Skrev mitt första långa meddelnde i någon annans tråd,ny här..;)
Jag är gift har 2 söner min man vi har känt varandra sedan 87 men vi började dejta 99
Det vart vi på en gång, han blev min fasta punkt men tidigt in i relationen insåg jag att jag fick lite ont i magen när det kom till alkohol,han skulle alltid dricka tills det inte fanns något mer på borden,jag vet att jag tidigt i relationen undvek att dricka och soeciellt med honom. Det fortsatte och efter några år så hade vi tjaffs o sånt kring drickat om mängden främst varför han alltid var tvungen att ta öl på helgerna ( kvällarna
Han sade att han tog för att varva ner...
Åren går fokuset ligger på våra barn och liv,allt med alkoholen ligger och snurrar som LP skiva
Växte upp i en familj med helgdrickande föräldrar och mina bröder hade diverse bland missbruks problematik
Man formas oavsiktligt och jag blir orolig när vissa människor dricker. Det gäller inte alla kan själv gå ut ibland o umgås med mina vänner och jag dricker några öl men sedan är det bra men det började jag inte med förns mitt yngsta barn var ca 10 år
Jag slutade att dricke helt i samma veve som våran första son föddes 98 något jag alltid vetat att jag inte skulle utsätta mina barn för ,min man däremot han hade inga sådana förbehåll, han hade alltid starka åsikter och kunde argumentera sönder ett bilddäck med sitt försvaratal
Han kommer ochså från en uppväxt med ensamståendemamma ( periodare) som ena tiden jobbade till sent, för att avlösas i ett binge drickande som varade några veckor, då fick mannen vara hos sin mormor & hennes man,mamman hade självskadebeteende och hon var väldigt våldsamt mot männen hon tog med sig hem,så växte min man upp och endå tar han inte in sanningen om sitt egna drickande till fullo...
Varför... jo han är i förnekelse han är alkohlist
Jag vet ochså varför jag inte går .....för att jag är medmissbrukare och jag är beroende på många sätt av honom inte minst känslomässigt men även ekonomiskt...
Jag börjar så här...