.. en hade ju gärna sluppit känna behovet av att åter igen gå in på den här sidan. Men här är jag! Hej hej! *vinkar*
Efter två snabba glas rödvin, inne på det tredje, så hade jag svårt att hitta var och hur man startade och skrev ett nytt inlägg. Men nu är jag här.
Mycket har förändrats. Eller?
Ja, jo, det har det ju. Numera sambo med en älskling som vet om problemet, men som jag någonstans också tror mig veta inte förstår omfattningen och hur alkoholism faktiskt fungerar.
För drygt ett år sedan tog jag beslutet att erkänna för mig själv att jag hade problem. Jag berättade direkt för en vän, bästa bemötandet. Tack än en gång! Jag slutade dricka, i ca 70-nånting dagar hade jag uppehåll *stolt!* Sen tog jag udden av det genom att dricka, inte mycket. Bara testa. kontrollerat. Och jag har sedan dess druckit on occasions. Jag och sambon började i vintras med att köpa hem 2,2% rödvin från ICA (riktigt gott, inte saftigt, utan ett bra (tyckte jag då) substitut).
På senaste tiden, de senaste månaderna har det blivit mer och mer, tar öl eller vin på fredag, sedan fredag och lördag, sedan någon dag i veckan (när jag, som jobbar deltid, ska vara hemma dagen efter) och eftersom det är "fredag för mig då".
Vår och försommar har kommit, balkongen är inredd och bubbel gjorde intrång i vårt hus. Och till sist en box rött som jag nu pressar ut slattarna från...
Jag och min sambo står varandra väldigt nära och har en otroligt öppen kommunikation, och han har sagt: "Jag kommer aldrig säga åt dig hur mycket du ska eller inte ska dricka, eller säga att du inte får. Det är upp till dig, det är ditt beslut. Men, MEN, jag vill att du berättar för mig om du har druckit."
Och det enda jag vill gör nu är:
1. att njuta av att dricka dessa glas vin. Njuta av dimman och stanna i den, Så länge jag bara kan.
2. Nej, det finns ingen punkt 2, för punkt 1 är det enda jag vill göra just nu...
... men, jag vet ju att jag måste face:a konsekvenserna. Men jag vill inte berätta. Eller så vill jag berätta, men inte face:a. Jag tänkte tanken att skriva en lapp och gå hemifrån, så att jag inte är hemma när han kommer.
(frågar du mig nu vad jag skrivit här ovan så kan jag inte återberätta..)
Vad gör jag med mig själv? Och framförallt: Varför?
Det har varit mycket tankar på senaste tiden. Mycket stress. Bara mycket. Och för igår gick sambons farmor bort..
Vad är jag egentligen för svin som alltid måste vara den som mår "sämst", alltid måste vara i centrum?
Jag vill inte berätta, mest för att jag vill inte tvinga honom ur hans sorg. Men jag vet att jag måste.
Men just nu vill jag bara ha svar, svar och kommentarer från er, fellow alcoholics, för att se att någon läst, någon bryr sig, någon finns, någon förstår...
Jag är självisk, jag vet det... But who are we to judge?