Hej. Jag är ny på forumet. Jag är just nu väldigt rädd. Trodde det var över sedan 20 år, men ser min ungdoms helvete närmare än någonsin. Och nu har jag allt att förlora!
Jag har en historia som knappt kan berättas, men mycket kort handlar om extrema ätstörningar, självmodsförsök, svårt alkoholmissbruk och institutionsvistelser både behandlingshem utifrån alkoholen och olika behandlingar för ätstörningar samt psykiatrisk tvångsvård utifrån olika livshotande beteenden relaterat till ovan nämnda. Började med alkohol i fjortonårsåldern, inte som många andra ungdomar, utan drack sprit i smyg. Kärlek direkt kan man säga. I vuxen ålder diagnosticerades jag med ADHD. Troligen är det den inre tomheten och rastlösheten kombinerad med impulsivitet och sökande efter andra sinnestillstånd som alltid legat i botten.
Jag blir beroende av allt jag gör. När jag var 28 blev jag gravid och slutade tvärt med alkohol och alla mediciner. Istället började jag träna, mådde rätt bra under många år och tror att det var hormoner från graviditeter och amning som höll ADHD-symptomen någorlunda i schack. Vid slutet varje graviditet (fyra barn med tre år mellan varje) var jag tvungen att trappa ner på träningen som också hade eskalerat.
Jag utbildade mig, fick jobb, köpte hus, levde som en vanlig i stort sett, fast mer. Är även politiskt aktiv, ordförande i ett parti och har många uppdrag. Allt jag gör är extremt och för mycket. Efter sista barnet som nu är 8 år började jag träna och tävla i triathlon på elitnivå. Även detta blev ett starkt beroende. Jag har tränat ca 14 timmar i veckan under flera år. 2014 började jag få överbelasningsskador. Strax därefter, påsken 2015, tog jag mitt första rejäla återfall. Under en vecka tog jag semester från jobbet och drack fem liter ren sprit. Tränade hårt varje förmiddag och drack hårt varje eftermiddag. Det var första gången mina barn sett mig berusad. Tror inte ens omgivningen förstod hur mycket jag drack. Jag blir inte full så som man tänker sig - raglar inte, sluddrar inte, blir inte aggressiv eller gråtmild - men kroppen tar stryk och jag får enorma skuldkänslor eftersom jag vet att barnen ändå ser att jag är annorlunda.
Efter det första återfallet blev jag rädd, men kunde ändå inte riktigt ta till mig att jag var beroende efter så många år av nykterhet varvat med kontrollerat drickande vid enstaka tillfällen. Tills nästa, som jag tog under julhelgen samma år. Däremellan märkte jag vid ett par enstaka tillfällen att jag drack på samma sätt som när jag var "missbrukare". Ren sprit, fort och till berusning. Då endast en dag på helgen och med någon månad emellan.
Julhelgen förra året var värre än påsken, mer utdraget. Drack alla lediga dagar, jobbade däremellan, under två veckor. Min äldsta dotter reagerade. Det fick mig att sluta helt. Inte en droppe på ett helt år. Att jag fick medicin mot ADHD hjälpte också. Jag trodde jag var fri...
Nu har jag precis kommit ur ett tredje återfall. Det värsta. Längsta. Började första januari. Lurade mig själv att jag tog det som lugnande medicin istället för att krångla med recept.
Min rädsla handlar om den snabba upptrappningen, den snabba återgången till fullskaligt alkoholistbeteende trots att jag levt så många år i tro att jag "kommit över" det.
Från 2 dl ren sprit ett par- tre gånger i veckan de första två veckorna till sex dagar i veckan de senaste två, de sista dagarna var jag uppe i 50 cl om dagen. Jobbade och tränade som vanligt men märkte för varje dag hur snabbt jag var på väg att endast leva med fokus på att dricka så fort jag kom hem. Fort och mycket. Fortfarande ända till sista dagen med viss kontroll. För mig är kontrollen ett sätt att få fortsätta så länge som möjligt, alltså egentligen inte något positivt utan en markör för beroende.
I söndags stod jag inför valet att dricka ihjäl mig eller försöka bryta. Allvarligt. Jag har fyra barn mellan 8-18, jobb, vänner, fritidsaktiviteter, seriösa tävlingsambitioner. Ingenting betydde något. Jag orkade inte mer. Såg framför mig hur jag i hela mitt liv skulle få fortsätta kämpa mot alkoholen och om och om igen trilla dit med allt värre konsekvenser.
Valde att försöka fasa ut under söndagen. Drack små mängder under hela dagen. Måndag till jobbet som vanligt. Nu är det onsdag. Jag har inte druckit på några dagar men kroppen är sliten och jag kan inte bestämma mig för om jag ska ge upp eller hålla ut.
Efter tjugo år, återfall, efter åtta månader, återfall, efter ett helt år igen, återfall...värre för varje gång.

Hej
Det du beskriver skulle kunna vara jag. Efter 13 års nykterhet satte jag i gång som du. Liksom du är jag högpresterande tränar hårt och har inga synliga tecken på alkoholism trots min 72 år. De senaste åren har jag haft mer än årslånga uppehåll men när jag tagit återfall har jag druckit minst en vecka och stora kvantiteter starksprit. Jag har till och med druckit glykol vilket är livsfarligt och gjorde att jag hamnade under akutvård. Senast gick jag över till spolarvätska när starkspriten tog slut. Måste därefter avgiftas på sjukhus.
Min förmåga till hårt arbete genom mina nyktra perioder ledde till att jag avancerade på arbetet och fick hög lön och status.

Jag tror vill tillhör en grupp alkoholister ( ibland benämnd typ 2, ibland Dipsomani) som dricker destruktivt och i perioder. Jag är övertygad om att vi aldrig kan börja dricka "normalt". En god vän till mig hade ett 20-årigt nyktert uppehåll vilket innebar förtroendeposter och ansvarsfullt arbete med hög lön. Detta söp han bort på två år.

Jag önskar dig lycka till i kampen mot alkoholen och det är en bra början med detta forum. MEN jag tror du behöver mer. AA till exempel och samtal med någon bra alkoholläkare eller alkoholterapeut. Men välj sådana för många av dem har en alltför förenklad bild av alkoholism och särskilt den variant som vi har..

Vänligen
Ikaros

Lena72

Vågar nästan inte "hojta" rädd för stt säga fel. Men när min vän fick cancer var tynade värre...
Vill igentlingen bara säga hej. Jag ser dej!
Nu har du börjat ETT STEG i rätt riktning!
Kraaaaaaaaaaam

Jag är lite mer seeeeg o liiiiider o sååå trött på mig själv....

" Nu är det onsdag. Jag har inte druckit på några dagar men kroppen är sliten och jag kan inte bestämma mig för om jag ska ge upp eller hålla ut".
Om du inte vet vad du ska bestämma så röstar jag på att gå vidare.
Gå till läkaren och be pm antabus så slipper du bestämma dig varje dag, som ett skydd för dig. Ja eller naltrexon eller camprax.
Och ge för bövelen inte upp nu.
Du kan ?

AlkoDHyperD

Kan inte tala om för läkaren om återfallet. Det som ändå räddat mig det förra året är Concertan. Om jag får en missbrukarstämpel kan jag antingen bli av med den eller "kontrollerad" vilket är lika illa, för det finns stora sår inom mig från den tid jag var riktigt dålig. En sådan trigger som hur man blir tolkad och bemött kan räcka för att jag ger upp helt. Vet, låter väldigt paradoxalt, eller hur. Ger jag upp och börjar dricka kommer stämpeln på posten garanterat. Campral skulle jag kunna be om med motiveringen att jag vill förebygga utan att behöva tala om att det redan hänt. Tyvärr har jag någonstans läst att dessa kan minska effekten av Concerta. Måste jag välja är Concertan ett betydligt effektivare återfallsskydd. Tror jag vann ett halvår på grund av den.

lizzbet

... Du verkar ju oerhört klar över dina sjukdomar och så, men vad jag undrar är om du går i någon slags terapi nu, i vuxen ålder? Du skriver om ungdomstiden med behandlingshem och psykvård, senare ADHD-diagnos med medicinering osv, men hur ser det ut idag? Du beskriver ditt beroende-beteende inom andra saker än alkoholen och jag tänker att det är just detta du behöver få hjälp med.

AlkoDHyperD

Går i terapi sedan två år. Då jag förstod att dörren bakåt inte kunde vara stängd (stängde och låste den för att kunna överleva och gå vidare) för evigt. Har utbildning inom de flesta "skolor", metoder och diagnoser. Är själv terapeut, bra sådan, dessutom ?
Det var nog min egenterapi som kanske triggade, men den var oundviklig för jag visste att förr eller senare kommer historien ikapp.
Fast upptäcka behov och känslor och försöka förändra utan att omgivningen är med på det blev nog tufft. Med rustningen på var jag stålmannen...
Det som känns riktigt frustrerande är att jag har massor av vänner inom samma "bransch" och även inom idrotten, som stöttar enormt mycket. Till och med känner på sig när jag faller och försöker hjälpa på alla sätt. Det är min egen jävla tjurskalle som inte kan vända när tvånget väl satt in. Räcker med en tanke ibland sedan är det kört. Trots att jag kan hjälpa de flesta av mina patienter, göra kedjeanalyser, lära ut mindfulness, har stressföreläsningar, använder DBT, ACT, KBT, allt möjligt, i mitt arbete så kan jag inte tillämpa det på mig själv....

lizzbet

Ok, ja, det märks att du är duktig/kunnig inom området :)
Tänker lite själv ibland; Jag har så mycket trauman från min barndom som jag kanske borde gå i terapi för. Men samtidigt är jag ju så "klar" över mina problem, försöker inte förtränga eller förminska, har väl bearbetat allt i stort sett under varje dag jag har levat... Och då tänker man att vad är meningen med att sitta hos en terapeut och tala om saker man redan vet liksom...
Människan är komplicerad.

AlkoDHyperD

Vittne till det du bär på. Och höra dig själv säga det. Det är den första viktiga meningen med att prata om sådant man vet själv och tänker att man är klar över. Bli förstådd och få hjälp med att förstå dig själv så den inre dömande rösten kan bytas mot en vänligare. Upprättelse och förståelse och tröst genom att någon annan människa tar del av det du varit med om, hör hur svårt det varit, bekräftar dina reaktioner och känslor. Du kan få hjälp med att våga och tillåta dig känna vissa känslor, genom att de sätts i ett sammanhang, kanske starka känsloreaktioner kan bli begripliga för dig när du ser hur de kan kopplas till trauman. För många räcker det. Ibland måste man jobba länge och på olika sätt, som att skala en lök. Möter du en terapeut som har empati och värme och kan se dig så som du är utan att döma har du blivit hjälpt redan där. Resten är bonus. ? Go for it!

Roffe

Om du är beredd att prova så vet jag ett näringstillskott som ev kan hjälpa/ lindra både abstinens och adhd.
Kommer själv att pröva detta för att se om det hjälper mig..from imorgon.
Det är även bra vid träning med en ökad prestation och syreupptag, studier finns på detta. Och ja det är dopingsäkert också.

AlkoDHyperD

Måste jag lova att prova för att få reda på vad näringstillskottet heter, Roffe? ?

Roffe

Tänkte bara om det hjälper mig kan det ju knappast vara otillåtet att rekommendera till andra, valet är ju fritt om man vill prova..
Det diskuteras ju en hel del beträffande namngivna sk läkemedel i detta forum, och jag har inte namngivit ngt tillskott heller..trots att jag personligen skulle välja det ist för mediciner som lindrar abstinens osv alla dagar i veckan..om det visar sig att det fungerar som det är tänkt.