I en anna tråd berättade jag om min bakgrund, mitt senaste återfall och rädslan som följde det. Början på veckan präglades av samma rädsla. Ambivalensen gav ångest. Klarar jag försöka vara nykter så länge jag kan eller ska jag ge upp och låta alkoholen ta över. Livssituationen är pressad, ensamheten stor trots att jag är gift och har familj. Kampen mot alkoholen har funnits i hela mitt liv. Orkar jag fortsätta kämpa? Till mina vänner sa jag att jag håller ut till torsdag sedan får vi se. Onsdag efter jobbet valde jag att åka direkt till simhallen, kanske för att vara säker på att inte hinna till systemet. Torsdag morgon frågar sonen vem som ska köra honom till fotbollen på kvällen. Jag, svarar jag direkt, tänkte att då kan jag simma under tiden. Efteråt infann sig ett lugn. Jag kommer inte att kunna dricka ikväll heller. Utan val ingen ambivalens, i ambivalensen finns ångesten.
Så har jag klarat åratal av uppehåll. Sommaren bokas varje helg in för tävlingar. Eftersom jag har höga ambitioner går det inte att dricka någon gång under den säsongen. Våren fylls med formtoppning och långpass. Vintern är alltid svårast. Jag vet aldrig när tanken på att dricka kommer, men om jag ser till att ha så få möjligheter som möjligt genom att planera träningar och evenemang på kvällar och helger har jag gjort så gott jag kan.
Jag har fått frågan om vid vilka tillfällen suget kommer. Det finns säkert en hel del känslomässiga anledningar. Trötthet och stress men framförallt upplevelsen av ensamhet och frustration. Mitt svar brukar dock vara "när det finns tillfälle"
För så är det. Jag kan se att det byggs upp genom att jag börjar titta framåt i kalendern för att hitta luckor. När skulle jag kunna dricka?
Det är ett varningstecken. Innan senaste återfallet haglade varningstecknen. Flera månader innan började tankarna på sprit. Jag började prata om det. Började planera in tillfällen. Försökte hindra mig själv genom att prata med vänner och genom att fylla luckor. Till slut var det den yttre pressen som fick mig att ge upp. Tror till och med det var livet jag var trött på. Sista dagarna under återfallet sa jag också att den här gången kanske jag inte slutar utan helt enkelt dricker ihjäl mig.
Igår var jag både hos min psykläkare och hos min terapeut. Två personer som inger trygghet och har stor empati, klokhet och respekt. Båda mötena gav hopp. Fick en ny medicin som tillägg till concertan och tror den kommer funka bra. Återkommer senare när jag ställt in den.
Idag bokade jag in helgen för nyktra aktiviteter och anmälde mig till ett träningsläger med klubben i april, som lägligt nog ligger i anslutning till påskledighet (som är en stor fara annars). Rådet att ta en dag i taget är bra, men vet att det inte räcker för en person med dålig impulskontroll och känslomässig instabilitet.
För mig har de långa perioderna mellan återfallen alltid föregåtts av förebyggande när motivationen väl är där. När den tryter måste skyddsnätet vara så tätt som möjligt.
Just nu är jag hoppfull - imorgon vet jag inte, men idag är jag nykter.

Vilken insikt och klokhet du besitter när det gäller ditt eget problematiska sätt att dricka! Jag hoppas att tilläggsmedicinen kan hjälpa dig att dämpa det impulsiva som gör att du slår igenom trots dina uttänkta strategier! Lycka till!

AlkoDHyperD

Tre veckor helnykter. Ja, jämfört med ett helt år 2016 är det kanske inte något att skryta med, inte ens svårt eftersom jag mestadels är helnykterist. Fast nu är det svajigt...
En kompis frågade om hon skulle ta med sig vin i helgen som vi planerat för lite snack och mys i stugan. Självklart, svarade jag. Även om jag inte vågar dricka något har det aldrig varit problem om andra gör det (visserligen sant). Men, nu börjar jag fundera över varför
jag inte sa nej. Hon skulle accepterat utan tvekan för hon vet om mina problem. Kanske sa jag så för att då vet jag att hon indirekt inte skulle protestera eller försöka tala mig till rätta om jag också korkade upp. (vodkaflaskan i mitt fall)
Har alltså lämnat en med eten öppning åt mig själv. Dumt! Det var ju möjligheter jag skulle täppa till för att slippa ångesten att ha ett alternativ. Behöver nog läsa och skriva i min förra tråd om återfallet för stt övertyga den här dumma hjärnan om hur det kan sluta!

AlkoDHyperD

Är ju så jävla ambivalent. Så här resonerar jag:
1. Jag vet att jag är kroniskt alkoholberoende av periodaretyp. Motargument
2. Jag brukar alltid kunna hålla mig till en förutbestämd mängd, speciellt om det är ett tag sedan jag drack senast. För-argument
3. Mina återfall brukar börja med en dag som jag dricker "lagom", sedan uppehåll en vecka, därefter en eller två "lite-mer-än-lagom" dagar. Först veckan efter det kan det dra igång mer okontrollerat. För-argument
4. Om två veckor måste jag satsa seriöst på träning alla dagar i veckan om de tävlingar jag är anmäld till ska kunna genomföras. För-argument
5. Första mars betyder alkoholförbud i ett halvår om jag inte vill sabba tävlingssäsongen (och det vill jag inte) För-argument
6. Fast jag riskerar att välja spriten framför allt som är värdefullt och viktigt om jag sätter igång triggermekanismerna igen. Motargument
7. Om min plan håller och jag klarar en kväll med lagom mängd och mår bra av det och dessutom kan bryta efteråt kommer jag bli allt mer oförsiktig framöver. Motargument

Jag dribblade lite med för och motargumentens viktning. Det ser ut som för-argumenten "vinner" eftersom meningarna är uppstyckade ? men jag ser ju att det är stora risker för en enda liten upplevelse som kanske varar i några timmar....

AlkoDHyperD

Kompisen fick förhinder. Jo, Hjärnklar, punkt tre hänger ihop med fyra och fem ? Eftersom det inte hinner byggas upp några mängder innan hårdträningsperioden. Fast visst. Bara vetskapen om att varje droppe kan starta en lavin är ju ett starkt motargument.
Men jag använder den gamla beprövade metoden - skjuta upp - i det här fallet inte en undvikandestrategi utan ett sätt att komma på bättre tankar.

AlkoDHyperD

Hela mitt signalsubstanssystem är fucked up! Det är som synapserna far runt härs och tvärs och överallt, som ett trassligt garnnystan...
Så lät min beskrivning till läkaren om hur jag tänkte mig att det såg ut i min hjärna. ADHD, hög grundspänning, konstanta stresspåslag, nikotinberoende, tungt alkoholmissbruk i unga år och en hel del återfall därefter. Kunde bara tänka mig hur stökigt det skulle sett ut om man kunde titta in i mitt huvud.
Och så sätter han in en ny medicin (utöver min vardagslivräddare Concerta) som efter ett antal höjningar rättar till alltihop!
Vågar jag hoppas att den här känslan håller i sig?

Jag blir gråtfärdig (av någon slags konstig blandning av lättnad, hopp och rädsla för att det bara är tillfälligt) där jag ligger i soffan och vilar efter middagen. Armar och ben helt slappa. Händerna är tunga och varma, samma känsla som jag hade i ett terapisamtal efter en visualiseringsövning under hypnos. Ändå är jag inte påverkad på något sätt, eller sederad.
Vänner har annars påpekat att bara ett basebollträ i skallen eller en valium stor som en puck skulle kunna dämpa mig ?
Nej, hjärnan är redig men kroppen lugn. Dagen har varit en blandning av träningspass, full aktivitet och vilopauser. Riktiga vilopauser! Och aktivitet utan en känsla av att vara jagad.
Det känns som om jag är lobotomerad, fast på ett bra sätt, sa jag till maken.
Va? Kan man vara lobotomerad på ett bra sätt?
Ja, alltså som om något dåligt tagits bort ur min hjärna, något som skavt och spridit gift ut i kroppen. Paniken och kombinationen utmattning tillsammans med rastlöshet har försvunnit. Den gnagande oron ersatts med en känsla av lätthet.
Det är inte svårt alls just nu att vara nykter. Aldrig har alkohol kunnat ersätta den här helt nya känslan. Tänk om jag får ha kvar åtminstone hälften av detta!
Kvällen, halvliggande i soffan bredvid minsta dottern, präglades av icke-spritinfluerade lyckokänslor. För första gången i mitt liv kunde jag se en hel film utan att resa mig hundra gånger, utan att greja med något vid sidan av och utan att tycka att handlingen var alldeles för långsam. Visserligen är en av mina diagnoser kroniskt alkoholberoende. Men idag behöver jag inte förändra mitt drickande. För jag behöver inte dricka. Just nu.

Härligt!! Hoppas denna vilopaus får hålla i sig? Varför skulle den inte göra det?
Din medicin får du väl behålla tänker jag?

Känner igen mig i det du skriver om att uppskatta vilan. Jag är inte hyperaktiv (tror jag) men väl igång
med något hela tiden. Gör 5-6 saker samtidigt och byter ständigt aktivitet. Ibland när även
jag har känt mig slö och sömnig så har jag njutit. Dessa gånger är väldigt få. Men jag
vet när människor har frågat:

- Hur mår du?
Svaret blir:
- Åh jag är så galet trött och jag njuter av varje sekund.

Vet också att mitt alkoholintag (också vansinnighetsdrickare) har varit när jag är som mest aktiv och jag är
upp i det blå med skallen. Då är det som att jag har druckit för att dämpa ner mig (har aldrig satt detta i samband
förens nu) Jag har aldrig riktigt kunna förklara mina alkoholperioder men det börjar klarna för mig.

Det är för att jag vill få sova och få känna mig slö. När jag är uppe i en spiral av träning, städa, fixa, dona,
må bra, hjärta/själ/kropp/ är uppe i de rosa bra luddiga. Ja då ska jag in och sabba det med en dålig period.

Ska bli riktigt intressant att få göra min utredning, kanske svaret ligger där.

Jag har ju undrat varför jag hamnar i dessa taskiga perioder när jag i de bra perioderna inte har något sug
utan bara hat och avsky mot A.

AlkoDHyperD

...är förutom ensamhet och otillräcklighetskänslor en av mina anledningar. När det går för fort och jag inte hittar bromsen. Alkohol raderar hårddisken, ger en time-out, bromsar mig. Nu har det senaste året varit ganska bra sedan jag började med Concerta och fick lite bättre broms, men den räckte inte fullt ut. Träning har också varit en hjälp, men kan inte bromsa där heller utan tränar sönder kroppen och ställer den på högvarv. Och, ja, den nya medicinen kommer jag att få behålla. Är lite orolig för att det ska bli som allt annat, bara. Nyhetens behag, sedan, när det nya tillståndet blir vardag hittar jag på något för att sabba för mig själv igen. Jag kan mina mönster och väljer därför att njuta av det som är idag. Försvinner det har jag ändå haft en tid med må-bra-känslor och kanske hinner jag jobba mer med alla grundproblem så nästa fall blir mjukare.

Ditt drickande med nyktra perioder och är likt mitt eget. Detta med radering av hårddisken eller att boota om stämmer också mycket väl in. Utan tvekan tillhör du, MM, PI 341514, jag och några till härinne till en särskild kategori. Är det möjligen så att vi är mycket illa ute. I en vansinnesfylla står döden nära genom en olyckshändelse, en alkoholförgiftning eller ....

Jag ställer inte sällan mig själv frågan varför jag måste vara högpresterande. Fysiskt, intellektuellt och praktiskt. Vem vill jag ha ett erkännande ifrån? Ja, inte är det från mig själv åtminstone för dit har jag insett att jag aldrig når. Och när någon för mig viktig person säger något positivt om mig vill jag bara fly. Bättre då när någon ger sig på mig för då får jag kämpa.

Ja, det var några tankar. Jag har läst en hel del av dig och varit övertygad om att du liksom jag är en man. Men. nu förstår jag att det inte är så. Jag bör se upp med mina förutfattade meningar.
Vänligen
Ikaros

AlkoDHyperD

Klart du trodde. Skulle jag med gjort!
Men alldeles oavsett. Senaste återfallet kändes döden nära och inte ens ovälkommen. Helt sjukt. Jag har fyra barn som är helt beroende av mig. Hur kan man ens utsätta sig för så många risker som jag gör, även nykter. Kör aldrig mindre än 30 km/h över hastighetsgränsen, simmar rakt ut i sjugradig sjö alldeles ensam, har en gång cyklat ensam över italienska alperna iklädd linne och kortbyxor, utan vare sig karta, pengar eller cykellagningsgrejor (infall). Kickar så klart. Men alkoholen är jag inte så säker på handlar om bara kickar utan om att dämpa ett system som är överhettat av för många kickar.

Är inte dipsomani ofta förknippad med män?
Kan det vara så att detta sätt att dricka är vanligare bland männen? Jag vet inte.

Jag har alltid haft ett "manligt" sätt att dricka, inget småduttande med paraplydrinkar.
Nä nä flaskan på bordet, biran direkt ur flaskan. Gärna bryta lite arm samtidigt och en kubansk cigarr i truten.
Vet också att jag var pigg på att häva öl med män. Ikapp supa och se vem som däckar först. Jag! Varje gång!

Jag gjorde samma förutfattade mening med "Rosen" som jag var övertygad om att det var en man.
Hon är också dipsomanier.
Och det är en kvinna. Tog lång tid innan jag fattade det.....

AlkoDHyperD

Iallafall min variant. Egentligen är väl uppdelningen i manliga och kvinnliga personlighetsdrag sociala konstruktioner. Det märker man ju i ett forum där medlemmarna har nicknames och är anonyma. Kul faktiskt. Vi är människor rätt och slätt.
Jag brukade svara expediter i barnklädesaffärer "det säger jag inte!" när de frågade om plagget jag letade efter var till en pojke eller flicka. Jag och min man skojade om att låta bli att tala om för världen vilket kön våra barn hade, så de skulle få rättvis chans att växa upp helt utan förväntningar på förväntade egenskaper utifrån könstillhörighet.
Vänta nu förresten, var det bara för att jag nämnde ordet "maken" i ett inlägg som du fick för mig att jag var kvinna, Ikaros? Tänk om det nu är så att jag faktiskt är man och gift med en man??

Hej
Ja, jag tänkte faktiskt den tanken att du kunde vara man och gift med en man men det stämde inte med vad du i övrigt skriver. Kanske fördomsfullt men jag var helt övertygad om att det inte var så.
Men intressant med dessa sammanblandningar om kön när man inte träffar människorna.
Lev väl
Ikaros

AlkoDHyperD

För mig är det en väldigt kort tid och känns inte som någon större bragd. Jag har fått en tankeställare genom att fundera själv och läsa mycket. Kronisk visste jag att min sjukdom är. Har inte riktigt tagit in att progressiv även gäller mig. Men jag passerade en gräns sista gången som jag inte gjort i det här livet - dvs mitt nya liv som startade för ca 20 år sedan. Den absoluta botten har jag varit i. Alla tillfällen sedan jag reste mig från helvetet har känts som bagateller. Kanske har jag med tidigare erfarenheter som referens förminskat allt som kommit därefter. Det är lite svårt att se det progressiva när återfallen varvats med många månaders helnykterhet. Mönstret har sett ut så här: När jag var 28 år bestämde jag mig för att det fick vara nog. Började plugga på universitetet och efter något halvår blev jag gravid med mitt första barn. Samma dag jag fick reda på det slängde jag all psykofarmaka (och det var en hel del kan jag tillägga) och sa upp kontakten med psykiatrin. Den graviditeten vill jag minnas att jag tyvärr drack vid några tillfällen. På den tiden var jag fortfarande väldigt sjuk psykiskt men kämpade på så gott jag kunde. Tre år senare, gravid med mitt andra barn, hade jag börjat träna regelbundet och även slutat snusa och röka. Mådde mycket bättre psykiskt och hade fått självförtroendet tillbaka. Tiden mellan barn två och tre drack jag mig rejält berusad vid några tillfällen, men trodde jag var botad eftersom det skedde sällan och jag kunde dricka kontrollerat för det mesta. Eftersom jag tränade mycket drack jag inte mer en någon helg i månaden. Starksprit förekom inte. Jag vet nu att det är den farligaste triggern. Köper jag sprit är jag såld.
Allt eftersom tränings- och tävlingsambitionerna blev högre fann jag för ca nio år sedan att jag helt slutat dricka. Födde och ammade fyra barn under en tolvårsperiod och hormonerna kan ha hjälpt ADHD-symptomen en hel del.
För två år sedan, efter en tung höst och vinter med kriser inom flera områden, började jag snusa och var fast på första prillan efter sjutton nikotinfria år. Strax därpå hittade jag en gammal whiskyflaska i köksskåpet som stått orörd i ett decennium. Fick för mig att jag ville känna den där välbekanta värmen och avslappningen. Första gången drack jag bara någon dl och var nykter igen efter en timme. Bara positivt och inga konsekvenser. Vad jag inte fattade var att där och då väckte jag rovdjuret. När rovdjuret spinner och verkar alldeles tamt och lugnt är det som farligast!
Senvintern 2015 matade jag rovdjuret med små portioner var och varannan helg. Inga negativa upplevelser, full kontroll. Så kom påsken. Jag tog semester hela påsklovet. Och köpte sprit. Först en hela whisky, två dagar senare tre helor som räckte i fem dagar. Sista tre dagarna lyckades jag få ner två helor till. Den gången missade jag inte ett enda träningspass och tyckte själv att jag haft kontroll om än sliten efteråt. Sommaren räddades av tävlingar varje helg. Men jag som trodde att det enda farliga för mig var starksprit och därför bara lät bli att ha det hemma lyckades mot förmodan ändå vid ett tillfälle bli full på öl. Garden var nere när svågern kom hem med ett lock 7.2or efter en resa. En sån vågar man ju dricka, tänkte jag, svagt som vatten och jag gillar inte ens öl. Det blev tio-tolv stycken. Konstaterade att man tydligen inte blir botad från alkoholism hur länge sedan det än var missbruket var aktivt.
Nästa återfall, julhelgen samma år, var ännu svårare. Drack sprit rätt ur flaskan i bilen på väg hem, började redan efter lunch med att svepa ett stort dricksglas rent alla dagar utom någon mellandag då jag var på jobbet. Äldsta dottern reagerade. Ingen av barnen har sagt något innan. Alkohol har liksom inte varit något de kommit i kontakt med och lukten har inte varit förknippad med obehag. De tillfällen de sett mig dricka har de trott att jag bara tagit en öl. Aldrig upplevt mig berusad, eller förstått att jag varit det, vilket jag förstås är tacksam över. Men den helgen märktes det.
Jag vaknade. Bestämde mig för att inte röra skiten. Genomgick utredning för ADHD, fick medicin och upptäckte att längtan efter alkohol försvann. Trodde jag var botad - igen...
Ett år senare, januari i år, gav jag efter för pressen. Fler livskriser och ett stort tryck på mig väckte behovet av att radera hårddisken igen. Jag hade som vanligt kontroll. Lurade mig sjökv genom att tänka spriten som medicin utan krångel med recept. Eskalerade snabbt till att dricka sex dagar i veckan, fort och mer och mer. Gränsen passerades genom att jag levde på som om jag bara åt medicin. Höll i kvällsmöten, körde bil, tränade till och med innan gårdagens fylla bleknat. De sista dagarna trodde jag att jag skulle supa ihjäl mig, hade till och med en bild av ett vägskäl inom mig. Dricka tills jag dör eller försöka bryta. Sista dagen fasade jag ut med små mängder sprit hela dagen och för första gången i mitt nya liv tog jag också en återställare på morgonen. Nästa morgon skapade jag ett konto här.
Jag har varit nykter sedan dess och dessutom fått hjälp utifrån, av kollegor, min terapeut och läkaren på psyk som satt in medicin som hittills hjälpt mig väldigt bra. Känner lugn i hela kroppen men vaken i hjärnan på ett sätt jag tidigare inte upplevt.
Förra helgen skulle jag åkt till min pappas stuga med en kompis. Skrev här inne hur jag tänkte inför detta. Att mr Vodka kunde få göra mig sällskap dit för jag visste att tävlingssäsongen snart är här och jag inte kommer att vilja fortsätta dricka på grund av det.
Weekenden avblåstes som tur var och gav mig lite mer tid att hitta förnuftet. Till helgen ska vi dit.
Jag lutar idag mer åt att den blir nykter, men säker är jag inte!
Kanske låter mina inlägg i andra trådar väldigt beskäftiga och kan ge sken av att jag är trygg i min nykterhet och mina strategier. Jodå. Så är det nog. Men har en impulsivitetsstörning att handskas med. Den tänkande hjärnan är med på tåget. Chefen som sitter där inne är klok, men rätt var det är somnar chefen på sin post. Jag skriver här i ett försök att hålla hen vaken. Läser i trådarna och kommer med råd, som även är till för mig själv.
Kanske är mitt stora fokus på detta forum ett substitut för att dricka, kanske hade det varit bättre att flytta fokus till verkliga livet. Jag vet inte. Är iallafall nykter än så länge.
Tack för att du orkade läsa!

Vaniljsmak

Kära AlkoDHyperD, du är klok och du kommer med många bra råd. Du ställer de rätta frågorna, precis som man ska, och får en att tänka till. Jag hoppas du kan applicera all denna klokhet på dig själv. Tack för att du delar med dig!

Hej AlkoD..
Tack för ditt senaste inlägg. Nästan otäckt hur mycket som stämmer med min alkoholism.

Ditt intellekt är lysande i alla inlägg jag läst. Du är absolut inte beskäftig snarare tror jag att du inte inser vilken betydelse du har för andra här på forumet. Mig själv inräknat. Som du själv skriver är dina tankar klara, rediga och logiska när du är inne på det nyktra spåret.

Jag förstår utifrån mig själv att din logik ibland inte hinner med känslan och då blir det farligt.
Sedan är det kanske också på det sättet att din hjärna i bland lyckas övertala dig själv med snedvriden logik. Åtminstone är det så med mig. Känslan och viljan är då inställda på att dricka.

Viljan har ett Janusansikte. Dels kan den bidra till att man klarar att prestera och att avhålla sig från alkohol och dels kan den inriktas på att man bör bryta mot normerna och den trista logiken och i stället leva ut. Och då kan alkoholen stå mycket nära. Och har man väl börjat är det lika bra att visa vem man DÅ tycker att man innerst inne är. En suput som är bra på att manipulera andra. Sedan är inte steget långt till självmordstankar. När det varit som mörkast har jag funnit tröst i sådana.

Ja, det var mina tankar efter att ha läst ditt inlägg. OCH du är för mig (och säkert för många andra också) en viktig person. Jag hoppas att du kan tycka om dig själv också.

vänligen
Ikaros

AlkoDHyperD

Ni som är bekanta med anknytningsteori kanske vet vad desorganiserad anknytning är och hur det påverkar självuppfattning och relationsmönster. Jag har förmodlign också en komplex PTSD utifrån anknytningstrauma och retraumatisering i ungdomsåren. Nog om psykologiska teorier, men vad jag vill säga är att jag arbeter hårt med mig själv för att skapa sammanhang och förstå. I brist på tillit till trygga vuxna byggdes en bild av mig själv som både "en som kan mer än andra och bara litar på mig själv" och "en som har makt att förstöra och skyldig till allt ont". Dr Jekyll och Mr Hyde.
I grunden handlar det om känslomässig ensamhet. Självförtroende har jag i massor. Det finns inte en enda expert som jag inte ifrågasätter, ingen sanning som jag inte nagelfarit. Lagar och regler följer jag bara om det finns väl underbyggd logik bakom. Hög moral men inte laglydig.
När jag bestämmer mig för att dricka mig berusad har jag kommit på att det inte bara är för att stilla hjärnan utan även en protesthandling. Jag vill inte längre följa spelreglerna. Jag drar till min egen värld. Tanken som ofta dyker upp innan är. "Skit i allt!"
Då blir jag Mr Hyde.
Det händer att Mr Hyde dyker upp lite då och då, även i nykterheten. Som om det är för jobbigt att anpassa sig till gängse normer. En del av mig är alltid lite Mr Hyde. Kör alltid för fort, klär mig som jag vill, skiter i konventioner, har en ständig impuls att provocera, en tonåring med tantmask...den delen gillar jag faktiskt.
Det värsta är att jag inte litar på mig själv. Det går så fort ibland och precis som Ikaros skriver, logiken kan vara hur förnuftig som helst men i fel riktning. Jag kan göra återfallet till ett projekt som ska fullföljas med samma målmedvetenhet som har tagit mig till pallplaceringar i nationella och internationella tävlingar. VM i spritkonsumtion...
Helst med små finesser som att blanda in lite läkemedel för extra kickar eller lura abstinens och baksmälla genom att studera biokemiska processer. Hittade till exempel ett sätt att kunna dricka på antabus. Skriver inte hur, vore kontraproduktivt i det här forumet.
Jävla konstigt att man inte använder den uppfinningsförmågan till något mer konstruktivt, kan tyckas.

Jag blev bara nyfiken. Hur går det med anknytningen idag? Desorganiserad mönster är väldigt sällsynt, slutar oftast med katastrof i det vuxna livet.
Klarar du av att knyta an till dina barn? Någon annan vuxen?
Jag känner igen din dr Jekyll och Mr Hyde, fast själv har jag ca 5 personligheter, ha ha.
Jag har nog mer ambivalent anknytningsmönster och små mysiga inslag av PTSD efter att ha varit lämnat ensam på ett sjukhus som ett barn under en längre period.
Som yngre hade jag extremt svårt att knyta an på ett friskt sätt, jag har det nog lättare idag, lyckades knyta an till min man iaf.