Hej!
Jag är en 29-årig tjej som nyligen börjat dricka varje dag.

Jag är sjukskriven pga depression från mina studier på folkhögskola. Klarade inte av gymnasiet pga av som visade sig nyligen vara ADHD.

Under gymnasieperioden var jag inlagd på behandlingshem. När jag var 19 så kom jag ut och började jobba.
Sett ett mönster sedan dess. 2 år fungerar, tredje året går jag in i väggen helt och börjar dricka extremt och får en djup depression.

Nu har jag varit deprimerad i nästan ett år och dricker varje dag. Ibland i smyg för min sambo.

Vet att det inte är bra för mig, men jag kan inte sluta....
Det känns som att det är den enda gången jag mår någorlunda bra. När jag dricker alltså.
Går inte ut ofta utan sitter mest hemma.. isolerar mig själv för jag inte orkar med.

Vad ska jag göra....?
Min sambo vet om mitt problem.
Hur kan han hjälpa?

dcbl

Tänker att jag kanske dricker pga 30-års kris. Inga barn, ingen karriär i livet och ett stormigt förhållande. Känne liksom inte direkt som att det finns något som är värt att vara nykter för..

Jag vill först och främst hälsa dig välkommen till forumet! Ser att din tråd inte kommit igång ännu. Ibland tar det tid för trådar att komma igång. Speciellt om det är många inlägg som läggs upp under kort tid så hamnar inlägget långt ned på ”listan”. Hoppas du är kvar hur som helst och läst andra personers erfarenheter och vad som varit till hjälp för dem!

Jag får intrycket av att du verkligen försöker ta reda på vad ditt beteende beror på och att du söker en förändring. En fråga, har du någon samtalskontakt? Ex kurator, terapeut eller liknande?

Hoppas du vill fortsätta läsa och skriva här!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Carina här ovan har rätt, det är lätt att missa ett nytt inlägg om många uppdaterar samtidigt.

Låter som att du har det jobbigt på många vis. Bra att du skriver här, ett första steg.

Känslan att inte ha något som är värt att vara nykter för är förrädisk. När vi dricker mår vi ännu sämre, åtminstone efteråt, och så dricker vi av den anledningen och mår ännu ännu sämre... Så lätt att hamna i en nedåtgående spiral.

Detta gäller också isoleringen. Ju längre den pågår, desto svårare blir det att gå ut och träffa människor igen. Önskar att du vågade dig ut och trotsa rädslan. Känns det jobbigt, försök i början att gå ut när och/eller där det är lugnare.

Vill mest hälsa dig välkommen och önska dig lycka till! Hoppas att du mår lite bättre. ♡

Karinas

Hej dcbl!

Jag skaffade ett konto när jag läste ditt inlägg och jag söker också stöd.

Fyller själv 30 rätt snart och är orolig över min hälsa pga alkoholmissbruk i några år och har börjat bli orolig av att jag har ådragigt mig hälsoproblem som jag snart ska dö av. Jag har misslyckats med studier ett flertal gånger i min vuxendom pga social ångest/fobi och depression och alkohol blev ett sätt att fungera för mig bland folk. Mitt senaste misslyckande blev en kris och jag gav upp totalt och isolerade mig pga skam och jag ägnade mig främst åt att sitta i sängen och dricka för att livet inte kändes som om det spelar någon roll. Jag har känt mig maktlös. Har aldrig vågat söka hjälp för min mentala ohälsa.

Efter 2,5 år med dagligt missbruk har jag säkert gått upp 30 kg, min övervikt i sig förstärker min sociala ångest och gör att jag ännu mindre vill gå ut. Alkoholen har gjort att jag fått problem med min mage, ibs och diarréer. Mina fötter svullnade upp rejält och jag har även haft svårt att svälja alkoholen utan att få uppstötningar.

Jag och min sambo flyttade för några månader sedan och bytte miljö. Och jag har minskat mitt drickande och mina fysiska besvär har försvunnit helt/minskat. För ett år sedan kunde jag inte vara nykter en dag, men det kan jag nu. Jag dricker fortfarande alldeles för mycket men har halverat min veckokonsumtionen och mitt mål är att halvera min nuvarande mängd för att ligga på en normal nivå och sen se om jag kan vara vit i perioder. Jag för en alkoholkalender och det funkar bra för mig. Det är nu när jag är "nyktrare" som jag så himla orolig över vad jag har utsatt min kropp för och med min vårdskräck gör att jag inte vågar ta reda på det.

Jag har ingen karriär, drömhus, barn, perfekta kroppen heller. Men jag vet att jag måste vilja leva och arbeta med min hälsa för att en förändring ska ske. För mig funkar det bättre att inte ha för stora förväntningar och krav - för jag är väldigt allt eller inget - istället försöker jag ta varje dag i taget. En nykter dag känns inte lika lång om man kan dricka i övermorgon och när övermorgon är där kanske man inte är sugen osv. Utöver det sociala har jag upptäckt att mitt nuvarande behov beror mycket på tristess vilket inte är så konstigt om man är isolerad och inte stimuleras. Vågar mig dock inte riktigt på en vit månad ännu för misslyckandet i sig skulle drabba mig hårt.

I början såg jag till att inte ha några pengar på kontot utan jag förde över dem till min sambo. Han fick absolut inte handla åt mig. Svåraste är fortfarande att veta vad en ska göra istället för att dricka eftersom det har varit sådan stor del i ens liv. Eftersom jag själv varit deprimerad vet jag bara att det viktigt att försöka göra något som gör en glad/stimulerad varje dag och mindre av det som känns för svårt. För mig har det hjälpt när min sambo har styrt upp min dag - nu ska du gå upp - idag ska du göra det här - för att velandet och obeslutsamheten har tagit för mycket energi.

Vi kan väl stötta varandra?

Mirabelle

Så bra att du har hittat hit. Det är välgörande att få skriva av sig i anonym trygghet. Samtidigt kommer du att hitta genuin värme och omtanke här på forumet. Vi är många som trivs här :)

Jag har barn med ADHD- och autismdiagnoser. Har du tagit del av någon kurs hos ADHD-center? Kurserna är väldigt bra, lärorika och trygga mötesplatser. Jag hoppas så småningom att mina barn ska vilja delta i någon kurs för att lära känna sina funktionsvarianter och utveckla verktyg för att hantera dem. Än så länge är de inte så särdeles intresserade, utan nöjda med att mamma bygger struktur och stöttar upp de exekutiva funktionerna, men vuxenlivet och självständigheten lär väl hägra så småningom :) För mig låter det iaf på ditt inlägg som att du inte riktigt bemästrar en av de superviktiga strategierna för att hantera livet med ADHD - att hushålla med din energi. Batteriet tar slut, och du rasar ner i depression. Det går att få professionell hjälp att hantera sådant här. Du och din sambo kan gå kostnadsfria kurser och lära er de verktyg ni behöver för att bygga en hållbar tillvaro för dig. En tillvaro där du får förutsättningarna att lyckas med studier, jobb osv. Det är du värd!

Passar även på att hälsa Karolinas välkommen, ifall jag inte hittar din egen tråd :)