Det är nog fan dags nu!
Jag har funderat på om jag ska lägga av med alkoholen helt, ett tag nu..
Jag kan inte dricka normalt, eller rättare sagt jag kan inte sluta när jag väl börjat..
Har i princip alltid minnesluckor när jag dricker.
Jag har funderat en hel del på varför jag dricker och det finns ju en väldig massa anledningar, men den störtsta är nog för att det är skönt, att komma bort från den tråkiga vardagen,
Att slappna av..
Jag har tre små barn hemma och en underbar man..
Barnen märker i dagsläget inte av att jag blir jättefull men det är bara en tidsfråga innan dom kommer göra det.
Mina föräldrar har alltid haft en frikostig syn på alkoholen och jag kan nog inte ens räkna alla dom gånger det ledde till bråk, oftas blev mamma jättefull och skällde på pappa. Jag hatade när detta hände.
Detta har jag också börjat med, alla dom smågrejer som man går och blir irriterade på i ett förhållande kommer fram och utan filter.
Jag älskar min man och jag märker att jag sårar honom, han har också börjat hålla koll på hur mycket jag dricker och då blir jag arg för de.
Jag vill verkligen inte tvinga mina barn att gå igenom samma sak som jag behövde göra.
Så varför bara slutar jag inte??
Vad är jag rädd för?
Varför känns ett liv utan alkohol så tomt??
Kommer jag kunna hitta nånting annat som ger mig samma njutning som alkoholen?
Jag skulle så gärna kunna ha en bra relation till alkoholen men har försökt så många gånger med att begränsa mitt intag (antal glas) bara dricka vissa sorter etc men det slutar alltid på samma sätt..
Har gjort så sjukt mycket dumt på fyllan och sårat dom flesta i mitt liv..
Och får bara mer och mer ångest..
Tror nog att jag får ångest utan alkoholen också men den blir tusen gånger värre dagen efter..
Det är nog dags nu, att sluta!
Men hur ska man stoppa dom där tankarna som kommer som ett brev på posten när helgen närmar sig?
Det är nog inte så farligt att ta några glas iaf..
Behöver man söka nån hjälp kanske?
Men det steget känns så jävla stort..
Och är man ens kvalificerad att söka hjälp?
Och vart söker man isf..
/en tjej med problem

Här på forumet finns svar på dina frågor. Du tar till dig det som känns rätt. Men du måste tro på en förändring och vilja förändra dit liv och ditt sätt att dricka alkohol. Jag tror också att svaren ligger hos dig själv. Det finns beroendecentrum eller liknande i varje kommun. Dit kan du höra av dig och kolla vilken hjälp som finns att få. Har du arbete, så har arbetsgivaren stort ansvar för att hjälpa dig med a-problem. Det bästa med forumet är att det finns människor här som har liknande problem som en själv. Vissa har kommit längre i sin process om förändring, och andra är i startgroparna. Styrkekramar ...

Lilarosa

Tack för din kommentar!
Jobb har jag men är mammaledig just nu från en chefstjänst, vill dock inte tillbaka till jobbet och har sökt till högskolan i januari, hoppas, hoppas att jag kommer in!
Jag vill igentligen dricka alkohol men det känns som jag har förmycket att förlora!
Tycker det känns svårt att söka hjälp pga av mina barn, tänk om någon ifrågasätter mig som mamma om jag erkänner på riktigt att jag har alkoholproblem..
Allt känns så tungt nu och har problem med att sova på natten.
Tror nog att jag är deprimerad eller nått sånt men vill inte riktigt söka för det heller, finns saker som hände när jag var liten som jag inte vill grotta i, små minnesbilder som jag inte vill veta mer om..
Är lite rädd att dom vill att man ska gå och prata med nån och att alla minnen kommer tillbaka..
Att må dåligt brukar gå lite i perioder för mig så hoppas att allt blir bättre när jag börjar plugga..

Hej o välkommen hit. Jag känner igen mig i de mesta i din beskrivning om a. Jag ville nog oxå kunna dricka litegrann o vid enstaka tillfällen, men det har aldrig gått. Inte som ung o inte nu heller. Jag höll på att förlora allt . Relationen till mina barn, min gubbe . Och framförallt mig själv, jag satte upp mål och bestämmelser med mitt drickande som jag aldrig kunde hålla, till slut var jag sååå trött påminnas själv och min livssituation att jag bestämde mig för att det får vara nog. Körde med öppna kort till min sambo o barn och sökte dessutom hjälp utifrån. Det är det bästa jag gjort, och nu har jag varit nykter i tre månader. Inte alltid roligt, livet är som det är. Men 1000ggr bättre än när a var med i bilden. Tror att du ska unna dig en tids nykterhet, så du känner in vad du vill och vad som är bra för dig. Ta det lugnt och läs o skriv härinne, så är jag ganska säker på att du kommer fram till ett bra beslut. Kram o lycka till