Jag starta en ny tråd då jag inte vet hur man plockar upp den gamla. Jag vill börja att tacka för alla historier jag genom denna kanal har möjlighet att ta del av. Att hitta hit har påskyndat mitt arbete med mitt medberoende. Jag ser mig själv i en och en var av era historier och lider med er. Jag kan läsa ifrån ett utifrån och in perspektiv och ser all den sorg och kraft som läggs på en annan människa och hur lite det blir kvar av jaget, hur alla marganaliserar sitt eget mående och hänger upp sitt mående på sin partner. Min partner har som jag tidigare skrivit varit alkoholist så länge jag känner honom och vi har varit gifta i 20 år. Först för något år sedan arbetar jag intensivt med mitt eget välmående och försöker att inte falla ner i djupa dalar av hans drickande och det obehag och psykiska påhopp som kommer med dem. Jag lever med en ständig oro av att dö så att barnen i te har någon som tar hand om dem. Jag arbetar 50-60 timmar i veckan och gör allt för mina barn, sedan finns ingen tid över till mig själv. Jag har kommit en bit på vägen i mitt tillfrisknande men mår så fruktansvärt dåligt idag då vi haft dödsfall i familjekretsen och pågående sjukhusvistelse och jag behöver en partner att ta stöd från men han bara dricker trots att han vet hur illa han gör mig. Jag mår fysiskt illa och jag är ledsen idag inför mina barn, en fasad jag vanligtvis håller upp och gråter i land i ensamhet. Det är så tufft att inte ha någon vuxen att prata med, att faktiskt spela ett spel för sina fina vänner som litar på mig och som jag indirekt bedrar genom att inte berätta om hur mitt liv med en alloholist är. Min syster är min livboj men jag kan inte belasta henne för mycket. Mina barn är mitt allt !
Jag vet inte varför jag skriver, men vill egentligen bara berätta alla ni som kämpar ger mig styrka att kämpa och se värdet i att fortsätta göra det. Jag drömmer om ett eget boende och jag har ekonomiska möjligheter till det men det finns så många rädslor som håller mig kvar. Kram ut i etern