Tänkte på hur det är när man försöker lära sig dricka igen. Eller tar återfall. Det är ju aktuellt ämne i den Svenska alkoholdebatten. Har läst här mycket och de finns de som verkar klara att dricka lite ibland. Tror inte de varit så långt ner på det sluttande planet. Men dömer ingen: grattis ni som klarar det. För andra verkar det gå så att de klarar det en tid, men är tillbaka vid ruta ett efter några veckor. Sen tror jag det finns den grupp som jag tillhör. Har jag varit helvit en tid, så blir jag kanonfull om jag dricker. Värre än annars. Det finns liksom ett lagrat sug som tar ut sin rätt. Hur är det för er?

kija

Vilken intressant tråd. det är precis det här jag har framför mig.
Efter att snart ha avverkat min första nyktra månad, ska jag om några veckor testa att återinföra alkoholen, på mina premisser. Regler jag sätter upp för mig själv.
Jag skulle lura mig själv om jag inte sade att jag var rädd för att misslyckas och igen hamna i ett bruk jag sagt till mig själv att jag vill lämna.

Skulle gärna höra erfarenheter på ämnet!

kia

Zapata

Skriv hur det funkar Kia. Inte för att det är något för mig. Det funkar inte för mig. Men man blir av naturliga skäl intresserad av alkoholfrågor då man inte vill dricka. Ja jag är ju intresserad då jag dricker med. Men då är jag intresserad av alkoholen och hur man skall hantera konsekvenserna efteråt.

Pellepennan

Som då är den förste som kommer in och kraxar lite oroande...

Jag som då efter 6 veckors nykterhet 2010 trodde att min tid var mogen. Att jag kunde ta ett glas rött. Ja, det kunde jag den kvällen och det var inte mer än 1,5 - 2 dl. några dagar senare samma sak, och det gick faktiskt några veckor. Sedan var det ju lugn och man kunde unna sig en "liten" fest. Efter den checkade jag ut härifrån för att logga in igen 3 år senare....

Samma funderingar som du Zapata har jag haft mellan låt säga vecka 4 och vecka 9. Tvekar nu inte en sekund på att funderingarna kommer dyka upp igen! Just idag vill jag istället fokuserar på att hålla mig nykter och bygga på med fördelarna med det. Jag försöker fokusera på dom som jag ser som förebilder, och har gått före mig på stigen. Ja jag vet var jag stod när jag började här. Och jag kan "översätta" det - till exempel - Berra´s tråd som jag började läsa mycket i i början. Sedan en runda mattematik, och voila: Vi har ett resultat!

Jag vet innerst inne att åtminstone JAG är maktlös inför alkoholen just nu (Forever! ja det gör ont att tillstå fortfarande). Om jag någonsin skulle tveka, behöver jag bara läsa igenom min tråd igen, och göra en uppskattning på hur många timmar jag tillbringat här inne sedan november. Vore då löjligt om jag påstod annat egentligen.

Om man bör kapitulera helt märker man nog när man har gjort ett par försök att återinföra alkoholen på egna premisser. Går dom åt pipan et par gånger bör man nog överväga att omvärdera beslutet. Risken är annars att man - som jag - bedömer värdet i mina tafatta försök som större än vad livet annars kan ge. (som typ hus, hem, familj, relation, karriär, ekonomisk välstånd, och annat som kan vara mysigt)

Jag skriver nu det här för att det är så jag känner just idag, och samtidigt för att det får "hunddjäveln" att fatta att han ska lägga sig platt på mattan ;-)

Till dom som hittar tillbaka till sina "mysglas" så är väl det ok. Om vi som hittat hit hör till den kategorin måste var och en bestämma. För mig är tiden då jag självmant tog ETT mysglas historia. Och som Mm skrev, så känner jag att den roliga delen med fyllan är ett för högt pris att betala, oc det inte finns roliga fyllor kvar.

Nu ska jag lämna plats i den här tråden till er andra - ni som fortfarande kanske har anledning att leva på hoppet - och på ett annat sätt än jag kan filosofera runt "mysdrickandet", vill ju inte ta glädjen från andra ;-)

Klart slut!

//PP

kija

Jag insåg för ett par veckor sedan att jag antagligen aldrig kommer bli "färdig" med projekt alkohol-kontroll. Att jag troligtvis aldrig kommer komma till den punkt då jag bara automatiskt har ett "nätt" drickande helt av mig själv. Jag inser att det kommer vara en kamp.
Och att chansen finns att även jag checkar in här om tre år, med ett missbruk jag inte trivs med.

Men något jag insett är också, att trots eventuella framtida misslyckanden, så är det ju själva livet som pågår undertiden, medan jag är upptagen med att starta om mig själv.
två av dessa tre år kanske är fantastiska, man samlar på sig fina nyktra minnen. man mår bra. man bygger på relationer.
Jag inser att kampen för många är konstant, varje dag. Men man får heller inte glömma att, innan man eventuellt trillar dit igen, faktiskt lyckats, varje dag.

Zapata

Jag håller med Pellepenna i varje ord, då det gäller mig. Men jag kan Inte uttala mig om dig Kia. Som jag förstår det är du yngre än mig och har inte druckit tillnärmelsevist lika mycket. Du kan göra ett försök. Obs jag uppmuntrar inte dig att göra så. Jag har testat många gånger och det går inte för mig. Går det inte så går det knappast nästa gång heller. Vill understryka det, så ingen som läst och försökt förr med olyckligt resultat skall tro att det funkar nog den här gången.
Men innan du gör det är det väl klokt att ställa följande frågor: Har alkohol gett mig så mycket? Är det värt att dricka om jag måste vara på sin vakt? Vad var anledningen till att jag gick in på denna site? Var det för att jag ville dra ner på alkoholen, eller var det för att jag ville sluta? Ja, bara tankar till dig. Jag har inget svar. Varmt stöd till dig vad du än väljer.

kija

Jag tror nog att jag måste testa detta. Även om jag tack vare all erfarenhet på denna sidan, inser att det kan komma att bli svårt. Det är jag väldigt tacksam över, att jag får en blick av vad jag ger mig in på. Och att om jag misslyckas, är det mot en drog mycket starkare än mitt sinne. Att det inte är jag, Kia, som är en dålig människa.

Jag har väldigt svårt att motivera mig själv till ett helnyktert liv, resten av livet, just nu. Jag är däremot redo att leva utan absolut fylla.
Det var också anledningen till att jag gick med här, och lagt mycket tid på att läsa era historier.

Jag vill dra ner på alkoholen. Jag vill INTE festa till 6 på morgonen. Jag vill minnas allt jag gör.
Men jag vill inte sluta dricka ett glas champagne på 12slaget. Inte dricka ett glas rött till maten, eller dricka en öl på en strand. Det är min motivation.
oj vad skumt att motivera sig själv till nykterhet med alkohol?!

Men det är därför jag gör det nu, vid 25 år, innan det har gått helt åt pipsvängen.

Men som jag tidigare skrev, kan nog bara tiden utvisa om jag klarar av att hålla den på halster.

Alkoholen har givit mig alldeles för mycket bra också, långa sommarnätter, dans, gråt och skratt, för att jag ska vara redo att säga adjö helt och hållet redan nu.

Kanske är det osmart av mig att resonera så. Men jag måste testa.
Det kommer bli en utmaning. Men jag har varit alldeles för dålig på att utmana mig själv, så det känns ganska kul.

Stor kram till er. för er tid, era tankar och er kämparglöd som ni spiller över på oss som inte hittar den någon annanstans.

Zapata

Men lite skrämmande. Skriver det här inte Till Kia, utan de som tillhör min grupp. D v s försökt gång efter gång dricka normalt, men inte lyckats. Ägnat min dag till att läsa årsgamla trådar och kollat upp hur gick det sedan. Först det roliga. En del är kvar och har lång period av nykterhet. Några har tydligen dragit ner från en överkonsumtion och lyckats.

Men sen till mig och de i samma sits. Alla försök att dricka har lett till drickande värre än förra gången. (av de jag hittat). Många har skrivit en tråd under några dagar om att nu får det vara slut. Sen är de borta. Hittade mitt gamla namn. Tog ett nytt nu då jag hade glömt lösen. Ja hur var det? Det är ett år sedan. Skulle sluta då, men det gick ju inte och så slutade jag vara här.

VILKEN DJÄVULSK SJUKDOM. Märker till min glädje att jag känner min text och är nog mera beslutsam nu. Men hur långt måste man sjunka innan man slutar för gott? Måste man sjunka i graven? Tror i o f s att de som påstår att de med inte så stora alkoholproblem kan börja dricka normalt har rätt, men frågan är om det är klokt att skriva det.

Ha gott. Kämpa på och ge aldrig upp

Shiraz

Tror att man kanske ska börja med att bena ut vad som är ‘normalt drickande’? Enligt svensk standard är det ju helt okej och accepterat att man håller sig nykter i veckorna men på helgerna är det helt ok att festa loss och komma till jobbet på måndagen och berätta sina helg-anekdoter från fyllorna?
Man får INTE ta ett glas vin till lunch – herregud!! Det är ju helt sjukt!! Men att fullkomligen hälla i sig på fredagen efter jobbet är det ingen som egentligen ifrågasätter..? För det gör väl ’alla’.. vi alla är uppväxta med det här sättet att tänka, förbud hit och dit.. så när man väl FÅR då jädrans.. eller har jag fel? Kanske har jag det, men lite så upplever jag det ändå vara. Att ta ett glas vin eller en öl utöver de tider och dagar som kollektivt outtalat bestämts blir så fult.. eftersom man går emot normen för vad som anses normalt.

Nåja, sen är det ju många som inte kan hantera något av detta ovan, vi och även jag som skriver här inne tex. Vi som dricker för mycket jämt och då självklart i smyg eftersom vi gått utanför normen för vad som anses normalt, och då blir det fult. Skuld, skam.
Och icke att glömma, dricka för berusningen och inte smaken och känslan av drycken, och därför inte kunna stanna efter ett/två glas och vara nöjd.
Sån är jag, mitt snubbelsnöre är att dricka på tom mage 

Alla vi här inne är olika, olika preferenser, bakrunder och anledning till drickandet osv.. men vi delar ändå alla samma röda tråd, det binder oss samman. För oavsett varför och vad vi dricker, hur och när så har vi ändå samma problematik och vi får också samma effekt.. vi mår inte bra!

Min kärlekshistora till vinet är långt, en kärlek som får mindre och mindre plats i mitt liv tack och lov :) jag kanske lever i förnekelse men jag tror faktiskt just nu att jag kan komma att hantera det, just nu gör jag iaf det och det funkar! Andra kan inte det och måste sluta helt, all respekt till dom som fixat det!!

Satt igår och letade efter mitt eget inlägg/tråd.. men fastnade totalt i alla andras och jösses så många som gör inlägg i ren panik och sen aldrig återkommer, tråkigt men ändå nyttigt att läsa! Tänk så många som har detta problem och OJ så stort mörkertalet måste vara!

Man känner sig ju verkligen så ensam med sitt problem, men tänk.. grannen din kanske har samma? Hon den där superhurtiga som man alltid irriterar sig på ;)

Oj jösses vad långt detta blev.. föl’åt!

Kram och styrka till alla där ute!! Kämpa!

MonaMi

Under förra året drack jag dagligen 20-25 cl sprit t o m november och vågade inte sluta
tvärt av rädsla för att drabbas av EP/DT/kramper, istället trappade jag långsamt ner
under december, dag för dag, cl för cl tills att jag var helt nykter från 1 januari i år.

Det gick bra, ingen abstinens, men det kändes så tråkigt att tänka "aldrig mer"

Den 14 januari avbröt jag nykterheten med att ta 2 små glas vin, det gav ingen riktig
berusning utan bara en mild värmekänsla.

Tills vidare vill jag fortsätta så här, ingen sprit men 2 måttliga vinglas 2 dagar/vecka.

Ibland längtar jag efter en stor fet grogg på vodka och Päronsoda men det får stanna som en
tanke, jag vill inte riskera att falla tillbaka till dagligt drickande.

Ha det så bra ni kan, alla på forumet, jag hoppas att var och en kommer fram till sin
önskade station på den svåra vägen mellan beroende-riskbruk-måttlighet och nykterhet.

Shiraz

Jag tror inte på förbud som i 'jag får inte ALDRIG MER', tror just den tanken bara triggar igång hjärnan mer?
Allt handlar om val och vilja, det enda vi MÅSTE här i livet är att födas och dö, allt därimellan är bara konsekvenser av våra..val!
Tänk istället att jag VILL inte dricka idag, ta en dag och vecka i sänder och tänk inte så långt fram som ALDRIG mer. Även om det
är så.. men att leva i nuet kan ha många fördelar ;)

Hepp!

Zapata

Ditt synsätt är intressant. Jag vet att jag inte klarar att dricka normalt. En dag i taget är ju ett bra sätt att tänka. Har funderat på om "aldrig mer" är destruktivt. Jag väljer mina konsekvenser är kanske också ett bra sätt att tänka.

m-m

Så länge man behöver sätta upp regler för hur och när drickandet ska gå till och en gräns på hur mycket så har man i mina ögon inget normalt drickande. Och så länge mitt drickande skulle behöva regleras på det sättet så ser jag inte att det skulle vara värt besväret.
Provade det förra vintern, mycket strukturerat. 2 dagar per vecka skulle det vara ok, och max 1/2 flaska vin. Jaha, då var det planerat AW med kollegorna på onsdagen (=halva veckans ranson), fredagen dela en flaska med mannen, och sen spontanbesök hos kompisar på lördagen. Med vin till maten, och då börjar förhandlandet (som vinet vinner) och skuldkänslorna och skammen tar vid. Veckan efter är det weekendresa på gång och hur ska man göra då, ett undantag till, och sen är det snart tillbaka, som Pellepennan beskrev.
Jag tänker inte "aldrig mer". Jag ser det som ett tillsvidare beslut, som en anställning som löper vidare. Det känns skönt för min del, har nu hållit uppe i 3 månader och en vecka, och mitt beslut löper definitivt vidare.
/m

Ölhävaren

För er som lyckas förändra ert drickande så att ni kan dricka "normalt" igen är det bara att gratulera. Jag har i dag bara 11 dagar som alkoholfri, men har försökt sluta/minska många gånger. Idag har jag kommit till en ståndpunkt där jag inte tycker alkohol är särskilt viktigt längre. Ser inte att jag på något sätt missar något om jag inte kan dricka en droppe mer i livet. Är man allergisk mot nötter, då äter man inte nötter! Tror att jag kanske nu, med den insikten har en möjlighet att lyckas. För hur skulle jag kunna komma ur mitt drickande om alkoholen fortfarande är så viktig att jag inte vill vara utan den?

Mina små funderingar helt utifrån mig själv.

Proffset

...det där har jag gjort mååånga gånger! Så pass många gånger att jag kallar mig för "Proffset".
Det går bra ett tag, sen tillåter man sig liiiite mer, liiite oftare och till slut så tar man ett par pilsner/glas vin varje dag.

Jag har dock inga större besvär med att återgå till nykterhet. Det går faktiskt väldigt lätt - åtminstone när det gäller det fysiska.
Talar vi om hur ofta man tänker på alkohol så tycker jag att det är hugget som stucket.

1) När jag tillåter mig att dricka så tänker jag på när jag kan dricka nästa gång, hur mycket man har druckit på kvällen och om man "hinner" ta en till. Dagen efter räknar jag timmarna efter den sista ölen för att vara säker på att vara körbar osv. osv. Mycket planerande för att få allt att "fungera".

2) När jag håller mig nykter så ägnas lika mycket tankar, fast åt andra hållet. "Hur många dagar/veckor är det sedan jag drack senast." "När kommer nästa tillfälle då det kan uppstå problem att avstå." "Ahh..nu hade det varit riktigt gott med en bärs när jag varit så duktig och gjort det och det!". Osv. osv.

Vet inte vilken tankeverksamhet som är värst faktiskt och det är väl därför jag känner ibland att, "nä, fan, nu tar jag mig några bärs så att jag slutar att tänka på det". Problemet är som jag beskrev ovan att då börjar jag tänka som en alkis i stället, promillekoll liksom, hur mycket bärs finns det hemma, räcker det över helgen. Ja, man börjar att planera så att det ska finnas "tillräckligt". Vad tillräckligt är vet vi allihop... :/

Jag kommer nog garanterat att dricka igen. När vet jag inte, men det dröjer ett tag till. Min botten nådde jag för 7-8 år sedan då jag erkände för mig själv att jag har ett grymt komplicerat förhållande till alkohol. Ett destruktivt förhållande. Därefter har det gått bättre och bättre vill jag påstå. Jag vet mina begränsningar, när det börjar att gå över styr. Då stoppar jag. Än så länge så har det funkat väl.
Har fortfarande perioder då det blir för ofta och för mycket, det ska jag inte sticka under stol med. Vid de tillfällena så är det mycket som inte händer. Blir apatisk och självisk. Vill inte göra saker. Gör bara det nödvändigaste och skjuter gärna upp saker och ting.
Det är ju inte en alltför trevlig tillvara direkt... brukar tänka på dessa situationer ofta, det hjälper mig att låta bli den där första ölen, eller vinglaset.

För övrigt så är jag 41 år och började dricka redan som 13-åring. Det klickade direkt och alkohol har alltid varit inblandat i "roliga" sammanhang på ett eller annat sätt. Dock så började inte problemen förrän -97/98 nån gång. Jobbig tid med sjukdom och sedemera död i släkten. Lätt att söka tröst i nappflaskan då. Korkat, men inget jag kan göra ogjort.

Men som sagt, prova och återkom. Det går blixtsnabbt att falla in i gamla mönster, så var på din vakt bara!

MonaMi

Jag håller med m-m om att regler för tid och mängd inte är "normalt drickande" men
det är inte det jag vill ha utan jag vill ha kontrollerat drickande, det känns tryggare.