Hej. Jag vet inte riktigt var jag ska börja... tar det från början kanske.
Alkoholdebuten kom när jag bar 13-år, minns inte riktigt hur det var då men drack rätt ofta. Jag hade en kompis jag umgicks mycket med vars mamma var alkoholist och gjorde eget vin. Det drack vi mycket av i smyg. Gick ut ofta, var ute sent, vi träffade killar, hånglade lite. Träffade min första pojkvän när jag var 14 år, han 18 - kunde köpa ut. Jag lugnade dock ner mig när jag träffade honom, men minns nåt tillfälle då jag satt hemma (hos mina föräldrar) och hade blandat en grogg, det kändes konstigt men spännande på något sätt.
Hursomhelst, jag var rätt lugn när jag var tillsammans med min dåvarande pojkvän. 3,5 år senare gjorde jag slut med honom och då började mitt drickande eskalera till en helt ny nivå. Jag drack ofta och mycket. Snodde min äldre systers leg, var på krogen full som ett as (tillsammans med min bästa kompis som var och är exakt likadan), träffade massa killar, hånglade runt (låg dock inte runt då jag inte ville uppfattas som slampig typ), väldigt flörtig på fyllan. När jag och min bästis drack, så drack vi tills vi inte kunde minnas NÅGOT dagen efter. Hade vi inte blackouts så var det inte en bra kväll, då var det ovärt typ. Vi var alltid askalas, men inte så att vi ramlade runt och härjade utan vi var bara jättefulla, glada och hade alltid minnesluckor (läs mindes oftas ingenting från krogen).
Jag sov ofta hos min bästis, vi vaknade alltid med grov ångest. Ångesten glömdes snabbt bort och alkoholen var där. Ibland skolkade vi från skolan för att fortsätta dagen efter en festkväll, lika packade som kvällen innan. Bråkade mycket med mina föräldrar. Jag var alltid bakfull hemma. Var jag inte hemma hörde jag aldrig av mig.
Det fortsatte såhär tills jag vid 21-års ålder träffade min själsfrände, min livskamrat, min bästa vän. Han drack inte mycket då (inte nu heller, alltid med måtta) och han fick verkligen mig att lugna ner mig. Jag drack inte lika ofta, blev heller inte lika full som jag var innan. Men varje gång jag träffade min bästis och vi drack, så gick det överstyr. Jag kände mig så fri och glad när jag var sådär full. Men dagen efter. Grov ångest igen. Vad hände igår? Vem pratade jag med? Vad sa jag? Flörtade jag med andra? Usch.
För drygt tre år sedan blev jag deprimerad. Låg i sängen och ville inte leva mer. Sa upp mig från jobbet. Min pojkvän kämpade för mig, sökte hjälp när jag inte orkade, tog ledigt från sitt jobb för att följa med mig till sjukan, satt utanför och väntade. Tillslut fick jag hjälp, medicinering, utredning för ADHD (som jag nu diagnosticerats med), det blev bättre.
Nu har jag ett bra jobb, allt är bra. Men kulturen där är väldigt alkoholrelaterat. Öl varje fredag efter jobbet. "Älskling, jag ska bara ta en öl. Jag lovar att höra av mig." Flera timmar senare är jag kanon i arslet och har inte råd att betala taxi. Min pojkvän får komma ut och betala. Jag har inte hört av mig alls under kvällen. Han har hört av sig till mina kolleger. Dagen efter säger jag "förlåt, det ska inte hända mer, jag ska aldrig dricka mer". En vecka senare samma sak.
Igår hade vi julfest, vi började med bubbel halv tio på morgonen. Det var lugnt till en början, sen blev det shots och fler drinkar. Jag var så glad! Kom hem runt tre, halv fyra. Hade inte hört av mig. Alls. Ringer min pojkvän från taxin, han är på väg dit jag är med taxi (hos en kollega på efterfest). Jag delar alltid min plats med honom genom hitta mina vänner på iphone, den visde att jag var i en stor park som ligger bredvid min kollegas hem, han blev orolig - livrädd. Lever hon? Blir hon våldtagen? Därför åkte han för att hämta mig. Han blev lättad för att höra från mig.
Jag kom hem först och la mig på soffan med ytterkläder och skor på. Han kommer hem, går sen ut igen för att hämta mat åt mig! Helt sjukt, jag borde få en utskällning men istället tar han hand om mig och är glad att se mig vara ok.
Det här var droppen. När jag väl dricker kan jag inte sluta. Jag skäms så för vad jag sagt åt mina kolleger. Vad hände igår? Vilka pratade jag med? Vad sa jag? Var jag flörtig? Usch. Jag har sån stark ångest, vill inte leva. Vill inte dö. Vill vara nykter. Vill inte dricka.
Jag skriver här för att ventilera. För att kunna gå tillbaka när festsuget kommer för starkt. Läsa. Bli påmind om den här fruktansvärda ångest jag känner inuti mig. Det gör ont i själen. Det finns ingenting som är så roligt att det är värt att må såhär fruktansvärt dåligt.
Jag är rädd för måndagen. Vad kommer dom säga? "Du var så himla full igår!", "Fan vad du flörtade runt!", "Mådde du bra i lördags, he he."
Jag förtjänar inte min underbara pojkvän. Han är bäst i hela världen. Han gör allt för mig. Jag vill vara bra. Jag vill förtjäna hans kärlek. Jag vill sluta dricka för hans skull. För min egen.
Det här blev längre än jag trodde. Behövde ventilera.
Tack