av Berra

Ångesten tar mitt liv...

mr_pianoman
sön, 2011-03-20 - 00:24

Låter härligt!
Jag tänkte också precis. "skönt att vara nykter och veta att jag inte vaknar och mår skit i morgon bitti när jag ska lira"

Hoppas du sovit gott.

/R.

vana
sön, 2011-03-20 - 00:35

det låter Berra lite avis på att du har en "äkta hälft" att vara med,det är åxå kvalitet att ha.
I morgon mår vi bra,ja jag är förstås inte morgonpigg,behöver mitt kaffe först,o pianoman,det blir en bra dag i morgon,en dag närmare VÅREN!!!!Som jag vill uppleva med alla sinnena på skaft i år.

Berra
sön, 2011-03-20 - 23:36

..ville bara säga att...
..jag är så glad över att det är en sådant tjatter på forumet idag...

Glad för att folk vågar...
Glad för att folk svarar...
Glad för att det finns ett sådant hjärta, och en omtanke om varandra...
Glad för att det finns hopp...

lite ledsen...för att det behövs...

Min dag förblev nykter, och jag hade möjlighet att få stanna i nu'et, jag flydde ingenstans...
Och att jag känner en tacksamhet över att kunna få njuta av en helg, utan ågren och bakfylla...

Idag har jag fått ett minnesstund som jag kommer att leva på länge, det hade jag inte kunnat om jag vore onykter...

Snart kommer jag at krypa ner mellan kalla lakan, och för att njuta av sängåendet...
Ingen total medvetslöshet i soffan, och inget rum som snurrar runt...
Inga svettiga lakan imorgon bittida av hemska ångestdrömmar, och inget klafs med fötterna i någon nattlig spya...
Friheten är att få det normala normalt igen, och uppleva livet som det en gång var, opåverkat...

I morgon är det en ny dag, vilken tur att jag gav den de bästa av förutsättningarna, vakna nykter...

/Berra

mulletant
mån, 2011-03-21 - 04:51

så glad över forumet! Och jag som slutat dricka av solidaritet märker också att mina kväller utan 1 el 2 och ibland 3 glas vin innehåller nya kvaliteter. Även morgonen efter när disken är undanplockad och köket städat.
På ett djupare plan är jag glad över detsamma som du, människors mod, engagemang, kärlek, omtanke... glad att det finns hopp.
Hoppas vi är många som bidrar till att skapa en fin arbetsvecka! / mt

mr_pianoman
mån, 2011-03-21 - 08:48

Skönt att vakna ytterligare en dag utan bakisångest.

Dock är det inte undanplockat i köket :)

Berra
mån, 2011-03-21 - 09:49

disken är undanplockat på 10 minuter, och sedan ett minne blott, knappt minnesvärd...

En bakfylla "städar" min inte undan, hur mycket jag än har försökt, man går mest och mumlar en massa hemska flashbacks under hela morgonen...
Inte värt en sekund, jag har lärt mig att värdera livet betydlig mera än så...

Finna sig i momentet som just nu bara "är", okej, här ska plockas i köket....
Och lugnt och metodiskt acceptera att detta måste göras, varför inte göra det ordentligt då istället...
Kanske t.om städa ur någon kökshylla så har denna morgon även fått en liten större mening, och en större självkänsla över hur duktig jag är...

Har man tur och finner sig i det kan även badrummet och hallen få sig en omgång, fast att det inte var planerat...

Inget brukar vara som den erkänslan man får när man har varit duktig och städat, från sig själv, till sig själv...

Det är pluspoäng det!

/Berra

surran
mån, 2011-03-21 - 09:51

Jag håller med att det är toppen att detta forum. Och även jag har sluppit vakna med den hemska smaken i munnen. Inte kunna äta och spy bara jag tar en cigg. Att springa o känna på burkarna om det eventuellt finns något kvar i nån....Usch tvi valen. Eller klippa upp dunken och despereat hälla ut de sita dropparna...Eller köpa folköl och sitta och hälla i sig. Jag mår illa bara jag tänker på det. Skakningarna om man inte får tag på något. Nerverna på helspänn. Funderingarna över hur man ska klara jobbet....Finns det kvar att dricka klarar jag inte att gå till jobbet. Då är natten en enda stor ångest där jag ligger och tittar på klockan och funderar på vad jag ska ljunga ihop till jobbet den här gången....Känns som om jag ligger fem centimeter ovanför sängen och täcket är blött och äckligt. Mardrömmar....

Nä fy sjutton för bakfylla!!! Ingen som har varit riktigt bakfull vet hur hemskt det är. DÅ har jag hellre svininfluensan tio gånger om.

Vem kan tycka att det är värt att hälla i sig lösningsmedel och må så här??? Jo bara en alkoholist!!

Berra
tis, 2011-03-22 - 23:38

Idag har jag bara jobbat 1/4-tid...
Resten av dagen gick åt till att stoppa grannen i backen, jo vi var på begravning, eller hela gatan var med...

Och jag var så himla nöjd med dagen, ja det kan låta makabert, men så var det...

Nöjd för att jag inte behövde vara på jobbet så länge, nöjd för att jag inte låg i tidspress, nöjd för att jag faktiskt passar i en svart kostym,
nöjd för att jag har en så vacker hustru som jag kan vara stolt över, nöjd över att alla i området ställde upp och representerade sig själva.
Nöjd för att det var en sådan fin och värdigt avslut på en mycket omtyckt människa...
Nöjd för att t.om vädret visade sig från årets hittils bästa sida, nöjd för att det blev en ganska så uppslupen stämning sedan efter begravningen...
Nöjd för att vi visade vårat deltagande och respekt vid en annans bortgång och dess anhöriga...

Det tärde ordentligt på våra sinnen, så det krävdes en STOR huvudvärkstablett för att lätta på spänningshuvudvärken..
Men vi behöll lugnet resten av dagen också, det sa bara svisch så var maten färdiglagad och framdukad, inte ens en anstränging för någon av oss...

Redan i morse på vägen till bilen så förstod jag att detta skulle bli en alldeles särskild dag...
För jag såg årets första blomma, en klase snödroppar som stod i våran rabatt, bara centimetrar ifrån snökanten....
Och då kände jag att en ny tillväxttid och säsong är på gång, våren...
Kan någonting ligga i träda 50 veckor om året, och bara blomma i två av resten av årets veckor, ja då finns det livskraft, hur kärvt det än är...

Min problem måhända kännas fjuttiga, när det finns annat som orka ta sig igenom i det mest kargaste klimatet...
Dessa fem små vita klockor gjorde hela min dag, och jag har tänkt på dem i någon form av symbolik hela tiden..

Så en dag med både sorg och glädje, och livet blir så där mixat som jag tror det ska vara...
Och tack vare att jag kunde lägga ner drickat så har jag fått möjlighet att få uppleva båda sidorna, och inte enbart sorgen...

Ångesten... den solkade ner alltihopa, och jag är glad att få slippa den, och aldrig blir svackorna lika djupa igen...

Så den här tisdagen, den blev....vacker...

/Berra

Berra
ons, 2011-03-23 - 09:08

Läser lite runt bland trådarna, och får en sådan känsla att många som har ett alkoholberoende lägger ansvaret hos "andra"...
Jag dricker tills dess att någon annan löser det här åt mig, dvs man gör sig ansvarsfri och har därmed rättfärdigat sitt egna drickande ett tag till...

Vem ska lösa det åt en, och hur ska den lösa det åt en???
Där tror jag en del av förnekelsen ligger kvar, för den som sitter fast i sitt egna missbruk har inget svar på detta, men det känns skönt att få det ifrån sig...

Eller man vill flytta fram problemet till en händelse, när jag har fyllt 40, eller efter semestern...DÅ lägger jag av...
Eller man bestämmer en gräns, när priset på buteljen är så här mycket, då lägger jag av...

Men när dagen har kommit, man har fyllt 40, semestern är slut och flaskan har med råge gått över sin budget man hade satt...
Då finner man en ny orsak att vilja fortsätta, man flyttar fram gränserna, 42 år, efter julen och då flaskan kostar dubbelt så mycket???
Eller jag ska bara klara av arbetslösheten först, SEN ska jag lägga av...

Hela tiden flytta fram sina gränser, och vara förlåtande inför sig själv, eller ett svek skulle man hellre vila säga...
Man sviker sig själv hela tiden, för att man vågar inte stå upp för sig själv, att ge sig lite eget cred...

Nä, någonting drar en till dryckesrutinerna trots att man vet hur resultatet kommer att bli, en total självförnekelse, en egen förnedring...
Rädslan inför morgondagen, med ångestattacker och ett nedlåtande över "varför?"...

Jag tror på att genomskåda alkoholen, och försöka värdera vad den drycken tillför i mitt liv, fördelar och nackdelar...
Och framför allt vara ärlig mot sig själv, är verkligen nedsjunkningen i ruset värt all denna ångest, väger det verkligen jämnt i vågskålen???
Kan två timmar positivt rus vara värt två dagar av svidande ångest???, finns det någon logik?

Nästa gång kanske man ska vara lite vetenskaplig och anlyserande, hur känns det???
Och efteråt tänka på det igen, hur kändes det, vad var bra, vad var dåligt?

Fanns det bara fördelar?, grattis din självförnekelse är fullständig, insikten finns inte ens i närheten, hur är det med ärligheten, vad anser dina närmaste?
Väger det jämnt, skulle ett prov på att vara nykter ett tag förändra din värdering tror du?, bara för att testa?
Övervägande dåligt, Okey, du har fått en insikt, det var ju tråkigt men ärligt, känns inte den känslan lite förlösande ändå?

När man är införstådd att detta är ett problem, ja först då kan man göra någonting konkret åt det, en handling...
Handlingen behöver inte vara den absolut bästa, men en förändring är alltid bra, en utveckling...
Man behöver inte sätta målen klara för sig på direkten, man kan pröva sig fram, och smaka av förändringen, hur känns det nu...

Målet behöver inte vara att sluta dricka, utan att sluta må dåligt, man behöver inte gå på orsaken direkt...
Att sluta må dåligt kan innebära så mycket annat, förändra sin livsituation som kanske är orsaken till att man fortsätter dricka alkoholen...
..det kan vara relationer, arbete eller annat, har du tänkt på det?

och för varje dag, varje timme se utvecklingen gå vidare, idag har jag inte fallit för att hamna i dåligheter, jag vill fortsätta må ännu bättre...

Det är mitt lilla recept på ett framgångsrikt alkoholtänkande, alkoholen är inte det primära, utan att tänka på ett välmående istället...

Idag vill jag må bättre, vad behöver jag INTE göra för att det ska gå vägen t.ex...

Idag behöver jag ...inte dricka alkohol..

/Berra

Svajone
sön, 2011-03-27 - 14:03

Hej!
Jag är ny här och vill gärna förklara hur min ångest är och att alkohol förstör.
Just nu ligger jag i sängen med dödsångest eftersom jag drack i 2 dagar, jag mår aldrig dåligt eller får huvudvärk och så men så fort jag vaknar upp så börjar jag tänka på hur svår dödsångest kommer drabba mig idag.¨
Känslan att tro att man kommer dö är verkligen läskig....det börjar med att man känner svårt att andas som sedan går över till stickningar och domningar i ansikte, fingrar,öron och mage.....konstiga tankar och en ständig oro.
Jag började smutta på en starköl för att jag inbillar mig att ångest går över ochjag känner mig lugnare,,,,,efter 3 st så börjar det kännas jobbigt i halsen o magen så jag går ner till toaletten och tvingar mig att spy... skakar, spänner kroppen och känner mig yr.

Så här känner jag mig alltid när jag har druckit och speciellt om det blkr en 2 dagars och när ångesten kommer så kan jag inte jämföra hur jobbiga dom tidigare attackerna har varit ....för att varje ångest i sig i lika hemsk att uppleva.magen blir spänd och man börjar oroa sig för alla symtomer
När jag är nykter så får jag ibland ångest oxå och då känns det skönt att ta ett par glas vin så man blir lugn...men efter ett par glas när man känner sig lugn och normal vill man gärna stanna i den harmonin man känner och tar yttligare några glas och några till....sen är man ju full....

Nu vill jag poängtera att jag dricker inte varje dag och det har oftast varit när man går ut på krogen och inte suttit hemma o supa sig full.
Men jag kan inte stoppa när jag börjar och jag tål rätt mycket och det gör ju att de är ju farligt .
För ca 4 månader sedan festade jag i 3 dagar drack i stort sett bara jäger och färnet.... då sa tjejen till mig att gå kolla mig i spegeln. mitt ansikte var knall rött och slutade vid brösten och mitt hjärta bankade väldigt mycket....jag blev livrädd och slutade direkt ...så nu efter 4 månader har jag den förbannade dödsångesten igen som vägrar ge upp.....

Jag fick min första dödsångest attack när jag var 21 och då var det rent jobbigt att leva.....men jag har fått lära mig att leva med den....och jag är rädd för att gå till läkaren så dom börjar ge mig piller....för det är jag inte sugen på att börja med.....

Jobbigt

Berra
sön, 2011-03-27 - 15:14

Ja den där ångesten är inte att leka med, när man inte har lyssnat på kroppen så börjar själen säga ifrån...

Har du funderat på om det finns något i din ångest som stämmer?
Kan du finna fakta till att din ångest stämmer?

Ångest som framkallas av saker som verkligen har hänt, ja de är ju på sätt och vis korrekta, eller hur?
Men om man upptäcker att det är hjärnan som spökar med en, då kan man faktiskt bli lite orolig...

Det är inte normalt att ha ångest för inbillade saker, då har det i sig blivit en "sjukdom"...
Och jo jag vet den dämpas bort med alkoholen, det är helt riktigt...
Men samtidigt så kastar man bensin på brasan och gör den än mer ihärdig, och förlänger dess förlopp OM man fortsätter att dricka...

Är du inte orolig att den ska permanentas, och bli stanna kvar för evigt???

Du håller nu på och "matar" din sjukdom från tillfälle till tillfälle, du borde göra någonting åt den redan nu, om jag får råda...
Det finns källor till din oro, som kanske inte alls beror på alkoholen, men som lockas fram av den...

Är du inte lite nyfiken att få reda vad det beror på?
Jag skulle inte tveka en sekund, utan direkt kontakta din husläkare (om du har förtroende för den, alternativt sök dig en annan..),
och berätta som det är, jag har fått sådana ångestsymtom att jag knappt orkar leva längre, om det är så du känner för det...
Det är alltid bra att vräka på lite så att du hellre får en advekat behandling, än att den får fortsätta att bryta ner dig, för det kommer den att göra..

Lägg din själ i de proffesionellas händer, låt dem ge dig piller om de anser att det är det du behöver, det trubbar inte av dig helt...
Sedan får du kanske lite ro att börja reda upp din ångest, för piller hjälper inte enbart allena, den skapar bara lite lindring...
Låt dig få prata ut med en psykolog eller KBT'are, det finns absolut inget bättre, du har lärt dig att tänka "fel" och de kan hjälpa dig med det..

Tankarna snubblar runt i skallen på en, och det är viktigt att krångla ut det...
Och det är inte skämmigt!, absolut inte, proffsen kallar det för själens förkylning, och det kan drabba alla oavsett ålder och social ställning...

Efteråt kan man inte för sitt liv förstå varför man inte sökte sig till det tidigare, man bara krånglade till alltihopa....

Jag är inte "frisk", men har fått verktyg att använda för att fortsätta hålla mig på den sunda delen av livets gränsland...
Jag vet att problemen finns där, de jag kan påverka har jag så gjort det med,
de jag inte kan påverka nonchalerar jag och låter inte ta sådan stor plats i mitt tänkande...

Det jag vet är bara att alkoholen försätter min hjärna i en "psykos" jag inte längre kan hantera,
och genom att avhålla mig från den så har jag filtrerat bort ca 90% av alla mina problem,
och de andra 10% kan jag hantera, något sånär..

En annan sak jag har lärt mig är också att inte koncentrera sig på problemen, de fixar jag snabbt bort och tänker inte mer på dem..
Sedan matar jag min hjärna med sådana saker som gör att jag mår bra, försöker uppleva mitt tillstånd här och nu..
Mår jag bra av en sak, så försöker jag stanna kvar i det, eller återuppleva det, gör jag det inte så lämnar jag det och går mot ett nytt "tillstånd"...

Har du funderat på en sak?, om du fick återuppleva ditt liv, vad skulle vara viktigt då för dig?
Jag vet att jag inte kan göra det som är gjort o-gjort, men jag har möjligheten att förändra det som ännu inte är gjort...
Det är mycket större än att stanna kvar i någonting som inte går att göra någonting åt...

Jag har bestämt mig, när jag dör så ska jag vara nöjd helt enkelt, jag har gjort allt jag kan och kunnat uppleva med de bästa medel jag hade...
Istället för att önska att döden är det enda som ska förlösa livets plågor...

Det kan nästan låta som om jag har blivit religös, men den enda gud jag tror på, är mig själv...
Att fölägga ens förhoppningar i andras händer tror jag inte på, när jag kan påverka det så mycket själv...

Så idag ska jag leva....lite till..

/Berra

Fenix
mån, 2011-03-28 - 00:20

Berra, jag kan inte se annat än att du är en buddhist. I så mångt och mkt.
Och det är en riktigt positiv tanke, försöker själv hitta en förklaring till varför vi lever.
mvh
/Fenix

Berra
mån, 2011-03-28 - 09:24

Den frågan har jag ställt mig många gånger, varför finns vi, vad har vi för uppgift här i världen....
Ser man det lika krasst som med en naturfilm så är det så enkelt att vi för den mänskliga genen vidare, populationen av homo sapiens...
Individen som enskild syns eller framhävs sällan, kanske en gullig isbjönsunge vid namn Knut (?) i en tysk djurpark, men bara så länge han är gullig...

Är det någon som vet att han är död t.ex?, såg en film på tuben där någon filmar när han har fått något som liknar våra svenska älgars hjärnmask, han kastar med huvudet fram och tillbaka tills dess han trillar ner i vattnet och drunknar, så var den sagan all...
Och då så frågar man sig vad var hans livsuppgift, vi människor uppskattar honom för att han koncentrerade blickfånget för en stund till isbjörnarna,
kanske våran generation har lärt oss att uppskatta den, medans den vilda generationen har blivit soptunneletare efter människan...

Ja naturen är inte så sagolik som man kan tro, den är ganska så rå och det handlar i stort sett om bara en sak...överlevnad...

Är det så för människan också?, handlar det om enbart överlevnad, för artens fortlevnad så spelar inte individens liv in så mycket.

Vi människor har ju tilldelats en ganska så häftig överkapacitet på hjärnan, tack vare våra anfäder och deras utveckling..
Vi är smarta nog att kunna förse oss med kläder för att vi föddes nakna utan päls, och vårat bo är inte byggt för nomader utan vi stannar kvar,
vi kan odla spannmål till oss själva och de djur vi senare har för avsikt att döda och äta upp...
Vi har med andra ord försett oss med verktyg för en bättre överlevnad än andra arter på denna jord, och vi har utsett oss själva till jordens överman,
och kan bestämma om andra arters överlevnad eller inte efter eget tycke och smak, fantastiskt egentligen...

Och vi har lärt oss att uppskatta och leva i samlevnad med oss själva i ett socialt accepterat sätt, vi äter tillsammans, vi tar hand om varandras avkommor och de åldersstigna, på ett sådant sätt har vi skaffat oss en bättre förutsättning för fortlevnad och välmående..

Men någonstans gick det snett när man sparade den söta saften ifrån druvorna, och dess skal innehöll en jästsvamp som tillsammans med sockret i druvorna jäste och skapade både kolsyra och ämnet alkohol lösbart i vatten...vinet var uppfunnet!
Det har använts för att stärka soldater innan krig, dupera kvinnor för att få omkull dem, få köpmän att köpslå dåligt osv...

Någonstans kommer det dåliga fram hos människan när man tar fram alkoholen, den ska hjälpa mannen att ta risker vi aldrig skulle göra annars...
Vi slåss och blir grälsjuka, skapar osämja och beter oss allmänt dumma, och kallar det för att vi återvänder till apstadiet...

Apor skulle aldrig sjunka så lågt att de på naturlig väg skulle frivilligt hälla i sig något som både smakade illa, och skapade en sådan osämja i flocken...

och så kallar vi oss för smarta och är världens styrande art....!

Nä Darwin, lite fuckade det allt upp med mänskligheten, jag tvivlar...

/Berra

Berra
mån, 2011-03-28 - 16:55

Du är så full av nya ord...
Det där var jag tvungen att googla...
Fann ordet travesti på Wiki

Och jo jag brukar ofta säga "bränt barn luktar illa.."

Ett nytt ord att lägga till den interna ordförrådet m.a.o.

Tack Adde!

/Berra

Anotherme
mån, 2011-03-28 - 17:31

Berra:

Jag måste säga att jag är mycket förtjust i den positiva energi som man hittar i dina texter.

Du beskriver även den förbannade ångesten precis som jag, och säkert många andra också, känner den. En sak är säker, alkoholen är inte botemedlet. Den visar sina fina sidor, därefter följer helvetet. Åtminstone för de som inte kan hantera den. Idag mår jag för jävligt, det bottnar i saker ur det förgångna som spriten ställt till för mig. Hjärnspöken som tar över när man knappt längre kan skilja verklighet från fantasi. Minnesluckor som inte slutar plåga en. Jag undrar varför jag inte tagit detta beslutet tidigare. Då hade jag inte behövt må så här.

Svajone
mån, 2011-03-28 - 19:30

Ja du Berra...kloka ord rakt igenom-----och visst har jag erfarenhet på både gott å ont från livet....dödsångesten kom som ett brev på posten när jag var 21 år nyss bildat familj dyr lägenhet med lån och inget riktigt jobb.. men över possitiv som jag alltid har varit så har det väl löst sig i allafall på nå vis...stress är vardag i mitt liv och mycket att hålla igång...har varit materialist och aldrig velat vara 2:a....varit ute mycket i affärer o jobb o lämnat familjen ensam som man sedan har gett dyra presenter för att rena sitt dåliga samvete...för fester, brända pengar mm..... men jag fick änd ångesten lite före allt det här..... jag var med om en bilolycka när jag var 20 och krockade i 220km.... så jag blev på lassarettet ett tag..... då var jag väldigt rädd för att jag skulle dö och inte se mitt barn växa upp ..... men 6 månader efter var jag helt ok....så när vi köpte lägenheten fick jag stor press på migatt fixa pengar varje månad....så jag började köpa o sälja bilar..... och efter 18timmars bilkörning stannade jag en stund hos mina föräldrar då jag trodde jag skulle dö.....

om jag hoppar 2 år framåt och med en ständig döds ångest o hypokondri träffade jag ett par släktingar som var i en annan bransch och dom lärde upp mig snabbt inom byggbranschen.....pengarna trillade in i en rasande takt och festerna o resorna med den...narkotika var inget jag höll på med men visst fanns det runt omkring..... men jag brukade aldrig själv eller höll på med de..... jag måde bra hade ingen märkvärdig ångest ....jag var glad och kände mig i centrum.....problemet var att tjejn blev ensam igen med våran son....men i folks ögon var vi den perfekta familjen som hade allt....

Jobbigt......men sen började ångesten komma krypande igen-....hårdare tuffare ...... efter 21 år separeda vi och vi började nya liv.....början var ett helsicke....men ångesten började av ta lite..... kanske för jag var så lessen hela tiden... :) ..sen träffade jag en ny tjej och det fungerade inte...,,, sen kom en skattesmäll och jag fick fängelse....men då var det att komma ner på jorden ..ingen stress, inga räkningar, trevligt folk både vakter och intagna.... var på ett bra ställe....hur som helst 2 månader senare fick jag problem med att sova.... vaknade upp i panik att jag höll på dö....en ny ångest kom..... åkte till sjukan där dom tog arbets ekg mm allt var 100% ok..... efter en tid börjar jag må bättre o bättre och ångest försvan mer eller mindre ....men alltid ca 10-30 min efter jag hade somnat vaknade jag i panik... de var mycket jobbigt.....men för övrigt mådde jag bra.....jag träffade en ny tjej.... och nu har jag mindre kontakt med mina barn pga av hon är så svartsjuk....jag vet inte riktigt vad som jag vill i livet....lämna henne, leva ensam, göra något helt nyttt.....less på stress och ångest och alkohol.....

idag köpte jag mig ett gymkort....var aktiv hela dagen träna köpte gojabär, och allt nyttigt jag hittade......försöker väl lura mig själv att det ska ta bort ångesten......men jag ska gå till husläkaren som du sa.....och höra där.....

Berra
mån, 2011-03-28 - 20:26

JA det finns så mycket som är outforskat av en själv, andra har kanske varit där, men inte jag...

Jag försöker se det positiva i allt, och lärde mig en viktig sak hos min KBT'are, sluta döma på en gång...
Jag är en mästare att på att bestämma mig inom ett kort ögonblick, är detta bra eller dåligt, och sedan håller jag fast vid det, tjurskalligt...

Jag har också lärt mig att alla ska få en chans, och att alla har ett berättigande, en sorts rättvisa...
Men också att det finns människor i min direkta närhet som bara har ett mål, höja sig själva, och kränka andra, de hatar jag med all rätta anser jag...

Jag försöker också att vara ödmjuk inför det jag inte har vetskap om, vad finns i morgondagen t.ex...
Försöka undvika att hamna i sådana händelser som utsätter mig för stress, t,ex att spendera för mycket pengar på saker som jag bara måste ha...
Sluta känna avund på andra, och vara nöjd med det jag har, bara för att andra har det bättre ekonomiskt ställt, så betyder det inte att de är lyckligare...
oo
Kan jag se att det finns något som är bra och positivt i mitt liv, så stannar jag upp för att få det i slowmotion, njuta så länge det bara går...
Behöver inte skryta om det, utan bara vara nöjd inför mig själv...

Ett bra exempel är att städa, ingen annan ser det, men JAG vet det, och det mår jag bra av, så man kan städa enbart för att man ska må bra...

Så man kan vända på problemet, och vad är den primära orsaken?
Jo det handlar om att JAG ska må bättre...

Och allt detta håller jag på och jobbar med...

Mors Berra

Berra
tis, 2011-03-29 - 08:54

..sitter här och stönar på jobbet, suckar och tycker att livet idag det känns verkligen trögstartad...

Så vad vill jag med dagen?, jo antagligen må lika bra med som gårdagen, då var det rockn'roll från första andetaget...
Saker och ting hade säckat så det var Berra som var kung hela dagen, och fixade till det när alla andra fixare är borta...

Så jag vill ha en likadan dag som igår, då jag kände att jag behövdes och mitt liv gjorde skillnad inför andra,
jag tror jag var uppskattad och ingen tog ifrån mig mitt inre ljus, min livslåga, dvs inga kränkningar...

Det ömmar lite i min kropp, det är inte samma go i den som tidigare, benen domnar och man får lite gnälligt allmäntillstånd.
Men jag kniper om detta, jag vill inte sprida några neggiga vibbar...

Min närmaste kollega (tillika "hök") är ledig, och jag har ännu mera ledighet än var han har, jag njuter av att vara o-kontrollerad i dessa dagar.
T.om chefen visar ett visst intresse i vad jag gör, eftersom han (antagligen) inte får några rapporter ifrån ett visst håll...

Låter det nojjigt tycker ni?, ja jag trodde det också, men Berra du får gå och söka för det hära...
Men jag har lyckats knyta ihop alla trådar, och alla omständigheter KAN bara inte var rena tillfälligheter, omöjligt...

Jag har försökt stöta detta med andra kollegor men får ingen förståelse, personerna ifråga är manipulativa...
Jag har gjort mina försök att reda ut alla problem, men det är jag som betalar priset, jag är gödkalven, och man biter inte den handen som föder en..
Jag får en viss förståelse hos kollega nr 2 men han väljer alltid att vara neutral, så han tar aldrig någons parti (vilket jag tycker är bra..)

Så vad återstår att göra, blockera bort problemet, acceptera att så här är mitt liv just nu, gå vidare...
Jag har gjort vad jag har kunnat, och när det inte går hela vägen så måste det få vara, annars så äter det upp mig och tar för mycket av mina tankar och känslor.

Jag får aldrig glömma det som är viktigast, och vad var det..?

Att fortsätta må bra, och då kan man inte gå omkring och mala en massa neggiga tankar...

Jag får tvinga mig till att göra det jag är bra på, och visa upp att jag visst kan, jag är ingen j*vla looser....

Så upp med det feta arslet ur stolen och gå ut och maka lite plats för det nu...

Så se upp tisdagen!, här kommer Berra....