Nystart Version 2

Jag har just formatterat om hårddisken och installerat ett nytt operativsystem. Det förra var i så dåligt skick fullt med patchar och servicepack, jag är tveksam till att hårdvaran skulle klara många fler år med det gamla operativet.

Jag har egentligen vetat länge att det inte går med regler och uppehåll, det måste bli ett slut och aldrig mer. Men det har alltid kommit något emellan, ursäkter att skjuta upp det bara lite till. Nu har jag fått nog, dag 1 nu och jag ser fram emot att installera nya roligare program istället för de gamla som alltid krashade och slutade på samma sätt.

Idag blir en lång dag så all hjälp och pepp är välkommen. Det blir nog många inlägg från mig under dagen.

Tack för att du läst.

Profile picture for user nystart

Tack för era kommentarer. Har många tankar om hur jag vill gå vidare, just nu sätter jag mig själv först och tänker inte bestämma något förrens jag känner mig hel. Men frun är ju inte nöjd att jag inte gör som hon säger längre, kanske hon som lämnar mig? Iskall blir det så och det får jag ta. Börjar sätta upp lite mer hälsomål nu vilket känns inspirerande. Har nu gått ner 20 kg sen jag ändrade min livsstil.

Lycka till alla kämpar och tack för er pepp.

Profile picture for user nystart

Försöker att se positivt och slå bprt negativa tankar. Det är svårt när man bor med någon som hela tiden är sur och klagar. Men det går hyfsat, när man tappat respekten för någon så rinner det av en direkt när man får en avhyvling. Dock är det jobbigt när barnen hamnar i skottlinjen, de kom ner från rummet ikväll och sa att de inte kunde vara upp för frun gick runt och skrek och svor över allt jag tydligen gjort eller inte gjort. I början av hela detta var jag övertygad om att denna nykterhet skulle sluta med att jag flyttar ut, men ju längre det går ju mer inser jag att det inte är jag som ska flytta. Få se hur det går och om jag lyckas få ut henne på något sätt.

Har verkligen fått till en rutin att gå ut och gå när jag normalt hade druckit, det känns riktigt bra. Ikväll följde ena barnet med, fast på cykel, det var en väldigt bra timme måste jag säga. Imorgon vill båda barnen följa med så jag måste göra något rätt iallafall.

Inget sug efter alkohol idag heller, hur länge kan det här hålla?

Profile picture for user Andrahalvlek

Du går verkligen från klarhet till klarhet, underbart ? Den stunden ihop med barnen kan bli riktigt mysig, och en tid för svåra men viktiga samtal också.

Din fru mår inte bra, men det är i grunden hennes problem. Du kan bara göra det du gör - vara nykter, undvika henne så mycket det går, och prata med barnen.

Låt dem prata och lyssna och stötta, men akta dig för att själv ”prata skit” om henne. Du ska förstås inte försvara henne, men tipsa barnen om hur de bäst förhåller sig till henne. Det är ju du expert på nu!

Kram ?

Profile picture for user nystart

Har fastnat i något slags limbo, vet inte vad jag vill och hur jag ska ta nästa steg. Kan inte se om jag ska lämna frun eller om det är värt att kämpa för. Kan inte se hur min relation till alkoholen skall se ut i framtiden, kan jag dricka måttligt? Har en liten dipp i motivationen idag, men ska försöka gå ut på en långpromenad snart och försöka rensa huvudet. Just nu är ändå det viktigaste att kortsiktigt fortsätta planen och vara nykter, långsiktigt är en annan femma.

Profile picture for user Andrahalvlek

Det är också en lösning. Ditt tänk kommer att förändras massor det första halvåret som nykter. Vänta åtminstone tills dess med att ta något som helst beslut.

Det är det viktigaste när man är deprimerad, och hjärnan inte funkar som den ska. Fatta inga livsavgörande beslut då. Fokusera på att bli frisk först. Och innan man kan börja bli frisk måste man acceptera fullt ut.

Stora likheter med nykterhetsarbetet faktiskt.

Kram ?

Profile picture for user nystart

Mycket bättre nu. Tog en promenad på en mil vilket rensade huvudet ordentligt. Bra mycket bättre än att ta några glas för ändamålet.

Tack för att du skriver andrahalvlek.

Profile picture for user nystart

Hamnat lite i en svacka, omotiverad och ser inte hur framtiden ska se ut. Nåväl, jobbar vidare med nykterheten ett tag till iallafall.

Profile picture for user Andrahalvlek

Det finns vissa klassiska kritiska perioder tror jag. Som man bara ska ta sig över.

Aldrig glömma. Aldrig ta första glaset. Viktigast först - vara nykter!

Kram ?

Profile picture for user nystart

Att bara inte dricka kommer inte fungera för mig, det är inte mitt slutmål heller. Jag behöver ordna till och få en mening med livet. Lämna min fru eller lära mig hantera henne. Drickandet har varit en sidoeffekt, inte det primära problemet. Men jag ska inte dricka nu så det är inga problem.

Profile picture for user nystart

Jag skriver att jag har svårt att se hur jag vill att framtiden skall se ut, det är inte helt sant egentligen då jag vet precis hur jag vill att den ska se ut. Det stora problemet och vad som grumlar det hela är att se hur jag ska ta mig dit. Svackan jag har nu kan jag se beror på att jag vacklar i om jag ska fortsätta med min fru eller inte, trots att jag vet att det inte fungerar. Detta leder till en inte hopplöshet och tankar på att dricka dyker upp. Den största anledningen till att jag druckit för mycket är för att härda ut all tristess och kaos som mitt liv med henne inneburit. Jag måste bryta detta för att kunna fortsätta framåt. Jag kan inte längre leva ett liv som beror på vilket humör hon är på. Min kamp handlar inte om att bryta med alkoholen, utan att bryta med henne. Men i denna kampen så väljer jag att inte dricka för att kunna vara på max nivå nu när det behövs.

Profile picture for user Torn

Jag har funderat på en sak. Din fru verkar ju uppenbarligen lida av en psykisk sjukdom så som hon beter sig. Har hon sökt hjälp ? Det kanske går att ”Bota” eller lindra med hjälp av mediciner eller terapi.
Eller är det helt kört?

Profile picture for user nystart

Tack för ditt svar. Ja hon lider av något, det är jag helt hundra på. Hon har påbörjat samtal med psykologer förut men avbrytit då hon ansett sig inte ha några problem. De sa att hon skulle behöva minst ett års samtal, hon ansåg att det var helt onödigt. Istället anser hon att det är jag som har problem och är överkänslig. Jag har gett henne ultimatum att ta tag i sina problem men hon vägrar och säger att hon inte har problem. Detta ger mig inget alternativ än att lämna henne, jag har "burit" henne i allt för många år helt. Jag orkar helt enkelt inte länge, och det enda som gjort att jag stått ut är att dricka alkohol på kvällarna. Ibland är det hyfsat och jag ser stunder med den jag faktist älskar, men det raseras snabbt när hon plötsligt får ett infall att något är fel.

Profile picture for user Torn

Ok, inser hon inte att hon har problem och vill ta tag i det så är det väl kört. Samma som för oss alkisar. Önskar dig lycka till med ditt liv! Har ju följt dig här på din nystart2 och sett vilken skillnad i hur du mår nu mot hur du hade det i början. Imponerande måste jag säga!

Ha det bra!

Profile picture for user nystart

Nu är det dags, nu är jag redo. Nu står jag inte ut längre. Sista dagarnas vacklande har helt berott på att jag släppt in möjligheten att fortsätta tillsammans i mina tankebanor. Hon är en narcissist, en mobbare, en mytoman och en väldigt bra manipulatör. Det är hon eller jag, en av oss måste flytta så fort det bara går. Hon kommer garanterat inte göra det så det lär bli jag, men då vet jag att hon direkt kommer byta ut låsen på dörrarna och sen trilskas med allt. Jag tror barnen är redo också, de är trötta på alla bråk och allt gnäll från henne. Känner mig både stark och rädd på samma gång, men för att överleva psykiskt men även för att rädda barnen måste jag bryta och det nu. Att ha 11 nyktra veckor i ryggen hjälper verkligen att äntligen ta det här beslutet.

Profile picture for user Andrahalvlek

Både du och barnen behöver lugn och ro. Låt det bli kaos ett tag för att bli lugnare sen.

Och dina elva nyktra veckor ger dig absolut bättre förutsättning att genomdriva det.

Kram ?

Profile picture for user nystart

Det svåra är ju hur i h-e ska jag få ut henne ur huset när hon vägrar se? Det är ju knappast rätt att jag och barnen ska behöva flytta ut för att hon inte kan bete sig? Men det är väl kanske enda vägen framåt, dock är jag rädd för vad hon skulle ta sig till ensam i huset. Hon har ingen inkomst, lever helt på mig och jag vill inte betala för 2 boenden när hon inte bidrar med någonting. Flyttar vi ut kommer jag bli tvingad att fortsätta försörja henne för att inte hamna hos kronofogden själv, vet fan inte hur det här ska gå.

Nykterheten består iallafall och den tänker jag inte släppa än på ett bra tag.

Profile picture for user nystart

Börjar få in lite rutin på att inte dricka, känns riktigt skönt att inte ägna en enda tanke på hela dagen om att dricka. Kvällen var plötsligt över utan att jag ens reflekterade över att jag inte ens tänkt tanken. Börjar känna mig ganska stark just med alkoholen, faktiskt vad gäller frun också då jag börjar förstå vad och varför jag måste göra det jag gör.

Tack alla som orkar läsa i min tråd och ursäkta att jag inte skriver så mycket i era trådar.

Profile picture for user Andrahalvlek

Om du läser din tråd är det tydligt att du har bra och dåliga dagar. Det är en guppig färd minst sagt. Men efterhand som veckor och månader rullar på blir de dåliga dagarna färre och färre.

Kram ?

Profile picture for user nystart

Jag har absolut bra och dåliga dagar, de beror alltid på vilket humör min fru är på. Just nu är hon på bra humör vilket gör det extra svårt då jag bestämt att jag fått nog. Dock är det ju lite lättare att vara hemma när det inte hänger ett moln över en, men jag vet ju att allt kan ändras vilken sekund som helst då ett blixtnedslag alltid lurar runt hörnet. Jag haneterar det väl iof bättre nu men det beror nog mer på att jag kopplat bort det mesta och väntar på finalen. Men utan alkohol mår jag bra, väldigt bra faktiskt. I samband med bra kost och träning mår jag bättre än på väldigt många år, både psykiskt och fysiskt.

Profile picture for user nystart

Reflekterade just över att jag inte drack en droppe alkohol under varken maj eller juni. Det är ganska svårt att fatta varför jag inte gjorde detta tidigare, för det har varit förvånansvärt lätt. Inte lätt, men lätt om ni förstår vad jag menar. Det viktigaste hjälpmedlet har varit att bygga nya rutiner och verkligen jobbat bort det där att jag är värd en d-a öl bara för att frugan beter sig. Min jobbigaste period är och har alltid varit sen eftermiddag/tidig kväll då jag avslutat dagens arbete men "väntar" på kvällen. Just denna perioden är och har alltid varit den som min fru har värst humör och alltid kastar skit omkring sig, oavsett vad som hänt och vad jag gör. Har instett och märkt att det faktist inte spelar någon roll vad jag gör, hon förblir likadan. Super jag till det så kopplar jag bort, men hon beter sig lika illa. Försöker jag avlasta och hjälpa henne med vad det nu kan vara får jag bära hela alla hennes känslor och verkligen springa runt på minfältet. Tar jag på mig träningskläderna och går ut och går, ja då kopplar jag bort totalt och när jag väl är hemma igen så har inget förändrats pga att jag var ute, hon är fortfarande sur eller så har hon slutat vara sur. Spelar ingen roll om jag supit, gått ut eller äntrat minfältet - hon ärndrar sig inte.

Profile picture for user nystart

Totalt kaos, vet faktist inte hur mycket mer jag klarar av. Jag har iallafall (som om jag inte redan visste) fått fastslaget att hon har något som är fel och det luktar väldigt mycket narcissist om det. Hon går från att bråka och mobba, till att var ett offer till att allt är normalt och ibland allt inom en timme. Hon bestämmer i sitt eget huvud när ett bråk (som hon startade, fullföljde och vann) är över och trots att hon kastat hur mycket skit som helst på mig så förväntas jag också anse allt vara överstökat och fortsätta som vi är bästa vänner. Klarar jag inte av att skaka av mig detta omedelbart och vara där för vad hennes nästa grej är så blir hon vansinnig på nytt och så startar hela karusellen igen. Tror faktist inte det finns mycket som kan tära mer på psyket än att göra klart för någon att det är över men att det inte accepteras och i gengäld få ett krav att älska henne för annars ska hon göra mitt liv till ett helvete.

Jag vet inte om detta är rätt forum att fortsätta skriva i, mitt problem handlar uppenbart inte om alkohol längre (om det egentligen ens gjorde det). Jag kommer dock fortsätta vara nykter, för jag har inte råd att tappa fokus nu. Det enda jag kan göra nu är att försöka göra en plan, bygga upp mig själv och sen flytta. Hon kommer aldrig lämna, det är ganska uppenbart.

Profile picture for user Sisyfos

Det är så häftigt tycker jag att du bara slutade dricka. Hoppas du fortsätter på den vägen trots din situation hemma. Det låter så otroligt jobbigt att förhålla sig till. JG blir också enormt påverkad av hur människor i min närhet mår men det är en västanfläkt jämfört med vad du lever med. Önskar dig så mycket lugn och ro. Nu kanske hon är narcissistist som du skriver men hon kanske har hormonsvängningar Eller nåt uppe på det. Kanske finns det nåt hon kan ta som minskar humörsvängningarna? Usch det låter så hemskt det du beskriver. Hoppas att du kan ta dig ur det där och få lite lugn och ro. Det är du värd. Har hon förresten kommenterat att du slutat dricka och gått ner i vikt? Känns som nåt hon faktiskt borde nämna.

Profile picture for user nystart

Tack för din uppmuntran Sisyfos, det värmer vekligen. Jag har egentligen inte satt något mål på hur länge jag ska vara nykter och om jag ska dricka igen, blir det så blir det, idag är jag inte sugen iallafall. Under denna nyktra tiden har jag iallafall hittat tillbaks till mig själv, inte bara för att jag slutat dricka men för att jag inte flytt. Det har blivit enormt mycket bråk då jag inte tar samma skit nu som jag gjort förut. Det har ju samtidigt varit väldigt svårt för min fru att acceptera, att ena dagen ha kunnat komma undan med mord och nästa bli haffad för något mycket mindre. Men så är det, jag skulle satt ner foten för många år sedan, dock bättre sent än aldrig. Igår kom vi till en klippavsats, allt eskalerade verkligen och det var verkligen på håret att hon fyllde i skiljsmässopapper. Efter en lång diskussion med mycket vädrande av bådas åsikter så beslutade vi oss dock för att ge det en sista chans, kan vi inte hålla oss undan att reta upp varandra och bråka så är det över. Men vi ska försöka på nytt, både hon och jag. Jag är väldigt skeptisk till att det kommer gå men har lovat mig själv att släppa garden, se det bästa i henne och verkligen ge det ett försök. Men, om hon gör ett övertramp, eller om jag helt enkelt inte klarar av hennes beteende ja då är det över. Men jag måste även klara av hennes mindre snedsteg och inte ta åt mig och reta upp mig för småsaker. Vi får se hur detta går, ska som sagt ge det en ärlig chans.

För att svara på dina funderingar Sisyfos, hon har alltid haft ett hett temperament och speciellt veckan innan. Nu lider hon även av ätstörningar som inte alls hjälper till i sammanhanget. Lägg till på detta att hon är perfektionist och allt måste vara pefekt hela tiden. Men, hon har faktist kommenterat positivt flera gånger om att jag gått ner i vikt och inte druckit alkohol på så länge. Hon tycker inte att jag behöver gå ner mer i vikt och att jag gott kan unna mig några öl nu. Det får väl ändå ses som positivt, men vi får se.

Tack igen för alla som orkar läsa.

Profile picture for user nystart

Baaaam, 12 veckor. 12 veckor nykter alltså. 12 veckor. Sug på den!

Börjar hitta tillbaks till mig själv, känner mig frisk. Kan inte gå tillbaka till hur det var, mår så bra. Tänker inte sätta mig själv åt sidan igen, varken för min fru eller någon annan. Har ju just nu vapenvila med frun för att försöka en sista gång, jag är skeptisk men vem vet. Jag tror skadan för redan är skedd och jag är osäker på om jag ens älskar henne längre, men hag ger det ett försök.

I övrigt har jag gått ner över 20kg, blivit av med nästan all nagelsvamp, fått riktigt len hud och ser nog 10 år yngre ut än jag gjorde i vintras.

Profile picture for user Andrahalvlek

Hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra, hurra! Tolvfaldigt hurra för dig idag på din nyktra 12:e vecka.

Stort. Och jag är så glad för din skull ? Att du mår så bra! Allt annat löser sig på sikt.

Kram ?

Profile picture for user nystart

4 dagar klarade hon innan hon tappade fattningen. I normala fall hade jog nog redan gjort mig redo för att korka upp för att glömma de elakheter hon plötsligt kastade ur sig. Utan att gå in på detaljer så är detta spiken i kistan för mig, finns ingen återvändå nu. Hon började smått igår och nu försöker hon vända ena barnet emot mig. Jag har lovat mig själv att aldrig mer acceptera att bli behandlad så här så nu har hon förbrukat sista chansen. Det kommer ta hus i helvete när hon inser att jag menade allvar. Få se hur det artar sig bara, hon har inga problem att stå och spy ut skit och försöka förnedra mig inför barnen. Vill verkligen inte lämna barnen ensamma med henne men funderar på om det bästa bara är att packa väskan och åka till närmsta hotell. Problemet med det är att jag tror hon byter ut låsen direkt och aldigt kommer låta mig hämta de saker som är mina.

Hur fan hamnade jag här med en psykopat?

Profile picture for user Andrahalvlek

Har inga kloka råd alls till dig, har tack och lov noll erfarenhet av just psykopater och narcissister.

Men jag lider verkligen med dig. Något måste du göra. Vad som helst - men inte dricka!

Kram ?

Profile picture for user nystart

Man lär så länge man lever. Istället för att ta till flaskan gick jag en promenad på en mil. När jag kom hem bad hon om ursäkt och var ångerfull. Vet inte hur jag ska ta det, men jag var inte full utan full av endorfiner. Känns som en seger trots allt.

Profile picture for user nystart

Blir ju rätt mycket känslor och skriver ganska mycket i affekt, men är bra att ha nerskrivet för framtiden om jag behöver gå igenom tråden igen. Läste de första sidorna igen nyligen och jag ser att jag hade exakt samma dilemma och problem för 3 år sedan, kan se att det inte var alkoholen som var det primära problemet även om det var lättare att skylla på den. Skrev precis i en annan tråd om att dricka igen, usch jag kan inte ens tänka tanken på hur full och bakis och hur skit man skulle må om man drack igen efter ett så här långt uppehåll. Jag satte aldrig något mål för hur jag ska göra framöver, ska jag bli nykterist, dricka lite eller när jag ska dricka. Jag var nog ganska inställd från början att jag håller mig nykter några månader sen kan jag dricka igen, kontrollerat. Men, ju längre jag är nykter desto mindre sugen på att dricka blir jag. Även om jag tror att jag skulle klara att dricka kontrollerat (allt beror på hur jag hanterar min fru) vet jag inte om jag ens vill. Min hälsa just nu är så bra, har nog inte mått så hör bra fysiskt på 20 år. Jag har kondition som är hur bra som helst, kan gå en mil utan att ens bli trött nu. Midjemåttet har försvunnit och nu är jag till och med inom gränserna för vad som anses normalt. Nu har jag ju inte bara slutat med alkohol utan med socker också, har inget sug att börja med något av dessa igen.

Profile picture for user nystart

Börjar få lite insikt hur jag fungerar, ganska läslkigt faktist att man kan veta fast ändå inte agera på vad man vet. Som jag skrivit så mycket om så har jag ju en riktigt jobbig situation med min fru, jag är övertygad om att något är fel på henne, ibland tror jag att hon är narcissist och ibland att det kanske inte är så. När hon är eller har varit elak och jag helt enkelt fått nog och bestämt mig att nu får det fanimej vara nog, då börjar hjärnan gå på högvarv och se på hur vi ska kunna gå vidare, hur mitt liv framöver ska kunna se ut och så vidare. Jag ser positivt på min framtid när jag är i denna bubbla. Men så visar hon sin "offer" sida, det är synd om henne, hon älskar mig och ber om förlåtelse osv. Svag som jag är förtränger jag allt jag vet, t ex så vet jag att hon kommer göra likadan igen, att jag inte vill åka på ännu en semester som hon förstör pga att något trivialt hände, jag tänker kanske funkar det denna gången, jag kan inte bara lämna henne för hur ska hon klara sig? Jag lovade ju att vara med henne tills döden skiljer oss åt. När jag kommer in i detta tänkandet, om hur ska vi leva vidare, då faller jag även in i något slags hopplöshet och hela tiden faller tillbaka i tänkandet att bara gå tillbaka till som det var förut, gå tillbaka till att dricka igen och låtsas att allt är bra.

Jag kan inte gå tillbaks till hur det var. Utan henne är jag säker på att jag kan bygga upp ett nytt liv, ett gladare liv, ett liv utan minfält. Men jag känner att om jag lämnar henne så sviker jag henne. Fast stannar jag så sviker jag mig själv.

Profile picture for user Jullan65

Hej nyststart, tänker på mina tidigare destruktiva relationer och känner igen mig i en hel del. Jag blev som en svamp som sög i mig alla stämningslägen och anpassade mig därefter för att få så mycket lugn och ro som möjligt. Jag var medberoende till missbrukare, men vad jag förstår så liknar dom destruktiva förhållandena till ungefär samma kategori. Jag gick i flera år på alanons anhörigmöten och även i kognitiv terapi. Där fick jag lära mig en del hur man tar sig ur medberoendet. Kanske samtal med någon utomstående, terapeut eller liknande, kan vara till hjälp för dig oxå. Jag tror inte längre att allt ”hänger” på mig, utan att alla har ett eget ansvar för sitt liv, och oxå ansvar gentemot den man lever med. Hoppas iallafall att du inte tar till flaskan, det löser ju inga problem. Lycka till Jullan

Profile picture for user nystart

Tack för ditt instick, flaskan tänker jag inte ta till iallafall.

Jag har nog kört något slags självterapi senaste åren då jag faktist mår mycket bättre och kan slå ifrån mig på ett annat sätt nu jämfört med ett par år sedan. Förut kretsade allt runt att min fru skulle vara glad och varje gång hon var missnöjd med något så gjorde jag allt för att få henne på bättre humör. Hade vi ett bråk gjorde jag allt för att vi skulle försonas. Jag försökte vara ett steg före henne hela tiden för att röja undan eventuella problem, jag krattade manegen för att se till så inte det minsta lilla fel var där och kunde trigga henne att få ett utbrott. Jag har varit alldeles för hård mot mina barn då jag hela tiden försökt få dem att inte irritera min fru. Numera har jag släppt detta, jag orkar inte och faktist så bryr jag mig inte längre, på sätt och vis vill jag att hon ska tycka att jag är elak så hon lämnar mig. Just nu försöker vi lappa ihop vad vi har för att se om vi kan gå vidare ihop, tycker inte mig se att hon försöker ändra sig märkbart och jag vet faktist inte ens om jag älskar henne som en partner längre. Jag har lovat mig själv nu att jag ska ge henne en chans, men på sätt och vis vet jag inte riktigt varför då jag vet att hon kommer att tappa humöret någon gång och gå loss igen. Allt jag egentligen vill med mitt liv är att kunna gå upp på morgonen och i lugn och ro dricka mitt kaffe utan att oroa mig för om hon kommer explodera eller inte innan jag druckit upp koppen.

Mycket skrivande om icke alkohol, men som jag skrivit förut så är hon min trigger. Jag fortsätter hur som helst mitt nyktra spår, iallafall ett tag till.

Profile picture for user Sisyfos

Är fortfarande så imponerad av dig, så gå nu inte tillbaka i hjulspåren vad du än gör. Har själv insett att jag gör precis som du... känner mig maktlös, trött etc etc och då dricker jag. Hjälper inte alls. Just det där är lite knepigt tycker jag för det handlar mindre om att stå emot ”sug” än att förstå varför och du är verkligen där nu och jobbar med dig själv och var du är och vill vara. Det är så svårt att se mönstren och stå upp för sig själv när lösningen är alkohol. Sen funderar jag på ditt val... nånstans har jag läst (föga vetenskapligt) att män dricker för att de är rädda att bli lämnade, kvinnor dricker för att de är rädda att lämna. Finns kanske ett uns av sanning dock även om det inte är så könsbundet.?Tror att du snarare har den kvinnliga rollen här i så fall. Hur som helst så handlar det om att få syn på mönstren och varför man gör som man gör och jobba med sig själv. Tyvärr kan man ju inte förändra någon annan. Och så att sätta gränser för dig själv. Vad kan man hantera, vad kan man inte hantera. Din fru använder barnen som vapen. För mig är det fullkomligt oacceptabelt. Barnen ska inte in i föräldrarnas relation. Jag har varit där... kanske därför jag är här nu. Det tär. Ni åker på semester och hon kan bara se det som inte funkar... har umgåtts mycket med personer som har en annan grundinställning och som beskriver egentligen helt katastrofala semestrar (vädermässigt) men på ett positivt sätt. Så vad jag egentligen försöker säga är att du sitter med svaren. Du behöver inte skämmas. Stå upp för dig själv. Om du tycker att semestern är bra, låt inte henne dra ner dig. Lättare sagt än gjort, jag vet, men du har det inom dig nu.

Profile picture for user nystart

Först: Jag kommer aldrig gå tillbaks dit jag var. Det kommer jag inte tillåta.

Jag arbetar med mig själv i första hand för att bygga upp mig själv och bestämma hur jag vill att min framtid ska se ut. Kanske blir den med henne, kanske utan. Ett av de svåraste problemen är att hon är expert på att projicera skam och olust på mig. Så fort jag gör något som i hennes ögon är fel så har ett kroppsspråk och kommunikation som kan sänka mig rakt av. Skulle jag lämna henne så vet jag att hon kommer få mig att verkligen må skit och att det är mitt fel att hennes liv är över. Det är detta jag måste få bukt med, just nu får hon mig att ha dåligt samvete för vad som helst, lämnar jag henne kommer hon få mig att får dåligt samvete för det. Hur jag än gör kommer hon att ge mig dåligt samvete, det är nog bäst att ta den smällen rejält genom att lämna. Fast det är så svårt så svårt, trots att jag vet att jag måste. Jag tror jag går i någon slags väntan på att det skall komma en incident som äntligen gör att jag kan lämna utan dåligt samvete. Det har kommit fler såna som gjort att jag varit på gränsen, för varje gång jag nästan lämnat har jag kännt mindre dåligt samvete. Men fortfarande tillräckligt för att inte kunna genomföra det. Värst är att efter att vi försonats fortsätter hon som om inget hänt, allt hänger på mig för att något skall förändras.

Tack för att du skriver Sisyfos, det betyder mycket, Nu firar jag iallafall ännu en nykter dag, det börjar bli många på rad nu.....

Profile picture for user admi

Den store stavningskastaren har hittat till vårt forum igen. Jag ska rensa bort de kommentarerna strax. Hoppas jag inte drabbas av dåliga stavelser bara :-D

/magnus

Profile picture for user nystart

Hur gick det här till? 3 månader nykter. Börjar hitta tillbaka till mig själv, känner känslor jag inte känt på så många år. Hjärnan börjar så sakta vakna till liv, börjar se med öppna ögon och känner att jag lever igen. Så många år som jag flytt in i dimman för att slippa hantera allt jobbigt. Nu har jag tagit 2 steg bakåt och tittat på allt och gått igenom miit liv och kan se, jag kan verkligen se vad som hänt och vad som är verklighet. Jag älskar min fru, men jag kan inte leva med henne. Hennes kännslomässiga begochdalbana vill jag inte åka med i längre. Jag kopplade bort och ställde in mig på separation för kanske 2 månader sedan, sen dess mår jag bättre och bättre för varje dag - dels pga att jag slutat med alkohol men också för att jag slutat "knarka henne". Upptäckte igen igår en ny sida av henne, eller egentligen ingen ny men igpr var en uppenbarelse. Ljugandet, hon ljuger så bra att hon tror på sig själv. Hon kommer helt plötsligt upp med en lögn, t ex så kan hon hitta på att jag sagt att hon inte får äta en ostmacka. Detta ligger henens ätstörning varmt om hjärtat, att hitta på att jag eller barnen stoppar henne från att äta. Hur som, den här lögnen om ostmackan kan hon dra med sig och kasta på mig när som helst och gärna månader efter att hon kom upp med lögnen första gången. Hon har massor av sådana här små lögner som hon inbillat sig själv och stolt kastar på mig när hon vill känna sig överlägsen. Själv är jag så trött så jag vill spy när dessa lögner kommer upp och hur hon använder dem fast alla vet att hon ljuger. Jobbigt nu är att barnen får samma behandling, fast de verkar se vad som händer. Jag får mycket skit nu för att jag ställer mig på barnens sida och inte hennes, som föräldrar ska man väl egentligen ha enad front, men om den andra föräldrern har fel och är farlig för barnen? Jag orkar som sagt inte leva med någon som skruvar med verkligheten och det som var hennes sanning igår inte är sanningen idag. Vad jag vet dock är att jag törs inte dricka någon alkohol så länge jag är kvar med henne då jag inte vill grumla mitt omdöme, så jag fortsätter att inte dricka alkohol.

Tack för att du orkat läsa.

Profile picture for user VaknaVacker

Så bra gjort. Heja dig. Bara att fortsätta och njuta av alla födelar?

Nog är det så att det händer mycket under resan, man granskar sig själv och sin relation till sin partner. Tufft men nyttigt, så man får livet åter.

Skickar styrka, kram?

Profile picture for user Allic

Stort grattis till din nykterhet, du ska veta att jag är djupt imponerad! Då jag lämnat ett sånt förhållande som du lever i bakom mig, så ryser jag varje gång du beskriver hur din fru är och beter sig... det är som om du beskriver mitt x. ? Att du lyckas bli nykter medan du fortfarande lever med henne är extra beundransvärt. Jag lyckades inte... jag försökte lämna relationen många gånger och de gånger jag ”lämnade” är de gånger jag lyckats vara nykter en stund. Nu har jag lyckats lämna på nytt och nykterheten är lätt plötsligt. Jag vet att han är min största drog i livet och han är väldigt svår att motstå när han väl bestämt sig för att han vill ha mig tillbaks... men den här gången har jag varit stark. ?? Du skrev till mig när jag var här i april och öppnade mina ögon ordentligt, jag började läsa på och även om jag hade ett kortare återfall i maj så har jag stått stadigt i kampen mot ? som jag kallar honom. Jag önskar dig stort lycka till med din skilsmässa, även om det kommer bli tufft så ska du se att 100 kg extra vikt lyfts från dina axlar. Grattis till fina resultat i din nykterhet!! Jag läser hos dig varje dag och jag hejar på dig. ??

Jag önskar dig en fin vit söndag utan bråk och lögner! ?

Profile picture for user Andrahalvlek

Stort grattis till tre nyktra månader, men mest av allt grattis till att nykterheten gjort dig än mer medveten om vad du vill förändra.

Det är så tydligt att alkoholen bara är ett symtom, och efter viss tids nykterhet är det grundorsakerna man behöver jobba med.

Du är ett tydligt exempel på att den här nyktra processen kan ta lång tid, men förr eller senare kommer den till vägs ände. Förhoppningsvis förr.

Jag följer dig i din kamp och ser verkligen fram emot att gratulera dig den dag du har brutit dig loss från ditt destruktiva förhållande.

Kram ?

Profile picture for user nystart

Tack för era fina inlägg, de värmer. Denna dagen blev också nykter.

Profile picture for user Jullan65

Grattis till dina 3 månader, vilken bedrift. Jag är imponerad. När man återfår sitt sans o förnuft börjar man se sig omkring på ett nytt sätt. Ett riktigt och bättre sätt för en själv. Och som ringar på vattnet brukar det oxå bli bättre för ens nära och kära. Kram o styrka till dig

Profile picture for user nystart

Försöker landa i mig själv och hitta tillbaks till mitt gamla glada jag. Jag vill vara så stark som möjligt nör det väl är dags att släppa bomben och separera. Fast det är väldigt jobbigt att fortsätta vara i samma hus som någon som uppenbarligen inte ser eller vill se att vi har problem och bara fortsätter som vanligt. Medans jag försöker bita ihop och se om det kan finnas någon chans att hitta tillbaks till varandra, ja då tittar hon på möbler online och vill köpa ett nytt köksbord. Själv är jag helt ointresserad av materiella saker just nu och vill bara hitta en väg fram (och ut). Tror hon dansar på gränsen till vad jag kan hantera just nu och det är nog bara ern tidsfråga innan hon går över den igen och då vet jag faktist inte vad jag gör, försöker hålla mig lugn och inte förhasta mig då så mycket står på spel. Men hur länge kan man stå ut?

Med alkoholen går det bra iallafal, har inte haft något som helst sug på väldigt länge. Har börjat få in en bra rutin att gå ut på riktigt långa promenader just den tiden som jag oftast tagit första glaset. Det fungerar bra just nu. Har fortfarande inte bestämt mig för hur jag ska göra framöver med drickandet men just nu har jag inget sug alls så nykterheten får fortsätta.

Profile picture for user nystart

Har läst massor, jag menar massor och har manualen memorerad i hjärnan. Hon är garanterat en "Covert Narcissist" och det hon håller på med är "Passive Aggressive". Hon har försökt provocera mig hela dagen, jag har dock följt manualen och ignorerat varje försök. Förut brukade jag tända till och det slutade i en fight, som hon alltid vann. Men idag höll jag mig lugn, för varje gång jag ignorerat hennes försök har hon kommit tillbaks en stund senare med ett nytt försök med något annat. Att se hur hon verkligen följer beskrivningen är både lustigt och läskigt,. Hennes sista försök försökte hon triangulera min ena dotter och få till en fight, men jag och andra barnet satt i hennes sovrum och höll oss för skratt vad hon höll på med. När inte heller det lyckades gick hon till sovrummet och stängde in sig. Förr hade jag nog supit till den nu och varit fly förbannad på henne, men nu skrattar jag bara åt eländet och tycker hon är patetisk.

Lägger fler nyktra dagar i ryggsäcken.

Profile picture for user nystart

Vet inte om det här är rätt forum att fortsätta i, det är så uppenbart för mig att problemet inte ligger primärt med alkoholen. Direkt imorse så tog hon vid där hon avslutade igår och försökte provocera fram ett bråk, ifrågasatte allt jag gjorde eller gjort. Lyckades iallafall överleva detta utan att tappa humöret, men det tär, det tär npgot fruktansvärt på krafterna när någon konstant kritiserar och hittar på saker du gjort eller inte gjort. Börjar känna att snart kommer det ett "fuck it moment" om jag inte får kontroll på detta. Allt jag kan tänka på dag ut och dag in är hur fan jag ska kunna komma ifrån utan att förlora allt. Orken tryter verkligen, jag är nöjd med min nykterhet men inte med att jag inte kan komma bort. Barnen är dessutom otroligt trötta på hennes kritik på allt, jag försöker hålla dem utanför men jag måste ju gå in och stötta dem när hon är för hård mot dem. Just nu går den mesta kraften åt att just stötta dem. Men som sagt, jag vet inte hur länge till jag orkar.

Profile picture for user Ullabulla

Lämnar du inte?
Jag förstår att du behöver dokumentera i skrift för att kunna gå tillbaka och se hur det är/var.
Men jag undrar på riktigt.
Varför stannar du?

Lägg lite krut på det och stanna vid de frågorna så kanske du kommer vidare?
Eller accepterar läget och stannar kvar om det är det du kommer fram till är vad du vill innerst inne.

Ingen annan än du är ansvarig för ditt liv.
Varken din fru eller dina barn.
Ditt jobb är såklart att skydda dom.
Men det kanske är möjligt även om du lämnar?
Bara en stilla reflexion såhär utifrån.

Profile picture for user nystart

Det är väl ett ganska enkelt svar tyvärr, jag är medberoende till min fru. Jag kan se glasklart att jag måste lämna, men jag kan inte. Jag har varit nära många gånger men hon lyckas alltid få mig att stanna på ett eller annat sätt. Spelar offer, hotar, ber om ursäkt ja allt. Jag har mer än 3 månader nykter nu, jag visste att jag måste vara nykter ett tag först för att vara klar i huvudet för att lämna. Jag har fortfarande svårt att ta det sista steget, funderar på att söka hjälp. Jag har ju blivit psykiskt misshandlad i många år så kanske det skulle hjälpa. Men jag måste släppa kampen med alkoholen och ta den riktiga fighten. Visst är det kul att skriva här om hur bra det går för mig att inte dricka, men det är meningslöst om jag inte lämnar.

Tack för ditt uppriktiga inlägg, jag gillar sånt.

Profile picture for user Sisyfos

Blir fundersam över när du skriver att snart kommer ett Fuckitmoment - du menar väl inte att du börjar dricka?
Du har kommit så långt nu och det vore så jäkla onödigt tänker jag. Det går fortare än man tror att hamna tillbaka på ruta 1. Så fortsätt framåt istället. Du kommer att få rätsida på ditt liv. Det är så bra att du verkligen verkligen börjar komma till insikt och börjar förstå vad som händer. Sen kan man ju (tyvärr) inte skylla sitt drickande på nån annan än sig själv, men det är klart att om man lever som du hamnar i ett läge där det är lättare att välja alkohol. Men nu har du hittat något annat så håll i.
Och tänk vad häftigt när du väl lämnar... ja min tanke är att det nog är enda utvägen eftersom din fru vägrar vård. Du kommer att ha det så mycket bättre. Hon klarar sig, jag tror också att dina barn är så stora att de klarar sig. Tror de klarar sig bättre när det blir lugnt omkring dem. Du har så mycket insikter och så mycket empati så att du skulle kunna hantera en separation på ett moget sätt tror jag. Du behöver inte hamna på hennes nivå.
Så kämpa på här nu ... och det känns väl innerst inne jäkligt skönt att i det här forumet skriva in 3 nyktra månader ?. Det är häftigt att ha följt dig så länge här. Från insikt till insikt. Tror att många skulle må bra av att fundera över vad alkoholen fyller för funktion - vad man medicinerar, eller flyr från. Lycka till nu!

Profile picture for user nystart

Tack för era inlägg, väldigt nyttigt för mig att få input.

Har haft några "fuck it moment" sista tiden, men lyckats mota dem i grinden med att gå ut på riktigt långa promenader. Är egentligen inte alls sugen på att dricka på det sättet, vilket jag inte tänker göra. Jag vill gärna kunna sätta mig med en kall öl eller ett glas bubbel, men vet inte om det mest handlar om att kunna göra det och inte för att jag egentligen är sugen på det. Få se hur det blir med det, men kommer inte tillåta mig att dricka för att fly. Jag börjar bli redo för nästa steg i kampen, men vet inte exakt hur jag ska ta det steget, tills vidare får jag fortsätta fly genom att gå ut och gå.

Hur som helst så tänker jag ta en nykter helg, det kan ingen ta ifrån mig.

Profile picture for user nystart

Har blivit mer eller mindre apatisk mot min fru, jag kan varken få fram positiva känslor eller negativa. Känns så jobbigt att bara gå runt och vara likgiltig mot henne, men så fort jag visar några som helst känslor så slutar det i kaos. Säger jag något negativt då är jag elak och hon drar på sif offerkoftan direkt, säger jag något positivt så hittar hon något sätt att göra det negativt och få mig att må skit ändå. Jobbigt idag då hon kommer ochbörjar tjata och undrar vad hon gjort för fel för att jag inte gjort si eller så, kunde inte ens erinna mig vad jag gjort då jag helt tappat orken och lusten. Hade iallafall en bra timme med barnen, vi var ute på en cykeltur vilket gjorde att vi alla kom ifrån en stund.

Ska man behöva må dåligt hela tiden för att någon annan inte kan ta ansvar för sina egna känslor? Det kan väl inte vara min mening med livet att ta hand om henne? Hon har många ggr jämfört mig med hennes pappa, jag börjar tro att hon ser mig som en förälder än som en partner. Hon tar inte ansvar för något, allt hänger på mig. Och för varje beslut jag tar så försöker hon hitta fel i beslutet, tar jag inget beslut får jag kastat på mig att jag är obeslutsam.

Ber återigen om ursäkt för allt dravel. Är iallafall nykter igen ikväll. Mår bra fysiskt, men det psykiska går upp och ner som en berg och dalbana.

Profile picture for user Andrahalvlek

Vad händer om du lugnt och stilla säger till henne ”det här funkar inte, vi måste skilja oss, vi gör varandra olyckliga.” Hon kanske tänker likadant?

Men det är viktigt att du inte säger det i affekt under ett bråk, utan vid ett lugnt tillfälle.

Kram ?

Profile picture for user Sisyfos

Du är så bra! Nykter och analytisk.
Å så några reflektioner. Du kallar dig medberoende, trots att du är här på beroendesidorna. Och vi har ju lite liknande dryckesmönster tycker jag- ja, nu har du ju slutat men du vet vad jag menar tror jag.
Medberoende, japp check på den. Jag har tillbringat mycket tid på att få andra att må bra. De har kunnat leva ut känslor och ångest och göra precis som du säger anklaga någon för att vara som ”den och den”. Och ge andra skulden för deras mående. Jag har satt ner foten ordentligt i det nu. Skitjobbigt och fortfarande lång väg kvar. Jag vill behålla relationerna men sätta gränser. Sakta men säkert verkar det fungera. Jag lever ju inte med de här 24/7 och vi har det mestadels bra, men jag orkar verkligen inte må dåligt att av de har känslor som de inte kan hantera. Så jag känner verkligen igen mig och det beteendet har jag växt upp med.
Du har en så mycket mer komplicerad situation och en person på andra sidan som kanske inte alls är mottaglig, men du har börjat se och det gör dig stark.
När hon jämför dig med sin pappa är det kanske inte för att hon ser dig som en förälder men vill påtala och förstärka vissa (i hennes tycke) sämre egenskaper. Vad hände om du är steget före och när hon säger nåt sånt istället uppskattar kommentaren och påtalar någon av pappans mest positiva sidor?
Utifrån det du skriver tror jag att du har det bättre utan henne, men tills dess tycker jag att du ska fortsätta att ducka, gå undan och se mönstren i det hon gör. Hon behöver hjälp tror jag. Hade jag valt en annan partner hade jag säkert kunnat fortsätta ett destruktivt mönster men det kräver en motpart. Och när motparten kallt konstaterar att man försöker vara elak då är det inte så mycket mer att säga om man inte helt saknar empati. Så jag har fått lära mig andra strategier och orkar inte längre med bråk. Där verkar du vara nu tycker jag, men du tvingas leva i det kaoset. Tänk att du faktiskt har lagt av med drickandet i det sammanhanget. Helt otroligt!

Profile picture for user Jullan65

Följer dig härinne och jag kan riktigt känna hur jobbigt det är för dig. Tror att när du väl tagit ett beslut, hur det än blir, kommer det bli en lättnad. Gå på din känsla, den finns därinne i dig. För min egen del kan jag säga, att jag på allvar trodde att fadern till mitt yngsta barn, skulle gå under och inte klara sig utan mig , men ack så fel jag hade. Han klarade sig alldeles utmärkt, och gör det än idag. Kanske för att han fick lov att ta hand om sig själv , helt enkelt. Utan mig som stöttepelare. Ibland känner jag dessutom att jag var så möjliggörande för honom, alltså gjorde det möjligt för honom att missbruka o bette sig som ett barn. Vill bara egentligen säga, följ DITT hjärta, inte någon annans. Jullan

Profile picture for user nystart

Tack för ditt meddelande Jullan. Jag var nog lite snabb att radera mitt negativa inlägg innan. Skrev av mig om en massa saker om henne, men raderade det och bestämde mig för att ge det en sista chans. Vi hade en OK dag, bra skulle vara att ta i men vi bråkade inte. Dock kände jag direkt när jag tog beslutet att försöka att jag direkt kände mig deprimerad. Började dessutom direkt tänka på att dricka för att ha något kul att göra. Skulle sen laga mat och hon börjar komma och lägga sig i och berätta hur man gör pommes i ugnen, sen påpekar hur bacon ska grillas. Smågrejer egentligen men när någon konstant kommer och säger att man gör något fel eller ska göra på ett annat sätt, jag är alltså en medelålders man och hon tror inte jag vet hur man gör pommes? Sen lite senare säger jag att det skulle vara skönt med en promenad och frågot om hon vill med, vilket hon svarar ja på, då frågar jag barnen också om dom vill med på en kort promenad, och hon tappar humöret och stormar ut ur köket. Jag och ungarna står som fågelholkar om vad som sker, när jag väl lyckas få kontakt med henne handlar det om att hon bara vill gå ut och gå med mig och inte hela familjen. Där och då dog mitt sista hopp på att fortsätta ihop. Tog promenaden själv och har suttit och kollat på tv sedan dess. Barnen överga hon också, så fort hon är på humör existerar inget annat än hon själv. Nu har hon lagt sig och jag och barnen är uppe fortfarande, de spelar dator och jag skriver här. Ingen brådska att gå och lägga sig.

Nu kommer jag säga till henne att det här är över och hon får välja vem som ska flytta ut innan vi säljer huset. Jag har kommit till vägs ände och vill inte slänga bort några fler dagar av mitt liv.

Är fortfarande nykter iallafall.

Profile picture for user nystart

Jag blir vansinnig, jar har nog aldrig tidigare i mitt liv stångat mig blodigare än nu. Vårt äktenskap är över, det finns inget kvar att kämpa för, jag försöker säga vad jag tycker men hon vänder det hela tiden till att handla om henne. Jag säger till henne att jag håller inte med och det är så här jag tycker och känner och att om hon inte kan acceptera det så är det slut. Hon kan inte acceptera det och maler på om vad hon tycker. Hon tycker just nu att det viktigaste är att köpa ett nytt köksbord. Jag tycker att familjen och hur vi alla mår är viktigare.

Profile picture for user nystart

Ännu en nykter helg avklarad, börjar kännas som det nya normala. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till drickandet framöver, det är ju uppenbart vad som triggar mitt destruktiva/rutinmässiga drickande. Sista tiden har det gått upp och ner med just tankarna om drickandet, när jag är helt inställd på separation känner jag ett slags lugn och har noll sug på alkohol. Ställer jag däremot in mig på att fortsätta med min fru blir jag nästan omgående deprimerad och börjar direkt fantisera om att ta en fylla. Jag vet inte om jag behöver skriva så mycket mer om vilken väg jag måste ta. Visst det kommer bli tufft att separera från någon som vill ha full kontroll och som kommer spjärna emot, det kommer säkert komma svackor för mig, tuffa bråk, möjliga gånger kag faller igenom och dricker alkohol. Men allt det där är värt det om jag kan komma ut helskinnad på andra sidan. Hellre en "kortsiktig" fight som kommer göra livet till ett helvete ett tag än att fega och vara kvar och leva resten av livet som i ett fängelse.

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag hoppas verkligen att fighten blir snabbt avklarad, men du behöver vara nykter för att orka med allt praktiskt. Skönt att du kommit till beslut! Oftast är det vägen till beslut som är allra längst.

Kram ?

Profile picture for user AmandaL

Det låter som att du har det tufft just nu nystart. Verkligen starkt av dig att ta tag i två destruktiva relationer du har, alkohol och uppbrottet med din fru. Du verkar dock väldigt insiktsfull i vad du ska göra och behöver för att må bra fullt ut. Jag tror på dig ???

Profile picture for user nystart

Måste hålla mig lugn, räkna till hundra och så vidare istället för att tappa fattningen. Det verkar ju iallafall ha hjälpt en del med hur jag arbetat med mig själv, men är just nu väldigt besviken. Jag ska hålla hela bakgrundhistorien borta och kolla med er om jag har rätt att vara besviken eller om jag överreagerar. Nu är jag iof rätt lugn då det inte är något jag kan göra något åt ändå så bäst att bara svälja och gå vidare. Fick precis meddelande från min pappa att han och hans nya (nåja 25 år sedan) har skaffat hund. Han har aldrig tyckt om hundar och har aldrig haft hund någonsin, men nu som pensionärer så ska de ha hund. I normala fall är det väl okej, men jag och barnen är allergiska mot hund. Dvs vi kommer aldrig kunna hälsa på honom igen förutom några kortare besök på max en timme. Vi bor ju långt bort så vi kommer ju inte kunna bo hos honom, vi har dessutom pratat om att barnen är så pass stora nu så de kan åka och hälsa på och bo hos honom några nätter. Men nej det går ju inte nu. Han väljer alltså att att ha en hund hemma så att hans barn och barnbarn inte kan hälsa på utan att bli sjuka.

Jaja, men men, jag är iallafall nykter. Ingen mening att brusa upp sig.

Profile picture for user Andrahalvlek

Sa du det till din pappa? Att det var tråkigt att de ska skaffa hund eftersom det innebär att ni inte kan hälsa på dem mer?

Förstår verkligen din besvikelse. Det finns förvisso raser som är mer lämpliga än andra, tex pudel.

Kram ?

Profile picture for user nystart

Ja det gjorde jag, höll det kort och direkt utan att linda in det. Har bestämt mig för att sätta mig själv först i alla relationer och inte krypa runt och försöka vara alla till lags och på köpet göra mig själv ledsen. Vill han ha hund får han ha det, inte upp till mig. Men då ska han veta konsekvensen.

Profile picture for user nystart

Ska lägga till att efter en snabb googling är det en hund som lossar väldigt mycket hår och är väldigt dålig för allergiker.

Profile picture for user Sisyfos

Tråkigt Nystart! Och dålig timing. Nu kanske pappa din fallit för hundvågen. Väldigt många har skaffat hund i år. Han tänkte kanske inte alls på de konsekvenserna, vilket är klantigt, men han valde kanske ändå inte bort er. Bra att du var tydlig tycker jag. Nu har jag för mig att du skrivit om honom tidigare och att du kanske inte kan förvänta dig en ursäkt elller förklaring, men man kan alltid hoppas det.

Känns som om du är närmare och närmare ett avslut med frun. Håll ut i din nykterhet nu. Och du vet ju likväl som jag att ingenting blir bättre av en fylla. Nån timmes avkoppling och flera timmar ångest. Nu är det också så längesen du drack så du får med största säkerhet många negativa kroppsliga effekter (vill skrämma dig lite).
Kämpa på nu om inte annat så för dig och dina barn!

Profile picture for user nystart

En ursäkt är nog det sista jag kommer få, sedan han blev tillsammans med den där kvinnan har hon kommit först, tvåa och trea på listan av hans prioriteter. Vi hade väldigt många bråk för några år sedan och de handade alltid i grunden på att jag inte anpassade mig och gjorde som hon ville. Det eskalerade till ett "storbråk" där vi rensade luften, han var full, och det kom fram att det enda han egentligen ville ha från mig var att jag skulle bli vän med henne. Efter den gången har jag egentligen inte haft någon riktig relation till honom då jag vet var hans prioritet ligger. Bra egentligen att detta med hunden hände så jag inte bygger upp några luftslott och lurar mig själv att han kan vara där för mig.

Med frun är det jobbigt, nu har vi inte pratat sen i lördags. Hon är sur på mig för att jag inte visade mer intresse för hennes köksbord, jag är sur på henne för att hon inte fattar att det är slut om hon inte skärper sig. Känner ju henne tillräckligt bra så väntar bara på hennes nästa drag, det kommer innefatta att försöka såra mig så mycket som möjligt och få mig att tycka synd om henne. Vad hon inte förstår är att det blir svårare för varje gång att ha någon som helst sympati för henne, hon har passerat en gräns flera gånger om och jag kan inte acceptera det längre. Nu försöker hon dessutom ta ut detta på ena barnet, det är inte okej. Men hon är stark och jag stöttar henne. Andra barnet är fruns "golden child", men även hon börjar få nog av allt drama.

Att dricka känns otroligt avlägset just nu, tror dessa 14 veckor verkligen har gjort något i kopplingarna i huvudet. Börjar känna mig som en ny människa, många "intressen" jag hade förut som också hade alkohol inblandat har klingat av ordentligt. Det har ju hjälpt enormt att vara hemma och "slippa" resa också, normalt så brukar jag ju vara på hotell och flygplatser lite då och då på väg på jobbresor, då har det alltid varit lätt att dricka. Ser ut att dröja innan nästa jobbresa så det kan bara vara bra för mig just nu.

Jag har börjat fundera ordentligt på nästa steg och det absolut bästa just nu vore att sälja huset och sen flyttar vi till varsitt. Jag tror dock inte det kommer bli så lätt att bara ringa mäklaren och starta den processen, men kanske är hon redo för detta för hon mår inte heller bra.

Profile picture for user nystart

Går tyvårr inte att bara ringa mäklaren, jag vet faktist inte vad nästa steg är. Hon är så extremt bra på sina manipulationer att jag faktist inte vet hur länge till jag klarar. Nu kör hon fullt ut att vända ena dottern emot mig, och även emot den andra. Hon har lyckats ganska bra för just nu kan jag inte ens prata med henne utan att hon springer skrikandes till sin mamma för att få en reaktion och sympatier. Det är ju inte så konstigt då hon blivit itutat att jag och andra dotterna är i ett team och att därför måste de vara ett team. Finns inget som gör mig mer arg än rena lögner. Tyvärr vet jag ju hur systemet fungerar och att jag i princip är chanslös i en rättstvist där ord står mot ord. Hon har ju redan hotat mig att om jag lämnar henne ska hon se till att jag går helt lottlös och att hon tar allt inklusive barnen. Just nu kan jag nog rädda mig själv, men hur kan jag rädda barnen? Jag skiter helt i pengar, hus och allt annat material, men barnen kan jag inte se bli förstörda av hennes sjuka beteende.

Jag visste ju att det skulle leda till detta när jag slutade bedöva mig med alkohol, jag har ju druckit så länge jag kan minnas bara för att slippa hantera henne och vad hon gör med mig. Men nu kan jag inte längre, det handlar inte om mig längre utan om barnen och deras välmående. Jag har iallafall passerat hundra dagar nykter nu, det var målet jag satte upp till att börja med. Har inga planer på att börja dricka igen, kanske för att fira, men det finns inget att fira så det blir inget. Skulle verkligen behöva prata med någon, men har tappat kontakten med alla jag kunde lita på, det såg hon till och hon gjorde det bra. Jaja, får väl iallafall fortsätta nykterheten och vara nöjd för det lilla i livet.

Profile picture for user nystart

Tack för alla er som följt mig. Jag kommer sluta skriva här ett tag, det tar för mycket av min kraft just nu. Min kamp handlar inte längre om alkohol utan nu måste jag lägga allt fokus på att bli fri från min fru. Jag ska försöka uppdatera här om hur det går framöver. Tack igen för allt stöd ni är och har varit för mig.

Profile picture for user Jullan65

Ja det låter verkligen jobbigt allt. Ta din tid och vill du är du såklart välkommen att skriva när du vill. Inget tar så mycket på krafterna som dysfunktionella relationer. Jag kan bara ge tre råd och det är att ta hjälp utifrån. Försök att ta det lugnt och ge fasen i flaskan. Många styrkekramar till dig.

Profile picture for user Mirabelle G-S

Som svar på av nystart

Det blir förhoppningsvis en kortvarig fight. När narcissister inser att de börjar förlora kontrollen över sitt offer kör de hela sin arsenal av gaslightning mm strategier för att återta kontrollen. När de inser att de Faktiskt är genomskådade och har förlorat kontrollen släpper de offret som en het potatis och ger sig på jakt efter någon ny att suga livslust ur.

Obs, nu är jag ute på hal is som drar in narcissist-tanken i din tråd, för jag är inte ett dugg utbildad inom psykiatri. Men jag har följt dig länge nu. Min lekmannamässiga (och säkert alldeles för ensidigt färgade) slutsats är att din fru har en skruv lös på riktigt. Ändå, du beskriver hur du har det ur ditt perspektiv. Och det är ditt liv. Ditt perspektiv är det som räknas när du väljer hur du vill leva det enda jordeliv du har. Önskar dig mod, styrka och en god dos tur på vägen!

Profile picture for user nystart

Det här har inte gått bra, jag har hamnat i totalt mörker. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Ganska omgående efter att jag slutat skriva här så skadade jag mig och har knappt kunnat lämna huset. Då min fru inte heller lämnar huset, någonsin, har jag inte haft något andningshål alls. Men jag har satt upp mina gränser, de jag inte haft förut, min fru gillar det inte så hon gapar och skriker hela tiden. Mina barn har också tröttnat på henne och säger också ifrån. Detta betyder att min fru går ännu djupare i sin depression, det enda som hjölper henne är om vi svansar runt och följer hennes nycker och gör precis som hon vill, men då hon anser sig ha rätt till allt och att personal space inte existerar kan jag inte och vill inte. Det är psykist påfrestande kan man ju lugnt säga, ena sekunden kommer hon och skriker och säger att hon hatar mig, 2 minuter senare kommer hon och pratar om något helt annat och har helt förträngt att hon bara minuter innan bad mig dra åt h-e. Och så går loopen. Mitt i detta har jag ju förstås tappat fästet om nykterheten också och i princip druckit varje dag i en månad, oftast kontrollerat men ett par fyllor (själv efter att alla lagt sig). Jag måste ta tag i det igen, men jag vet inte hur. Sluta dricka igen är nog inget problem, men om jag inte blir fri hur ska det gå till? Jag kan inte bara flytta då jag inte ens kan tänka tanken på att lämna barnen med henne som hon är just nu. Så antingen måste hon ut ur huset, eller så måste jag få med mig barnen. Jag blir helt slut bara jag tänker på detta. Och mitt i detta spelar hon oförstående och vill bara prata om nästa projekt, hon har nog 10 projekt igång hela tiden och vill bara prata om dem.

Ledsen att göra er besvikna att jag inte klarat mina kamper bättre än så här.

Profile picture for user Andrahalvlek

Strunta i att vi blir besvikna, det är ju dig det är allra mest synd om förstås!

Önskar jag kunde råda dig på något sätt. Din fru verkar helt galen - och du och barnen far illa.

Minns jag rätt i att du inte bor i Sverige? Annars hade ju orosanmälan till soc varit en väg. Era barn far ju illa! En vansklig väg kanske, ni vill ju inte förlora barnen helt.

Och jag vet att du vet vad jag tycker om drickandet, så det drar jag inte ett varv till.

Kram ?

Profile picture for user nystart

Tack för att du svarar. Självklart måste jag lägga ner drickandet igen, det kommer jag klara. Orosanmäla skulle jag aldrig våga oavsett, min fru kan prata omkull vem som helst så där skulle hon garantgerat vända allt och i slutändan blir det mitt fel. Just detta gör mig rädd för att flytta isär då jag är rädd att hon kommer lyckas övertyga vem som helst att allt som hön är skyldig till egentligen är mitt fel. Det enda jag egentligen är skyldig till är att jag dricker för mycket, men det ser hon inte (eller bryr sig om) eftersom det inte påverkar henne. Enda gångerna hon påpekar mitt drickande är om hon vill skada mig, och då kan jag bli beskylld för att ha druckit även när jag är helt nykter. Jag funderar på om jag ska starta en blogg och börja skriva ner alla sjuka grejer som hon och hennes föräldrar har gjort, ja båda hennes föräldrar är/var narcissister. Att leva med dem har varit som att leva i en berg och dalbana och aldrig kunna komma ut.

På tal om barnen, jag stöttar dem hela tiden och ger dem styrka att stå upp mot henne. De börjar se, det är med hjälp av dem jag finner styrka. Jag tror att vägen ut kommer komma genom att dom är beredda att ta min sida om det blir strid. Man blir ju ganska rädd när barnen kommer och frågar vad det är för fel på mamma och varför hon är så självisk. Skulle egentligen bara ta med barnen och checka in på hotell, men då lär hon väl anmäla mig för att ha kidnappat dom.

Profile picture for user Rosette

Vad tufft du och ni har det, hela familjen. Du har hamnat åter i det du inte vill vara i med alkoholen. Du tänker på barnen och genom att du jobbar med dina alkoholvanor och försöker hitta sätt att må bättre på själv gör du vad du kan för att kunna finnas där för dem. Att ta stöd via kommunen som du får tips om här skulle ju kunna vara något, oavsett om ni vill fortsätta tillsammans eller isär kanske det kan vara en god idé.
Kanske finns det mer du funderat på när det kommer till alkoholen gällande stöd utifrån, som skulle vara hjälpsamt för dig för att komma vidare och på så vis ta hand om det du kan kontrollera. Både utifrån ditt mående och med alkoholen. Vad tänker du själv kring det?

Vänliga hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Sisyfos

Hade så gärna sluppit se dig här igen i alla fall med det här budskapet. Och vet du, jag förstår mycket väl att du dricker, men märker du hur just det gör att du blir än mer ledsen, deppig och känner dig fångad. Jag har nu tagit beslutet att sluta helt. Det har inte funkat att ha dörren öppen och jag vet ju att jag kan välja bort. Ett otroligt skönt beslut. Har ju tagit ett antal år att värka fram och ett antal misslyckade tillfällen, men men sent ska syndaren vakna.
Ja, du vet ju själv vilken skillnad det faktiskt är med måendet när man inte dricker. Du såg möjligheter, du kunde parera, du var gladare. En sån otur att du skadade dig när du kommit en sån god bit på väg. Ni kan inte leva så här. Det är inte rätt mot barnen att du hoppas att ni ska skapa en enad front mot din fru. Nog måste du kunna hitta ett eget boende om du Verkligen satsar på det? Nu vet jag inte hur gamla dina barn är men de får nog snart välja och hon gör det ju olidligt att bo med henne. Det ordnar sig Nystart och du måste därifrån låter det som. Det låter inte som att du får någon ro alls hemma. Inte konstigt att du tar till alkohol för din vila, men det är ju ohållbart. Hoppas att du kommer på rätt köl så fort som möjligt och tar det där steget till slut.
Håller tummarna för dig och tycker att du ska följa med mig nu när jag har stängt dörren. Det är så skönt på nåt sätt.

Profile picture for user nystart

Det svåra är att ens kunna ta en diskussion med någon som inte ser något problem alls. För att hårddra lite, jag kan sitta och i princip gråta för att jag är så ledsen över någon förolämpning som hon gjort och hon kommer in helt oförstående och vill prata om en buske som hon vill köpa. Känslor kan vi inte prata om, de enda känslorna som finns och är värda något är hennes. Barnen och jag ska endast vara där för att förtjust beundra alla hennes projekt, om vi inte gör det blir hon kall och kallar oss otacksamma. Hon har skrikit i mitt ansikte att hon hatar mig och att jag är värdlens värdelösaste människa, men ändå flyttor hon inte. Med detta sagt så är det ingen mening alls med samtalsstöd då hon bara skulle manipulera det hela till att allt är mitt fel. Dock tror jag att jag kommer söka hjälp själv för att kunna bygga upp mig, för även om jag vet exakt vad hon håller på med så är det så svårt att greppa det (har läst en hel del om trauma bonding och stockholmssyndromet). Jag har tyvärr insett att hon nog aldrig kommer lämna då jag står för all försörjning och att hon inte jobbat sen vi fick barnen, hon anser att det är hennes heltidsjobb att ta hand om huset och barnen (de är i mellanstadieåldern).

Sisyfos, jag kan tyvärr inte lova att sluta helt, det känns övermänskligt just nu. Men jag sluta för stunden, jag tror trots allt att jag kommer kunna hantera alkohol, men inte förrens jag är fri från henne. Fast hur konstigt det än låter, hur mycket skit hon än kastar på mig så känner jag mig skyldig som vill lämna henne. Jag kan inte greppa det.

Profile picture for user nystart

Nej det här går inte, har tappat fotfästet helt och druckit alldeles för mycket. Ju mer jag står emot min frus elakheter desto elakare blir hon, nu tar hon ut ilskan på ena barnet och rakt av mobbar. Det bevisar iallafall för mig att jag inte kan lämna utan barnen, men jag vet inte hur. Hon kör samtidigt en rejäl golden child på andra barnet vilket gör mig riktigt orolig för barnet ser ju inte vad som pågår. Kanske det bästa vore att kontakta en advokat för att se hur jag borde gå tillväga. Funderar samtidigt på att gå till läkaren och be om samtalshjälp, men jag vet inte om jag törs. Hur som helst så slutar jag med alkoholen nu, den hjälper inte ett dugg och försämrar bara omdömet.

Så lite sent Sisyfos men jag hakar på dig, jag hoppas du fortfarande är nykter.

Profile picture for user Sisyfos

Ja, jag är fortfarande nykter. Behövde verkligen stänga dörren ordentligt. Känns inte jobbigt alls just nu.
Trevligt med sälllskap på vägen. Att hålla dig nykter är nog det bästa du kan göra. Man fattar inga bra beslut om man inte är klar i huvudet. Jag blir så illa berörd av att höra hur din fru beter sig. Det gör ont att läsa, så jag hoppas du håller emot. Hur svårt det än är. Det blir ju inte nätttre av a.

Profile picture for user nystart

Så otroligt svårt att stå emot just nu, har ju skadat benet så sitter fast hemma och har inte kunnat komma ut på ett bra tag. Frun utnyttjar verkligen detta känner jag, eftersom hon måste göra det mesta hemma just nu så tror hon att hon kan kasta hur mycket skit hon vill på mig för det. Känns ju lagom kul att bli kallad lat t ex när jag faktist inte kan göra mycket. Sen "hjälper" hon mig med saker, men allt på hennes villkor, och väldigt selektivt. Så länge jag inte har en egen vilja så kommer vi överens ganska bra, men så fort jag inte håller med om något så blir det kaos ganska snabbt. Vi hade ett storbråk för några dagar sedan, eller hon bråkade och skrek och jaf försökte komma undan. Jag sa att vi borde skiljas för det här funkar inte, hon vägrade lyssna och skrek och skrek och vägrade lämna rummet tills jag var tvungen att låtsas om att vi var vänner igen. Jag kan inte förstå hur hon kan tro att hon kan hålla ihop äktenskapet med att skrika och hota, om vi skiljer oss påstår hon att allt är mitt fel och hon ska dra mig genom varje domstol som finns och se till så jag gåt helt barskrapad från detta. Har sedan detta hållt mig på min kant och försökt undvika bråk, inte helt lätt dock när hon provocerar hela tiden. Att hålla mig nykter just nu är i princip omöjligt, men jag kämpar även om jag inte lyckas varje dag. Jag måste hitta en väg ut, där hon inte kommer kunna stoppa mig. Visst kan jag anpassa mig och kanske tolerera henne, men vilket liv är det? Förlåt för allt svammel, vet knappt ut eller in.

Profile picture for user Li-Lo

Du skriver att det är svårt att stå emot alkohol, bland annat för att du lever i en relation som bryter ner dig. Vad kan vi göra för att stötta dig till nykterhet nu? Du har nämnt vikten av att vara närvarande för att kunna ta bra beslut och finnas för barnen. Ett stort ansvar i den konfliktrika relation du beskriver. Ditt inlägg oroar.

Tänker att det inte är svammel du skriver, du försöker sortera för att kunna prioritera? Fokusera?

Vad skulle nykterhet på kort och lång sikt bidra med om du tar beslutet att skilja dig? Vilken instans är du beredd att ta hjälp av nu?

Vänligen
Li-Lo

Profile picture for user nystart

Tack för ditt meddelande Li-Lo. Mycket tänkvärt inlägg men svårt att svara på. Tror det som tär mest på mig är att inte få till ett beslut endera att lämna min fru eller att försöka få det att fungera. Jag vet inte varför det är så svårt, jag beslutar ena dagen att jag ska lämna henne men så lyckas hon genom hot eller att spela på mitt samvete att stanna ändå. Samma sak när jag bestämmer mig för att vi ska klara oss igenom detta och har en hyfsad period och så som en blixt från klar himmel exploderar hon och allt är raserat. Så här håller det på, men för varje gång så kommer jag närmre ett beslut att jag verkligen måste lämna. Jag ska försöka komma iväg och få lite distans och skingra tankarna och försöka få ner en lista med vad jag verkligen vill med livet och om jag ska stanna eller gå. Med alkoholen är jag inte orolig egentligen då jag vet att jag kan sluta när jag vill, men just nu är jag inne i en tuff period och då är det alldeles för lätt att dricka lite för att skjuta upp beslutet ytterliggare ett tag. Den hjälp jag skulle behöva är nog någon att prata med för att reda ut varför jag mår som jag mår och hur min fru påverkar mig, men det är ett stort steg att ta. Lyckas jag väl lämna henne är jag säker på att det destruktiva drickandet skulle avslutas, men jag kan ju inte veta 100 procent innan jag är där.

Profile picture for user Andrahalvlek

Vet inte hur jag ska stötta dig på bästa sätt. Allt jag vill säga har jag redan sagt tidigare, du vet vad jag tycker.

Det måste ju gå att få samtalshjälp online i dessa coronatider? Inte lika bra som IRL, men bättre än ingenting.

Jag tror att du skulle behöva lite kognitiv beteendeterapi (KBT). Den är väldigt lösningsorienterad. Först kartlägger man problemen, sen betar man av dem så gott det går. Går de inte att lösa får man lära sig acceptera dem.

Men du, sluta dricka nu. För din egen skull och för barnens. Har de en galen mamma måste de ha en nykter pappa. Tror jag.

Kram ?

Profile picture for user nystart

Klarar nog inte detta mycket längre, blev just ett bråk igen. Eller kan nog kalla det mobbning, ena barnet hade spillt appelsinjuice imorse, men var för rädd att berätta det för att slippa bli utskälld. Frun upptäckte att det nyss och det var kladdigt då det inte blivit torkat ordentligt. Tog ju förstås hus i helvete och hon börjar skälla ut barnet, jag försöker få henne att lugne ner sig och sluta skrika. Då drar hon in andra barnet (golden child) så hon också skriker. Jag försöker få henne att lugna ner sig också och då vänder min fru henne mot mig och bpde jag och andra barnet blir kallada alla namn du kan komma på, båda är värdelös och lata. Andra barnet börjar då beklaga sig över att jag mobbar hen, försöker ju då lugn säga att jag inte mobbar men att hen måste sluta skrika. Frun blandar sig då i och skriker att det är jag som är elak och mobbar. Orkar inte mer, ät helt förstörd igen. Hon förstör båda barnen, och mig, och hon bryr sig inte, hon ser inte.

Profile picture for user nystart

Tror jag måste köra denna planen.

1) Ta in på hotell
2) Ringa hjälplinje angående psykisk misshandel
3) Kontakta läkare och be om samtalskontakt
4) Kontakta advokat angående skiljsmässa
5) Leta boende

Profile picture for user Mirabelle G-S

Din fru låter ännu mer otäck nu än när jag tittade in här senast... Eller så är det kanske du som vågar avtäcka sanningen, till slut. Hur som helst. Lämna! Barn i mellanstadieåldern har väldigt mycket att säga till om själva gällande vilken förälder de ska bo hos. Glöm inte att dokumentera varenda galenskap hon utsätter barnen för. Datum, klockslag, händelse ska antecknas. Om du skriver ner allt Har du ett manus för samtal med myndigheter. Det blir lättare för dig att hålla huvudet kallt och sakligt stå på dig när hon försöker prata omkull dem ni har att göra med. Oroa dig inte för ekonomin. Barskrapad kan du inte bli av en skilsmässa i Sverige. I Sverige förväntas vuxna människor, japp även kvinnor med avkomma, försörja sig själva. Ingen domstol i detta land kommer ge din fru rätt till mer än hälften av era gemensamma tillgångar och hälften av era gemensamma skulder. Och sen är du fri. Du får nog bättre ekonomi när du slipper försörja henne och pröjsa för alla hennes projekt. Kram

Profile picture for user Blenda

Hej Nystart!
Jag har själv stannat kvar alltför länge i en destruktiv relation med en märklig man, jag får ont i magen när jag läser om dina beskrivningar om psykisk och verbal misshandel, och känner igen känslan av maktlöshet.

Jag vågade inte lämna förrän nu, när barnen är vuxna. Och vi är inte ens skilda än, bara separerade.
Det är ett av de sämsta och fegaste icke-besluten i mitt liv, och en stor anledning till att jag nu även har spriten att slåss emot. Jag förlorade självvärdet. Jag blev osund i mina försök att anpassa mig. Jag inser nu att jag i mångt och mycket möjliggjorde min mans beteende.
När jag trodde att jag stannade för barnen skull, för att skydda dem, gjorde jag dem istället en björntjänst.

Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men försök att frigöra dig så snart du bara kan. Lycka till!

Profile picture for user nystart

Tack för era fantastiska kommentarer, det rör mig att det finns folk som bryr sig. Efter utbrottet igår där hon dragit både mig och ena barnet genom skiten och kallat mig alla dessa saker framför andra barnet så kommer hon plötsligt helt lugnt och vill fortsätta kvällen som vanligt, som om inget hade hänt. Jag bad henne att bara gå, orkar inte längre. Så nu svansar hon runt och beter sig som om hon är ett offer igen, hur f-n kan hon vara ett offer när hon verbalt attackerat mig? Är det meningen att man bara ska ta och ta och sen släppa det när hon har fått sin fix av att skrika av sig? Nej, den här gången skall jag fanimej vara stark. Måste dessutom hålla mig undan alkoholen då jag måste kunna vara fokuserad. Det är slut på att stoppa huvudet i sanden och hoppas att allt ska bli bra, det kommer det inte bli, det vet jag.

Profile picture for user nystart

Då kom hon in till mig igen och låtsades som om inget hade hänt. Sa åt henne att hon gjorde mig illa igår och att jag mådde dåligt för vad hon gjorde, sa att om hon ber om ursäkt så kan jag prata med henne. Hon skrattade bara och sa att hon hade inget att be om ursäkt för sen gick hon drog igen dörren.

Ska inte låta henne reta upp mig så jag dricker idag.

Profile picture for user nystart

Hade första riktiga diskussionen med henne, hon kom tillbaks igen och jag krövde en ursäkt och att vi skulle prata. Fick faktist en ursäkt, vet dock inte hur genuin den var. Men fick iallafall till det och hon höll med om att vi inte kan fortsätta så här. Så vi kom överens (jag vet att hon kommer bryta det men det är en annan historia) om att om vi inte kan hålla sams så måste vi flytta isär. Känns iallafall skönt att ha sagt det och fått henne att hålla med. Om vi ska flytta isär vore det ju iallafall enklare att göra det om det inte är en krigsplats. Men som sagt, känner henne tillräckligt för att veta att nästa gång någon trampar på en mina är det dags igen.

Profile picture for user Sisyfos

Hoppas att det faktiskt har vänt till det bättre Nystsrt och att du slutat fly med Alkohol. Hon är en mardröm din fru som du beskriver henne. Och hon skapar en väldigt osund familjedynamik känns det som. Jag hoppas att du inte skapar ovilja till det Barn du benämner ”golden” för att hen är favorit. Prata om det med barnen. Det är inte lätt att leva och växa upp i en familj med så många konflikter. Jag har provat. Det har kostat på och skapat mönster som inte alltid är så bra.
Hoppas nu att du kan få till stånd en separation och att du fortfarande hänger med mig i nykterheten -för där är jag fortfarande.
Lycka till!

Profile picture for user nystart

Vad glad jag blir att det går bra för dig. Jag har tyvärr inte stoppat helt, dricker inte destruktivt eller blir full men lik förbannat har jag druckit. Tror det beror på att jag skjuter på det oundvikliga, jag vet vilket totalt kaos en separation kommer innebära. Vår "fred" höll i 2 dagar, nu har jag bara gått åt sidan. Ena barnet (golden) var på dåligt humör och trilskande, jag försökte lugna henne och samtidigt berätta att hon ska inte bråka på det viset, helt plötsligt tappar frun fattningen och springer fram till henne och skriker henne i ansiktet och slår henne på armen. Barnet börjar förstås gråta så jag försöker trösta och få åker jag på en salva att jag ska minsann stå bakom henne och vi ska ha enad front. Jag sa att jag inte accepterar hur hon beter sig och vägrar ha att göra med henne nu. Måste samla mig och ta nästa steg snarast . Ja jag måste ta tag i drickandet, men viktigast är att bli fri från henne.

Profile picture for user nystart

Jag har satt ner foten mot min fru sista tiden, jag tycker mig faktist se en förändring. Kanske finns det hopp? Jag måste dock ta taf i mig själv, det har gått åt enormt med kraft och energi sista tiden, har fortfarande ont i benet och har druckit - inga jättestora mängder och jag kan stoppa, men alldeles för mycket ändå för att det ska vara OK. Just nu kan jag inte göra så mycket då jag har svårt att gå, vilket verkligen inte gör det hela roligare. Men jag måste ta tag i 3 saker samtidigt som jag markerar mot min fru varje gång hon tappar humöret. 1) Jag måste vara nykter en tid igen, tror mitt första delmål får bli Sober October men starta detta redan nu. 2) Jag måste bli bra i benet, tror inte det läker så bra som det kan medans jag dricker. Att inte kunna gå längre än några meter gör mig verkligen deprimerad. 3) Jag måste reda ut vad det är jag vill med framtiden, utan att ta tag i detta fortsätter bara slentriandrickandet. Jag kan ju inte gå och vänta hela livet på att något skall hända, om något skall ändras måste jag ju ta tag i det själv.

Så, ledsamt som det är så startar jag idag på dag 1 igen. Låt mig vara stark denna gången, lål mig vara stark att stå emot den enkla vägen när det är jobbigt.

Profile picture for user nystart

Tror inte ens det gick en timme där jag försökte tänka positivt att det kanske kan gå att få min fru att sluta vara arg hela tiden. Hon går runt och klagar på allt, pratar högt med sig själv om hur lat jag är och hur mycket bättre hon är. Imorse tappade hon fattningen helt och hamnade i bråk med ena barnet, jag försökte lugna henne och frågade vad som hänt. Istället för att få ett svar började hon skrika som besatt och fick med sig andra barnet som började skydda henne. Jag bad dem båda sluta skrika men då var jag helt dum i huvudet med mera. Det slutade med att hon sprang efter andra barnet och skrek och kallade henne massa namn. Efter detta har hon gråtit och skrikit och gjort allt för att få sympatier från "golden". Jag har fått göra allt nu för att lugna båda barnen men det är djävligt svårt när frun går runt med krutdurken redo att sätta igång nästa bråk. Jag är ute ett par timmar nu hos en sjukgymnast, jag bävar för att åka hem. Hur kunde mitt liv bli såhär?