Ny i forumet och sitter mitt uppe i eländet. Försöker få allt att hålla ihop med min alkoholiserade man och hans återfall 5 veckor efter behandling på Nämndemansgården. Jag måste ta paus i mitt pluggande (är inne på sista året av tre), reda upp hans firma igen eftersom de anställda nu hotar att lämna oss, måste få vardagen med djur och gård att funka plus mitt halvtidsjobb, stötta min sjuka mamma och framförallt finnas där för vår 16 åriga dotter.
Mitt i allt detta kommer min mans bror och häver ur sig beskyllningar att det är mitt fel att min man dricker. Att min attityd är fel, att jag är skit.
Min man och jag har varit ihop i 30 år, jag nyttjar inte alkohol. Det är i hans familj det återfinns självmord och alkoholister (två bröder bland annat). Om jag varit något så är det snarare gravt medberoende och försökt balansera livet efter min mans depressioner och missbruksperioder. Bara ställt upp, fixat, ordnat och tagit hand om. Men nu är det alltså allt bråk här hemma som skapat min mans missbruk (det hör till saken att vi INTE bråkar, min man gömmer sig och jag orkar inte) enligt hans bror. Vad gör man med dessa anhöriga som inte fattar hur man har det? Som inte fattar att man bara kan segla in i en familj som befinner sig i kris (min man fick återfall och drack 6 liter rent på två dagar) och komma med moraliska pekpinnar? Jag är så förbaskat trött i kropp och själ.
Skönt att få skriva av sig lite i alla fall.
Kram till er