Så är jag äntligen medlem här! Har varit inne och läst en massa under en längre tid. Både för inspiration, identifikation och något slags rop på hjälp. Är så imponerad av alla ni som kämpar och aldrig ger upp. Känner igen mig i så mycket. Jag har helt nyligen börjat min nyktra resa så att säga. Det är dag 13 idag :-). Förutom stöd och pepp för egen del så hoppas jag verkligen kunna bidra med mina erfarenheter. Vore ju dumt att inte dela det hopp som jag just nu känner inför framtiden. Tänkte mer och mer att jag var ett hopplöst fall då jag gång på gång försökte ha vita perioder. Dessa ständiga misslyckanden att sluta eller ens dra ner på egen hand gjorde bara livet ännu jobbigare. I grunden tror jag det handlar om motivation, men är man beroende så är man helt enkelt inte frisk i huvudet. Inte jag i alla fall, men jag tänker bli! Ja, de första nyktra dagarna kan vara stentuffa, men jag kan varmt rekommendera att gå på AA-möten. Jag var såå skeptisk till AA för bara några veckor sedan men nu längtar jag till dessa möten! Det finns inga som helst krav där annat än en önskan om att sluta dricka. Återkommer... :-) Ha en fin dag allesamman!

Tofslan

Två veckor är ju skitbra! Kämpa på och skriv här, jag har fått många fina kommentarer och goda råd.

LillPer

Så bra att redan ha 13 dagar i bagaget. Det handlar extremt mycket om motivation!
Som du säger blir även jag och de flesta andra helt skruvade i huvudet av alkohol. Ser fram emot att höra din historia.
Grattis!
LillPer

Klariknoppen

God morgon alla, och stort tack Tofslan, Lillper och Sisyfos för välkomsthälsningar! :-). Det är såå skönt att vakna nykter!

Tänker mig att berätta lite mer om mig och min relation till A-djävulen framöver, men det kommer när det kommer. En sak i taget. Just nu några rader om hur livet kunde vara för bara ett par månader sen, skrivet från sängen en natt i maj. Inget jag vill tillbaka till...

"Dags att komma till ro
Strax efter två
Kroppen trött men tankarna snurrar på

Står ett glas vin här intill
Inte så sunt
Men jag gör som jag vill

Allt för att kunna sova
Släppa och glömma
Slippa det som gör ont

Onykter mår jag fint
Eller åtminstone ok
Räcker med ett lagom rus

Det ligger som en filt
Kring min sårade själ
Och värmer mitt värkande hjärta

Borta är ångest och smärta
För att i morgonsolen komma åter
I all dess styrka och svärta

Sådant är mitt liv
Det är slut och förbi

Hoppas så att jag har fel

För detta mitt så kallade liv
Har blivit ett meningslöst tidsfördriv"

Önskar er alla en god start på nya veckan!

Hej Klariknoppen!

Välkommen till forumet! Tack för att du delar med dig av din poesi och dina tankar. Nu är du på väg att förändra ditt liv, från ett "tidsfördriv" till något annat, vad du än väljer.

Du skriver att du vill ha inspiration och hjälp, det är jag övertygad om att du kan hitta här. Hoppas du vill läsa och skriva mera!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Liten stor

Hög igenkänning på dina rader ovan! Grattis till att du verkar ha brutit trenden nu! Hejar på dig!

Ellan

Välkommen hit och grattis till ditt första men så viktiga steg mot nykterheten. Att faktiskt acceptera att du, liksom jag, inte kan dricka alkohol. Jag går också på AA-möten och mår bra av det. Har 15 månaders nykterhet och det är en enorm frihetskänsla som vuxit fram. Tillfrisknande för mig innebär en villighet till att förändra. Att våga se på mig själv, att våga känna och att tillåts mitt riktiga jag växa fram. Det är en spännande resa du påbörjat. Långt ifrån enkel men det är värt så otroligt mycket. Prioritera din nykterhet, det är du värd.
Kram
Ellan

Buffeln

Vad bra hörrudu!
Själv skulle jag aldrig klarat 13 dagar utan hjälp.
Du är en klippa. På riktigt!

Gunda

Välkommen!
Jag är på min tredje vecka och för mig är väll inte allt på topp men ändå är jag på g.
Kanon att du klarat din start och nu bär det framåt.
Vägen hit är krokig för oss alla, men det viktiga är att vi är här och söker hjälp och stöttar varandra.
En dag i taget!

Klariknoppen

Lite mer om mig själv, tänkte jag. Hur A-djävulen kom in i mitt liv och till slut ville ta över. Först, tack Carina, Liten stor, Ellan, Buffeln och Gunda för era värmande rader! :-)

Jag var nästan 18 första gången jag drack. Wow, det var en fin upplevelse (tyvärr). Delade en flaska med några kompisar. Nån grönsliskig likör eller vad det kan ha varit. Inte tyckte vi om vare sig öl eller vin, och för övrigt var vi väldigt skötsamma av oss. Vi blev inte särskilt berusade heller. Sedan följde enstaka fester under gymnasietiden, och visst hände det att det blev för mycket av det "goda". Sedan flytt och högskolestudier. Studentliv, frihet... och allmän förvirring. Även ett år utomlands. Ännu mer förvirring; vem var jag, vad ville jag med mitt liv osv. Från tonåring till ung vuxen. Det hände mycket både inombords och runt omkring åren mellan 20 och 25. Det är väl så det är, och ska vara. Det var inget anmärkningsvärt med mitt festande. En enda gång har jag behövt hjälp att ta mig hem från krogen, från en studentfest, och då var jag 25.

Mitt problem har varit att jag parallellt med sk socialt drickande har druckit hemma i min ensamhet. Det gjorde jag redan i 20-årsåldern. Alkoholen gav mig en skön känsla, som jag gärna ville ha mer av. Haft turen att växa upp med föräldrar som drack måttligt och i övrigt gett mig den bästa start i livet som de kunde ge. Inte var de perfekta, men det fanns en trygghet hemma och jag ser med glädje tillbaka på det mesta av min barndom. Det fanns inte på kartan att jag en dag skulle få alkoholproblem, eller skaffa mig, som jag tycker är en bättre beskrivning. Jag har druckit mig till ett beroende under många år. Nu är jag 40+. Fasaden har varit mer eller mindre intakt: krävande heltidsjobb, ordning och reda, hel och ren. En sån där man kan lita på, och det kunde man! Att jag drack hemma var det ingen som visste, och ingen som direkt led av heller eftersom jag bodde ensam. Det spårade aldrig ur, det fick inga särskilda konsekvenser. Lite trött och seg på morgonen ibland, men inte värre än så.

För ett par år sedan började jag så smått inse att jag hade ökat mängden och tillfällena då jag drack. Livet var jobbigt av olika anledningar, det körde ihop sig, och jag blev nära "vän" med Alkoholdjävulen. Det blev även allt svårare att "komma tillbaka" efter en ledig helg, eller ännu värre efter sommarsemestern. Med facit i hand inser jag hur lömsk denna drog är, hur ett beroende kan smyga sig på, sakta men säkert. Det hade blivit ett ständigt planerande av inköp och konsumtion, ett räknande av timmar för att inte dricka mer än acceptabelt dagen före arbetsdag. Det fanns bättre och sämre alkoholdagar utifrån arbetstiderna, och förstås kväll före ledig dag då jag kunde dricka utan att behöva tänka på vare sig mängd eller tid.

Så valde jag att bli student igen, bara tillfälligt, för en termin eller två. Vilken grej! Få en paus från jobbet, få göra något för min egen skull. Jag är inte känd för att vara naiv, men jag tänkte att jag även kanske kunde få ordning på vardagsdrickandet. Hm, det blev precis tvärtom förstås. A-djävulen jublade. Plötsligt styrde jag över min egen tid på ett helt annat sätt än då man har ett jobb att sköta. Plötsligt var det fredagskväll så ofta jag ville.

Hm, börjar bli långt det här... Senaste året är ett kapitel för sig och fortsättning följer... Idag är i alla fall dag 17 i nykterhet. Det GÅR att förändra sitt liv!

Bedrövadsambo

17 dagar är svinbra jobbat! Gör plus och minuslistor! Över att dricka. Och över att vara nykter. Sammanfaller de listorna "på mitten"?

Sannah

Viktiga insikter kring hur just alkoholdjävulen smyger sig på!! Känner så igen!!
Tillsammans peppar vi varandra här inne!

Klariknoppen

Tack för pepp och kommentarer! Igår och idag har det sannerligen inte varit lätt att vara nykter... Helgerna är en prövning, jag vet. Var på AA-möte både igår och idag, det hjälper och man känner stödet från de andra. För övrigt har det känts så segt och trist att vara nykter igår och idag. Någon slags tomhet som jag tidigare har fallit på. Denna gång är jag dock fast besluten att inte ge upp, och det är det som räddar mig än så länge. Det slog mig i morse hur farligt nära det är till alkoholen när suget slår till. Jag drack mest 3,5:or (många) och de säljs ju lite varstans.

Idag var det städning på programmet, men det gick sådär. Längesen jag städade nykter, och längesen jag städade över huvud taget. Det kommer en gäst imorgon, så jag var liksom tvungen. Har alltid avskytt denna syssla. Jag blir arg av att städa, på riktigt dåligt humör ibland. Försöker tänka framåt på belöningen när man har ett fräscht och välstädat hem, men lik förbaskat är det värsta psykprövningen och alkotriggern att dra runt med dammsugaren bland katthår och dammråttor. Till slut la jag mig på soffan istället. Får gå upp tidigt imorgon och fortsätta. Försöker komma från det här "allt eller inget-tänkandet", det här att ska jag göra något så måste det göras till 100 procent. Någon som känner igen sig? Har hört att det är typiskt oss beroende.

Ja, idag hade jag gärna köpt ett sexpack eller två, men häller i mig mineralvatten istället, och snusar som en besatt. Jag vet att det vore förödande och dödande för självrespekten att "korka upp". Tänk att få börja om med dag ett, känna sig svag och misslyckad. Nej, inte när jag kommit så här långt. Jag tänker inte resten av livet, jag tänker en dag i taget. Detta är även mitt råd till er andra! Det blir för stort och jobbigt att tänka för långt. Det räcker gott att ta hand om sig här och nu. Ha en fin och förhoppningsvis nykter fortsättning på helgen alla ni därute! :-)

Ellan

Hej,
Jo då vi är fler av den sorten här på forumet. Finns sällan en gråzon, fullt ut, all in, allt på en gång... det är något jag verkligen har fått arbeta med. Att hitta en ok balans i livet. Går bra ibland och mindre bra andra gånger. Nu är jag hyfsat medveten om det och kan skratta lite åt mina tankegångar... likaså har jag fått träna på att inte ha så höga krav på mig själv i allt jag gör. Jag är inte mina prestationer! Den har jag haft det tufft med men ett steg i taget.
Härligt att du står emot alkoholdjävulens falska lockelse. Jag har många gånger städat och druckit samtidigt men blev liksom aldrig klar då... sikta högt men utförde en tiondel... nu gör jag lite i taget när lusten faller på. I början av min nykterhet hade jag inte ork till mycket så precis som du själv skriver, ta hand om dig. Lite katthår och dammtussar i hörnen kan vi leva med.?
Kram
Ellan

Klariknoppen

Det var ett tag sen jag skrev här, och mycket har hänt. Det gick så bra så bra att vara nykter, men dag 26 flög fan i mig... Alltså, vad är det som händer inom en? Antar att många av er känner igen sig. Det är som att jag har en destruktiv kraft inom mig. Är det Beroendepersonligheten månn tro?! Hen som samarbetar med A-djävulen. Jag valde dock att förlåta mig själv för mitt snedsteg med ölen. Inte var det gott, och jag slutade innan jag blev direkt berusad. Wow, alltså har jag koll, tänkte mitt beroendejag. Problemet är "bara" att nästa dag spökar denna ynka påverkan lik förbannat och sår ett frö om en fortsättning... Det är väl detta som kallas beroende.

Sedan dess har jag pendlat mellan motivation och nykterhet kontra ambivalens och nya snedsteg. Är jag ett hopplöst fall? Vill inte tro det! Kanske handlar allt om motivation? Inte vill jag sluta dricka helt, bara få ordning på konsumtionen, men befarar att jag klivit över gränsen till beroende. Det är i alla fall vad mina "experter" säger. Jag sökte hjälp på egen hand, så någonstans vill jag ju bli kvitt skiten. På gott och ont har mitt drickande ännu inte fått några allvarligare konsekvenser. Tur är väl det, men å andra sidan inbillar jag mig att jag ska kunna hantera öl och vin som "de andra", de ca 85% som nöjer sig med ett par glas.

Jag går i behandling. Valde att säga som det var till min chef. Kanske det bästa jag gjort, men samtidigt befann jag mig plötsligt i en helt ny situation. Inom AA har jag funnit en massa värme och hopp, men så kommer tvivlet över mig. Först var jag totalt skeptisk, sedan "frälst" och nu vet jag varken ut eller in. Det är tack vare mitt jobb som jag får gå på behandling, och vill jag behålla mitt jobb så får jag göra vad som krävs. Å andra sidan var det jag som drog igång allt detta. Det fanns inga som helst misstankar. Dr Jekyll och Mr Hyde gjorde ett bra jobb!

Det var bara så skönt att säga som det var! Som att något inom mig släppte. Det som bekymrar mig just nu är min ambivalens... Någon som känner igen sig kanske?

Amanda..

Hej klariknoppen!
Ville bara säga att jag känner igen mig i så mkt av det du säger! Särskilt när det gäller beroendepersonen du talar om, jag kallar mig själv addict fast bara så jag själv hör.... har många gånger bestämt mig för att sluta de senaste 7 åren men har inte klarat mer än ett par dagar i sträck.. idag har jag visserligen bara varit nykter i två dagar men på något sätt känns det annorlunda den här gången. Den där måbra känslan som för mig varar max en timme är inte värd de följande 23 timmarna av ångest... precis som du önskar jag att jag var en av dem som kan dricka två glas vin och sen sluta men jag tror jag passerat den gränsen för länge, länge sen. Eller jag har egentligen aldrig kunnat dricka måttligt sedan allra första gången nu när jag tänker efter...
När jag läste ditt "wow jag har koll" var jag tvungen att skratta för det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit det! Hur många gånger har jag inte belönat mig själv för att jag haft sådan självkontroll att vara nykter i typ två dagar med en el flera vinare?? När sedan ångesten kommer över att jag misslyckats fortsätter jag att dricka vidare för att döva...
Jag tror inte att jag är ett hopplöst fall och det är jag övertygad om att du inte heller är! Fortsätt kämpa, det måste finnas ett sätt att leva utan att beroendepersonen i oss tar över!! Ibland känns det som om jag inte bestämmer över min egen kropp, jag har någon som tagit över min hjärna men jag tänker kasta ut den jäveln?

Mammy Blue

på din story och den blir min. Drack mej själv till alkoholism, klurade ett par år på om jag var alkis eller inte, blundade med båda hjärnhalvorna tills efter sista katastrofsemestern när jag inte var nykter en endaste dag. Hjärnan tog stryk, fick problem med minnet. Ett par veckor efter semestern googlade jag och hittade hit. Det bästa jag gjort.
Steg ett är nog att faktiskt acceptera att man är alkis. Alkis med allt det innebär, lögnerna som flödar, och att det är just sej själv man ljuger allra mest för. Där tror jag den allra viktigaste startpunkten ligger. Sen är det absolut bästa med det häringa forumet att man kan skriva upp vilka anledningar man har att sluta, hur man mår av alkohol, att skiten inte har den effekt längre som man tyckte var så trevlig i början (och nybörjareffekten kommer aldrig mer att återkomma, alkoholism är som en rutchkana, lyckas man kava sej ur nånstans på mitten i nedförsbacken så innebär ett återfall bara att man kliver på rutchkanan ungefär där man klev ur den - och resan utför fortsätter...)
Ju mer man kan skriva ner om sitt havererade förhållande till alkohol, desto mer har man att läsa själv när man kommit en bit i nykterheten, man kan "vaccinera" sej mot ett återfall, många gånger räcker vetskapen om att man faktiskt skrivit ner en del dumheter man gjort att man kommer ihåg dem bättre. Om man ger sej till att förtränga eländet med alkoholen kommer snart den där rosaskimrande föreställningen som tar en raka vägen till Systembolaget.
Ojdå, det var inte meningen att "kapa" din tråd, blir bara så engagerad...
/MB

skogsfrun

Det och behandlingen kommer att hjälpa dig mycket är jag övertygad om. Och det är också ett uttryck för att du vill sluta på riktigt. Jag tror som Mammy Blue att vi har blivit väldigt bra på att ljuga för oss själva. I synnerhet som beroendepersonen i oss hela tiden viskar "det är inte så farligt..." "Alla andra dricker ju" men klarar man inte att minska sitt drickande när man försökt upprepade gånger så har man ett alkoholberoende, och då kan man aldrig gå tillbaka till något "normalt" drickande. Man får skaffa sig ett nytt liv helt enkelt. Ett mycket bättre liv. Önskar dig lycka till och fortsätt skriv här på forumet.

Klariknoppen

Tack för kommentarer och pepp! Var på AA-möte onykter härom dagen. Skämdes som f_n men sa som det var och fick stöd. Även "erkänt" på behandlingen. Även detta jobbigt och skamset, men vad är alternativet? Jag drar mig gärna tillbaks, isolerar mig och skäms. Just nu undrar jag varför jag egentligen vill dricka, trots att jag mår dåligt av det. Pendlar ständigt mellan att vilja ha ett gott liv och att falla bakåt, ner i alkoträsket. Räcker gott med ett behagligt rus, men varför? Vad är det som är så hemskt med att vara nykter? Att ta emot livet som det är.

Nu gäller följande: ta nya tag, delta i behandling imorgon, prata med jobbet, gå på AA-möte (nykter). Sedan åka bort till nykter ny vän i helgen. Bara vara, utan alkohol. Har lovat henne och så ska det bli! Trevlig helg alla :-)