Hej alla!

Detta är mitt första inlägg här på forumet, snubblade in här när jag sökte på Google om hjälp att sluta dricka. Jag tror att många av er kommer att kunna känna igen sig i min historia. Anledningen till att jag skriver den är till största del för att jag känner att jag måste få ur mig det, även om jag bara får ur mig det bland en grupp anonyma människor på ett internetforum för likasinnade.

Jag är uppväxt i ett hem där min pappa drack i perioder, nånting som jag har väldigt tidiga minnen av. Mitt första minne är att min pappa slog ner min mamma på hallgolvet i ett utbrott som troligen var alkoholrelaterat, jag var fyra år vid tillfället. Min mamma valde dock att stanna kvar i detta skadliga förhållande trots detta, dock så bevittnade jag aldrig mer någon misshandel från detta tillfälle tills dess att jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder. Jag fick dessvärre bevittna min pappas drickande, och hans utbrott (även om dom ej blev fysiska) på nära håll under hela min uppväxt. Detta gjorde att jag som 11 åring gick med i UNF (ungdomens nykterhetsförbund) då jag vid den tiden hade en stark avsmak för alkohol, vi bodde dock i en by på landet så det tog inte så länge förrän man tillsammans med kompisarna åkte omkrin på moped och drack folköl. Hade min första riktiga fylla sommarlovet mellan 6:an och 7:an då var jag 13 år, eftersom vi bodde där vi bodde så var det i princip aldrig några poliser ute så det ansågs "okej" att köra på fyllan. Nåt som jag i princip gjorde varje helg på moped tillsammans med kompisarna, olyckor lös dock med sin frånvaro och man tyckte att det var normalt att bete sig så, trots att en kompis faktiskt dog i en bilolycka orsakad av ett rattfyllo och en annan blev svårt skadad av samma anledning. Själv tänkte man bara att det händer inte mig och körde på i samma gamla hjulspår även efter jag tog körkort. Detta tog en vändning i mitten på nittiotalet då jag blev tagen för rattfylla och blev av med körkortet i 12 månader. Dock så slutade jag inte dricka, jag var i 20 års åldern och ansåg att det väl mest var otur att jag blev tagen. Jag slutade dock att köra bil i berusat tillstånd efter detta, men fortsatte köra skoter i berusat tillstånd.

Det ena ledde till det andra och i perioder så har jag alltid druckit, även om jag även varit nykter i perioder (precis som min Pappa) när jag varit full så har jag ofta gjort riktigt korkade saker, dock aldrig utövat fysiskt våld eller varit "kriminell". Men jag har sårat många på min väg genom livet och tagit oerhört korkade beslut, varit otrogen med mera med mera. Jag har dock aldrig insett att jag haft problem, så livet har gått sin gilla gång och jag har fortsatt dricka, mest på helgerna för i min värld var man ju inte alkoholist om man skötte jobbet, återigen precis som min pappa.

För ca 8 månader sen gick jag igenom en otroligt jobbig separation med mycket bråk, svartsjuka från mitt ex gjorde att jag kände att jag inte kunde stanna kvar i förhållandet så det var detta som föranledde separationen. Med påföljden att hon såklart var övertygad om att jag hade träffat en ny redan under vårt äktenskap, och pga detta gjorde allt i sin makt för att ställa till det för mig under processen med bodelning och dylikt. Detta gjorde såklart att jag började dricka mer, då jag led av ångestattacker mer och mer. Ångesten har följt mig hela livet, men aldrig varit så stark som under de senaste åtta månaderna. Jag har druckit i princip dagligen, ca 6-8 öl varje dag och ännu mer på helgerna de senaste åtta månaderna, visst har jag under denna tid reflekterat över att jag har problem men jag har inte haft makten att kunna sluta, till största delen beroende på att ångesten varit allt för stark. Separationen blev klar i dagarna, och för några veckor sedan så träffade jag en ny tjej som är helt underbar, och även hon har levt i ett svartsjukt förhållande så vi förstår varandra och kan prata om de problem som detta medför i en relation. Livet började så småningom återvända på dessa veckor, men jag har ändå inte kunnat sluta dricka, i fredags så jobbade hon natt och påföljden blev såklart att jag gick ut i garaget och började skruva med en av de alla projekt jag har stående på gården. Det blev såklart några öl, som så småningom blev ännu fler och fram på morgonkvisten så tog det slut på kapskivor till rondellen (jag höll på att laga rost) då tog jag det briljanta beslutet att vid tretiden på morgonen ta bilen till min andra verkstad för att hämta nya, en resa på ca 1km. På vägen stod såklart polisen, och stoppade mig samt tog in mig på stationen, jag blåste 1.36 promille och åkte såklart fast för grov rattfylla. Detta fick mig att tänka om, och inse att nu får det fanimej vara nog med drickandet.

Jag ringde till tjejen jag träffat och berättade direkt vad som hänt och förklarade att jag vill sluta dricka och behöver hennes stöd för att klara av det. Vi pratade i flera timmar den natten, och det kändes väldigt skönt att äntligen vara ärlig och säga som det faktiskt är, och att medge att jag har problem.

Dagen efter så ringde jag till mina närmaste vänner och berättade för dem om mina alkoholproblem och att jag nu bestämt mig för att fortsätta livet nykter och reda ut allt.

Nu är jag inne på dag nr 4 som helt nykter, har bokat läkartid för provtagning så jag kan ansöka hos transportstyrelsen om att få alkolås till min bil istället för 24 månaders spärrtid på körkortet. Detta för att jag såklart vill kunna fortsätta jobba, och är övertygad om att det underlättar min rehabilitering att faktiskt få köra bil. Det är även en rejäl morot att veta att om jag klarar att vara nykter hela den tiden med alkolås på bilen så får jag faktiskt tillbaka mitt körkort.

Jag vet dock inte vad som är bäst väg att gå för att klara en helnykter livsstil, AA? Antabus? Jag har svårt att tro att jag klarar det på egen hand, det är väl lite därför som jag skriver det här. Det finns säkert fler som är i min situation här inne.

Bedrövadsambo

Med antabus kan du inte dricka, du blir dödssjuk. Med hjälp av AA och det här forumet kan du samtidigt göra den viktiga "inre resan". Klokt att du redan pratat med flickvän och vänner, då har du stängt några bakdörrar. Med antabus och alkolås stänger du ännu fler. Välkommen hit!

Deathlikesilence

Ja jag är osäker på antabus faktiskt, tror jag kommer att försöka med AA i första hand. Men får väl se vad läkaren säger också.

Deathlikesilence

Igår så var jag på tjänsteresa, det var nog svåraste dagen hittills sen i Lördags. Förut har man alltid gått och satt sig i baren på flygplatsen och tagit en öl medans man väntat på planet, det gjorde jag inte denna gång. Jag har aldrig varit så sugen på en öl som jag var igår när jag satt på Arlanda, det kändes som att varenda människa på hela flygplatsen bara satt och drack öl för att fresta mig.

Jag trillade dock INTE dit utan tog en mineralvatten istället, men det är jobbigt.

Bedrövadsambo

Du måste ladda alla vana situationer med nya nyktra minnen. Var stolt! Du klarade det ?????

DetGårBättre

AA är enligt mig en väldigt fin gemenskap om man ger det en ärlig chans. Alla där har ju historier som man kan känna igen sig i. Förlorade körkort, förlorade relationer med sin barn och sin fru etc. Det kan upplevas lite som sekteristiskt med en del ritualer men gå dit och ta till dig det som du kan använda. Ge med dig av det som stärker dig.

Men som jag sa, deras sammanhållning där de stöttar varandra är väldigt stark och det kan få många att kämpa lite extra när det väl är tufft. I Malmö t ex på en "klubb" så är det ju två möten varje dag så man kan alltid dra dit om det känns tungt och man behöver bli påmind. Ofta flyr vi ju med alkoholen eftersom det är enklaste vägen. Men det hjälper oerhört mycket mer att slå en signal till en kompis och berätta om hur man känner och mår och så får man vettiga svar på att lösa det istället för att fly.

Antabus skulle aldrig hjälpa mig och det är inte så bra för levern att äta det heller. Har även haft en kompis som tog antabus dagligen typ men drack ändå... Det funkar för vissa, dock sliter det oerhört på levern etc!

Deathlikesilence

Jag ska på AA ikväll, morsans gubbe är aktiv där här i stan. Han har varit nykter i 18 år nu, så han är ett bra stöd i det här. Själv har jag varit nykter i 6 dagar nu och det är längesen jag mådde såhär bra faktiskt. Sover hur bra som helst, det har jag inte gjort på flera år faktiskt. Vaknade till och med före veckarklockan idag. Får mer gjort på jobbet, jag är motiverad att fortsätta hålla mig nykter och det känns väldigt bra faktiskt.