Nu har en månad gått. De är stundtals ett helvete. Jag märker framförallt när det är bråk hemma har jag svårt att inte dricka. Jag vill inte dricka men får panik när det är bråkigt eller mycket ljud efter en arbetsdag. Någon som har tips på hur jag handterar denna panik. Det känns som att det är väldigt riskfyllt moment för återfall. Jag vill bara fly i dom stunderna. Jag har klarat mig hittills men är rädd att jag inte klarar de i längden. Tacksam för pepp

AlkoDHyperD

Det har du ju nämnt. Men vad jag menar är att det är svårt att kämpa när den som lever närmast inte ens kan se det

Malkolm85

Ja det är väldigt svårt att kämpa när ens närmaste inte stöttar. Men jag ska jag ska klara det med eller utan hennes hjälp. Men en kamp är det. ?

Malkolm85

Ja så är det nog. ? men jag är ganska stolt över mig själv i alla fall. Tack snälla för stödet det är de bästa man kan få ?❤?

Det ska du vara. Du fixar ju detta. För din bebis skull är det värt varje minut. Ta fram en bild på honom varje gång du får A-sug och påminn dig själv. <3
Kämpa på.

Malkolm85

Tack för peppen ?? de ska jag göra. Kämpa på du också ❤ och alla andra för ute ni är bäst ?

Malcolm85 - varför skulle du vara värdelös med din son? Hon säger det, vad svarar du? Ger du igen? Går du undan? Känner du dig misslyckad för att du har druckit tidigare? Släpp din skuld och skam för det som varit. Hitta det du är stolt över hos dig själv och fortsätt därifrån. Jag tror/är övertygad om att de problemen ligger hos din fru just nu och att det räcker det du gör.
Men din fru, har hon varit så som hon är nu hela tiden? Har det förändrats sen ni fick barn? Har ni fler barn hemma som grälar/bråkar? Det låter inte så sunt just nu hos er. Vad kan du göra för att ni ska komma ur det? Kan du ta med er lilla son några timmar så att frun får vila? Kan ni hitta rutiner i ert liv som gör det lättare. Att klanka ner på varandra är nog det värsta man kan göra, så försök hitta andra vägar. Du kan ändra dig, inte henne. Men nån måste börja. Kanske kan du för varje negativt du får höra berömma henne. Måste ju vara äkta beröm, annars blir det helt galet.
Jag växte upp i en familj där det grälades mycket och bråkades och det är så tråkigt och onödigt. Och där min mamma ofta klagade på pappa för olika småsaker som aldrig blev rätt. Det borde gå att få stopp på det tycker jag. Nu verkar din fru säga värre saker och det är ett problem, men kanske att du kan få det att vända genom att inte haka på och ge igen. Vet inte om du gör det, men om det bara är frun som grälar hemma hos er då kan du kanske bara stänga igen och bestämma dig för att du ska vara positiv hemma. Härinne kan du häva ur dig, för det du får höra ska inte stanna inombords.
Tycker just nu att ditt familjeliv verkar vara ett större problem än alkoholen. Och a löser inga relationsproblem, det vet vi ju! Önskar att du får lite lugn och ro och en massa beröm för att du håller dig nykter!
Ni kanske kunde pröva familjerådgivning? Skulle mina föräldrar ha behövt.

AlkoDHyperD

är det som kan få mig att tippa över. Upplevelsen av att vara ensam och inte förstådd. Hakar lätt på tankar om att det inte spelar någon roll, om jag ändå får skit kan jag lika gärna följa upp med att BLI en skit. Och så åker jag o köper sprit. För att markera ordentligt för mig själv (är nog en del ilska och självförakt) dricker jag rätt ur flaskan, fort och mycket. Se där. Nu har ni anledning att klanka ner på mig! Nu är jag verkligen det svarta fåret igen. Hemma i min roll.
Det läskiga är att sist det hände märkte han det knappt. Vilket fick mig att känna mig ännu mer osynlig. Men efter några veckor - han hade märkt lite men inte sagt något - berättade jag hur illa det var. Plötsligt var ordningen återställd. Han ryckte upp sig.
Jävla dåligt mönster. Att behöva visa brister i förhållandet genom att ta återfall. Vi har haft ett beroende och medberoendeförhållande i trettio år. Jag är medberoende till hans dystymi och sociala fobi och han är medberoende till min alkoholism. Absurt.
Men jag har börjat sätta ord på mönster och processer mer och markerat att jag måste lämna honom för att överleva om han inte söker hjälp. Nu har vi var sin samtalskontakt, och en familjebehandlare för vår tonårsdotters del. Det har öppnat upp. Hoppet är det sista som överger en. Jag är begåvad med ADHD. En gåva när det krävs jävlar anamma och hårt pannben. En förbannelse när kraften riktas åt fel håll.
Varför skrev jag detta nu då? Jo. Om du ska klara nykterheten på sikt tror jag det är viktigt att jobba med relationen. Ensamhet i en relation är farligt för oss. Så jag håller med Sisyfos. Även i tankar om hur man kan bidra själv. De första månaderna med en bebis kan vara fruktansvärt påfrestande.
Hur ni ska gå till väga är er sak, men det låter som en varsin kontakt kan vara klokt utifrån din beskrivning av henne. Lätt att se parterapi som hotfullt om man som din partner undviker svåra saker. Då kan det vara tryggare att vara själv med terapeuten till en början.

Lycka till!

Malkolm85

Ja det har blivit värre när vi fick barn. Det är vårat första så det är klart att det påverkar väldigt mycket. Jag brukar gå undan när hon blir den där lejonhonan. Det gå nämligen inte komma någon vart i diskutionerna då. Och då blir hon väldigt elak men de är väl så. Jag får försöka tänka piossitivt och berömma mig själv och henne kanske de blir bättre.