Startar en helt ny tråd.
Blev medlem här förut och gjorde några sk. "försök" men det rann ut i sanden.
Som vi alla vet är det en svår kamp och viljan sviktar hela tiden, iallafall upplever jag det så.
Jag vill verkligen inte tycka synd om mig själv och gnälla utan kan väl bara konstatera att jag både velat och icke velat sluta med alkohol och droger.
Alkohol är det största problemet för mig och även den substans som ställt till det mest.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med denna tråd, men någon typ av förändring i mitt liv vill jag ha för känslan av att jag inte kommer att leva så länge till återkommer hela tiden.
Allt jävla skit som händer och alla impulsiva och dåliga val jag gör.
Jag är 23 år gammal så jag har svårt att tro att alkoholen kommer ta kol på min kropp även om jag har ett dagligt drickande.
Däremot har jag druckit i 10 år varav 8 år är dagligen.
Det skrämmer mig när jag tänker på det.
De senaste 2 åren har jag kunnat erkänna att detta är ett problem och jag har även gjort en behandling. Men behandlingen gjorde jag inte för att sluta dricka, utan för att lära mig skära ner.
Minns behandlingen som ett enda långt trauma och min inställning om att skära ner blev bara hånskrattad åt. Det var 12steg och det går ju ut på att sluta helt.
Det var en ny värld för mig + att jag aldrig hade varit nykter så länge förut och då kom jag helt plötsligt i kontakt med väldigt mycket smärta som jag aldrig fick utrymme att bearbeta där.
1 månad efter utskrivning tog jag återfall och det kändes helt fruktansvärt.
Sedan har jag väl mer eller mindre återfallit i samma livsstil bortsett från 3 nyktra månader på Antabus och Campral vilket är ett stort framsteg för mig. Men under den tiden tänkte jag nästan bara på alkohol. Sen var det i gång igen med alkoholen och det har det varit sedan dess dvs. för 8 månader sedan.
Jag har haft några nyktra dagar emellan men dom är inte många och dom är fyllda av frustration och ilska och längtan efter alkohol.
På utsidan verkar jag nog vara en riktigt glad tjej som gillar att festa men det är långt ifrån verkligheten. Bakom kulisserna när man vaknar på morgonen och måste ha alkohol, krigandet efter pengar till alkohol, högen från kronofogden och den väldigt ansträngda familjerelationen är det ju ingen som ser.
Att jag dessutom ser fräsch ut för det mesta gör ju att verkligen ingen förstår detta om jag inte säger det. Dom förstår det inte ens OM jag säger det.
Och att jag kan dricka och fortfarande prata helt normalt lurar nog skjortan av dom flesta. Det är inte meningen men det har blivit så!
Jag mår verkligen inte bra egentligen och vet inte vad jag ska göra.
Förra veckan spårade det ur och jag tappade helt kontrollen. Jag tappade dygnet och bara drack. Vaknade 4, drack och somnade. Vaknade 9 och fortsatte dricka. Så där höll det på i några dagar och jag kände verkligen att jag egentligen inte ville detta men det var som att en demon tog över nästan. Jag känner att det är riktigt skadligt för mig och jag måste förändra något men jag vet inte hur!
Jag har varit på AA men eftersom jag var påverkad kunde jag inte dela och efter mötet var det ingen som tog någon direkt notis om mig för att just det, jag ser helt jävla normal ut. Jag vet förresten inte om jag vill göra 12steg heller men jag vet att jag behöver en förändring!
Finns det någon här som lyckats sluta på egen hand?