Säga vad man säga vill så hjälper alkohol mot olycka. Iaf en kort stund. Sen kommer svettningarna och skammen. Jag har sedan några år kämpat med min önskan att bli fri från sprit, min önskan att dö snabbt och smärtfritt och känslan av när en elitidrottares kropp sviker en och bara levererar smärta och otillräcklighet. Om ni orkar så är det här mitt försök att skriva mig frisk, att skriva bort känslan av att jag har passerat syftet med mitt liv och lika gärna kan ta ett så hårt grepp om whiskeyflaskan att det tar slut snart. I morse förstod jag varför jag dricker och det finns en seger i det. Har ni tålamod nog att läsa så gör det. Jag lovar inte ett lyckligt slut, men jag behöver någon som ser vad jag tänker.