Varför?
Tog ett återfall i veckan trots att jag äter antabus.
Jaa, jag var inte alls sugen på alkohol. Har faktiskt inte alls varit det sen jag började med antabus för 7 veckor sedan. Inte på smaken och inte på att vara berusad. Tvärtom snarare.
Ändå har jag haft känslan av att det går för bra, för enkelt att sluta dricka.
Alltså bestämde jag mig för att dricka. För att ”jag kunde, hade tiden, möjligheten”. Inte för något sug.
Mer som ett behov av att få mig själv att vakna upp, ge mig själv en smäll om man nu kan beskriva det så.
Tanken väcktes väl egentligen redan när jag åkte iväg för att gå på kurs. Dock bestämde jag mig först när jag kommit fram. Att jag skulle dricka, bara den där enda kvällen. Och nej, jag har inte druckit mer sen dess, inte haft en tanke på det.
Jag velade inte, jag bara tog beslutet. Jag förstår nu varför man säger TAR ett återfall.
Nej, jag har inte ”fuskat” med antabusen, har lovat mig själv att inte göra det. (att fuska med det skulle bli som att falla tillbaka i mitt gamla beteende med att ljuga om ifall jag druckit eller ej – eller vad då eller ej ;)
Så, självklart mådde jag dåligt redan efter en öl. Alla typiska tecken, rodnad, hjärtklappning, huvudvärk… Ändå drack jag lite till. Såklart. Somnade dock ganska snart. Fick alltså inte ut ett skit av det, om det nu var det jag tänkte?
Nej, jag trodde absolut inte att jag skulle kunna dricka bara en öl eller att jag på något vis ”kan ta et glas”.
På ett sätt känns det som jag förvandlades till någon annan under tiden beslutet togs. Kanske är det det jag ville åt, slippa mitt förnuftiga jag ett tag?
Undermedvetet visste jag att det var jävligt osmart att åka iväg själv. Gjorde riskanalys - har sett till att inte utsätta mig för ”farliga” situationer” och det är klart att den tutade. Lite kände jag att om jag klarade att åka iväg själv i 3 dagar så var det en vinst. Ändå hade jag ingen större lust att vinna den. Hänger ni med? Jag försökte inte ens kämpa.
Varför? Det frågar jag mig själv.
Mådde fysiskt ok när jag vaknade. Psykiskt hade jag ångest, nåt annat var väl knappast att vänta. Eller jo, jag trodde nog det, eftersom jag inte behövde stå till svars inför någon annan än mig själv.
Sedan min fru konfronterade mig med att jag dricker (1 och ett halvt år sedan ungefär) så har så mycket kommit att handla om skuld och skam inför henne, inte egentligen inför mig själv.
Så, därför tror jag att jag behövde den här ”smällen” – för att fatta att jag främst ska sluta dricka för att jag själv vill det, inte för någon annans skull.
Jag vet att en alkoholist lovar sin omgivning och sig själv gång på gång att sluta. Jag också, en massa gånger. Men varje gång jag lovat så har jag ändå alltid haft en ”plan” för när jag skulle kunna dricka. Sjukt.
Det där känns helt borta. Iaf just nu. Men det känns annorlunda, jag kan inte riktigt beskriva det. Som en lättnad nästan.
Nej, den där sega, yra personen jag blir när jag dricker vill jag inte alls vara. Jag föredrar mitt helt nyktra jag 100 gånger om.
.
Hur dåligt beslutet än var så fanns det ändå något som var bra med det som kom ut av det.
Att ärligheten måste vara mot mig själv och ingen annan. Jag tror att det är det som varit svårt att ta in ordentligt.