Hur många är det egentligen som har strul med er "ursprungsfamilj"? Då menar jag typ mamma/pappa/syskon. Släkten har alltid gett mig ångest och jag är väl lite av familjens svarta får. Och visst, jag har alltid strulat och ska väl ha min beskärda del av kritik, som jag får stå för! Samtidigt så kan jag känna att det är väldigt enkelt, i en dysfunktionell familj, att alltid ha någon att skylla på, att kanalisera sitt eget dåliga mående på. Och jag tar liksom emot hela tiden - för jag "vet ju att jag är sämst och förtjänar all skit". Samtidigt har jag senaste tre åren ändrat så mycket - vuxit. Men vad jag än gör så ändrar det sig aldrig när vi träffas allihop (hade släktträff i fredags). Ska det någonsin ta slut eller ska jag ha denna vidunderliga ångest varje släktträff tills jag dör?
Jag var nykter nästan två år. Nu dricker jag igen ibland men aldrig någonsin vid släktträffar, med barnen eller nåt sånt. Jag sköter ekonomin hyfsat, lånar aldrig pengar eller strular till det som förut (tre år sen sist förutom när jag bad pappa låna mig pengar vid akut tandvärk som jag nu betalat tillbaks). Är nog just nu egentligen den mest "ordentliga" av mina syskon. Så träffas vi , och jag blir så ledsen. Och får sån vidunderlig ångest så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
I fredags på släktträffen blev alla som fyllt år under året firade förutom min son, som fyllde 20 dagen innan släktträffen. Hur länge ska jag straffas och ska min fina pojk, som inte gjort någon illa, straffas för att jag misskött mig?
Ja det gör mig ledsen. Urbota ledsen. För två år sen sa min pappa upp bekantskapen med mig med motiveringen: "Jag har alltid skämts för dig och kommer alltid göra". Sen återfick vi någon slags kontakt, för det är ju liksom min enda trygghet, min pappa (mamma är död). Sen kom den här släktträffen. Höll god min hela helgen men idag brakade jag. Fan!