Hej. Jag är ny på forumet. Jag är just nu väldigt rädd. Trodde det var över sedan 20 år, men ser min ungdoms helvete närmare än någonsin. Och nu har jag allt att förlora!
Jag har en historia som knappt kan berättas, men mycket kort handlar om extrema ätstörningar, självmodsförsök, svårt alkoholmissbruk och institutionsvistelser både behandlingshem utifrån alkoholen och olika behandlingar för ätstörningar samt psykiatrisk tvångsvård utifrån olika livshotande beteenden relaterat till ovan nämnda. Började med alkohol i fjortonårsåldern, inte som många andra ungdomar, utan drack sprit i smyg. Kärlek direkt kan man säga. I vuxen ålder diagnosticerades jag med ADHD. Troligen är det den inre tomheten och rastlösheten kombinerad med impulsivitet och sökande efter andra sinnestillstånd som alltid legat i botten.
Jag blir beroende av allt jag gör. När jag var 28 blev jag gravid och slutade tvärt med alkohol och alla mediciner. Istället började jag träna, mådde rätt bra under många år och tror att det var hormoner från graviditeter och amning som höll ADHD-symptomen någorlunda i schack. Vid slutet varje graviditet (fyra barn med tre år mellan varje) var jag tvungen att trappa ner på träningen som också hade eskalerat.
Jag utbildade mig, fick jobb, köpte hus, levde som en vanlig i stort sett, fast mer. Är även politiskt aktiv, ordförande i ett parti och har många uppdrag. Allt jag gör är extremt och för mycket. Efter sista barnet som nu är 8 år började jag träna och tävla i triathlon på elitnivå. Även detta blev ett starkt beroende. Jag har tränat ca 14 timmar i veckan under flera år. 2014 började jag få överbelasningsskador. Strax därefter, påsken 2015, tog jag mitt första rejäla återfall. Under en vecka tog jag semester från jobbet och drack fem liter ren sprit. Tränade hårt varje förmiddag och drack hårt varje eftermiddag. Det var första gången mina barn sett mig berusad. Tror inte ens omgivningen förstod hur mycket jag drack. Jag blir inte full så som man tänker sig - raglar inte, sluddrar inte, blir inte aggressiv eller gråtmild - men kroppen tar stryk och jag får enorma skuldkänslor eftersom jag vet att barnen ändå ser att jag är annorlunda.
Efter det första återfallet blev jag rädd, men kunde ändå inte riktigt ta till mig att jag var beroende efter så många år av nykterhet varvat med kontrollerat drickande vid enstaka tillfällen. Tills nästa, som jag tog under julhelgen samma år. Däremellan märkte jag vid ett par enstaka tillfällen att jag drack på samma sätt som när jag var "missbrukare". Ren sprit, fort och till berusning. Då endast en dag på helgen och med någon månad emellan.
Julhelgen förra året var värre än påsken, mer utdraget. Drack alla lediga dagar, jobbade däremellan, under två veckor. Min äldsta dotter reagerade. Det fick mig att sluta helt. Inte en droppe på ett helt år. Att jag fick medicin mot ADHD hjälpte också. Jag trodde jag var fri...
Nu har jag precis kommit ur ett tredje återfall. Det värsta. Längsta. Började första januari. Lurade mig själv att jag tog det som lugnande medicin istället för att krångla med recept.
Min rädsla handlar om den snabba upptrappningen, den snabba återgången till fullskaligt alkoholistbeteende trots att jag levt så många år i tro att jag "kommit över" det.
Från 2 dl ren sprit ett par- tre gånger i veckan de första två veckorna till sex dagar i veckan de senaste två, de sista dagarna var jag uppe i 50 cl om dagen. Jobbade och tränade som vanligt men märkte för varje dag hur snabbt jag var på väg att endast leva med fokus på att dricka så fort jag kom hem. Fort och mycket. Fortfarande ända till sista dagen med viss kontroll. För mig är kontrollen ett sätt att få fortsätta så länge som möjligt, alltså egentligen inte något positivt utan en markör för beroende.
I söndags stod jag inför valet att dricka ihjäl mig eller försöka bryta. Allvarligt. Jag har fyra barn mellan 8-18, jobb, vänner, fritidsaktiviteter, seriösa tävlingsambitioner. Ingenting betydde något. Jag orkade inte mer. Såg framför mig hur jag i hela mitt liv skulle få fortsätta kämpa mot alkoholen och om och om igen trilla dit med allt värre konsekvenser.
Valde att försöka fasa ut under söndagen. Drack små mängder under hela dagen. Måndag till jobbet som vanligt. Nu är det onsdag. Jag har inte druckit på några dagar men kroppen är sliten och jag kan inte bestämma mig för om jag ska ge upp eller hålla ut.
Efter tjugo år, återfall, efter åtta månader, återfall, efter ett helt år igen, återfall...värre för varje gång.