Hej! Jag har under ca ett års tid i perioder druckit för mycket och ofta av fel anledningar. Känner inget sug efter stt dricka alkohol, det har mer fungerat som ett sätt att lindra ångest och kunna slappna av. Det har liksom lite utvecklats till en slags vana som jag nu vill bryta. Personer i min närhet som kommit på mig att vara onykter är såklart oroliga för mig, de vill att jag ska söka hjälp. Jag kan fullt ärligt säga att jag inte känner något behov av hjälp och är fundersam över om det kan göra mer skada än nytta? Är själv orolig över mina dryckesvanor och vill och ska förändra dem men är rädd för att sjukvården inte kommer att kunna bidra så mycket! Är rädd för att detta även bara kommer stt ge mig problem i framtiden och att det kommer stå "alkolist" i min journal resten av livet! Vad har vi för erfarenhet av att söka hjälp?
Går inte att resonera med mina närstående, de tror bara att jag förnekar mitt "enorma BEROENDE". Vet att det är vanligt att förneka och förminska sånna här problem men det är inte så för mig. Vet med mig att jag är en person som behöver vara försiktig med alkohol och att jag inte kan fortsätta i de mönster som pågått en tid men det känns långt ifrån så illa som vissa verkar tro (de är även benägna att överreagera när det gäller det mesta i många andra sammanhang). Tacksam om någon kan svara mig!

linus

Hej Annie! Välkommen hit - och bra att du skriver! Det kommer inte stå "alkoholist" i din journal, så på det sättet kan du känna dig lugn. Jag tog kontakt med vården angående alkohol för första gången för tre år sedan. Den kontakten resulterade i ett antal samtal med en terapeut under cirka fyra månaders tid. Jag var inte inställd på att sluta dricka helt, utan ville få "ordning på det". Samtalen hjälpte mig att förstå mer om vilka processer som händer i mig när jag dricker, och runt drickandet. Samt allmänt ganska mycket om olika typer av bruk etc. Jag blev erbjuden möjlighet till medicinering för att få stöd i att undvika alkohol, men avböjde då. Som helhet tyckte jag det var en positiv upplevelse och jag minskade även min alkoholkonsumtion relativt mycket under lång tid. Däremot tog jag aldrig egentligen tag i grundproblematiken vilket nu har straffat sig tyvärr. Så nu är det en ny vända i kontakt med vården och den här gången har jag tackat ja till medicinering.

Det jag vill säga med den här lilla berättelsen är att det kan vara väldigt odramatiskt med en sån kontakt - och personer med ett riskbeteende men ännu inte fullt utvecklat beroende är ju de allra bästa mottagarna för vården också. Jag rekommenderar det. Men ha en bra idé om vad du vill uppnå med det innan du påbörjar något. :)

Annie

Okej det låter ju bättre än vad jag föreställt mig! Känner inte att jag vill sluta dricka helt! Ska sluta dricka av fel anledningar och vill aldrig mer bli för full eller full i fel sammanhang!

Men det måste väl stå någonting i journalen? Funderar på om det kommer bli ett problem i framtiden om man skaffar barn tillexempel? Vill inte bli utredd av socialtjänsten huruvida jag är en lämplig mamma pga att jag nu idag på eget initiativ vill ta tag i mina dåliga vanor? Är livrädd för att något sånt skulle kunna hända

linus

De första instanserna du kan tänkas komma i kontakt med är väldigt chill och det kommer inte hamna något i någon journal. Sedan kan du om problemen blir värre exempelvis få stöd av soc också, men det är en lång och smärtsam resa dit. Det ska riktigt mycket till innan någon utreder din lämplighet som förälder. Tänk på att de stöd och hjälp (och vård) du kan få faktiskt finns för att hjälpa dig, inte sätta dit dig.

linus

... jag sökte f ö hjälp då för tre år sedan för att jag var på väg att bli pappa och jag kände att den relation jag hade till alkohol inte var förenlig med hur jag såg på ett bra föräldraskap.

Saltcity

Du kommer inte bli utredd av socialtjänsten för att du söker hjälp. Såna resurser har dom inte. Att du söker hjälp visar det att du är villig att arbeta med dina problem. Större risk att din alkoholkonsumtion kommer skapa dig problem i framtiden, än vad som skrivs i din journal.

Annie

Okej! Men när står det "alkolist" i journalen? Måste det vara väldigt illa för att man ska få en sådan diagnos? Blir så nojjig och det känns fruktansvärt stt söka hjälp men samtidigt är jag rädd för att det ska bli värre... har som jag sa inget som helst sug efter alkohol eller blir abstinent! Mer att jag är en person som tycker att det är trevligt att bli full och jag har ibland svårt att sluta dricka i tid när jag börjat bli lite berusad. Har inga problem med att dricka ett glas vin till maten men om det blir två eller tre blir det lätt en hel flaska vin! Kan man kalla det alkolist? Mer riskbeteende kanske?
Är rädd för att bara få massa pekpinnar hos sjukvården, eller att inte bli lyssnad på eller missförstådd. Tror mer att jag lider av ångest och nedstämdhet i perioder som jag hanterar på ett dumt sätt. Har sökt för det men inte fått någon vettig hjälp. Vad menade du med "grundproblem"? Ber om ursäkt om jag är tjatig eller stället dumma frågor

Mags

Det bör aldrig stå "alkoholist" i någons jounal. Alkoholproblem har man - man "är" inte. Jag förstår din oro men du ska veta att vi är många med en problematisk relation till alkohol. Och vi återfinns i alla samhällsskikt och inom alla yrkeskategorier. Så oroa dig inte för att en läkare skulle skriva något om alkohol i din jounal. Det återfinns i mångas journaler :). Men ta stöd för att reda ut varför du använder alkohol för att bota nedstämdhet och ångest. Ingen bra bot - det är vi åxå många som kan vittna om...

linus

Är att jag vill bli skitfull när jag dricker och det blir negativt på många sätt... Jag har en tråd här under kategorin "förändra sitt drickande". "Det är dags för lite ordning och reda" heter den, läs gärna där om du är nyfiken. :)

...i övrigt håller jag med Mags!