Hej
Levt med en man i nio år han uppvaktade mig i sju månader vi blev ett par och han var trevlig i tre/fyra innan han började bli lynnig, det tog flera år innan jag förstod han var alkoholist, vi träffades de första åren endast fredag/lördag/söndag . 2009 bodde vi tillsammans en natt väckte han mig och ville ha sex vilket vi hade, kanske trettio minuter efter det när jag somnat om vaknade jag av att han sparkade mig upprepade gånger sedan komenderade han mig sitt fyra timmar på soffan, där satt jag helt paralyserad och förstod ingenting, jag satt still tills han gått ut på morgonen, sedan gick jag och återvände inte tillbaka till lägenheten på tre veckor när han övertalade mig genom att vara vänligheten själv. Det höll i ca två veckor sedan började han dricka igen och med det hot om att döda mig, döda valpar, slog i kökskåp sparkade i döda ting, slängde ut mina kläder på golvet flera gånger i veckan, slängde undan min mat i soporna ibland ( jag är vegetarian och glutenallergiker hade därför lite som enbart jag åt), men jag lagade kött till honom, på natten kunde han vakna och få raseriutbrott jag sov ständigt spänd, hösten 2010 hade jag magsår och mitt undertryck var alldeldes för högt, han tvingade sig på mig sexuellt ibland och mina nej hjälpte inte mycket, han verkade inte bry sig, jag var vid det här laget oförmögen att ta mig någonstans, men på något sätt kom jag iväg till en terapeut som varväldigt bra,våren 2011 så bad jag honom sova på sin gård ( som var hans men pappan bodde där), det blev han jättesur över, vi hade varit på sjukhuset och fått antabus det var mitt krav för att fortsätta, men jag var tvungen att få sova, efter några dagar flyttade han även sina saker till gården mer för han inte tålde att jag slet på dem kändes det som, vi fortsatte att träffas på helgerna från och till han blev tagen för rattfylla men kunde sätta in alkolås och på det sättet slippa straff, testerna klarade han med nöd och näppe, våren 2013 var han nykter fyra månader inför sista provtagningen och arbetsgivaren gav honom antabus, då bestämde vi också att vi skulle flytta till mitt lilla hus som var/är ett renoveringsobjekt, jag tänkte ha kvar lägenheten som reträtt, men då sa han att hans krav var att lägenheten skulle bort om han skulle gå in i detta, jag hyrde ut den i andra hand. När jag flyttat till huset ljög han för sin arbetsgivare om att läkaren sagt han inte fick äta antabus och arbetsgivaren trodde på honom och så började han supa igen och drack nästan alla dagar sommaren 2013 och hösten, jag satt i huset vi skulle bo i utan vatten inne eller värme eller kök vilket inte bekymrade honom det minsta för han hade det ju komfortabelt på sin gård, dit inte jag kunde komma pga hans galna pappa.
Jag gjorde det bästa av situationen men mådde dåligt av allt som hänt, fick då frågan av en kompis varför jag inte anmälthonom för de olika övergreppen och då började jag fundera på det, jag hade fått jätteångest och tänkte att om jag genom en anmälan markerade inför mig själ att det inte var okey att göra så här mot mig kanske jag skulle må bättre börja läka, jag försökte prata med honom om mina tankar vilket inte gick och så gjorde jag en anmälan, han var full hela december men de sista dagarna i dec ringde han mig och grät och bad att vi skulle göra det bra mellan oss och han sa han försökt ta sitt liv genom att dricka sex flaskor wiskey på tre dagar, jag sa ja två veckor gick sedan drack han igen och denna gången slutade han inte på måndagen utan fick vara hemma från arbetet måndag tisdag, han hade etta avtal med dem att han inte fick ha mer frånvaro pga sprit men de gav honom en chans till, på kvällen ville han träffa mig och jag sa men ska inte du gå på aa? Jag vågar inte själv sa han och då sa jag att jag skulle följa med, en bra månad följde, sedan plötsligt ville han inte gå på aa, sa att han var tvungen att arbeta mycket jag trodde han börjat dricka men två veckor efter att han sagt till mig att han valde mig till hundra procent kommer jag på honom med att ha varit hos en annan kvinna och jag förstår ingenting,det var ju nu vi skulle ha det bra! Han är fortfarande nykter och nykär och har grat prata med mig här står jag och är helt förvirrad,kunde jag gjort något annorlunda? Jag tycker jag vänt och vridit på mig själv för att komma med olika lösningar, självklart har jag varitledsen men försökt vara glad eftersom han säger jag är tråkig som vill prata problem samtidigt fick jag inte vara för glad för då sa han något styggt så jag blev ledsen, jag längtar efter någon som inte finns tror jag men är jätteledsen över att hon får nu vad jag bad om, tid nu plötsligt kan han vara borta från gården hela nätter, köra med bilen som var för sönder att köra till mig och möte med, är det mitt fel det här? Har jag varit för jobbig?

till forumet men du får mer stöd om du skriver på anhörigsidan.

MEN....

ta dig bort från den där vrålalkisen innan det händer dig nåt riktigt allvarligt !!!

Han är farlig för dig !! Riktigt farlig !

Du kan inte göra något för honom, valet att dricka gör enbart han. Och det är absolut INTE ditt fel att han super !! Kom ihåg det ! Din situation nu bara skriker "FARLIG" och du måste avsluta relationen, nu, direkt. Om han väljer att supa skallen i bitar så är det hans problem, inte ditt. Ta egen hjälp här http://www.al-anon.se/

Kram och var rädd om dig ♥

Pellepennan

Hej och välkommen hit

Som Adde skrev får du säkert mer feedback på anhörigsidorna, men även om man ska vara försiktig med råd efter att bara har läst ett första inlägg så kan jag inte annat än att instämma i Addes råd. Överväg detta noga. Om du läser ditt eget inlägg så har du svaret där. Det du beskriver är ju BÅDE en skitstövel och alkoholist, och till på köpet verkar det som det är psykopatvarning med! Ursäkta att jag är så rätt fram.

Nej, förresten behöver inte ursäkta mig, du frågade ju :-)

Ta väl vara på dig!

//PP

kan du få från de som är experter på den typ av relation som du beskriver. På kvinnofridslinjen kan du få stöd och hjälp att förstå det som du har varit med om. Du undrar bl a om det är du som har varit för jobbig, på kvinnofridslinjen är de experter på vad som är rimligt i en relation och vad som är att gå över gränsen. De kan också hjälpa dig med hur du ska kunna skydda dig från våld framöver och hänvisa dig till annat stöd om du är intresserad av det.

De finns på 020-50 50 50, samtalet är gratis och du är anonym. Samtalet kommer inte att synas på telefonräkningen.

Skriv gärna i forumet också, många tycker att det är hjälpsamt och här finns många kloka att dela sina upplevelser med.

Karin
Alkoholhjälpen

Filosofen

Ditt inlägg gav mig gåshud. Det är självklart inte ditt fel, ingenting!
Du förtjänar bättre, och hur vet du att han är nykter?
Du kommer först, glöm inte det!
Det låter som att han är mycket våldsam, vilket är ett varningstecken.

Ta hand om dig själv och fokusera på det nu.

Styrkekramar till dig!

Mandela

Jag läser och tänker på vad ni skriver, men något fel är det på mig för jag föringar det som hänt och har en förmåga att strycka över när det gäller mig själv de sista åren, jag förstår förnuftmässigt att jag aldrig tagit emot den behandlingen om det skett dag två i vårt förhållande, men eftersom han varvat det man bara vill glömma med trevlighet och som jag trodde sanning och klokhet, så hänger mina känslor inte med, jag förstår jag borde tycka det är skönt att slippa honom men det finns en vana i att ha en oro i sig när jag inte vet var han är både för min och hans skull, det tar också emot att se att jag tog stryk och skadades för i början när vi var tillsammans och allt började så tänkte jag, jag är stark jag klarar detta, vilket jag inte gjorde mår ju inte så bra idag, något som också är jobbigt är att han är så trevlig på sitt arbete eller någon annanstans och det är så svårt för mig att förstå hur man kan vara så olika eftersom jag själv alltid är samma person oberoende av vem jag pratar med, något som också gjorde att han dumpade mig är att jag krävde vi skulle gå på AA och när vi gick där blev det ju svårt för honom för han visste inte vem han skulle vara då tror jag, och sedan blev jag för entusiastisk över människorna där och deras delningar och allt som kändes igen, jag är inte alkoholist men dock beroende mentalitet och jag gillade skarpt den här formen att träffas och det var så utan maktspel och prestige, min man ( ex nu) tyckte mest det var besvärligt men jag tror han störde sig mest över mig även om jag försökte göra mig så osynlig jag kunde för att han skulle kunna vara, men det var han som bad mig följa med eftersom han inte vågade.
Jag förstår att jag måste släppa taget att jag aldrig kommer att få förståelse från honom över hur jag mått och hur det påverkat mig, jag fattar att jag försökt samarbeta med en person som bara ljugit om vad han ville för att ha mig kvar som någon slags konkubin, och jag trodde på honom de gånger han bad mig stanna, trodde på honom när han sa förlåt för att vara precis likadan efter två dagar,
Tack alla snälla för svar, jag är så osäker på mig själv just nu att jag verkligen behöver höra andras mening, jag ska ringa kvinnofridslinjen också

Segra

Hej Mandela!

Jag känner igen mig exakt i din beskrivning! Den verkar vara klassisk när det gäller hur missbruksrelationer ser ut. Är själv i samma sits som du men har på senare tid börjat läsa i detta forum om andars berättelser och det har gett mig enorm stryka och mod att faktiskt välja att lämna, vad det än kostar. Har försökt flera gånger tidigare och till och med varit i kontakt med Kvinnofridsteamet men ändå inte lyckats stå emot han charmoffensiv efter ha varit på flykt från hemmet, ( min lägenhet ) i två månader..... Han vägrade flytta och charmade och lovade istället dyrt och heligt att nu skulle allt bli bra...... Jo visst! Tjena! I några veckor var det halvbra sen var allt som vanligt igen!

Mitt råd är ta all hjälp överallt där du kan få den och tro inte att du, även fast du i grund och botten är stark, ska klara detta på egen hand.
Själv läser jag här för glatta livet och på onsdag ska jag gå på mitt första Alnon möte. Har givit gubben maj månad på sig att fixa någon annan stans att bo och fixar han inte det kommer jag kasta ut hans saker och byta lås och ringa polis om han stör mig en enda sekund till. Och det har jag sagt till honom.
Nu jävlar ska det bli slut på terror i mitt hem. Jag ska hädan efter bo i ro!!!

Hoppas du också tar dig ur ditt helvete och börjar ett nytt och mycket bättre liv utan honom!!

Lycka till! Tillsammans kan vi!!

Segra!

Mandela

Ja stundvis tvivlar jag på mig själv, och ju mer jag läser nu om våld/ missbruk så känner jag mig värdelös som inte förstod eller hade ork att gå för länge sedan, jag har gjort slut ett par gånger med mycket mental förebredelser men han har då ändå lyckats övertala mig att stanna och jag har ju älskat det som han var när vi träffades och några glimtar däremellan, men det blir mer uppenbart för mig nu att jag älskat en illusion och vem gör det mig till?
Jag kommer aldrig att få svar, jag måste bara acceptera att jag blev utnyttjad och jag vet inte riktigt hur man gör det, känner mig så dum och ledsen och jag undrar hur jag ska kunna tro på någon igen, för en orsak till att jag stannade var ju också att det gjorde skillnad för honom för jag trodde han mådde skit, men det är mer på det viset att när jag började kräva förändring på ett rakt sätt då var jag inte intressant längre ( och tur det eftersom jag inte själv orkade ta mig ur det) men jag är ju ändå förvirrad och ledsen och vill helst bara droga mig

Pellepennan

Det finns massor av karismatiska människor som har alla hästar i stallet, men det finns även personer man kan dras till som kanske inte har det?!

Ta vara på dig!

//PP

Segra

Du ska UT ur den! UT ur illusionen och den klibbiga dimman som håller dig fast!
Inte droga ner dig!! Inte på några villkor!!!

Sen jag tog beslutet att sluta dricka helt för några veckor sedan har jag fått en väldig kraft och massa mod att våga stå upp för mig i kriget mot min sambo. Har kunnat säga till min sambo; att det är slut, att jag inte vill umgås med honom längre och att han måste flytta. Det vågade jag aldrig när jag var nykter förut. Innann jag började läsa här inne.
Och jag vet inte hur många gånger jag druckit för att slippa känna efter hur dåligt jag mått i denna relation...
I 5 ÅR!!!!!!!! Herregud vad jag hade kunnat gjort annat och roligare under dessa bortkastade år!

Har bråkat om detta massvis med gånger med honom tidigare men då har jag själv druckit alkohol och då har det bara blivit pannkaka av alltihopa.
Nu är jag så klartänkt jag bara kan vara och det krävs för att kunna ligga steget före och vara stark hela vägen ut!

Så Mandela! Vad du gör döva inte smärtan! Rid ut den istället! En gång för alla!
Hejar på dig och tycker du är superbra som skriver här istället för att ge upp!!

Kraaam från en som vill

SEGRA!!!

Mandela

Jo jag kämpar och läser här på alla trådar men funderar mycket ( för mycket ), jag försöker avledda mig själv men det första jag tänker på när jag vaknar är hur det kunde bli så här, det jag har svårt att förstå är att inget av det var sant det han sa, jag behövde känna att han förstod vad han gjort för att jag skulle kunna släppa det, men han sa bara, typ, var inte så känslig, ut och gräv eller något!!
Och sedan nu i slutet att jag var dum i huvudet som stannat om det nu var så farligt det han gjort! Och det kan jag ju hålla med om, dum som trodde absolut.

Mandela

Hej alla som peppade mig när jag skrev här och alla ni andra:)

Vill bara säga tack igen och tala om vad mycket det betyder att det finns människor som orkar läsa förvirrade inlägg och komma med fyndiga kloka och skämtsamma svar. Jag mår bättre nu och även om mycket tid går till att säga till mig själv att jag faktiskt försökte allt och vissa saker gjorde han helt oberoende av mig. Även om det är fel att ta skit, alltid.tråkigt bara att jag blivit rädd för män.men jag lever och vet att det finns människor som ni här, och jag har haft det riktigt bra de sista veckorna. Kram alla