Ångesten finns i ambivalensen

Tre veckor helnykter. Ja, jämfört med ett helt år 2016 är det kanske inte något att skryta med, inte ens svårt eftersom jag mestadels är helnykterist. Fast nu är det svajigt...
En kompis frågade om hon skulle ta med sig vin i helgen som vi planerat för lite snack och mys i stugan. Självklart, svarade jag. Även om jag inte vågar dricka något har det aldrig varit problem om andra gör det (visserligen sant). Men, nu börjar jag fundera över varför
jag inte sa nej. Hon skulle accepterat utan tvekan för hon vet om mina problem. Kanske sa jag så för att då vet jag att hon indirekt inte skulle protestera eller försöka tala mig till rätta om jag också korkade upp. (vodkaflaskan i mitt fall)
Har alltså lämnat en med eten öppning åt mig själv. Dumt! Det var ju möjligheter jag skulle täppa till för att slippa ångesten att ha ett alternativ. Behöver nog läsa och skriva i min förra tråd om återfallet för stt övertyga den här dumma hjärnan om hur det kan sluta!

Är ju så jävla ambivalent. Så här resonerar jag:
1. Jag vet att jag är kroniskt alkoholberoende av periodaretyp. Motargument
2. Jag brukar alltid kunna hålla mig till en förutbestämd mängd, speciellt om det är ett tag sedan jag drack senast. För-argument
3. Mina återfall brukar börja med en dag som jag dricker "lagom", sedan uppehåll en vecka, därefter en eller två "lite-mer-än-lagom" dagar. Först veckan efter det kan det dra igång mer okontrollerat. För-argument
4. Om två veckor måste jag satsa seriöst på träning alla dagar i veckan om de tävlingar jag är anmäld till ska kunna genomföras. För-argument
5. Första mars betyder alkoholförbud i ett halvår om jag inte vill sabba tävlingssäsongen (och det vill jag inte) För-argument
6. Fast jag riskerar att välja spriten framför allt som är värdefullt och viktigt om jag sätter igång triggermekanismerna igen. Motargument
7. Om min plan håller och jag klarar en kväll med lagom mängd och mår bra av det och dessutom kan bryta efteråt kommer jag bli allt mer oförsiktig framöver. Motargument

Jag dribblade lite med för och motargumentens viktning. Det ser ut som för-argumenten "vinner" eftersom meningarna är uppstyckade ? men jag ser ju att det är stora risker för en enda liten upplevelse som kanske varar i några timmar....

Kompisen fick förhinder. Jo, Hjärnklar, punkt tre hänger ihop med fyra och fem ? Eftersom det inte hinner byggas upp några mängder innan hårdträningsperioden. Fast visst. Bara vetskapen om att varje droppe kan starta en lavin är ju ett starkt motargument.
Men jag använder den gamla beprövade metoden - skjuta upp - i det här fallet inte en undvikandestrategi utan ett sätt att komma på bättre tankar.

Hela mitt signalsubstanssystem är fucked up! Det är som synapserna far runt härs och tvärs och överallt, som ett trassligt garnnystan...
Så lät min beskrivning till läkaren om hur jag tänkte mig att det såg ut i min hjärna. ADHD, hög grundspänning, konstanta stresspåslag, nikotinberoende, tungt alkoholmissbruk i unga år och en hel del återfall därefter. Kunde bara tänka mig hur stökigt det skulle sett ut om man kunde titta in i mitt huvud.
Och så sätter han in en ny medicin (utöver min vardagslivräddare Concerta) som efter ett antal höjningar rättar till alltihop!
Vågar jag hoppas att den här känslan håller i sig?

Jag blir gråtfärdig (av någon slags konstig blandning av lättnad, hopp och rädsla för att det bara är tillfälligt) där jag ligger i soffan och vilar efter middagen. Armar och ben helt slappa. Händerna är tunga och varma, samma känsla som jag hade i ett terapisamtal efter en visualiseringsövning under hypnos. Ändå är jag inte påverkad på något sätt, eller sederad.
Vänner har annars påpekat att bara ett basebollträ i skallen eller en valium stor som en puck skulle kunna dämpa mig ?
Nej, hjärnan är redig men kroppen lugn. Dagen har varit en blandning av träningspass, full aktivitet och vilopauser. Riktiga vilopauser! Och aktivitet utan en känsla av att vara jagad.
Det känns som om jag är lobotomerad, fast på ett bra sätt, sa jag till maken.
Va? Kan man vara lobotomerad på ett bra sätt?
Ja, alltså som om något dåligt tagits bort ur min hjärna, något som skavt och spridit gift ut i kroppen. Paniken och kombinationen utmattning tillsammans med rastlöshet har försvunnit. Den gnagande oron ersatts med en känsla av lätthet.
Det är inte svårt alls just nu att vara nykter. Aldrig har alkohol kunnat ersätta den här helt nya känslan. Tänk om jag får ha kvar åtminstone hälften av detta!
Kvällen, halvliggande i soffan bredvid minsta dottern, präglades av icke-spritinfluerade lyckokänslor. För första gången i mitt liv kunde jag se en hel film utan att resa mig hundra gånger, utan att greja med något vid sidan av och utan att tycka att handlingen var alldeles för långsam. Visserligen är en av mina diagnoser kroniskt alkoholberoende. Men idag behöver jag inte förändra mitt drickande. För jag behöver inte dricka. Just nu.

...är förutom ensamhet och otillräcklighetskänslor en av mina anledningar. När det går för fort och jag inte hittar bromsen. Alkohol raderar hårddisken, ger en time-out, bromsar mig. Nu har det senaste året varit ganska bra sedan jag började med Concerta och fick lite bättre broms, men den räckte inte fullt ut. Träning har också varit en hjälp, men kan inte bromsa där heller utan tränar sönder kroppen och ställer den på högvarv. Och, ja, den nya medicinen kommer jag att få behålla. Är lite orolig för att det ska bli som allt annat, bara. Nyhetens behag, sedan, när det nya tillståndet blir vardag hittar jag på något för att sabba för mig själv igen. Jag kan mina mönster och väljer därför att njuta av det som är idag. Försvinner det har jag ändå haft en tid med må-bra-känslor och kanske hinner jag jobba mer med alla grundproblem så nästa fall blir mjukare.

Klart du trodde. Skulle jag med gjort!
Men alldeles oavsett. Senaste återfallet kändes döden nära och inte ens ovälkommen. Helt sjukt. Jag har fyra barn som är helt beroende av mig. Hur kan man ens utsätta sig för så många risker som jag gör, även nykter. Kör aldrig mindre än 30 km/h över hastighetsgränsen, simmar rakt ut i sjugradig sjö alldeles ensam, har en gång cyklat ensam över italienska alperna iklädd linne och kortbyxor, utan vare sig karta, pengar eller cykellagningsgrejor (infall). Kickar så klart. Men alkoholen är jag inte så säker på handlar om bara kickar utan om att dämpa ett system som är överhettat av för många kickar.

Iallafall min variant. Egentligen är väl uppdelningen i manliga och kvinnliga personlighetsdrag sociala konstruktioner. Det märker man ju i ett forum där medlemmarna har nicknames och är anonyma. Kul faktiskt. Vi är människor rätt och slätt.
Jag brukade svara expediter i barnklädesaffärer "det säger jag inte!" när de frågade om plagget jag letade efter var till en pojke eller flicka. Jag och min man skojade om att låta bli att tala om för världen vilket kön våra barn hade, så de skulle få rättvis chans att växa upp helt utan förväntningar på förväntade egenskaper utifrån könstillhörighet.
Vänta nu förresten, var det bara för att jag nämnde ordet "maken" i ett inlägg som du fick för mig att jag var kvinna, Ikaros? Tänk om det nu är så att jag faktiskt är man och gift med en man??

?

För mig är det en väldigt kort tid och känns inte som någon större bragd. Jag har fått en tankeställare genom att fundera själv och läsa mycket. Kronisk visste jag att min sjukdom är. Har inte riktigt tagit in att progressiv även gäller mig. Men jag passerade en gräns sista gången som jag inte gjort i det här livet - dvs mitt nya liv som startade för ca 20 år sedan. Den absoluta botten har jag varit i. Alla tillfällen sedan jag reste mig från helvetet har känts som bagateller. Kanske har jag med tidigare erfarenheter som referens förminskat allt som kommit därefter. Det är lite svårt att se det progressiva när återfallen varvats med många månaders helnykterhet. Mönstret har sett ut så här: När jag var 28 år bestämde jag mig för att det fick vara nog. Började plugga på universitetet och efter något halvår blev jag gravid med mitt första barn. Samma dag jag fick reda på det slängde jag all psykofarmaka (och det var en hel del kan jag tillägga) och sa upp kontakten med psykiatrin. Den graviditeten vill jag minnas att jag tyvärr drack vid några tillfällen. På den tiden var jag fortfarande väldigt sjuk psykiskt men kämpade på så gott jag kunde. Tre år senare, gravid med mitt andra barn, hade jag börjat träna regelbundet och även slutat snusa och röka. Mådde mycket bättre psykiskt och hade fått självförtroendet tillbaka. Tiden mellan barn två och tre drack jag mig rejält berusad vid några tillfällen, men trodde jag var botad eftersom det skedde sällan och jag kunde dricka kontrollerat för det mesta. Eftersom jag tränade mycket drack jag inte mer en någon helg i månaden. Starksprit förekom inte. Jag vet nu att det är den farligaste triggern. Köper jag sprit är jag såld.
Allt eftersom tränings- och tävlingsambitionerna blev högre fann jag för ca nio år sedan att jag helt slutat dricka. Födde och ammade fyra barn under en tolvårsperiod och hormonerna kan ha hjälpt ADHD-symptomen en hel del.
För två år sedan, efter en tung höst och vinter med kriser inom flera områden, började jag snusa och var fast på första prillan efter sjutton nikotinfria år. Strax därpå hittade jag en gammal whiskyflaska i köksskåpet som stått orörd i ett decennium. Fick för mig att jag ville känna den där välbekanta värmen och avslappningen. Första gången drack jag bara någon dl och var nykter igen efter en timme. Bara positivt och inga konsekvenser. Vad jag inte fattade var att där och då väckte jag rovdjuret. När rovdjuret spinner och verkar alldeles tamt och lugnt är det som farligast!
Senvintern 2015 matade jag rovdjuret med små portioner var och varannan helg. Inga negativa upplevelser, full kontroll. Så kom påsken. Jag tog semester hela påsklovet. Och köpte sprit. Först en hela whisky, två dagar senare tre helor som räckte i fem dagar. Sista tre dagarna lyckades jag få ner två helor till. Den gången missade jag inte ett enda träningspass och tyckte själv att jag haft kontroll om än sliten efteråt. Sommaren räddades av tävlingar varje helg. Men jag som trodde att det enda farliga för mig var starksprit och därför bara lät bli att ha det hemma lyckades mot förmodan ändå vid ett tillfälle bli full på öl. Garden var nere när svågern kom hem med ett lock 7.2or efter en resa. En sån vågar man ju dricka, tänkte jag, svagt som vatten och jag gillar inte ens öl. Det blev tio-tolv stycken. Konstaterade att man tydligen inte blir botad från alkoholism hur länge sedan det än var missbruket var aktivt.
Nästa återfall, julhelgen samma år, var ännu svårare. Drack sprit rätt ur flaskan i bilen på väg hem, började redan efter lunch med att svepa ett stort dricksglas rent alla dagar utom någon mellandag då jag var på jobbet. Äldsta dottern reagerade. Ingen av barnen har sagt något innan. Alkohol har liksom inte varit något de kommit i kontakt med och lukten har inte varit förknippad med obehag. De tillfällen de sett mig dricka har de trott att jag bara tagit en öl. Aldrig upplevt mig berusad, eller förstått att jag varit det, vilket jag förstås är tacksam över. Men den helgen märktes det.
Jag vaknade. Bestämde mig för att inte röra skiten. Genomgick utredning för ADHD, fick medicin och upptäckte att längtan efter alkohol försvann. Trodde jag var botad - igen...
Ett år senare, januari i år, gav jag efter för pressen. Fler livskriser och ett stort tryck på mig väckte behovet av att radera hårddisken igen. Jag hade som vanligt kontroll. Lurade mig sjökv genom att tänka spriten som medicin utan krångel med recept. Eskalerade snabbt till att dricka sex dagar i veckan, fort och mer och mer. Gränsen passerades genom att jag levde på som om jag bara åt medicin. Höll i kvällsmöten, körde bil, tränade till och med innan gårdagens fylla bleknat. De sista dagarna trodde jag att jag skulle supa ihjäl mig, hade till och med en bild av ett vägskäl inom mig. Dricka tills jag dör eller försöka bryta. Sista dagen fasade jag ut med små mängder sprit hela dagen och för första gången i mitt nya liv tog jag också en återställare på morgonen. Nästa morgon skapade jag ett konto här.
Jag har varit nykter sedan dess och dessutom fått hjälp utifrån, av kollegor, min terapeut och läkaren på psyk som satt in medicin som hittills hjälpt mig väldigt bra. Känner lugn i hela kroppen men vaken i hjärnan på ett sätt jag tidigare inte upplevt.
Förra helgen skulle jag åkt till min pappas stuga med en kompis. Skrev här inne hur jag tänkte inför detta. Att mr Vodka kunde få göra mig sällskap dit för jag visste att tävlingssäsongen snart är här och jag inte kommer att vilja fortsätta dricka på grund av det.
Weekenden avblåstes som tur var och gav mig lite mer tid att hitta förnuftet. Till helgen ska vi dit.
Jag lutar idag mer åt att den blir nykter, men säker är jag inte!
Kanske låter mina inlägg i andra trådar väldigt beskäftiga och kan ge sken av att jag är trygg i min nykterhet och mina strategier. Jodå. Så är det nog. Men har en impulsivitetsstörning att handskas med. Den tänkande hjärnan är med på tåget. Chefen som sitter där inne är klok, men rätt var det är somnar chefen på sin post. Jag skriver här i ett försök att hålla hen vaken. Läser i trådarna och kommer med råd, som även är till för mig själv.
Kanske är mitt stora fokus på detta forum ett substitut för att dricka, kanske hade det varit bättre att flytta fokus till verkliga livet. Jag vet inte. Är iallafall nykter än så länge.
Tack för att du orkade läsa!

Ni som är bekanta med anknytningsteori kanske vet vad desorganiserad anknytning är och hur det påverkar självuppfattning och relationsmönster. Jag har förmodlign också en komplex PTSD utifrån anknytningstrauma och retraumatisering i ungdomsåren. Nog om psykologiska teorier, men vad jag vill säga är att jag arbeter hårt med mig själv för att skapa sammanhang och förstå. I brist på tillit till trygga vuxna byggdes en bild av mig själv som både "en som kan mer än andra och bara litar på mig själv" och "en som har makt att förstöra och skyldig till allt ont". Dr Jekyll och Mr Hyde.
I grunden handlar det om känslomässig ensamhet. Självförtroende har jag i massor. Det finns inte en enda expert som jag inte ifrågasätter, ingen sanning som jag inte nagelfarit. Lagar och regler följer jag bara om det finns väl underbyggd logik bakom. Hög moral men inte laglydig.
När jag bestämmer mig för att dricka mig berusad har jag kommit på att det inte bara är för att stilla hjärnan utan även en protesthandling. Jag vill inte längre följa spelreglerna. Jag drar till min egen värld. Tanken som ofta dyker upp innan är. "Skit i allt!"
Då blir jag Mr Hyde.
Det händer att Mr Hyde dyker upp lite då och då, även i nykterheten. Som om det är för jobbigt att anpassa sig till gängse normer. En del av mig är alltid lite Mr Hyde. Kör alltid för fort, klär mig som jag vill, skiter i konventioner, har en ständig impuls att provocera, en tonåring med tantmask...den delen gillar jag faktiskt.
Det värsta är att jag inte litar på mig själv. Det går så fort ibland och precis som Ikaros skriver, logiken kan vara hur förnuftig som helst men i fel riktning. Jag kan göra återfallet till ett projekt som ska fullföljas med samma målmedvetenhet som har tagit mig till pallplaceringar i nationella och internationella tävlingar. VM i spritkonsumtion...
Helst med små finesser som att blanda in lite läkemedel för extra kickar eller lura abstinens och baksmälla genom att studera biokemiska processer. Hittade till exempel ett sätt att kunna dricka på antabus. Skriver inte hur, vore kontraproduktivt i det här forumet.
Jävla konstigt att man inte använder den uppfinningsförmågan till något mer konstruktivt, kan tyckas.

knyta an till barnen. Men har aldrig haft något kärleksförhållande. Min man och jag träffades när vi var 18 och jag var sjuk, även om det inte syntes utåt. Tror det var för att han inte satte sig emot alla mina galna grejer och inte försökte stoppa mig och för hans del var jag nog rätt spännande. Han är också en känslomässigt avtrubbad person. Jag var vid att hålla känslor för mig själv eftersom de alltid vänts emot mig. Nu gör jag inte det. Har nära vänner för första gången i mitt liv.
Kanske har mina barn till och med fått en hyfsat trygg anknytning. Möjligen en aning stormig, men mycket värme och närhet. Jag har alltid slukat böcker, läser av och tar in andras känslor, analyserar och försökte nog lära mig själv en hel del. Man kan antingen smälta in och bli tillintetgjord eller bli "sig själv nog" om de vuxna inte är stora, starka och trygga. Jag blev "mig själv nog".
Jag har haft anknytningspersoner under uppväxten som var och en gett något men haft brister på annat sätt. Mamma är mycket misstänksam och har svag självkänsla, när hon var yngre ännu värre, förmodligen odiagnosticerad borderline och jag lämnades till mormor (också hon mycket dålig självkänsla) 60 mil bort när jag var 6 mån och tillbaka till mamma vid 15. Ingen har någonsin pratat om det, mer än att det var så. Pappa är och har varit snäll och trygg men stod aldrig upp för mig mot mamma utan jag försvarade honom redan som väldigt liten. Kanske följt med i form av att jag alltid tar strid när någon far illa.
Desorganiserad anknytning eller otrygg ambivalent? Mamma var inte bara oförutsägbar utan visade ömsom rädsla och ömsom förakt för mig. Kunde också säga att jag menade något annat än jag gjorde, att jag kunde få andra att tänka och göra saker och att jag hade onda avsikter. Det var svårt att veta hur man skulle vara och se ut för att hon inte skulle bli misstänksam eller anklagande. Jag har en egen teori om att min ADHD - som annars kanske bara hade varit en väldigt hög energinivå - förvärrades av den ständiga vaksamheten. Retraumatiseringen kom när jag vårdades på olika institutioner för anorexi/bulimi och missbruk. Där satte någon diagnosen borderline utan utredning eftersom jag var rebellisk, aggressiv och ständigt ifrågasatte både läkare och personal och man hade uppfattningen att personer med den diagnosen alltid manipulerade, skulle hållas på avstånd och ha strama regler. Jag har nog inte kontakt riktigt än med den känslan, men jag vet att jag var så desperat att jag fick psykoser och kunde ta ett glas från matsalen, krossa det och hugga mig själv med.
När jag bestämde mig för att bli "frisk" stängde jag dörren bakåt och låste den med dubbla lås. En förutsättning för att kunna gå vidare.
Jag tror att mitt första riktiga återfall för två år sedan kan ha föregåtts av att jag öppnade den dörren. Några månader innan började jag prata om det som varit med en vän och sedan satt jag en helg och skrev 60 sidor. Helt urlakad efteråt. Kan ha blivit för mycket för mig. Började även i terapi. Vi har inte pratat om den tiden än, men jag har nämnt det och hon (terapeuten) har läst det jag skrivit. Numera kan jag utan att få domningskänslor i hela kroppen ganska obesvärat komma in på olika situationer från sjukdomstiden, vårdperioderna och missbruket.
Oj, det blev visst en roman. Mycket som behöver komma ut där inser jag. ?

Skit i traditionerna. Den vill jag läsa. Vad heter författaren?
Bra söndag på er alla. Jag är nykter och mycket trött. Godnatt!

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam."
(Reinhold Niebuhr)

Varför har jag aldrig fått höra fortsättningen på sinnesrobönen? Kanske kunde jag då tagit till mig budskapet. Acceptans får en annan innebörd. Bättre. Jag måste inte kapitulera. Måste inte släcka elden för att få sinnesro.

Blicken är vänd inåt nu. Jag gräver i mig själv och mitt förflutna. Det jag tänkte innan var yttersta skalet på löken. Ju längre in jag kommer desto mer tungsint blir jag. Sorg över vad jag inte fått, skuld över hur jag blev, skam över vem jag varit. Ilska över hur jag blivit behandlad, ännu inte för min egen skull för dit är det långt, men för dem som drabbats i andra hand genom mina egna brister. Sorgen och skulden förlamar mig. Jag saknar energin, kampviljan och elden inuti. Visst har den bränt mig, men jag behöver den i brist på trygghet och närhet. Ja, sorgen och ibland en aning självmedkänsla uppblandad med självförakt och skuld, har tagit mig närmare den hotfulla gröna zonen, trygghetszonen. Men det är i den blå, drivande, utforskande, jag känner mig trygg. Där hyperaktiviteten skärper mina sinnen och världen blir begriplig.

Den gröna finns inte för så fort jag närmar mig den blir den knallröd, hotfull. Kom inte hit! Farligt! Sänk inte garden, sloka inte, häng inte med huvudet, för kraften rinner ur mig och jag blir sårbar. Världen faller samman runt mig i kaos och jag tappar kontrollen. Och jag stannar ändå kvar. I den hotfulla, främmande, trygga gröna. För jag vet att jag kan lära om nu.

Jag tillåter mig en liten stund i känslorna. Sedan måste elden tändas igen. Utan den förmår jag inte förändring. Läser sinnesrobönens två sista stycken, de som alltid utelämnas av någon anledning. För mig betyder de mer än den lilla första meningen som alla känner till. Där kommer den igen. Gnistan, styrkan, kraften.

Jag har tvivlat på förståndet. Jag har valt min egen väg och varit i minoritet. Att ifrågasätta och tänka själv är unikt för människan. Vad är annars meningen med våra avancerade hjärnor, vår förmåga att tala och reflektera. Om ingen vågat gå emot strömmen skulle barn fortfarande agas, kvinnor inte ha rösträtt, slavhandel vara tillåtet. Mod att ifrågasätta det som är vrångt och orätt är en av de egenskaperna som jag är tacksam över. Mod att tänka annorlunda. Mod att göra tvärtom.

Inte kan jag väl skriva en massa kommentarer med råd och tips här och sedan dra till stugan med mr Vodka till helgen. Känns ju som ett svek, ju. Ha! Visste det fanns en mening med att fortsätta vara aktiv på forumet ?

Kan inte låta bli att sitta här och läsa och skriva. Fastnar, precis som jag alltid gör. I helgen studerade jag signalsubstanser och nervsystemet. Blev sittande med artiklar från British journal of medicin (eller vad den nu heter) länkade vidare och vidare, djupare och djupare och kunde inte sluta förrän jag visste ALLT...Fick säga till maken att stänga av internet en viss tid för att vi skulle hinna ut och springa ☺️
Idag har jag politikmöte på eftermiddagen och ska tvätta, köra ett cykelpass och simma innan. Upptäcker att jag nu sitter här istället. Brände visst frukostgröten nu...måste rusa ?

Sist jag var där var precis efter återfallet. Trött och uppgiven. Vi har känt varandra i många år, de senaste två åren i patient-terapeutrelation men innan dess även arbetsrelaterat. Jag har kontinuerlig mailkontakt med henne. Ibland har jag uppgivet konstaterat att jag är obotlig, frustrerad över min tendens att sabotera för mig själv på olika sätt. Jag har även känt frustration över att jag har så svårt att använda alla verktyg som jag ju faktiskt har. Jag kan i teorin, men hjärnan far iväg och hinner inte hejda impulserna som i vardagen ofta handlar om kraftiga stresspåslag, tankekaos som leder till aggression och agerande utan att tänka.
Som vanligt började hon med att fråga om det är någonting speciellt som jag vill att vi ska prioritera och hur läget är just nu.
Jaha, svarade jag, idag kom jag på att jag skulle hit och tänkte, oj, jag mår ju bra. Vad finns det mer för oss att göra?
Jag kan inte få upp adrenalinet längre. Inga påslag, hinner tänka först och blir inte arg och uppjagad. Fått adrenalinhämmande medicin som även höjer serotoninet en aning och hjälper mig att sova. Jag är lugn som en filbunke.
Och så är det. Plötsligt kan jag använda det jag med frustration konstaterat att jag är expert på men inte kan tillämpa på mig själv. Fantastiskt. I 47 år har jag gått med konstant höga stressnivåer (som de flesta med ADHD gör) och nu kan jag slappna av, när det är läge och vara vaken och alert när det krävs. Den långvariga stressen märks genom att jag blir väldigt trött väldigt ofta, men det är rätt skönt ?

Funderat lite. Jag har ju inte haft särskilt täta återfall och däremellan egentligen inte brytt mig om att försöka avstå alkohol av rädsla för att trigga ett nytt, det har automatiskt blivit helnykterhet när träningsambitionerna under helgerna varit högre än önskan att dricka. Något glas för sällskaps skull har aldrig intresserat mig.
Har under svårare perioder med miniåterfall (någon dag var och varannan månad) som kommit allt tätare reflekterat över triggermekanismen men trott att mitt tidigare liv i missbruk inte varit livslångt alkoholberoende utan självmedicinering. Jag har ju förstått att jag aldrig dricker om jag inte kan bli berusad, aldrig mindre än 4-8 sk "portioner", men tänkt att det är ju min allt-eller-inget personlighet. Har 9 ggr av 10 kontroll, men kontroll betyder kontroll i att dricka precis så mycket att jag blir riktigt avdomnad men ändå fungerar dagen därpå och att det inte blir konsekvenser som skulle bevisa för mig själv eller omgivningen att jag har problem. För då skulle jag ju tvingas sluta. Kontroll för att säkerställa möjligheten att fortsätta med andra ord.
Om jag inte hade blivit aktiv här efter förra återfallet, skulle en del av helgerna under februari och mars bestått av endagsåterfall? Vad hade hänt då, med tanke på progressiviteten i beroendet?
Eller hade jag lagt perioden bakom mig och inte tänkt så mycket mer på saken?
Kunskap, gemenskap och öppenhet kan aldrig skada. Jag vet inte om det har förhindrat sällskap med mr Vodka, men jag har börjat tänka till ytterligare ett varv innan jag utsätter mig för frestelsen. Att skriva för andras ögon än mina egna tvingar mig att granska logiken och kongruensen i mina resonemang. Om det hjälper mig att vara helnykter mars också är faran för tyngre återfall undanröjd för flera månader framåt. Hoppas jag har vett att stanna upp och skriva istället för att tjurskalligt välja min egen väg nästa gång tvånget att supa skallen av mig dyker upp.

Jag är nykter. Mår i grunden bra. Situationen runt mig är fortfarande pressande, med deprimerad man, huvudansvar för de tre minderåriga barnen (äldsta bor hemma men klarar sig själv) och dotter med drogproblem. Ensamheten i ansvar gör sig påmind hela tiden och det är på den fronten jag är observant på mig själv, förebygger genom återhämtning och tvekar inte att söka stöd hos vänner och professionella. Gott så. Inbillar mig att eventuellt återfall ligger långt borta, men...
Mr Hyde har hittat ett nytt knep, försöker övertala mig att jag inte är beroende. De senaste dagarna har det dykt upp tankar om beroende eller inte. Jag har förmodligen lite aspbergerdrag, kanske begripligt eftersom det ligger inom samma område som ADHD.
Det innebär att jag kan snöa in mig på den exakta betydelsen av definitioner, som i det här fallet beroendekriterierna.
Igår satt jag fastnålad vid i-paden hela dagen utom tre timmar cykeltur ute. Jag gjorde flera självtester angående beroende. Jag tror att det jag sökte var vetenskapliga belägg för att motivera mig till ett definitivt avslut och farväl. Mr Hyde ville förmodligen ha bevis på motsatsen.
För mig blir de där frågorna svårtolkade.
Hur långt tillbaka är "någonsin"?
Hur definierar man kontroll? Är det något jag har när jag dricker så är det ju kontroll. I den mening att jag har ett mål och en väg dit. Bestämmer mig för att uppnå effektiv radering av hårddisken utan att det märks allt för mycket utåt. En viss mängd ren sprit på så kort tid som möjligt, sedan färdig. "Lagom fylla, check!"
Under januari drack jag tjugo dagar av trettio, eskalerande från två dagar i veckan till sex. Den månaden hade jag toleransökning från 15 cl till 50 (starksprit). Men drack precis så mycket att jag blev berusad utan att ragla, sluddra eller bli märkbart bakis dagen efter (förutom ett par tillfällen sista veckan) trots att det fanns sprit kvar. Fullt medveten om när jag skulle sluta för kvällen.
Hur definierar man återställare? Överallt nämns detta som att dricka för att komma igång dagen efter. Men jag tränar ju på förmiddagarna även under en dryckesperiod, så återställaren tas ju inte förrän på eftermiddagen.
Hur definierar man sug, eller att tillvaron kretsar kring alkohol när ordet "ständigt" också finns med i frågan. Antingen är jag i en period och då skulle svaret på frågan bli ett ja, eller så är jag nykter och då blir svaret nej.
Hur ska jag tänka kring kronisk och progressiv? De senaste tjugo åren har innehållit det mesta. Första åren efter missbruket ett par rejäla fyllor om året, därefter helnykterhet något år eller halvår, en flaska vin ett par gånger i månaden, minskande till nästan noll under flera år fram till 2015. Där hände det något. Slutade helt med socialt drickande och gick över till periodsupande. Tre perioder på två år. Sprit, många dagar i rad. Helnykter däremellan.
Skulle jag idag göra AUDIT-testet är jag inte ens i riskzonen. MAST ger utslag på beroende, men bara om jag tolkar frågorna om delirium, ep-anfall och sjukhusvård utifrån det där ordet "någonsin". Det var ju tjugofem år sedan!
Så mr Hyde gör nu sitt bästa för att åter locka mig att ta en liten kontrollerad fylla...för jag är nog inte beroende. Det var i ett annat liv.
Jag faller inte in i mönstret. Har ju brutit förr. Har kontroll.
Nästa tanke - när vetskapen om att vilken beroendeterapeut som helst skulle säga att jag tillhör den kategorin som ska sikta på nolltolerans - blir, ok, jag är kroniskt beroende periodsupare. Vad gör det? En period då och då är väl inte så farligt....
Så...just nu föreställer jag mig att nykterheten är stabil, på det fysiska planet, men visst jobbar beroendehjärnan på ett återfall i framtiden. Än har jag visst inte kommit till den där lättnaden i ett beslut om livslång nykterhet.

Ja, det är ju det som är själva knäckfrågan, rabbitgirl! Just nu vill jag inte. För det mesta vill jag inte. Och rätt vad det är så finns det ingenting som jag hellre vill. Det börjar som en idé, för att sedan bli en besatthet. Mr Hyde tar över. Jag vill när den stunden kommer kunna säga till den jäveln att "nä, det finns vetenskapliga bevis för att jag är alkoholist och aldrig någonsin kan dricka ett enda glas och få det att stanna där. De första tillfällena kommer att kännas bra. Jag kommer att få en härlig känsla utan konsekvenser. Jag kommer att tro att det är jag, inte du, som har kontroll och ju bättre kontroll jag har desto oftare kommer du att ta över. Men det blir värre för varje återfall, för det finns vetenskapliga bevis för att sjukdomen är progressiv och alla kroniska alkoholisters hjärnor funkar så"
Mr Hyde vill motbevisa och viskar - äh, du står över alla de där beskrivningarna. Låt dig falla ibland, du reser dig alltid igen, ingen fara, ditt beroende har läkt ut, du klarar ju dig utan alkohol hur länge sim helst....och så vidare.
Fast jag vet ju att det inte är sant. Jag är beroende sedan 16-årsåldern. Själva missbruket har växlat, men visst ör jag beroende.
Jag är en tickande bomb. Jag kan till och med medvetet välja att ta risker fast jag vet vad det kan sluta med, bara för att utmana gränserna.
Nykter idag. Lugn och mår bra. Ett långsamt arbete med de inre föreställningarna pågår hela tiden. Mr Hyde smider sina planer och jag jobbar med mitt. Vi får väl se vem som överlistar vem ?

Tror rationaliserande, analyserande och intellektualiserande alltid varit mitt sätt att hantera en (tidigt) oförutsägbar tillvaro. Kaos i hjärnan (adhd) och emotionellet instabil paraniod mamma samt växlande omsorgspersoner krävde hög förmåga att analysera och förutse och skapa egen förståelse. För att överleva.
Det man tränar växer. Det som inte får näring dör. Att känna och uttrycka behov släcktes till obefintlighet.
Så det du skriver är så rätt. Jag använder det jag har tillgång till för att slippa känna eller för att jag inte är tränad i det.
Periodisk alkoholism är allvarlig. Dricka sig berusad genom att halsa starksprit som om det var vatten nästan varje dag i en månad är inte i närheten av "normaldrickande". Inte ens om jag "bara" höll mig till x antal förutbestämda centiliter och klockslag. Om man som enda baksmälla är rejält darrig, men varken illamående eller huvudvärk...nä, det går inte att intellektualisera bort genom att plocka ner och bokstavstolka definitionen på alkoholberoende. Hur nykter jag än är 340 dagar om året.
Jag hade innan 25-årsåldern en fullt utvecklad alkoholism med alla allvarlighetssymptom som finns på listan. Inte fan kan sånt botas. Magkänslan säger FARA! Hjärnan förstår inte att det betyder att man bör akta sig fort som attan, utan försöker lösa problemet genom att analysera sönder det tills det inte längre finns. Med fokus på analyserandet undviks också känslan (rädsla)

Inte när det gäller känslomässig, intim, kroppslig kontakt. Min man har under de trettio år vi varit tillsammans aldrig sagt att han älskar mig. Kan heller inte ge känslomässig kontakt, knappt ens kroppskontakt. Vet att jag måste lämna honom för längtan efter detta blir större ju mer jag inser att jag har samma behov som alla människor. Trodde jag kunde stå över sådant genom styrka och intelligens...
Vänskapsrelationer har jag, fast ganska nya, hade inga nära vänner förrän jag var 45(!) mycket fysisk närhet med barnen, men de ska ju tanka från mig, inte tvärtom. Fattar knappt hur jag blivit så kärleksfull och nära mina barn, men kanske är det tiden hos mormor, hos henne såg jag glädje i ögonen när vi träffades och vi kramades mycket. Hon var fylld av skam över sig själv och väldigt omogen i sitt sätt, men gav kärlek. Pappa gav trygghet och stabilitet, men är konflikträdd och har svårt att visa och prata om känslor.
Jag har fyllt behoven (de som inte släckts ut) från olika människor så gott det går, plockat än här och än där. Ger barnen i överkant av det jag saknat, kanske som ett sätt att reparera mig själv.
Så rätt du har, rabbitgirl. Precis detta jobbar jag med tillsammans med min terapeut.

Eller för "smart" för mitt eget bästa. Lura alkojäveln ?. Vem lurar vem?
Mitt lekande med elden som om det vore ett spännande spel, ju högre insats desto större kickar. Ju farligare desto mer lockande och desto större seger när en rond är vunnen. Det är inget "spel" på lika villkor. Enda sättet för mig att inte förlora på dödlig knockout är att lämna. Inte anta utmaningen hur lockande den än är. Mitt i matchen glöms riskerna, jag höjer insatsen för att få fortsätta.
Min insats är mitt och mina barns liv, mr Hyde lutar sig tillbaka och låter mig falla på egna grepp.
Tror jag på det jag skriver själv?
Kanske skriver jag i förhoppningen om att någon gång kjnna slita mig loss ur den omfamning mr Hyde fortfarande har mig i...

Tankarna på att kanske inte längre vara beroende för att mina nyktra perioder varit långa och många års "normaldrickande" skulle bevisa att jag tillfrisknat, att missbruket bara var ett symptom på psykisk ohälsa har länge varit en sanning för mig. Jag har aldrig varit någon "normaldrickande" även om mängden ofta varit kontrollerad. Att dela EN flaska vin med min man har aldrig funnits på kartan. Sanningen har upprätthållits genom tidsmässig kontroll. Dricka fort som fan på fastande mage för maximal berusning innan middagen och inte en droppe efter kl 18 så berusningen försvinner innan läggdags och jag slipper baksmälla. Planera in tillfällen så de inte inkräktar på träningsprogrammet eller påverkar vardagen. Blir jag bjuden på en öl eller ett glas vin i sociala sammanhang tackar jag nej. Inte värt det om det bara är så lite...Under intensiva tränings och tävlingsperioder är alkohol inte ett altenativ och då tänker jag sällan på det. En annan dopaminhöjare som tar över och även det har trappats upp och missbrukats tills kroppen gått sönder. Däremellan tar jag allt jag kommer åt som kan förändra sinnesstämningen. Smärtstillande, hostmedicin, ångestdämpande. Kommer jag över något har jag det som en alkoholfri ventil att ta till när jag vill uppleva något som kan likna berusning. Lugna hjärnan och ge muskelavslappning.
Jag är beroende av en svårighetsgrad jag inte anat. Bara för att jag inte missbrukar på det sätt jag gjorde i min ungdom betyder det inte att beroendet försvunnit. Jag har varit nykter med vita knogar i hela mitt vuxna liv! Aldrig tänkt tanken på livslång nykterhet. Inte ens nu. Jag skulle vilja komma dit. Acceptans för verkligheten. Sprit betyder döden. Den tanken skulle jag vilja kunna tro på till 100%. Läser och jämför mig med andra här och ser att det stämmer. Jag kan inte och ska inte planera för ett enda återfall till. För det är inte återfall jag tar. Jag är periodare. Så länge jag har perioder är jag kvar i missbruket även om det är långt emellan.
Jag fortsätter bara min beroendekarriär utan att egentligen förändra någonting. Och visst är det progressivt.
För fem år sedan drack jag aldrig annat än öl eller vin. De senaste två åren bara sprit.
Behöver inte analysera mer nu. Tids nog kanske jag förstår att jag aldrig mer kommer att kunna dricka om jag vill ha kvar det liv jag har nu och som jag faktiskt ser som riktigt gott.

Har aldrig önskat det och alltid vetat att jag inte kan eller vill dricka "lite grann" eller "måttligt". Så till vida tvivlar jag inte. Jag är och har varit fullt medveten om att mina dryckesmönster inte faller inom ramen för normalt, ingenting hos mig faller inom ramen för normalt ?
Och är inte det minsta rädd för sug mellan "fylleperioderna". Sug kan komma - gör det väldigt ofta faktiskt - och jag noterar tanken och släpper den. När jag faller är det för att jag har gett upp. När jag upplever att allt jag gör eller kämpar med i övriga livet blir fel eller missuppfattas eller inte hjälper. När stressen och otillräckligheten överväldigar mig och en stark röst inom mig vrålar "Åt helvete med allting!" Raseri är vad som triggar, under det ligger sorg. I vreden och sorgen och uppgivenheten ser jag min gamla identitet blandas med min nya. Den gamla missbrukar, förstör för sig själv, jagas av osynliga demoner, är rotlös, rastlös, missförstådd, omöjlig att hjälpa. Den nya har makt, styrka och självförtroende. Tillsammans blir de mr Hyde med rätt att stå över lagar, normer och livets villkor. Fullkomligt ansvarslös men kontrollerad i syfte att inte bli avslöjad och berövad friheten i att dricka vad, när och hur hen vill.
Beskrivningen av en galning, eller hur. Men inte så olik mig själv nykter ändå. Bara mer självdestruktiv.
När jag dricker bekräftar jag den dåliga sidan av mig själv. Just då tror jag det är den äkta och sanna. Det är därför jag fortsätter. Spriten får mig att tro att det här är vad jag var ämnad till från början. Ingen mening att fortsätta gästspelet i verkligheten. De senaste tjugo åren var bara en skickligt spelad roll där, och ödet var förutbestämt.
Precis så tänkte jag de sista dagarna under min senaste period.
Jag bröt för att jag plötsligt blev medveten om hur jag såg ut och hur kroppen kändes. Mindes helvetesåren och fick en klar tanke om hur jag kände mig i kroppen månaden innan. Att jag denna dag inte kunde förmå mig att ens köra ett lugnt simpass. Träna är allt för mig. Måttet på total fysisk nedgång är när det är helt omöjligt. Jag tränar igenom förkylning, feber, skador.
Sug klarar jag. Men när jag medvetet går in för att verkligen supa handlar det om något annat.

Om jag aldrig hittar den får jag väl helt enkelt knyta nävarna dag för dag då.
Gillar inte att beroendehjärnan vaknat. Men om detta nu är verkligheten får jag anpassa mig efter den.
Planerade in cykelpass i går för jag har varit sårbar i veckan och var osäker på mig själv. Nu är det söndag morgon. Faran är över för denna gång, men eftersom jag har ledig förmiddag på tisdag och är ledig onsdag behöver jag lägga upp en plan inför imorgon. Känner jag mr Hyde rätt kommer han ta chansen efter ett nätverksmöte angående min dotter imorgon eftermiddag. Det hålls lämpligt nog hundra meter från systemet också. Så här kommer snacket gå i mitt huvud: "Två dagar är ok. Jag kommer inte fortsätta." Sedan går jag in på systemet och tänker välja en halvflaska till två dagar för att det inte ska bli någon märkbar fylla. Väl där kommer jag ta en helflaska för att inte riskera att det blir för lite. Meningen är ju att jag ska bli tillräckligt bedövad, annars är det ju ingen idé. En kvarting i eftermiddag och en imorgon. Sedan upp på spåret som om ingenting hänt.
Tror jag det!
För jag kommer klara det galant. Jag kommer att må förträffligt. Jag kommer att vilja göra det igen. Kanske redan till helgen? Ja, varför inte. Bäst att passa på innan tävlingssäsongen börjar, eller hur? Mönstret från januari upprepas. Kanske kan jag till och med överträffa mig själv. Varför inte en hela om dagen när jag ändå håller på? Kanske kan ha en i bilen så jag kan ha själva drickandet avklarat innan jag kommer hem, hälla i mig det under sista halvmilen skogen där det inte finns kontroller, spar lite tid...finns ju många varianter jag inte provat än. Kul att exprimentera lite, se hur långt jag kan gå.
Fuck you, mr Hyde! Håll käften och göm dig bakom den sten du kom ifrån! Jag har fan inte tid med dig längre. Så bara HÅLL DIN JÄVLA KÄFT!
Sådärja. Nu visar vi vem som bestämmer. Skönt att vara pigg o utvilad. Idag blir det ett långt simpass och kanske en liten löprunda. Två böcker väntar på att bli lästa.
Våren är här!
Kram

Så mycket kaos att hantera. Så mycket ansvar. Och jag känner mig lugn.
Tränat skiten ur mig hela helgen, mycket frisk luft, många timmars läsning i lugn och ro. Två böcker och en massa här på forumet.
Maken sa imorse "jag önskar jag hade tio procent av ditt go". Jo, det hade nog räckt för mig med, svarade jag, blir lite mycket 'go' ibland..."det händer saker iallafall" menade han.
Just det. Händer saker. Hela jävla tiden. Ibland funderar jag på om det är jag som ser till att det alltid finns hundra problem att lösa, eller om det är så att jag inte kan låta bli att lösa allt som dyker upp.
Måndagens och tisdagens agenda:
-Överklagan till försäkringskassan som ska skrivas - och det måste vara vattentätt vilket innebär nagelfarande av lagar och riktlinjer - för vinna ska jag.
-IVO-anmälan till BUP för felbedömning och vägran till utredning för min dotter.
-Västbusmöte angående dottern där jag behöver se till att hon får all hjälp som finns och lite till
-Bevaka en ansökan om bistånd som jag skerv i fredags till soc och vill att man tar upp som extraärende i soc nämnden redan på tisdag. Alltså mail och telefonkontakt med handläggare.
Morgondagen består av praktiska göromål, vardagsgrejer typ åka kors o tvärs för att få dottern till skolan, kommunstyrelsemöte (som behöver förberedas ikväll), middagslagning samt besök av familjebehandlare ang dottern, ytterligare ett politiskt möte måndag kväll.
Andas, vila och träna schemaläggs till tisdag morgon och onsdag förmiddag, ska bli sköööönt....
Fan va gött att man är nykter!

Det är svajigt nu. Ångest, kaos, hinner inte med, tappar fokus, pressen är för stor. Jag är rädd nu. Så nära, så nära att välja den utväg jag känner till.
Är det en protest mot att allt ansvar läggs på mig? Signal till omvärlden att NU RÄCKER DET! Ett försök att få makt över det enda jag just nu har makt över? Jag vill dricka nu.
Ett katastrofalt BUP-möte som motsvarade mina farhågor. Känslorna efteråt när jag påmindes om min tid som stafettpinne inom vården. Missförstånden, oviljan från dem som har makt att hjälpa min dotter, oförmågan att göra mig förstådd, frustrationen.
Ett likadant Västbusmöte dagen därpå. Samma oförstående, samma frustration. Jag satt och blundade, andades djupt, koncentrerade mig inåt, för att inte förstöra genom känsloutbrott. Summeringen i slutet där jag såg det så tydligt. Alla pilar med åtgärder i en enda riktning - mamma. Ja, jag tog på mig det själv i avsaknad av andra förslag. Myndighetspersonerna ser det. Tar tacksamt emot mitt arbete som polis, socialarbetare, fältare, pedagog, fritidsledare, behandlare, finansiär, chaufför och ...förälder(?)
Men var finns stödet? Var finns viljan att underlätta för mig som har hemmet, mitt arbete, tre andra barn, mitt eget sköra psyke?
Vi jobbar inte så, svaret när jag försöker förmedla idéer utanför boxen, se möjligheter, minimera skador.
Tid. Det var vad jag angav som behov under rubriken "vad behöver du som förälder".
Hemma ligger tvätten i travar, golvet dammar igen, saker kringströdda av rastlösa barn som pockar på min uppmärksamhet och väcker känslor av otillräcklighet. Mitt dåliga samvete jagar hela tiden. Jag lovar dem tid och jag tvingas rycka ut akut för något händer och äldsta dottern behöver mig. Gör dem besvikna.
Kommer hem alldeles utsjasad med huvudvärk vid niotiden på kvällen. Dagen har varit fylld av möten, känslomässigt påfrestande möten, varvat med ärenden, förhandlingar med dottern, ständig jour, konflikter mellan småsyskonen, stress hem mellan två möten för att hinna laga mat och sedan iväg igen.
De minsta barnen har väntat när jag äntligen kommer hem på kvällen och vill spela spel, bli masserade, kliade på ryggen innan de somnar. Sonen har tre läxor som är ogjorda.
Jag är så trött.
Sjukskriven 25% men får inte pengar av FK. Jobbar för mycket anser de. Har sina schabloner samtidigt som handläggaren vet att de inte stämmer med verkligheten.
Man får inte VAB för barn över 12 år utan läkarintyg. Soc kan inte skriva läkarintyg. Ändå är jag jour för min dotter. Vill vara det. Hellre jag än någon annan.
Maken handlingsförlamad insoffan. Jag sliter som ett djur för att döva mitt dåliga samvete, kompensera för hans brist på engagemang. Bryter ihop inombords när de små tjafsar med varandra. ADHD-hjärnan kokar i kaoset. Röran hemma och konflikterna. För jag vet att de beror på att barnen saknar mig, saknar min uppmärksamhet, vänder sin frustration mot mig för jag är den som svarar och som ser dem. Men jag förmår inte, hinner inte får inte ihop det.
Måste jobba, måste ta extra kvällsmöten för att få ekonomin att gå ihop. Måste plocka och städa hjälpligt för att förhindra sanitär olägenhet. Måste förebygga så de små inte börjar komma efter i skolan, eller protestera genom riskbeteenden när de blir äldre.
Orkar inte motståndet när jag försöker sätta gränser, bara nödvändiga för deras hälsa, andra gränser bryr jag mig inte om.
Vill gråta men kan inte.
Jag vill bort. In i dimman.
Ska cykla en timme nu. Sedan fundera.

Såg en t-shirt med texten "Jag behöver ingen terapi, jag behöver bara CYKLA!" Den skulle jag tagit på mig nu om jag hade en.
Lyssnar på den underbara låten "This girl is on fire" och sjunger med för full hals (vilket betyder ungefär spränga ljudvallen)
Så klart prio ett är att vara nykter. Och träna, träna, träna....
Tack vänner! Älskar er❤️??

Tar på mig den idag. Text i rött med lite rinn (ska föreställa blod) "Power is not something you get...it is something you grab."
Nu stundar möte med soc mynd nämnd...bisarr situation när man går igenom LVU-ärenden och råkar känna alla dessa stackars ungar som råkar vara kompisar till sin egen. ?

Lyteskomik och sanning på samma gång ?
Jag har så härliga kompisar IRL. Inga tabubelagda ämnen, inga skämt kan vara för grova. Inget tåtassande. Grabbarna jag tränar med t ex är underbart och okunnigt naiva. Typ, en dunk i ryggen = ett halvårs terapi.
Förra året när jag uppgivet berättade om att jag haft en suparperiod för en av dem svarade han "inte så konstigt, du är ju sån, allt är ju extremt" och fortsatte "äh, skit i whiskyn nu o drick folköl som oss andra gamla gubbar" så jävla skönt. Bara sådär, liksom.
Brännvinsskämten kommer lite då och då. Det är liksom ingen issue.
Men när jag visar att det är allvar, eller behöver stöd, är det empati och uppbackning till 100%. Uteblir jag från kvällsträning en längre tid kommer meddelanden med frågor om hur det är.
Idrottsvärlden, så som jag känner den. Raka puckar och ärlighet. Ickedömande och livsbejakande.
Den där t-shirten skulle gjort succé om jag hade på mig den i det gänget, MM!?

Idag var jag hos min terapeut som jag känt i tio år och själv gått i behandling hos sedan hösten 2014. Man kan undra varför det behövs flera års terapi, är den då inte effektiv? Hur kan jag ha så svårt för att förändra beteenden, hur kan det vara så omöjligt för mig att praktisera det jag själv med stor framgång lär ut till patienter. Hur kan mina patienter efter tio samtal tacka för hjälpen och få vidare ut i livet med lätta steg och ro i sinnet medan jag själv gång på gång hamnar i nya svårigheter eller saboterar för mig själv?
Någon sa, när jag uttryckte min frustration över hur små förändringar jag åstadkommit jämfört med tiden i terapi, att "Du har haft de här problemen i över fyrtio år, de har genomsyrat ditt liv och de är väldigt komplexa och införlivade i dig. Två år är väldigt kort tid i det sammanhanget." Men jag är otålig! utbrast jag. "Ja, det är ju en del av det hela, otåligheten och de ständigt pågående felsökningarna av dig själv"
Det är som att skala en lök. En väldigt stor och hal lök. Och varje samtal har varit värdefullt.
Idag berättade jag om alla val jag gjort den senaste månaden och hur nöjd jag är över dem. Vi kunde konstatera att jag tränat upp förmågan - med medicinens hjälp - att stanna upp och lyfta blicken för ta sikte på det jag värderar. När hjärnan fungerar är jag trygg i mina val och mina beteenden. Förändringen är påtaglig både för mig själv och omgivningen. Jag trivs med mig själv. Förstår mig själv. Kanske kan det räcka så. Men det finns en rädsla. För mig själv.
Idag sa jag att jag vet att det som egentligen är det största hotet är alkoholen. Att jag känner mig nöjd och trygg för det mesta men det finns en svag länk.
Den svaga länken är som en pytteliten spricka i ett i övrigt robust betongbygge. Sätt en aldrig så liten dynamitladdning där så sprängs hela skiten. Innan vi avslutar vill jag hitta sprickan och täppa till den. Desarmera dynamitladdningen. Den svaga länken är när jag får "hjärnsläpp" och frikopplar mig själv till allt som är viktigt och värdefullt i livet, alla relationer, när jag ställer mig utanför alla lagar och normer. När orden "åt helvete med allt" vrålas i min hjärna.
Vi påbörjar ett arbete med detta som en början på avslut av terapin.
När jag sökte hjälp var det för att barnen påverkades av min impulsivitet och mina aggressionsutbrott och att jag höll på att köra mig själv i botten både psykiskt och fysiskt. Kroppen slets ut av all överdriven träning och oförmåga att vila, psyket höll på att stressas till utmattning, jag sov inte många timmar per natt och kunde inte varva ner. Jag hittade aldrig balans, ville inte ha balans, skydde ordet lagom som pesten och utsatte mig för risker. Allt eller inget, men helst allt.
Brakade ihop en dag. Kunde inte fokusera på patientsamtal, kunde inte skriva på tangentbordet för händerna skakade (inte av abstinens eller alkohol, kan tilläggas).
Samtalen utgick från min önskan att hantera ilska och att kunna varva ner. Jag fick frågan vad som händer om jag stannar upp. På den frågan svarade jag med ett 60 sidor långt brev där jag berättade min historia för första gången sedan jag stängde dörren och vände det livet ryggen. Terapeuten sa efter att ha läst att jag nog behöver några fler samtal...många fler blev det.
Och jag började periodsupa. Som om jag ville återuppleva min historia för att den skulle bli verklig för mig.
Nu har jag gjort det. Den är verklig. Den pågår fortfarande. Inte nu, nu är jag nykter. Jag har inga problem med att vara nykter. Gillar att vara nykter. Men det händer att jag plötsligt bara vänder ryggen åt allt. Dricker sprit i veckor.
Vi utforskade "hjärnsläppet". När händer det? Där blev det svårt eftersom de situationer jag kunde komma på var de då jag hade kontakt med logiken och därför kunnat göra bra val. Hjärnsläppet gick inte att utforska den här gången. Men det kommer. Tälamod var det, ja.
Svaret finns någonstans och jag ska hitta det. Det handlar om att se mig själv som värdefull av egen kraft. Vara lika omsorgsfull mot mig själv som mot andra. Vilja skydda mitt eget liv. Förstå att jag inte är odödlig. Jag står inte över naturlagarna. Min kropp är mänsklig och sårbar och det spelar roll om jag lever eller inte. När jag får hjärnsläpp skiter jag i det.

När jag simmar i sjön eller i bassängen, när jag cyklar långa utomhuspass, när jag springer i skogen. När jag träffar träningskompisar och arbetskompisar. Jag brinner för väldigt mycket och jag älskar livet. 90% av tiden är jag full av livsglädje. När jag gör någonting som intresserar mig är jag här och nu. Jag ger mig själv massor av möjligheter till glädje. Igår hade jag förmiddagen vikt för politiskt möte och eftermiddagen, innan barnen kom från skolan, var jag ute och cyklade 7 mil i vårsolen. Stillhet i hjärnan och styrka i kroppen. Livet när det är som bäst. Sedan tog jag en kopp kaffe och en snus, satt på altanen och njöt. Därefter lagade jag middag med musiken på högsta volym. På kvällen simmade jag en timme och låg i bastun en lång stund efteråt. Mör, varm och trött låg jag sedan och läste för min yngsta son, kliade yngsta dottern på ryggen innan hon somnade, njöt av att ligga nära den lilla varma kroppen.
Jag får så mycket mer än jag ger. Av vänner, barnen, träningen.
Kanske har jag mycket mer energi än man kallar normalt. Jag är på och av. Kan plötsligt bara stänga av och lägga mig, helt slut, för att sedan gå igång igen. Innan jag fick medicin för ADHD kände jag inte tröttheten och varvade upp tills jag bröt ihop.
Men, jag är väldigt snabb när jag väl gör något, därför får jag utrymme för att "maska". Politiska dokument kan läsas in på plats eller fem minuter innan, administration på jobbet gör jag med vänsterhanden. Så det blir tid över eftersom jag inte har ambitioner på att göra mer än jag måste och väljer att gå all in bara när det verkligen är något jag brinner för.

Sitter i sonens rum och lyssnar på musik. Han är inte hemma så jag passar på att använda den gigantiska musikanläggningen och låta mig uppslukas av ljudet från tung rock och fet bas.
Noterar att ölflaken bakom byrån inte nallats på i överkant, bra, han är måttlig. Samma enlitersflaska med whisky som jag såg för ett par månader sedan står där också. Oöppnad. Bra, tänker jag först. Fan, tänker jag sedan.
Jag s-k-a inte, k-a-n inte ha sprit i huset. Vi har aldrig sprit i huset. Det, och att vi bor 15 km från systemet, är min broms, min buffert. Jag måste köpa och planera om jag ska dricka. Och den startsträckan har räddat mig hundra gånger.
Jag kunde lita på min heder förut. När jag är mig själv skulle jag aldrig stjäla sprit från min egen son. Men frågan är, kan jag lita på min heder nu? Idag kan jag sitta här, en meter från whiskyflaskan, mineralvatten i glaset, snusdosan och chipsskålen bredvid mig. Lugn och välbefinnande i kroppen efter ett härligt långpass. Idag är jag säker i min nykterhet.
Frågan är, vad bör jag göra nu? Ska jag be honom gömma flaskan? Låsa in den någonstans? Vill jag skrämma honom genom att avslöja min osäkerhet, göra honom orolig för hur svårt mitt beroende är.
Han var ju inte född när jag var som värst. Han vet, för jag har sagt åt honom att jag inte kan hantera sprit, men blir det för verkligt för honom om jag talar om att han inte ens kan ha sitt rum ifred om jag skulle få ett infall?
Det vill mycket till för att jag ska öppna den flaskan. Eller väldigt lite. Det kan ske på en sekund.
Får fundera på detta.

Finner mig själv åter finkamma nätet efter bevis på att alkoholism är livslång, att man kan vara beroende trots långa perioder utan önskan om att dricka, att varje återfall kommer att vara värre än det senaste. Varför gör jag så?
Om det nu, tvärt emot all logik, skulle visa sig att min ungdoms svåra alkoholism kan "läka ut", att mina tre långa och tunga återfall de sista två åren bara varit uttryck för min allt-eller-inget peronlighet. Vad skulle jag göra med den kunskapen?
Ta ett nytt aterfall? Knappast en lockande tanke. Eller, är den det?
Är jag så jävla korkad att jag redan nu planerar att supa skallen av mig så fort sommaren är över? Eller ännu tidigare? Redan efter träningslägret om två veckor? En liten helgfylla för att passa på innan hegerna är uppbokade med tävlingar. Fan tro't. Jag kan faktiskt se mig själv göra det och sedan strunta i allt annat och bara fortsätta. Sabba allt.
Och det jävligaste med den tanken är att jag MÅR SÅ BRA NU!
Ok. Säger till mig själv här och nu, du behöver inga mer bevis. Under tio års tid var du i sista stadiet av alkoholism enligt alla "modeller". Spelar ingen roll om det varit en platå med hyfsad kontroll i tjugo år. För jag ramlade tillbaka igen även om det tog tid och nu har mönstret ändrats, jag kan inte backa bandet och radera de sista två åren. Det är allvar. Att söka bevis på motsatsen är bara ytterligare ett bevis på ett redan vedertaget faktum. Behöver du sätta in dig själv i ett fack, ok, gör så. Beroende, kronisk, svårtighetsgrad hög, periodisk.
Det positiva är iallafql att jag aldrig lurar mig själv att tro jag kan ta ett glas vin, för det vwrken kan eller vill jag göra.
Synd att man inte kan bli portad från systembolaget. Då skulle jag i dessa stunder av klarsynthet kunna göra det och sedan, när fan far i mig, kunna bli hindrad genom ett högt larm så,fort jag går över tröskeln till gröna skylten.
Idag vill jag inte. Inte imorgon heller. Inte nästa vecka. Jag är nykter och ska så förbli

Jag har ju levt i en illusion de senaste 18 åren. För varje år i den för mig relativa normaliteten har illusionen blivit mer sann. Tillfälliga blackouts, sporadiskt helgdrickande, enstaka fylleslag har under åren jämförts med vad jag tänkte mig "riktig" alkoholism - alltså sådan jag var mellan 17-27. Jag vet ju att det hållit så länge på grund av rigid kontroll, aldrig köpa hem mer än det som går åt, allt seriösare träningsambitioner, ammande och födande av fyra barn som gett långa nykterheter. I bakhuvudet har jag alltid vetat att jag inte kan hantera sprit och därför inte haft det hemma. Men eftersom jag har dubbeldiagnos (eller trippel) har jag tänkt att jag nog aldrig var alkoholist på riktigt utan bara självmedicinerade och nu när jag mår bättre kan jag dricka som vem som helst. Vilket har fungerat rätt ofta, med de begränsningar jag satt upp (egentligen utan att tänka så mycket på det).
Faktum är att det är efter återfallen jag börjat få sug på ett mer beroendelikt sätt. Och det får mig att inse en sak jag inte tänkt så mycket på mer än frågat mig själv vad det är som hänt med hjärnan efter så många år utan att reflektera så mycket på att dricka eller inte ur beroendesynpunkt utan mer utifrån vad jag ska göra nästa dag och om det finns tillfälle.
Varje återfall har föregåtts av småskaligt drickande ett tag. Oftare och oftare för att sluta med sprit från fm till kväll åtta dagar av tio (förrförra påsken), nästan nykter sommar, varje eller varannan helg hela hösten och sedan julhelgerna drygt två veckor i samma mönster som det första. Andra gången drack jag mer än jag gjort på 25 år de sista dagarna och hade blackouts. Fick en tankeställare och dessutom ADHD-medicin som lugnade rastlösheten och höll mig helt nykter i ett år. Och nu senast höll jag på att dricka ihjäl mig och överträdde många gränser. Körde bil med tre promille, tränade innan jag blivit nykter, halsade sprit i bilen på väg hem från träningen, körde bil till och var ordförande för ett kvällsmöte efter att ha hällt i mig en kvarting, drack betydligt mer och under längre tid än jag planerat och tog en återställare på morgonen sista dagen, som dessutom fick fasas ut av rädsla för svår abstinens. Och visst var jag darrig på jobbet de sista veckorna, dock inte minsta bakis som illamående eller huvudvärk. Kan tillägga att jag även blandat med olika läkemedel, både för att öka ruset men även för att minska abstinensen och komma igång på morgonen.
Och det är ju självklart så att beroendehjärnan som legat i halvdvala två decennier nu är klarvaken! Det är så overkligt fast ändå inget nytt. Just detta att det inte försvinner efter så lång tid utan tar vid nästan där det slutade (livet ser helt annorlunda ut nu så riktigt så illa skulle det nog inte kunna "ta vid" men väl sluta om jag inte förstår allvaret.
För om jag fortsätter rycka på axlarna och tänka, ok, jag är periodare, än sen, om jag super till någon vecka i halvåret och lever resten av tiden nykter är det väl ingen issue. Allt jag gör eskalerar i raketfart. Fullkomligt exploderar. Så om jag tittar på mönstret från de tre nämnda återfallen...vad skulle nästa kunna innebära?
Men en gång bara, en kvarting och sedan inte mer? Eller hur? Funkar ju skitbra ett tag. Och inte kommer suget minska direkt. Vill jag tänka på nästa möjlighet att dricka varje dag? Nej.
När man kan sniffa på handspriten på jobbet och känna sig alldeles salig av lukten, nja, då är nog suget ganska lättriggat.

Jag har helt enkelt analyserat sönder betydelsen av okontrollerat drickande på samma sätt som jag analyserat sönder alla definitioner på alkoholberoende. Okontrollerat, ser då framför mig hur man utan att kunna hejda sig dricker allt som finns i närheten. Och säger till mig själv, nä, så gör ju inte jag. Jag bestämmer ju mig för att dricka en viss mängd på viss tid (även om det är väldigt mycket mer än måttligt) och kan spara en halv vodkaflaska till nästa dag när jag känner mig tillräckligt berusad. För att kunna fortsätta, för att inte få baksmälla, för att inte missbruket ska få konsekvenser som bevisar att jag är alkoholist för då måste jag ju sluta för gott.
Konsekvenser, ja. Bilkörning. Passerade en gräns senaste perioden. Trots att jag visste att jag skulle köra bil senare på kvällen drack jag ändå. För jag kunde inte låta bli, kunde inte vänta tills det blev tillfälle. Sket i det helt enkelt. Just då sket jag i alla risker. Kände mig inte full. Bara lagom avtrubbad. Sista två veckorna spelade det ingen roll vad jag skulle göra på kvällen eller nästa dag. Inbillade mig själv att allt var som vanligt, jag var som vanligt fast lugnare. Lögnen bekräftades genom att ingen sa något, ingen tycktes märka att jag druckit. Varken då eller i efterhand. Inte förrän jag berättade det för maken sista dagen.
Beroendegrejen sönderanalyserades genom att jag inte behöver alkohol i vardagen. (Nä, för jag är periodare och orkar inte vara packad dag ut och dag in...och vill inte dricka om jag inte blir tillräckligt påverkad)
Återställargrejen analyseras sönder eftersom jag inte dricker för att komma igång på morgonen, jag mår ju inte särskilt dåligt, bara lite skakig och svag. Fast börjar nästa dag så fort det är möjligt. Lägger träningspassen tidigt för att sedan kunna börja dricka direkt efter jobbet, innan jag lagar middag. Och har ju concerta, nikotin och kaffe nu som kickar igång mig på morgonen.
Återfallet i julas kommer jag ihåg en morgon i bilen till jobbet, var så paranoid och darrig att jag fann mig själv treva i väskan och fiska upp några atarax. Såg mig själv utifrån när jag slängde i mig dem och tänkte, Fan, det här är inte bra.
Det är chockande och nytt. För det här beteendet har funnits i två år och eskalerat för varje gång. Jag har inte smält det ännu, eller är i någon slags klarsynt förnekelse. Vet hur det är, samtidigt som jag gör allt för att motbevisa och blunda för faktum.
När jag sätter ord på det och sedan läser vad jag skrivit, den nakna brutala sanningen, blir det verkligt. Och jag kanske behöver sörja lite också. Trots att jsg inte behöver dricka socialt, eller behöver alkohol i vardagen. Att mista den tillflyktsorten som jag haft, den där sista utvägen när allt känns oöverstigligt och jag bara vill försvinna in i mig själv en stund. Kanske är det den jag är så rädd att förlora när jag försöker förminska problemet med att "ha en period då och då".

En upplevelse av att inte bli förstådd, inte få kontakt, missförstås för att vilja illa och den självpåtagna skulden. En hög sensitivitet för stämning, det outtalade missnöjet, tankar om att det måste vara mitt fel när någon signalerar negativa känslor.
Jag tvingades utveckla känselspröt för stämningsläge och snabb analytisk förmåga för att kunna bete mig rätt, göra rätt, röra mig rätt, ha rätt minspel, säga rätt saker. Min mamma var oförutsägbar till humöret och verkligheten blev ofta väldigt bisarr. Som barn lägger man skulden på sig själv. Förvirring och rädsla. Känslor sprungna ur oförutsägbarheten.
I min nuvarande så kallade relation retraumatiseras jag gång på gång genom tystnaden och bristen på känslomässig kontakt. Allt jag gör och säger kan tolkas som anklagelser hos en person vars upplevelser av värdelöshet och misslyckande är cementerade.
Jag förstår att roten till min alkoholism är samma som triggern till återfall. "To hell with it! Ingenting jag gör når fram ingenting förändras och jag är låst, isolerad genom bristen på adekvat spegling."
I helgen ska jag tala om för honom att jag vill skiljas. Plötsligt märker jag obehaget i kroppen. Jag vet inte hur jag ska närma mig ämnet, jag vet inte hur jsg ska säga det RÄTT. Och reaktionen från honom kommer att vara fullkomlig tystnad och tillbakadragande. Där har jag svaret på min känsla. Han kommer inte ge respons ens när jag släpper bomben. Och min tolkning är att jag är så oviktig för honom att jag inte ens är värd att strida för. Vet stt sanningen snarare är hans totala brist på handlingskraft och hans uppgivenhet. Men ändå. Obehag i kroppen och direkt en tanke - jsg måste tala om stt jag vill skiljas, för jag kommar fortsätta dricka så länge jsg lever i tystnaden. Och för stt klara av det måste jag ha sprit! Fan. Nej! Jo!
Det är värt ett återfall för att komma ur det här. Nej, ingenting är värt ett återfall.

Jag är nykter. Det var svårt att säga till honom att det är över nu. Vi har hängt ihop i 29 år. Han har hängt upp hela sin existens på mig, lever genom mig. Nu är han helt förlamad.
Och ändå är det inte stor skillnad mot innan. Även då låg han i soffan, även då var han avstängd.
Mitt samvete äter upp mig inifrån. Jag är nu inte längre den som håller honom flytande. Jag är den som slutligen lagt den sten som sänkt honom, gett dödsstöten. Jag känner mig som en bödel.
Men hur skulle jag kunnat göra annorlunda. I så många år har jag burit, dragit, varit motor, stöttat, peppat, curlat, balanserat och vägt upp. Mitt samvete är rent och ändå känner jag mig skyldig.
Jag var tvungen att göra detta. Annars skulle jag och barnen sjunkit med honom. Jag offrar honom för oss, för ingenting jag gjort har ändå hjälpt. Kanske kan krisen även vara början för honom, att tvingas bli självständig. Jag hoppas det, för vi är trots allt tätt sammanbundna efter än ett halvt liv tillsammans.
Veckorna framöver kommer att bli tuffa för oss alla, men just nu har jag aldrig varit mer säker på fortsatt nykterhet. Att lyssna inåt och lossgöra mig från ensamheten i tvåsamheten gör jag för att bevara nykterheten och få sinnesro.

är väl de känslor som finns i mig just nu. En lättnad över att ha tagit steget och rädsla för vad det kommer att innebära. Sorg och saknad över allt vi upplevt och av medkänsla. Jag gråter inombords och vill hålla om honom, han är krossad och tillintetgjord, men vet att det bara skulle verka dubbelt om jag gör det. Men ändå, kanske ska jag göra just det. Jag önskar han hade haft någon att luta sig mot just nu. Vem ska trösta honom? Han har bara mig, och nu ingen...

Tack, Hjärnklar!
Vi har pratat och maken gör allt för att visa hur mycket han bryr sig om mig. Det värsta med den förändringen är att jag blir förvirrad. Jag vill ta emot hans försök, för vi är inte ovänner på något sätt, och jag vill uppmuntra hans nyvunna handlingskraft både för hans egen skull och för barnens, för jag vet hur mycket de påverkas och hur glada de varit de senaste dagarna.
Samtidigt som jag vill uppmuntra honom och inte åter trycka ner honom i depressionen vill jag inte ge falska förhoppningar.
Jag låter det vila i det som är, håller diskussionen levande genom att vi ska ta upp praktiska lösningar med vår familjebehandlare i morgon och därefter skicka in ansökan om skilsmässa. Vet bara inte hur han kommer att reagera på det definitiva i ansökan. Om han ger upp igen eller kan förstå att det ändå bara är en prövoperiod under sex månader. Vi kan lösa det utan att sälja hus eller ordna permanent boende för mina föräldrar har fritidshus och en lägenhet i närheten.
Nykterheten håller. Jag har övertygat mig själv om att jag är 100% alkoholist. Alla självskattningar slår i taket och svårighetsgraden är den högsta så jag kan inte lura mig själv.
Men, jag vet också att den kunskapen inte är värd ett skit om jag väl bestämmer mig för att ta en suparperiod till. Därför är det "vita knogar" utan förnekande men med ambivalens angående vilja att må bra kontra "köra-ett-vansinnesrace-bara-för-att-ge-fingret-åt-världen"...
Mr Hyde tar sig idag endast uttryck i fortkörning och fuck-it attityd. Nåväl, träningsläger till helgen, garanterad nykterhet en vecka till således ??

Känslomässig berg-och-dalbana förvisso. Och att gå nykter genom den är ju ett gott bevis på att jag befinner mig allt längre ifrån den falska trösten.
Energin är hög och jag är medveten om att bromsen måste i snart. Läs om min helg i tråden Vidare livet.

För jag är inte längre ambivalent - iallafall inte när det gäller alkoholen. Den senaste tiden har jag verkligen bevisat att jag kan ha alla känslor livet bjuder på utan att ta till sprit. Om det nu även blir en stökig period i och med skilsmässan behöver jag verkligen vara klartänkt och inte slösa energi. Hårda träningspass blir det förvisso, men däremellan riktig återhämtning, utan att behöva marinera mig ??
Fortsätter i "det vidare livet"

Förhoppningsvis tillfälligt. Men jag är i liknande läge som när jag skrev här i början ?
Det behövs varken anledning eller tillfälle. Det enda som behövs för att jag ska dricka är tillgång till alkohol.
Jag planerade inte att dricka i förrgår. Eller så gjorde jag det hela tiden. Planerade att dricka upp min vodkaflaska så fort jag fick tillfälle. Men just i fredags kunde jag lätt ha låtit bli om jag bara bestämt mig och sökt stöd.
Men jag gjorde inte det. Berättade inte för någon. Lät bara impulsen få komma. Lät mig styras av den. Stängde av alla spärrar.
Och nu var det ingenting i min situation som jag kunde skylla på. Hade inte ens tid. Var inte stressad, uttråkad eller uppgiven. Mådde bra, helt enkelt.
Tidigare har jag kunnat släppa alla tankar på att dricka efter middagen och suget är störst när jag inte har ätit, inte bara för att jag är hungrig utan för att effekten blir snabbare om jag dricker sprit på fastande mage. Nu på senare tid har gränsen flyttats fram, först till kl sex, sedan till kl sju men ingen alkohol därefter, eftersom jag inte velat må dåligt nästa dag. Detta har inte fungerat när jag tappat kontrollen (ofta efter flera dagars drickande eller första dagen när det finns ett uppdämt begär).
I fredags drack jag halva vodkaflaskan mellan halv åtta och halv nio på kvällen. Exakt lagom mängd, som om jag gjort drickandet till en vetenskap. Och utifrån erfarenhet ökar toleransen tvärbrant. De 3-4 dl som finns kvar kanske inte räcker på lördag?
Lördag morgon handlade alltså ambivalensen inte om jag skulle dricka senare på dagen, utan om jag skulle köpa mer, och hur mycket isåfall, och vad jag då egentligen planerar för...
Fortsätta ännu längre in i spiralen tills jag inte hittar tillbaka, ännu hårdare fast än förra gången.
Så jag var nöjd och tyckte att jag vunnit en seger när jag inte köpte mer....och löprundan kändes lätt trots att jag druckit mycket kvällen innan.
Utan betänkligheter, utan ambivalens, av egen fri vilja gav jag upp och la mig platt för beroendet.
Men när jag satt vid den blanka sjön och istället för att simma i den drack sprit ur en sportflaska och rökte, då såg jag hur tvånget tagit över allt som är viktigt, värdefullt och ger livsglädje. Jag hade mått så mycket bättre, fått ut så mycket mer, om jag stoppat ner våtdräkten i väskan istället för spriten.
Varför känner jag ingen rädsla just nu?
Varför tänker jag att jag accepterar faktum, jag ger mig, jag är periodare. Super jag en eller två perioder om året får det väl vara så...
Är det för att jag har så svårt med uthålligheten?
Bevara nykterheten i tanke och handling över tid. När det blir vardag och inte längre är någon kamp. Slutar jobba med den. Glömmer.
Eller helt enkelt så jävla fast i beroendet att det förr eller senare tar över oavsett hur jag gör.

För det blir aldrig bara 2-3 dagar.
Om jag planerar för att kunna ha perioder kommer de bli tätare och längre. Tiden däremellan blir ingen tid i frihet, utan bara transportsträcka mellan perioderna för att låta kroppen vila så den orkar en period till. Nej. Så kan det aldrig få bli.
Den lite bittra och uppgivna meningen "jag är periodare och får acceptera några suparperioder om året" kanske just nu ska förstås som ett sätt att ställa det på sin spets. Granska den tanken.
Och när jag läste ditt svar - om att det skulle underlätta om jag tillät mig dricka ett par dagar ett par gånger om året - förstod jag hur omöjigt det skulle bli att leva så, för det kommer inte att fungera!
Nej.
Jag kan inte luta mig tillbaka och bara låta detta få fortsätta. Ge upp? Hur skulle det gå till att ge upp?
Ser framför mig alla helger - och kanske (förmodligen) vardagar - i klorna på alkoholen. All planering, all tidsåtgång, all meningslöshet.
Det skulle inte stanna vid att bara dricka när barnen inte är hemma eller när jag inte förväntas hämta någon med bilen.
Om jag i tanken ger utrymme för detta, då har jag gett upp.
Så, nej, jag kan inte acceptera att jag har några perioder då och då.
Samtidigt måste jag acceptera att kraften i beroendet är så stark att det förmodligen kommer att inträffa. Men inte utan att jag gör allt för att förhindra det.
Just nu känns det som jag inte alls försökte. Att jag bara lät det ske. Villigt lät mig förföras.

Jag önskar det fanns någonting motsvarande AA utan inblandning av gud. Jag vet att man inte ska bry sig om att gud nämns i texterna, eller att man inte måste se det religiöst. Men det är något med hela konceptet, både inblandningen av gud och det lite smått fanatiska, konservativa och sektliknande som gör att jag inte kan tänka mig att gå dit.
Jag önskar att det fanns ett sätt att ta antabus som inte innebär att behöva gå och få dem på någon mottagning flera gånger i veckan.
Tror jag skulle behöva både AA och antabus just nu. I andra former än de som bjuds. Hur?

Skriver det här som en varning och avskräckande exempel utifall någon av er långnyktra periodare skulle få för sig att "ta ett litet återfall". Stor risk att det inte blir så litet. Och även om det lyckas - fy faaan för att börja om igen! Med tvångstankar, begär, denna dans med djävulen...
Hade jag inte tagit en lång löprunda igår förmiddag, för att inte hinna till bolaget innan stängning, och hade jag inte bett min son att inte ha alkohol hemma skulle jag druckit idag också. Nu, i denna stund. Anledningen till att jag inte brukar få baksmälla är antagligen för att jag dricker såna mängder (relaterat till kroppsvikt) att jag ifortfarande har en liten promille kvar dagen efter. Toleransen förmodligen så hög att det ändå går att träna. Och fortsätter dricka nästa eftermiddag innan abstinensen kommer.
Trots att jag vet, trots att jag lovar mig själv att bryta. Så sent som imorse sa jag till min ex-make (under en cykelrunda som förvånande nog gick riktigt bra) att det går åt helvete om jag köper sprit en enda gång till. Kan inte, vill inte, får inte. Trots detta ser jag mig själv nu under eftermiddagen, när obehaget kommer krypande, gå runt i huset sökande efter någonting med alkohol i. Tänker i banor som: grannen kanske kan sälja lite till mig, eller om jag åker över till min pappas stuga och hämtar lite...
Skulle kjnna gå så långt...nej!
Tänker också att jag inte ska skriva mer här, för jag verkar inte seriös när jag säger att jag vill vara nykter men sedan ändå dricker.
Måste fortsätta skriva. Beroendet älskar när man smyger undan. Jag vill visa upp dess fula tryne, för mig själv och andra.
Berätta, visa, låta hela helvetet synas. Så här jävligt kan det bli om man ger efter.
Blir jag förbannad ger det kraft, och den behövs verkligen just nu. Foten i två världar. Den levande, närvarande och den döda, bedövade, enkelriktade.
Önskar jag kunde förstå hur det gick till. Jag försökte ju förebygga, men kanske för sent, kanske hade redan tvångstanken satt sig innan jag ens såg den? Om inte insikt och vilja räcker, vad mer behöver jag?