Givetvis så har min man inte alltid druckit för mycket. När jag ser tillbaka så antar jag att drickandet eskalerade 2011. Samma år vårat andra barn föddes. Det första barnet fick vi 2009. 2015 fick vi vårat tredje barn.
Enligt han själv så dricker han för mycket, säger han vissa gånger. Och då blir det ett oändligt gråtande på fyllan. Och massor av förlåt och det ska aldrig mer hända. Full nuförtiden, det är han i stort sett varje dag han är ledig. Än så länge så klarar han av att jobba. Själv jobbar jag ständig natt. Och än så länge så är han nykter när jag jobbar. Men han är på uruselt humör då. När han "tvingas" vara nykter och ta hand om våra barn.
Jag fullkomligt föraktar honom när han dricker. Han kommer hem full och väcker mig, om jag nu lyckats somna. För att diskutera saker, kanske gråta en skvätt också för att jag är så elak. Och sen vidare in och väcker barnen. Och jag blir så arg. Vi behöver sova. Barnen har skola.
Jag saknar den mannen jag gifte mig med. Det är en stor sorg att han är borta.
Jag ber om ursäkt för ett rörigt inlägg.