Majsan_70

För ca 2 veckor sedan uppdagades det att min fina älskade man har tagit återfall på lugnande tabletter sedan i början av året efter 10 års nykterhet. Just nu befinner han sig på abstinensbehandling. Jag befinner mig i ett fruktansvärt chocktillstånd, med ångest och oro för framtiden. Massor av frågor tornar upp sig men den största av alla frågor är; Stanna eller gå?
Jag älskar honom av hela mitt hjärta, han är min själsfrände och livskamrat men jag är helt klar över att jag inte tänker leva med en aktiv person.
Snälla, snälla, ge mig stöd, hopp och kärlek....

Bara sitta lugnt i båten.
Låta vården och din man ta hand om denna resa på återfall abstinens och återhämtning.
Du kanske kan titta inåt,se vad som händer i dig och ta hand om det.
Det är ju ofta en flykt man har för sig som anhörig att hänga upp allt på sin partners nykterhet/onykterhet istället för att se vad man kan ordna för sig själv.

Jag menar inte att du ska slå upp en kopp kaffe och se på,men nästan.
Han har 10 års nykterhet vilket ju visar på en stark vilja att leva nyktert.
Något kanske har hänt som fått honom i svaj och just nu klarade han inte att stå emot.

Så det är mitt tips,sitt still och försök behålla lugnet.
Tids nog visar det sig om det var ett tillfälligt återfall,eller om han mörkat något för dig.
Om han vill fortsätta vara nykter eller glider tillbaka i missbruk.
Först då kan du kanske på riktigt ta ställning till hur din situation ser ut.

när jag läste dina ord. Lång nykterhet bakom sig. Kan ju vara en depression därbakom. Och dem drabbar ju många av oss en eller annan gång i livet. Då slås de vanliga ramarna ut. Och en depression ser så olika ut. Jag trodde länge att den följer en mall. Apati. Var det jag förkopplade den starkaste med. Men den har så många olika fasetter. Djup. Grader. Symtom.

Fokusera din kraft på dig. Ditt liv. Vad du behöver. Så håller du dig friskare även genom hans resa. Sen låter du tiden visa. Vad blir det efter vården gjort sitt. En depression till exempel kan ju ta allt från månader till år. Under tiden kan du göra dit liv så bra som möjligt. Planera med dig i fokus. Dina vänner osv. Istället för att lägga kraften på stöttning. Du kan finnas där men ändå lägga energin på din energi. Hoppas du kan finna någon lättnad. Känslan du beskriver drar i djupet av mig. Så det är inte lätt. Men inget är. Har jag förstått på vägen.

Kram

Majsan_70

.....kommer jag att möta på stort motstånd hos mina vuxna döttrar samt min syster... de vill inte se sin mamma ledsen och sorgsen och är arg och ledsen på min man. Han är inte deras pappa men har varit en viktig person under större delen av deras uppväxt..jag slits mellan dem...

för jag känner igen den. Tankarna och lidandet.

För några dagar sen upptäckte jag Byron Katie och det har förändrat mig så mycket att jag börjat tipsa. Kanske är det ingenting för dig. Kanske är det.

Oavsett. Ta hand om dig. Skriv mer. Skriv inte mer. Men ta hand om dig först och främst. För det är det finaste du kan ge dem runtomkring dig. Inte lätt jag vet. Kanske hopplöst råd. Men ändå det enda jag har att ge.