Egentligen började det väl i gymnasiet, det sociala spelet var svårt för mig med autism och alkohol hjälpte. När pengarna tog slut drack jag handsprit. När jag var 20 gifte jag mig och hamnade i ett abusive relationship. Men han fick mig iaf att sluta dricka så mycket. Efter mycket otur blev vi av med lägenheten. Bodde hos en av hans vänner ett tag men sen flyttade han och vi var hemlösa. Till slut flyttade vi in i min mammas tvåa. För ett år sedan skiljde vi oss pga att jag inte orkade med hans drogproblem eller hur han behandlade mig. Än idag bor han kvar. Utan jobb och inkomst, utan vänner, utan vilja att flytta "äktenskap är för livet". Sen skilsmässan har drickandet ökat igen. Jag kan inte bo i denna situation. Jag orkar inte och flyr verkligheten med alkohol.
Jag har provat kvinnojouren, soc, allt möjligt men det är bara nej efter nej, det finns ingen hjälp, jag försökte ta livet av mig för en månad sedan för jag orkar inte leva så här. Det gick inte så bra som ni ser... Fått bra antidepp dock så vill inte dö längre och har mer energi men vill inte leva heller.
Jag har äntligen fått ett jobb som kock, jag älskar det, mitt första jobb och jag är så stolt men ibland dricker jag även på jobbet, det är bara en tidsfråga innan de märker. Jag måste sluta nu innan jag förlorar det enda bra jag någonsin fått i mitt liv. Med jobb kan jag troligen snart få ihop pengar till att flytta men det är långt dit.
Min första lön har bränts på en vecka. En stor flaska vodka om dagen, somnar och minns inget på morgonen. Jag är körd. Tar även många mediciner som absolut inte får blandas med alkohol. Att jag inte dött av kombon än är helt otroligt. Levervärdena är jättedåliga, men vågar inte säga till sjukvården att jag dricker och de säger "ah, men då beror de på alla starka smärtstillande du får".. Fortsätter jag dör jag verkligen men det är så svårt.
Men till frågorna:
1. Hur är man glad utan alkohol?
2. Hur orkar man leva?
3. Hur är man som autistisk social utan alkohol?
4. Hur klarar man abstinensen?