätt att kommunicera, men med tiden lär man sig tolka alla de nyanser som faktiskt finns där. Så jag släpade mig motvilligt upp ur sängen men var självklart för sent ute för att hinna se något. Hunden sprang från fönster till fönster för att försöka få syn på det och visa mig, det tog säkert en kvart innan han, gruvligt besviken, gav upp och dyster vandrade ner till köket och lade sig. Så jag hade inte mycket till val, jag klädde på mig och gick ut så han fick visa mig spåren och med triumf i blicken kunde få sitt erkännande; han hade rätt, jag såg dom också, det hade minsann gått där, på vårt territorium. Resten av dagen gick han och myste i vetskapen om att han minsann kunde sina saker, honom kunde man inte lura någon längre stund.

Ha en fin söndag!

Jo, hundar kan prata. Absolut. Och katter även! Om man förutsätter att det nog är så, kan man få höra både det ena och det andra. Dessutom förstår dom vad man säger. Jo, det är sant. Typ: ska vi laga kyckling?? Vill du ha din pall att sitta på? Vill du smaka? (Absolut!) Jodå. Ibland tycker jag han kommunicerar bättre och mer än sin husse! Häromdagen pratade vi filosofi: vad anser du om Sartres syn på viljans frihet, etc. Han la huvudet på sned och verkade angelägen...

heueh

varför jag vill ha det jag inte kan få. Dagen började bra igår, vi fick besök av en räv. Det var ett fint exemplar, rätt stor och med den där långa, yviga svansen som brukade sitta i raggarbilars radioantenner förr i tiden. Det var kul att se den på sin ursprungliga plats för en gångs skull. Hunden var ute på balkongen och vis av skadan rusade jag upp så fort han började hojta på mig. Brådskan var onödig; räven tog god tid på sig, han stod länge nedanför balkongen och studerade hunden med ett fundersamt uttryck i ansiktet. Sedan gick han runt huset och stod alldeles utanför köksfönstret, till synes djupt försjunken i filosofiska tankar. Så småningom satte han framtassarna på entrétrappen, som om han funderade på om han skulle fråga om hunden fick komma ut och leka.

Han stod där så länge att jag började leka med tanken att öppna dörren för att kolla vad han ville, men innan jag kom så långt var han på väg ut i skogen. Han höll sig i närheten i över en timme, vi såg honom traska över vår tomt flera gånger under den tiden, till min förtjusning och hundens förtvivlan. För att summera så var det en bra dag igår, en dag med knorr, en som jag kommer att komma ihåg. Och ändå; framåt kvällen när jag stod och betraktade hundens försök att övertyga en sork om att han inte alls var farlig så hopades molnen i mitt sinne. Plötsligt var det fruktansvärt orättvist att jag inte kan dricka med måtta, jag var avundsjuk, nästan arg på folk som har den förmågan. Mycket vill ha mer heter det ju, men jag trodde det mest gällde materiella ting.

Jag har aldrig kunnat dricka med måtta. Jag har gjort det; ibland i flera månader, men jag har aldrig haft något nöje av det. Jag har alltid, ända från den allra första gången, velat ha mer, velat bli ordentligt full. Så måttligt drickande har för mig alltid varit en plåga, ett konstant räknande av drinkar, ett oavbrutet kollande av mitt sällskap för att inte hamna varken före eller efter i konsumtionen. Och ändå stod jag där och kokade inombords, efter så lång tid som nykter. Jag har byggt ett bra liv åt mig själv nu, jag kan inte komma på något jag saknar, något jag vill ha som jag inte kan skaffa. Och ändå finns den där, den där längtan efter det ouppnåeliga. Rent löjligt måste jag säga, men jag måste ju ändå ta det på allvar, lägger jag det bara åt sidan så lär det ta en ände med förskräckelse. Så idag ska jag fokusera på allt som är bra i mitt liv, allt det jag har gett mig själv genom att sluta dricka.

Ha en bra dag allihop!

Levande

Tror att vi kan ha en rädsla för att det är för lugnt och bra, då vaknar spöket och sätter igång tankarna.
Jag tror ibland att jag har en inbyggd lust att förstöra så jag slipper alla krav, det är ju ett enkelt sätt att smita från livet.
Hoppas du får en fin dag och låter dig själv njuta av dagen

heueh

Jag har skaffat en accessoar som på ett diskret men ändå tydligt sätt kompletterar min ensemble, dess närvaro utgör på ett naturligt sätt ett ställningstagande, en värdig presentation av min status som lantis. Det är en motorsåg. Jag köpte den billigaste modellen av ett fabrikat jag litar på, så jag siktade inte på någon skogshuggar-look, snarare skogsglänte-chic. Det är en nätt liten sak, jag har släkt som är skogsägare så förr om åren nöjde jag mig med deras gamla avlagda sågar. Tunga, klumpiga, slöa och svårstartade saker. I min ungdom brukade min far och jag fälla problem-träd, sådana som stod i villaträdgårdar och av olika orsaker inte kunde fällas på vanligt sätt. Mitt jobb var då att klättra upp i trädet, hala upp motorsågen och kapa trädet uppifrån och ner. Ingen skyddsutrustning existerade naturligtvis då, nuförtiden ska man ju se ut som om man är på en expedition till Mars så fort man går ut i skogen. Folk är så larviga med sina tår och fingrar nuförtiden.

Några gymnastikövningar av det slaget tänker jag inte ge mig på nu, jag får väl medge att jag inte är riktigt lika vig som förr, inte heller är jag lika dumdristig som jag var i min ungdom. Eller optimistisk. Jag minns ett tillfälle när en god vän hade köpt en sommarstuga ute i de Östgötska skogarna, i en gammal vedbod hittade vi en äkta gammal skogssåg, en sådan som jag bara sett i Kalle Anka tidigare. Den består av ett två meter långt sågblad med tänder som en förhistorisk krokodil och ett handtag i var ände. Det var allt; man står i varsin ände och försöker dra i bladet i jämn takt. Tricket är att synkronisera sina rörelser så att bladet hålls sträckt hela tiden, kommer man i otakt gör det ont. Självklart var vi tvungna att pröva, så vi valde ut en lämplig gran att såga ner och hugga upp till brasved. Det är här optimismen kommer in i bilden.

Det vi ansåg vara ett lämpligt exemplar för vår första övning som 1800-tals skogshuggare var trettio meter högt och närmare metern i diameter vid roten. Än idag vet jag inte vad som fick oss att tro att det var klokt att ge sig på ett träd som Paul Bunyan hade tvekat inför. Min far hade lärt mig grunderna i trädfällning, så vi krossade varken hus eller bilar, men jag fick en helt ny respekt för det jobb som det där lilla högljudda hjärtat i en motorsåg gör. Problemet var att vi inte hade tillgång till någon sådan backup, vi har helt utlämnade till våra egna muskler och en bit stål som vi lärde oss hata under de två dagar hela processen tog. Har man väl tillfogat ett träd ett dödligt sår finns det inget annat att göra än att fullfölja, ner måste det, kosta vad det kosta vill. Och kostade gjorde det, snart sagt varje muskel i våra otränade kroppar värkte med en intensitet som jag inte trodde var möjlig. Så när kutsarna låg där i en prydlig hög och det var dags att ta fram yxan så smet jag. Nästa gång jag hälsade på en månad senare, låg högen kvar lika prydlig som sist och om han fortfarande äger fastigheten ligger den nog där än.

Ha en fin dag!

Perfekt att börja morgonen med ett litet skratt. Du är som en historieberättare. Känner mig oxå nöjd med att du uttryckte dig lite skeptisk till att klättra upp i träden nu för tiden. Det finns så många äldre män som tror att de är odödliga och i samma form som när de var 20, så jag blev lite orolig där när du började skriva om motorsågen.