Hej alla!
Jag har halkat in här ett flertal gånger och är så imponerad över hur stöttande alla är.
Jag tycker även att det är skönt att det finns fler som jag. Eller som jag en gång var.
Alkoholen kom in i mitt liv när jag var strax över 20 år. Innan drack jag väl som folk gör mest, ibland på helgerna, en å annan fylla, men det fanns inte på kartan att jag skulle dricka en vanlig vardag.
Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt satt jag hemma och hinkade i mig alkohol nästan varje dag. Jag söp mig redlös och gjorde bort mig varje gång det var fest.
Jag har sagt och gjort så mycket dumt så jag tror aldrig att jag kommer att kunna förlåta mig själv.
Jag var alltid den som var fullast, den som drack slattarna (och mer än en cigarettfimp när jag råkade ta en ölburk som återanvänts som askkopp.
Jag har minnesluckor på flera år. Jag drack ALLTID mer än vad andra såg, svepte glad efter glas i smyg på fester och hemma slutade jag inte dricka förrän jag var så borta att jag somnade ifrån allt.
En gång sökte jag hjälp på en alkoholmottagning, men jag vågade inte vara ärlig utan sa bara att jag drack för mycket på fester. Och han som jag pratade med trodde mig och vi kom överens om att jag inte riktigt behövde deras hjälp.
Det som räddade mig var min barnlängtan. Vi försökte skaffa barn, men det gick trögt. När min man sa att det var tur att det inte hade lyckats, med tanke på vilka skador det hade kunnat bli, slutade jag helt. Bara sådär. Och den ångesten jag hade går inte att beskriva. Jag skrek och grät och mådde skit. Men vi fick vårt barn. Och sedan två till.
Jag har varit nykter under graviditeterna och efter och mellan har det varit måttligt. Idag hatar jag att vara full.
Jag tror att jag har kontroll, men jag är medveten om att jag leker med elden, att jag alltid måste vara på min vakt.
Det värsta är att jag fortfarande skäms så otroligt mycket. Ångesten dyker upp med jämna mellanrum och äter upp mig inifrån.
Dessutom är jag livrädd att jag har skadat min lever permanent och jag tycker att jag har symptom som skulle tyda på det.
Gjorde en röntgen för flera år sedan och då hade jag en "kanonlever", men det firade jag ju naturligtvis med en rejäl fylla och sedan fortsatte jag så i några år till.
Jag är livrädd att jag har dragit på mig skador som inte går att reparera. Idag är jag 34 år och tänker på detta dagligen. Jag undrar om jag någonsin kommer att förlåta mig själv...