Det var ett drygt år sedan jag på allvar började inse att jag har problem med alkohol. Innan hade jag erkänt för mig själv att jag hade ett riskbruk, men trodde att jag hade kontroll, att det nog inte var så farligt.
Jag har man, barn och ett bra jobb, har lyckats dölja omfattningen av mitt a- intag väl. Men oj vad jag har smugit, jag har lurat både omgivningen och mig själv. Inte ens min man har anat vidden av mina problem. Utåt sett: en väl fungerande kvinna som dricker några glas vin på helgerna, sällan blir full och bara ibland unnar sig något glas vin en vardag för att det är så gott.
Sanningen: helgdrickandet har sedan flera år övergått till närmast dagligt vindrickande. Helnyktra dagar inte särskilt vanliga. Inte bara ett glas, sista året ca 3 glas per kväll. På helgerna betydligt mer. Avancerat smygande så maken inte märker, dricker vin i kaffemugg, gömmer tomflaskor/kartonger, köper samma sort o ersätter. Åker till stugan för att ” ladda batterierna”, dricker då i min ensamhet mer än en flaska om dagen. Händer allt oftare att jag fått minnesluckor. Livrädd att nån skall märka, känna på lukten. Märkte grannen att jag druckit när vi möttes på väg till tvättstugan en tis kväll? Sömnen kass. Ångesten brutal.
Kom som sagt till ganska mkt insikt för nåt år sedan och erkände delvis för min man att jag nog kanske har vissa mindre problem med A och ville minska. Har sedan dess haft flera nyktra månader, en i taget. Aldrig klarat mer än 4 veckor i rad. Vill liksom inte inse att jag måste sluta helt och för alltid. Tänker att jag nog överdrivit, visst blev det alldeles för mkt sista året men nu skall jag bara dricka ibland.
Sitter i stugan nu. Varit nykter en månad, men hade ju planerat hela tiden att dricka när jag kom hit, en liten fylla i hemlighet kan ju inte skada. Köpte några flaskor vin, känner ju trots allt mig själv. En räcker inte.
Drack två glas, nöjd att jag kunde bromsa efter så litet. Gick o lade mig, ingen sömn alls, ångesten från helvetet pumpandes i kroppen, kallsvetten rann. Tänkte hälla ut resten men på em dagen efter kommer suget. Gud så gott, klart jag skall unna mig, som alla andra vanliga människor. Drack resten. Åter ingen sömn och en ångest som är fullkomligt förlamande.
Nu sitter jag här. Och poletten har äntligen trillat ner. Insikten är brutal och orubblig - jag har problem med A. På riktigt. Stora problem. Som inte går över.