Ångesten tar mitt liv...

Ja!!! Ta med din stolthet, din självinsikt och det du vet att du är bra på och sök dig någon annanstans. Två år var jag på en arbetsplats som inte var bra. Människor som är rädda, som konkurrerar istället för att lyfta varandra och samarbeta. Innan jobbade jag på en där samarbete stod i fokus och jäklar vilket bra jobb vi kunde åstadkomma då. "Bättre fly än illa fäkta". Så jag hoppas verkligen att du hittar en ny bra arbetsplats. Fattar inte vad det är med vissa människor och vissa chefer som ska skälla och tjafsa istället för att fokusera på utveckling och att stärka varandra.
Lycka till!!!

Sandraanndersson

Var på en helt sjuk fest igår och fick i mig lite för mycket. Fick minnes luckor etc men det är en sak jag verkligen inge fattar. Jag vaknade upp bara några timmar hyfsat klar. Jag sluddrade inte osv. Men hur kan de bli så? Att vila i nån timma och sen vakna upp klar?! Kan man göra det?
Jag drack väldigt väldigt mycket på en gång

En sak har jag blivit klar med när det gäller alkoholen, den slutar aldrig att förvåna en.
Vid något tillfälle kunde man dricka hur mycket som helst, kände sig inte speciellt packad, och mådde bra dagen efter.
Nästa tillfälle drack man två burkar öl och hängde sedan över toaringen resten av kvällen.
Drack samma mängd gången innan blev skitfull, och mådde bra dagen efter, det fanns ingen logik i det alls.
Polarna sa att det hade med maten att göra, fet mat gjorde att fyllan kom långsammare.
Hade en kompis som var smal som en sticka, han svepte en trea vispgrädde innan vi drog ut för att han skulle palla kvällen.
Gjorde han det?, ibland, ibland inte, inte tillräckligt vetenskapligt att han skulle vara övertygad att fortsätta med det.

Såg på tv ikväll om Susanne Reuter, hon hade varit alkis och gick ut med detta helt öppet, stort av henne att vara så rakt fram, respekt!
Hon berättade så mycket igenkännande att man nästan rodnade, hade faktiskt hunnit glömma en hel del.

Själv så fyller jag åtta år här i veckorna som nykterist, herregud vad tiden går, stolt?, jojomän.
Idag så känns det som en självklarhet att inte dricka alkoholen, det var inte menat för mig, jag klarade inte av den.
Det enda som känns konstigt är att det aldrig finns något av min alkoholfria dryck hemma, den är alltid slut.
Frugan som rensade lite i förråden idag sa att det fanns ju massor av min öl i garaget, glad blev ju jag.
Men när det var middagsdags och jag stod därute och rotade, vad var det då?, jo Svärsonens öl, bara fyraochenhalvor överallt.
Lite moloken fick jag ta en sötslibbig fruktsoda till oxfilén, nja det var väl inte tipptopp prelexis, men sju resor bättre än något med alkohol i...

Skitnöjd med helgen, vi har hunnit med massor av grejer, städat, fixat utemöblerna, vinterbonat bilarna, varit på teater, ätit ute, kört sopor osv, känner sig som en värsta adhdunge som inte kan sitta still i en enda minut, gick upp halvåtta i morse för att hinna med allt.
Nu så, fullständig koma i soffan, tar bara en lite stund så börjar antingen jag eller frugan att dra timmerstockar så det bullrar.
...och nu bullrar hon, hon som "aldrig" snarkar, jojo!

Det händer saker hela tiden i mitt liv, så pass mycket att jag sällan hinner känna efter hur jag mår egentligen, därför är just söndagskvällar/nätter ett sådant tillfälle då jag har en möjlighet att känna efter, hur blev veckan, egentligen ?
Tror att vid ett sådant tempo som vi kör just nu kommer man att sakna när man blir äldre och barnen flyttat hemifrån.
Skulle vilja läsa någon bra bok, men hinner aldrig utan somnar på andra lästa sidan för att man är helt slutkörd.
Äh vila det får man göra tids nog i graven, men problemen kommer sällan ensamma, det är bara att ställa in sig på.

Får fortfarande nattliga svettningar och andnöd när jag sover, tror att det speglar lite av det hetsiga livet man lever och de livliga mardrömmarna som tär på mitt psyke.
Men det är väldigt skönt att veta att de inte beror på att jag drack kvällen innan i alla fall.

Det har sina fördelar att fortsätta vara nykter, så länge man inte glömmer bort dem så lever man ändå ett hyggligt liv.

Vem är det som bestämmer här egentligen?, men det är ju jag...brukar jag tänka ibland.
Det medför naturligtvis en hel del ansvar, vet att i samma stund jag för något med alkohol till min mun, så förlorar jag det.
Min röst är min doorkeeper, den behöver bara säga ett vänligt men bestämt ....nej tack!
Man sätter en säker blick i frågeställaren och så är saken biff, jag är fortfarande fri att bestämma själv vad som är bäst för mig, i längden.

Att inte få låta alkoholistens känslor få tala utan överrösta den med det sunda förnuftet.
Det jag mår bra av imorgon borde jag rimligtvis också må bra av i detta nu, alltså dricker jag inte nu.

Det enda man med viss säkerhet kan fastställa är, att man aldrig vet hur en fylla ska bli på förhand, sällan blev den så bra som man hade förväntat sig, så varför göra sig besviken gång efter annan?
Ska en bra fylla få tillåta kanske 30 dåliga fyllor?

Berra

answe77

Otroligt kloka ord som alltid. Tänkte också på intervjun med Reuter. Modig människa!

är en av mina favoriter, otrolig mimik på scenen och duken. En lite dragning i mungipan kan framkalla skrattanfall. Ja, hon var modig för länge sedan med sina alkoholproblem, när inte så många andra hade kommit ut. Rakt och utan krusiduller, "jag måste sluta dricka för jag är alkoholist". En bra fylla och 30 dåliga, bra tänkt där Berra. När jag reflekterar över det, innebär det att den där bra fyllan måste ersättas med en riktigt bra upplevelse nykter, och när jag tänker efter så har jag haft väldigt många sådana, t ex 146 nästan uteslutande fina morgonstunder utan ångest för mitt drickande.
Ju längre jag är nykter, desto mindre tid får jag för det finns så mycket jag vill göra så tiden räcker inte till.

...lunkar tiden mig bi.

Kallt fuktigt och mörkt, ingen favoritmånad precis, lätt för att bli smått irriterad hela tiden, kortare stubin än vanligt...
Ja den första vintermånaden inbjuder inte till någon behaglig myspyskänsla precis, en mellantid som man bara vill att den ska flyta förbi, snabbt.
Många tunga suckar vid middagsbordet, alla har för mycket att göra dagtid och ingen ork kvar på kvällen, det är en tung tid.

Vi brukar frugan och jag hårdstarta med alla teaterbesök i Oktober-November, bara förra veckan tre tillställningar, allt för att försöka liva upp det kulturella, och visst hjälper det en att orka dra sig igenom denna tunga geggiga tiden.

I lördags var vi på en musical med efterföljande dans, som nykterist dansar jag aldrig, en eftergift jag har fått ta med förstånd ändå.
Sittandes ensam invid dansgolvet kommer en några år yngre dam fram till mig, mycket attraktiv om än påverkad av alkoholen och lite sluddrade tal, blir naturligtvis smickrad av att få bli uppbjuden tills dess jag i allt oljud lyckades analysera exakt vad hon ville....
Vänta här nu lilla damen!, ville du att jag skulle bjuda upp din mamma, hon i den grå klänningen och den bruna handväskan?

Ska jag dansa med din mamma?
-Ja svarade hon med sin alkoholparfymerade stämma och en lätt skälande och okoncentrerade blick,...om du vill?
Det var som om hon hade sparkat upp sina pumps rakt upp i klockspelet på mig, ser jag så j..va gammal ut?
Att de medelålders damerna fixar ragg till sina morsor, ville hon ha mig som sin styvfar?
Lätt vingklippt blev mitt ego, samtidigt som jag ändå långt inom mig tyckte att det var en fin gest hon gjorde åt sin gamla mamma.
Jag hade med svårighet kunna ansträngt mig att dansa nykter för att vara trevlig mot dottern, men hennes mamma.....
Så dansade jag då, nejdå, satt mest som en fågelholk i discodunkssorlet och försökte begripa situationen...
Berra, du har blivit gammal, åtminstone för att gå på denna typ av tillställningar, uppraggad till deras morsor, tänka sig...
Jag lommade lite moloken tillbaka till mitt sällskap, fick dränka mina sorger i en källarsval Loka citron från baren.

Fars dag gick lite åt Novemberirritationens snedsteg.
Den var inte bokad för någonting utan öppen för förslag, det kunde bli en funny bundy sunday, för att citera Al Bundy i married with children en 90tals serie som gick sent på kvällarna.
Men det gick segt, föreslog allt möjligt för familjen, gå på museum, gå på kondis, åka till stan, t.om köra inomhusgokart men inget dög åt alla familjemedlemmar inkluderat Svärsonen, nähej vad sägs om bio då?, jaså inte.
Hyra en film på TV'n då?, då kunde vi inte ens komma överens om en enda film.
Tiden gick och den började bli fyra på eftermiddagen, jag reste mig ur soffan tog en snabb dusch och klädde mig för en helt vanlig j..va söndagspromenad när det för en gångs skull var sol ute en helgdag, de andra kunde sitta där och ruttna inomhus, nu var jag sur.
Men då följde 4/5 av familjen med mig till affären, lite förvånad över att farsan hade lackat till, det var ju min dag och jag hade velat att vi skulle göra något tillsammans, men inget passade de andra, de ville inte ställa upp på mina förslag.
Så...det blev min sämsta fars dag hittills, och ändå kom jag inte iväg till min egen pappas grav med ett gravljus, nä burr!

Det svallar med mina känslor fortfarande, en envis huvudvärk håller mig stingslig varje dag, känns som om jag har en spricka i mitt kranium och hjärnan är på väg att svälla ut genom den.
Jag vet vad som skulle kunna lindra den, den har jag 25 års erfarenhet av, men den gjorde mig till en missbrukare.
Och påbörja en ny med smärtstillande tabletter låter inte heller som en god ide.

Försöker härda ut och finna orsakerna till självaste upprinnelsen, men det låter så lätt att enkelt skylla på det jäkla Novembervädret.
Jag vet att det inte är rätt, men har i alla fall en anledning.
Enklast hade väl i alla fall varit att acceptera att det finns toppar och dalar, och just nu så dalar det.

Men vem har sagt att ett liv skulle vara enkelt att leva, livets stig är fylld av hinder och faror.
Ibland skulle man bara vilja stanna upp och svära....

..fan!

Berra

välkommen till gubbåldern och den mindre angenäma insikten om att åldern tar ut sin rätt :-))) Känns igen :-))

...nä nu är jag faktiskt orättfärdig, den har innehållit både lugn och fullt spett.
Lördagen bjöd på sen frukost och en lugn eftermiddag, släpade fötterna efter mig.
Den det tycker jag att jag hade rätt till, efter en sjuhe..tes arbetsvecka, helt slut och jätte...grinig på fredagen och en huvudvärk som hette duga, en spricka i skallen av minst Grand Canyons storlek.
Till kvällen blev det musikal med ett par gamla goda vänner och middag innan, eller inte jättenära utan några som vi känt kvinnan i 22 år och numera nygift med en ny man, lite sådär löjligt nykära men på ett moget sätt ändå.
Trevligt i alla ära, inte jättesent ändå, precis lagomt, det var vi gubbar som höll oss nyktra, lite skönt att få sitta bredvid ratten för en gångs skull och inte alltid vara den där notoriska fyllechaffisen.

Söndagen då, tja en utrensning igen, jag har tre ställen som är ett ständigt elände i mitt hus, vinden, garaget och arbetsrummet.
Denna gång arbetsrummet, jamen fy f.n vad med skit man samlar på sig, det där bra stället man lägger ifrån sig grejor som man ska ta hand om en annan dag, och den där andra dagen kommer aldrig, förens just idag.
13 timmar tog det, och jag är inte ens klar, vi var fyra stycken, tjejerna tog hand om papprena och gamla kvitton, manualer osv.
Jag och svärsonen tog hand om alla apparater och leksaker, gamla skrivare, routrar, NAS'rar, diskar, CD-skivor, printerpapper, pennor, miniräknare, installationsskivor och allt gammalt mög.
Jag är inte alls enskilt skyldig till all bröte, frugan pluttar gärna in mina grejor som jag har lagt ifrån mig i köket, jo det är mina grejor men det är inte jag som har lagt dem där, men den bataljen tar jag inte upp, den är redan förlorad innan jag ens har påbörjat den.
Man har lärt sig en del saker i sitt förhållande, ibland måste man göra avkall på vissa höjer, oavsett om man har rätt eller inte.
Och vet ni, jag har ca 1/3 kvar, en hel garderob med bra-att-ha-saker, gamla mobiler, kameror, videokameror, laddare och sladdar till dem osv, fattar inte vilken hamsterådra man har fått, men jag har blivit duktig på att slänga prylar också.
Fyra flyttlådor upp på vinden, tre ut i garaget, jo jag vet att jag har flyttat på problemet, men det är sorterat i alla fall...

Så jag känner mig rätt nöjd ändå, ganska skönt att kunna vända sig om i arbetsrummet utan att behöva backa ut igen.
Har en jättefin stationär dator som jag inte har kommit åt för att bordet har varit fullt av prylar, nu står den där nydammad och väntar på 212 uppdateringar eller något liknande...
Ena skrivaren hade patronerna geggat igen sig på,varför motioneras de flera gånger om dagen så att de tar slut även om man inte använder den, jo för att de få gånger man ska använda den så funkar inte f.nskapet.
Tur att vi har en sv/v laser också, snuskigt dyr att byta patron på, men den funkar alltid.
Hur man än gör med dagens teknikprylar så blir man alltid fistad på pengar, det är uträknat.

Nu är klockan ett på måndagsmorgonen och jag har fem dagars hybris framför mig, har svårt att komma till ro.
Nästa helg är också fulltecknad, tjo och tjim var det går undan...

Har ni andra funtat på Riddarträffen den 5:e December?
Jag har, och har fundrat klart, jag kommer...om än lite läskigt...
Man hela livet består av mentala hinder som man måste lära sig att ta sig över, det kan ju också bli otroligt roligt och lärorikt också.
Men något sådant tror ju inte hjärnan att det ska bli, den ser ju som vanligt bara det som kan blir besvärligt, aldrig det som kan bli bra, utan man ska alltid bli så där förvånad över sina känslor.

Jag är förvånad över hur min livssituation ser ut idag om man jämför med hur eländig framtiden såg ut som nynykter,
det hade man aldrig kunnat tro, ingen räkmacka men det glider på rätt bra ändå.
Problem finns det fortfarande, men istället för att mäta dem med tumstocken så funkar det idag bra med ett skjutmått.

Alkoholen och dess biverkningar förstorar allt, både glädje och problemen, och när berusningens glädje har försvunnit, så återstår bara problemen kvar, och de behöver man göra någonting åt, annars förlorar man jämvikten i livet.

Berra

dina betraktelser som vanligt, du är en kåsör av rang. Sista meningen fastnade jag lite för, där du skriver "alkoholen och dess biverkningar förstorar allt, både glädje och problem och när berusningens glädje har försvunnit" .... Jag har äntligen insett på allvar att detta inte stämmer längre för min del, det finns ingen glädje med alkohol, den där berusningens glädje infann sig aldrig på slutet, jag hade gått långt över gränsen där det var roligt att dricka och det hade i stället blivit konstant tråkigt och bara en lögn om det trevliga, mysiga och så vidare. På slutet blev det till och med farligt, i fylleri ensam kunde jag ramla handlöst innan jag stupade i säng och det är bara tur att jag inte skadade mig allvarligt. Jag har fortfarande synliga ärr i ansiktet som påminner om "glädjen" med alkohol, bra på sitt sätt att kunna titta på när som helst när hjärnan vill tänka A.
Ha de, Fenix

..för de värmande raderna.

Ja vem har inte sett de fysiska skadorna efter en makaber fylla?
Minns hur en f.d chef kom till jobbet en dag med en och en halvt utslagna tänder.
Lite förlägen men ändå ärligt svarade han att han hade slagit ut dem på fyllan under helgen, fastnat i ett gärdsgårdsstaket på väg till bryggdansen.
Eller som när jag själv när jag gick på onsdagen till läkaren med ett svullet knä som värkte, och precis just då kom på vad som var orsaken,
jag hade ju ramlat i en bergsskreva när jag lekte kurragömma med ungarna vid stugan helgen innan, när jag var full men inte kom ihåg det.
Skämdes som en hund och ville bara krypa ur skinnet precis där jag satt mitt emot läkaren, man söker inte läkarvård för fyllskador så enkelt är det bara , sånt förtränger man. ..
Jag har fortfarande en deformerad tumnagel sedan jag meckade med en utombordare för...tio år sedan, på fyllan.
Den fastnade i propellern när jag blev för övermodig, vi bär alla på våra dåliga och delvis bestående fyllminnen.

Det som känns riktigt bra är att jag vet att det inte kommer att komma fler sådana nu sedan jag slutade dricka alkoholen.

Berras dagbok då?
Tja egentligen så händer det inte så förskräckligt mycket, man åker till jobbet i mörkret, se dagsljuset genom fönstret, åker hem i mörkret, handlar på affären på vägen hem, lagar mat och sitter sedan och suckar i soffan tills dess att klockan blivit alldeles för mycket, kryper ner i sängen och ligger och sparkar ett tag alldeles för länge, drömmer konstiga drömmar mellan svettiga lakan, vaknar förbannad till en ilsken väckningssignal på mobilen efter att ha sovit alldeles för lite, ett evigt ekorrhjul där man har alldeles för lite påverkan, förutom helgen då.
Så 2/7 delar är bra, resten bara en transportsträcka i ett ingenmansland som känns fullständigt livlöst, faktiskt.
Nja inte helt, träffade mamman ikväll på Ica till den mördade flickan (apropå livlöst?), vi språkades vid och jag fick henne att börja gråta hejdlöst mitt i kassakön, kände mig som en fähund, usch en sådan hemsk människa jag är.
Ville ju bara trösta och visa min empati, deltagande osv, frågade hur det var och så, och så blev det så fel, mår dåligt efter detta.
Undrar om jag är en känslokall och pådrivande personlighet?
Hur välment det än var, så blev det fel.
Fler har dött under senaste veckan, mammas förra gubbes älste son dog också, begick troligen självmord när hans sambo lämnade honom för att han inte kunde välja henne framför flaskan, tragiskt?, vet inte, han hade ju kunnat påverkat detta själv på något sätt.
Men ännu en konsekvens av alkoholen, och jag känner mig matt inför de krafter som försätter hjärnan i ett sådant hjälplöst och nästintill kidnappat tillstånd hos de flesta med ett beroende inklusive mig själv.
Så här i efterhand så känns det nästan oöverstigligt på något sätt, att jag orkade stå emot alla hjärndemoner som hemsökte mitt huvud?

Men jag brukar tänka att alkoholism är inte självaste sjukdomen, utan det är anledningarna till att man blir en som är de viktigaste.
När man lyckas damma av dem och blottlägger dem i ljuset, då är man sjukdomen på spåret.
Det är svårt att vidmakthålla ett beroende utan anledningar, och om vanan tar över, har man då glömt varför man drack överhuvudtaget?

Blev förbannad på min svärson ikväll, när jag berättade att man är som starkast när man vågar visa sig som svagast.
-Varför skulle man våga visa sig svag?, svarade han, man måste väl tro på sig själv.
Hade han inte avslutat meningen på det sättet hade han fått sovit i sin bil i natt.
Pojkspoling, du har mycket kvar att lära av livet tänkte jag tyst för mig själv innan jag tog tallriken ifrån middagsbordet.
Och jag fick genast ett uppslag till vad jag ta upp i mitt brudgumstal om de någonsin gifter sig i framtiden, den ska svida unga man.

Långsint?, jag?, nähä!

Berra

Du, ibland blir det fel (händelsen i affären). Det var självklart inte din avsikt att göra henne ledsen. Men i vissa fall blir det fel hur man än gör. Om du inte sagt något alls, så hade säkerligen det också känts fel, eller hur? Jag tycker att du gjorde bra i alla fall. Det är så många som går omvägar och undviker dem som har det tungt, allt med ursäkten "vill inte tränga mig på". Du försökte, även om det inte fick det resultat som du tänkt.

Jag måste bara säga att ett stycke som du skrev verkligen fastnade idag: "Men jag brukar tänka att alkoholism är inte självaste sjukdomen, utan det är anledningarna till att man blir en som är de viktigaste. När man lyckas damma av dem och blottlägger dem i ljuset, då är man sjukdomen på spåret. Det är svårt att vidmakthålla ett beroende utan anledningar, och om vanan tar över, har man då glömt varför man drack överhuvudtaget?" Just så är det. Du satte verkligen huvudet på spiken. Lyckas vi hitta anledningarna - de verkliga anledningarna - till att vi var tvungna att döva oss med alkohol, ja, då behöver vi nog inte dricka längre. Jobbar på det. ;-)

Ha det fint Berra och tack för att du fortsätter och skriva! Kram till dig

att du gjorde helt rätt som pratade med mamman. Jag tror vi haft det uppe tidigare här på forumet om att hantera sorg och att det känns rätt att "Våga Fråga" ! Tystnaden är många gånger svårare som jag känt de gånger jag gått igenom tragiska händelser. När folk undviker en för att de är rädda för svaret/reaktionen. Ensamheten som följer....

Jag har en vän som nyligen förlorat sin dotter och som tackochlov har hyfsat lätt för att prata, och han behöver sannerligen prata.Han har ett bra stöd runt sig så jag avvaktade några dagar innan jag tog kontakt och det var ingen tvekan om att han behövde häva ur sig det som tryckte. Jobbigt ? JA !! Sorgligt ? JA !! Nyttan med det ? Utan tvekan JA !!

Och jag tror att det vi gått igenom för att få vår nykterhet mer eller mindre ger oss en "fördel" mot andra bara för att vi lärt oss att lätta på trycket. Innan det går för långt. På nåt sätt uppfattas vi som mer stabila.

Och jag tror inte ett dugg på att du är känslokall !! Sådetså !!

Någonting inom mig säger ändå att jag gjorde rätt, min intention säger att jag nog inte hade kunnat göra på något annat sätt, det var jag.

I helgen så var frugan och jag bortbjudna på fest, vi blev sex par till middag där det fanns kopplingar till varandra på herrarnas sida.
Paret som bjöd in oss är kända för att gå all-in när det gäller drickat, och frugan blir alltid snorfull på deras tillställningar.
Jag lägger inga moraliska predikningar i detta, jag missunnar henne inte att fyllna till några gånger om året.
Det blev väldigt många med starka personligheter som älskar att ta all uppmärksamhet själva, blir de för många så konkurrerar de med varandra
och vår allas deltagande i deras heta diskussioner, det blir lätt småintriger och skrikigt och ett sju. .tes tempo.
När fyllan går in så börjar det bli lite jobbigare att vara nykter i gänget, det går bra till en början men sen....ujuj-uj. .
Värdinnan blir slickad i ansiktet inte bara en gång utan tre, trots hennes vilda protester, var det roligt?, nej inte på ett nyktert synsätt.
Vinglas går sönder, värden nyktrar till en stund så han kan dammsuga bort skärvorna på golvet, sen är det rock'n roll igen.
Man gasar på på stereon så att det distar något fördj....t, bara det låter högt, inte njutbart det minsta.
Det går inte att använda paddan med Spotify på, den slits mellan folk, dränks i ölfläckar och låtar avbryts för att någon vill lira death metal, det skapar naturligtvis intriger på dansgolvet.....och jag tänker .....here we go again!

Blev utfrågad flera gånger under kvällen varför jag inte drack, men herregud har ni glömt bort det sedan förra gången vi festade ihop.
varför ska jag behöva berätta detta gång efter annan när det tillsynes aldrig fastnar, eller vill de bara höra det gång efter gång.
Jag hade förvarnat frugan om att om värdinnan tänker tvinga mig upp på dansgolvet så går jag hem, hon gjorde sina trevande försök och jag var nog beredd att lyfta på rövva, men hon gav upp efter några minuter.

Blev som vanligt påtvingad fyllchaffis med det blev lokalt och det kunde jag ställa upp på, men jag gillade det inte.
Tänk vad bra att det fanns en som höll sig nykter hela kvällen och kunde köra oss hem, så lät det knappast tidigare på kvällen.

Iklädd enbart kalsonger vid trerycket och skulle precis ta tag i täcket på sängen ringer dottern, hon ville bli hämtad ca 2,5 mil längre bort
hon skulle sova över men det hade blivit tjafsigt tjejerna emellan, och hon ville hem till sitt trygga hem NU!
Bara hoppa in i palterna igen och bege sig ut i den svinkalla natten, fick vänta en halvtimme utanför hyreshuset, den tjejen hon skulle ta skjutsa hem hade fyllsomnat och blivit otrevlig och lägenhetsinnehavaren ville inte ha henne kvar där.
Hon satte sig i bilen själv utan kompisen rödgråten, jag förklarade att det där bara var fyllbråk och inte hade någon påverkan i det vardagliga livet men hon var svår att övertyga hon var ju också full...
Håhåjaja, here we go again tänkte jag, kände så väl igen mig i hennes situation, men föga påverkar mina förmaningar.

Vi ändrade inte på våra planer på söndagen första advent, vi skulle gå på julmarknader och jag hade två kvinnliga mosiga personer i mitt sällskap vars enda mål var att sikta in sig på nästa ställe som sålde bubbelvatten, intresset för själva marknaden var ganska så ljummt.

En helg där jag vet att jag känner mig som en vinnare, trots att andra velat våga påstå att jag är en vekling som inte gör dem sällskap med att dricka den alkoholen som gör dem till en fucking looser dagen efter.
Okey, mina skratt var äkta på lördagen även om de var färre och mindre intensiva än mina bordsgrannar....
Men verkligheten var så krass att den inte var så mycket mer rolig.

Jag sitter där som en verklig dokumentär, jag bär på sanningen som de andra troligen är så rädda att få höra,
kanske 1/4 del var roligt, resten är bara en besvärlig röra av lite olika pinsamheter.
Skulle de må bra av att höra den, troligen inte, därför gör jag nog bäst i att behålla sanningen för mig själv.
En hemlighet jag får bära på, så länge ingen frågar får de inget veta, och jag tror att de inte heller vill veta att de blivit lurade på roligheterna.

En nykters hemlighet ingen vill höra.

Ibland så känner jag mig så förbaskat ensam, på ett mentalt sätt.

Berra

PP

Du har ju familjen och de verkar ju vara riktigt vettiga 6 dagar av 7. Förstår verkligen vad du menar. I problemet med drickat riskerar vi ensamhet, och i nykterheten därefter med, fast på annat vis. Den typen av ensamhet är ändå att föredra då den är ångestfri.
Att ha det skoj har nästan hela livet inneburit att det är under alkoholinflytande. Funderar på hur man gör om det ska
bli riktigt trevligt fast nyktert. Det är väl i det läget folk får för sig att gå i kyrkan kanske? ?

Ha det gott kompis
/PP