Jag har gjort det igen. Druckit så kraftigt att jag insett att jag inte kommer kunna förändra det här. Igår insåg jag att jag måste ha hjälp och stöd och jag ringde till alla familjemedlemmar, vänner och chef för att berätta. Men nu är ångesten överväldigande. Jag får panik, ren panik över att alla nu vet på riktigt hur det är. Jag är 32 med barn varannan vecka och eftersom barnen skulle komma igår kväll behövde jag be någon av föräldrarna komma hit idag så att jag får läggas in för avgiftning. Det här är det värsta jag nånsin varit med om och känt och jag vet inte vart jag ska ta vägen rent psykisky!!

Exet ringde idag och kräver att jag blir fri från det här och kräver att jag skriver in mig på något hem, annars tänker han ta barnen..han berättade att han och mina föräldrar pratat igår om mig.. Jag kan väl förstå dem samtidigt jag mår verkligt illa av att de mina föräldrar inte ringer mig utan väljer att ta situationen med honom. Kanske är så folk reagerar men min ångest blev bara värre.

Jag har försökt ta det lugnt när barnen är här men veckorna jag är själv är de som spårat.. Idag är jag rädd, nervös, ångestladdad, smamsen, illamående. Vill bara försvinna!

Hönapöna

Hur går det? Har inte sett någon ny tråd från dig. Hoppas allt är ok.

Pärlan

Glömde visst säga att den ligger i "Det vidare livet" :)

För för mig handlar det inte längre om att försöka förändra mitt drickande, det kommer jag aldrig kunna insåg jag eftersom jag nu förstått att jag är alkoholist.

Kände att det var bättre att fortsätta med en tråd där för nu handlar allt om hur jag ska lyckas med ett liv utan alkohol..allt är så nytt men rar en dag i taget..:)