Det är nog dags!

Profile picture for user Backen123

Frågade idag om han ville jag skulle skaffa en egen lägenhet i stan,jag var inte arg utan mer för att hjälpa och jag känner att nu räcker det. Jag pallar inte mer! Läser andras inlägg och jag känner inte riktigt igen alkoholisten som dricker ofta, utan min dricker för självmedicinering. Vi flyttade in i huset april-18, och ett kaos utan dess like började. Vi hade då varit tillsammans i 2 år och det var inte en misstanke om att han hade alkoholproblem.
Han har i omgångar varit nykter, vi har varit hos beroendeenheten. Jag har själv varit till dom, och där är svaren att han är längst ner i alkoholträsket. Jag vill inte, jag orkar inte! Inte igen!. Nu för 4 veckor sedan var vi på konsert 40mil härifrån med 4 andra, han hade precis höjt dosen på lyckopillret (kan inte se att dom hjälpt det minsta) Vi dricker, jag hade så himla roligt, vi kom ifrån varandra och han missade bussen till hotellet. Det slutade med han ringde och var arg, och jag kände att jag ville ha roligt för en gångs skull och inte tänka... För det blir ju så, att jag ska vara nykter för att stötta medan han får försvinna och supa i dygn utan att höra av sig och man blir sjuk av oro. Han kommer till hotellet, har gått 2 mil på 2,5 timme, helt galen. Skriker att jag ska var glad att han inte slår mig på käften, väcker våra 4 vänner. jag försöker lugna och ger honom inte spriten som han kräver av mig. Sen tar han motorcykeln hem och kör hela vägen, tydligen hemma på 08 på morgonen. Han skriver att jag är inte välkommen hem, sen på söndagen far han på älgjakt och är borta hela veckan. Jag försöker allt, ringer, sms. Och så är man så himla ledsen!! Han kommer hem till slut som en trasa, jag finns där.
I förgår kom jag hem från jobbet, kände hela dan min frusteration över allt, alla fyller, allt dumt som hänt, alla dumma ord han säger och nu senast att jag börjar bli rädd. Undviker honom, lagar mat. Han ligger på soffan med filt, jobbat ute och är frusen, direkt efter maten går han upp och lägger sig. Jag säger sen att ja jag är sur för att det tar på mig, allt som hänt och att man kan väl säga att man går upp och lägger sig, bara för att vara artig och försöka hålla det skenet uppe. Sen är det i full gång, jag är inte arg, men han blir det skriver jag är en jävla fitta, jag är sjuk i huvudet, att jag ska försvinna, han kastar ringen. Han rusar upp och mot mig.... Och säger att jag provocerar. Nä det gör jag verkligen inte, men jag hatar honom snart för det han har försatt mig i, gifte oss för 8 månader sedan i tron att att det skulle bli bra, att han var deprimerad och behövde få landa ( han har flyttat 40mil) och det är här det kommer, jag borde ha vetat bättre!! Jag skäms som en hund, skulle ha tagit in information tidigare, ang en soc anmälan mamman till hans barn gjort, (som jag trodde var elakt spel från hennes sida) Rattfylledom som jag trodde berodde på dåligt förhållande etc.... Men nu imorse efter att han har sovit andra natten i gästrummet utan att jag förstår, så tänkte jag vara snäll och frikoppla oss. Men då blir han arg, säger nej lite mumlande och går iväg. Jag förljer efter (dumt kanske, men jag förstår inte handlingen, att bara gå, för i min värld om någon skulle föreslå det och jag verkligen inte vill så skulle jag bli rädd och verkligen visa det att jag inte vill, men han går och blir arg! Han säger att han ska flytta hem, och han tror inte på oss och att jag har velat det här hela tiden.... Jag fattar inte vad som händer. Önskar så att någon kan ge svar. Jag har mina barn och jag har tänkt att jag kan stå ut i 4 år så min yngsten hinner gå ut högstadiet. Men nä, inte när man väntar på första smällen. Men hur funkar hjärnan hos dessa som antagligen är djupt deprimerad, hur kan man göra för att hjälpa?
Tack för att du tog dig tid att läsa, skriver lika mycket för min egen skulle som att jag ska få råd av er som lever i typ samma.

Profile picture for user Rosette

Du har hittat hit och läser och skriver på forumet som ett sätt att ventilera dina tankar, du berättar på ett tydligt sätt hur det är för dig. Du försöker på alla möjliga sätt att förstå honom, göra det bästa både för dig och honom och få situationen mer dräglig. Det låter som att du gjort vad du kan för att hjälpa honom och det ligger hos honom att ta emot den hjälp som finns, om han vill ha den.

Du har barn och dig själv som du inte riktigt har energi över för låter det som, framförallt inte åt dig själv. Det låter samtidigt som du är medveten om att du behöver lägga mer energi på dig. Klokt!

Jag ser att du startat flera trådar och troligt har det hänt mycket sedan du skrev just denna tråd. Ett litet tips är att skriva så mycket som möjligt i samma tråd, då kan vi lättare följa din resa och ge dig stöd mer "sammansatt".

Jättebra att du är här och fortsätt berätta och skriva på det sätt som passar dig såklart.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Skrållan

Vill bara tillägga att ”lyckopiller” inte hjälper om man dricker. Det sa en läkare till min man, numera X.

Profile picture for user Nordäng67

Förutom att han är alkoholist och tar tabletter så verkar han utsätta dig för psykisk terror! Det är väl inte han som ska va arg och du som ska försöka bli sams. Utan tvärtom i så fall. Det verkar som din man är riktigt hemsk mot dig. Ta dig ur! Var inte arg på dig själv och skäms för att du har gift dig, flyttat ihop och köpt hus. Du hade gott syfte och gjorde en felbedömning. Det gör vi alla ibland men det går att rätta till. Gör det snabbt innan du har förlorat din energi helt. Den behöver du till dig själv och dina barn. Kram ♥️

Profile picture for user Clara

Jag tyckte oxå att min man inte var "en vanlig alkis", han självmedicinerade oxå, han var så "deprimerad". Å, det var så synd om honom som mådde så dåligt. Men resultatet blev ju det samma, han blev ett fullt och vidrigt as. Väldigt dålig medicin, kan jag se så här i efterhand. Det är nog ganska vanligt att tänka att ens partner inte är den där vanliga alkisen, men sanningen är kanske snarare att det är ganska ovanligt att folk super ner sig för att de mår bra och har kul. Då behövs det ju inte.

Profile picture for user Backen123

Tack för era svar. Han går nu på behandling, gjort v 3 och dom har varit jobbiga. Förstår fortfarande inte hans ilska... Jag har berättat om min saknad av umgänge, bjuda på middag bli bjuden, ja ni vet. Och jag har berättat att jag blir låg av och till när minnen slår till och min känsla av olust inför att han ska bli arg. Det är utom rim och reson. Hans söner är här och det känns bra, men jag dippar och jag vet inte varför, tror det är för att jag vill att vi tillsammans ska göra det bra för oss, planera handling, fixa och dona, planera. Och han blir väl stressad för att jag blir sån så då blir det inget för honom. Han har då lätt kunnat ta till brännvinet och den känslan är fastetsad i minnet. Jag önskar väl så att han ska be mig om ursäkt för det som har varit, höra han säga att han förstår hur jävulskt svårt det måste ha varit. Jag behöver höra orden, inte känna känslan av att han ångrar sig. Men det får jag nog inte höra, inte än... Jag är väl för ivrig, vill kunna gå vidare i något bra ❤

Profile picture for user Backen123

Åh herregud, hur länge ska man palla? I alanons program ska man glömma och lyfta blicken och se framåt, enkelt javisst om han tog och blev normal. 3 dagar kvar på behandlingen, 12 steg, jävligt jobbigt för honom men han har ju ett stöd 8 Tim om dan, jag då som har blivit utsatt för all skit. Önskar så att någon sa, nu blir det bättre, nu blir ni lycklig. Men det kommer nog inte hända... läste precis igenom det jag skrivit, det är ju helt sjukt det man har fått gå igenom under dessa 2 å. Bla har han ett ex som han tycker jätteilla om, som jag såg i påsk att han svarat i sms, han berättade då att hon sms varje storhelg. Hör hans tfn plingar jättemycket nu och kan inte låta bli att tänka, är det hon? Vågar inte fråga, för då kanske han blir upprörd och måste börja supa 3 dagar innan avslut på behandling. Och så har jag fyllt i försäkringskassan sjukanmäla, det har han heller inte klarat av pga att det tär så hårt på självkänslan. Så nu är han utan pengar... sina barn sms han och skrev att dom inte skulle komma, för det blev bara bråk mellan oss och han hade inte tid riktigt...

Profile picture for user Backen123

Sov hos min syster i natt, orkade inte vara hemma i det svarta hålet. Vi drack, jag var knäckt. Trycket fick komma ut, känns inge bra idag. Tålde ingenting av alkoholen och blev okristligt packad. Syrran stöttar och hon gjorde en Facebook grupp för mina närmaste vänner för jag då att jag behövde stöd och pepp, för att bli påmind om vad han gör med mig. Skäms för den gruppen idag fast alla mina vänner stöttar mig. Pratade med en gammal kompis som jag känt i 100år och som även min man känner, fyllsurra. Ringde upp idag och berättade allt för honom, känns inget bra nu. Vet inte varför skammen är så stor, varför vi inte lyckas få till en relation. Vi är så arga båda två. Han har haft ett återfall efter behandlingen, jag har stöttat men får inget tillbaka. Bett honom hålla sig borta den här veckan när mina barn är hemma, hoppas han gör det annars vet jag inte vart jag tar vägen. Vill inte berätta än något för mina barn. Orkar inte mer, orkar inte orka mer. Jag vill leva, men har så svårt att släppa tankarna på denna fantastiska kärlekshistoria som va i början. Ev ska vi prata med beroendebehandlare i samtalsterapi. Önskar så att få må bra.

Profile picture for user Li-Lo

Det är ett par dagar sedan du skrev och kanske har det hänt saker sedan du skrev. Du skriver om ilska och om skam. Tuffa känslor. Vad fint att du visar en sådan omsorg om dina barn och sätter "paus" på det som sker mellan er vuxna när de är hos dig. Du tar viktiga steg som berättar om hur du har det och sätter ord på vad som är. Nu.

Vi finns här.
varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Backen123

Va fan håller man på med?! Ännu en skithelg i sikte. Jag är ledig, mina barn är hemma men jag ser ingen glädje i något. Han är nykter och djupt deprimerad, jag har hjälpt till med sjukskrivning, varit med till läkaren, curlat så mina barn är tysta och inte stör för mycket. Hade så sett fram emot en London resa nästa helg med kollegor för att få andas, ta nåt glas vin, skratta vara jag. Men såklart inställt. Hade bestämt med en vännina ikväll för umgänge, men fick ställa in då sonen fick genomgå en mindre operation i käken och då har man ju självklart inte samvete att göra något själv. I bland känns det så jävla orättvist, jag blev sjuksköterska i vårt äktenskap och den man tydligen får visa upp hela sin grupp av negativa känslor. Jag förstår så klart att han har det jobbigt, men det har jag också och jag är helt själv med oss. Jag funderar så ofta hur jag ska lösa problemet, och jag har kollat upp med bank och dyligt, men jag orkar inte ta steget.
Ni vet behövde få skriva av mig

Profile picture for user Backen123

Kollade på hus att hyra för 1 1/2 vecka sedan, föreslog för mannen att vi pausar 1månad, berättade för barnen hos deras pappa, dom sa bara nej. Mannen bröt ihop, jag sa allt jag kände och känt, sa att han hade 2 vägar att välja mellan, han valde den rätta så han. Såg inget bevis, inga möten, inga samtal, inget hjälp hemma. Tystnad depression och ett misstänkt återfall. Idag kommer jag hem med sönerna, jag har haft en sjukt stressig dag ( eget företag) va sen. Handlat, lagar mat, mannen jobbar i verkstad på gården. Han kommer in och säger han har druckit, jag frågar hur han tycker att jag ska hantera barnen, ja han skulle inte störa dom. Sätter sig i tv soffan och slocknar, luktar och är smutsig. Jag är nog i chock, det här har aldrig hänt tidigare. Jag har möjlighet att hyra huset, men jag orkar inte riva upp barnen. Skulle vilja att han flyttar men det gör han inte. Jag tror jag blir tokig... psykologen jag får hos sa att det viktigaste är att stå upp för sig själv, hon tycker att jag gör det, är inte medberoende men ändå klarar jag inte att ladda om, fast jag måste. Fy fan vilken sjukdom, jag ser hans lidande, jag ser att han inte ens försöker bli frisk, utan bara vita knogar. Han har nästan ingen kontakt med sina barn, inget umgänge. Jag fattar inte varför han vill bo kvar på orten, när han bara bott här i 2,5 år och har allt 45mil härifrån. Jag tror jag såg på mina pojkar att dom förstod att något inte stämmer, men hur ska jag göra, berätta, inte berätta. Visa dom huset i smyg imorgon för att dom ska bli lite taggade. Dom är 11 och 13. Jag vill inte ge dom det här lidandet, dom drömde också om familj, tyckt om sin styvpappa och vi har flera härliga minnen. Dom har varit stolt över att mamma gift sig. Och dom har aldrig behövt känna sig otrygg i hemmet, det har jag sett till.

Profile picture for user Sisyfos

Vad säger han själv? Det är ju positivt att han berättade att han druckit ändå mitt i eländet. Du skriver att han gått på behandling och äter antidepressiva. De antidepressiva verkar inte fungera och han blandar med alkohol. Dålig idé. Och du vill inte rycka upp dina barn... du kanske ska prata med barnen eller prata med mannen om hans mål. Han kanske borde prova en annan medicin om han fortsätter att må så dåligt. Alkohol är en jäkla skitdrog men det känns som att ni skulle behöva prata lite om vad hans behandling innebär om ni nu ska fortsätta tillsammans.

Profile picture for user Backen123

Ja fast det här har pågått i 2 år nu, alkoholen gör honom lycklig för stunden eller håller ångesten borta ett tag, han tycker det är värt det nu och då känns det ju som om det är viktigare. Fast behandlingen bara 3 månader bort och han har haft 3-4 återfall, vet att han inte kan blanda sprit och tabletterna för han har fått en rejäl snedtänning på det i höst. Jag vill verkligen inget mer, och jag måste hitta en bra väg ut för barnen. Mina närmaste stödjer mig fullt ut. Men ändå tvekar jag

Profile picture for user MalmMia

Jobbigt att behöva kämpa mot något när man känner sig så maktlös. Utgå från barnen tänker jag. Mår de bra/dåligt av detta? Påverkas de? I så fall när och hur? Märker du några förändringar i sinnesstämning? Tror du att det kommer bli bättre eller sluta vara dåligt? Mår barnen bra om mamma mår dåligt? Ibland vet inte barnen sitt eget bästa. Godisätande, läsk, tv/dataspel, läggtider eller annat där man ibland behöver gå in och bestämma? Tänk gärna dessa tankar om det gör det lättare för dig. Ta hand om dig.

Profile picture for user Backen123

Jag har varit så arg, så i morse fråga jag om han tänkte fortsätta dricka, nä det var slut. Jag hänvisade att bolaget stänger 16. Då for han till stugan, skulle hålla sig undan.... vet inte om han sover kvar el inte. Grejen när han är full är att jag reagerar med rädsla, jag tycker det är så olustigt, och så skäms jag. Rädd att han ska bli arg, så därför är jag tyst. Så idag har jag påskstädat och han har suttit på isen och pimplat. Borde ha varit vi, som hjälpts åt hemma för att tillsammans kunna vara ute och njuta. Icke. Tänker det här om att prata och fråga hur han har tänkt det, ja jag tror inte jag får något svar. Usch och fy, ännu en skithelg och inte ens får man ta sig ett glas vin och njuta av livet. Nä för det passar sig inte för mannen är ju alkoholist. Ja det är ju sant, att det är ju jag som förälder som bestämmer, men det blir så kluvet när dom inte har sett något, dom förstod inte ens att han var full igår fast han tom slockna kl19. Och jag kan inte märka något i deras sinnesstämning att något skulle vara fel.

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av Backen123

Här hemma är det likadant. Jag vill att vi gör saker tillsammans men han är bara sur och suktar efter alkohol. Tyvärr är han bara hemma och förpestar. Jag också både rädd och orolig men jag har ju bestämt mig men har det tufft ändå. När det gäller barnen så kanske de inte märker något nu och tycker att det är bra som det är nu. Men om du märker en förändring på dem kanske det är lättare för dig att fatta ett beslut. Du kanske inte är där ännu? Men försök göra bra saker för dig så du har ork att fortsätta. Ta hand om dig. Jag ska göra en bra sak för mig ikväll och det att städa bänken och ta fram lite påsk. ? Vad ska du göra för bra sak för dig/er? Jag tänker så kan vi stötta varandra igenom en tuff kväll?

Profile picture for user Backen123

Som svar på av MalmMia

Mannen blev ju kränkt och for till stugan och valde att vara kvar över natten. Så jag och sönerna hade en toppen dag och kväll, fixat påsk som du, färgat bryn och gjort slingor i håret på mig själv, äldsten skrek till ang hårhuven, vad fan är det frågan om och lillen sa efter att men nu blev du gammal ? så nu känns det bra. Hur blev det för dig, blev det som du tänkt? Har du/ni barn hemma som ska pareras? Jag har varit ärliga med mina idag, och sagt precis vad som hänt sedan igår. Min äldste tycker det är konstigt, reagerar sunt med frågan tänker han inte säga till om han kommer hem, men fråga han då. Jag drömmer nu ikväll om behandlingen där beroende personer blir "inlåst" i månader. Tror nog att det är det enda som skulle funka, vi skulle få vila upp oss och slippa som det blev för min man efter 12-stegsbehandlingen han gjorde dagtid, avstämningar och samtal om vad han hade gjort under dagen, det blev som det var det enda som existerade ..... En sak till, jag fick mig ett glas vin! ??

Profile picture for user MalmMia

Låter som om du fick en härlig dag. Skönt med lite andrum. Vad hände när han kom tillbaka, om han gjort det? Här är påsken inte framme ännu, men hoppas på imorgon ? Så härligt med kloka barn?

Profile picture for user MalmMia

Det är inte ditt fel att han dricker, han kommer att hitta en ursäkt vad som än händer. Du kan inte få honom att sluta dricka. Jag har ofta tidigare varit rädd att utlösa drickande, men jag har nu förstått att oavsett vad jag gör så är det hans val att dricka. En som har alkoholproblem hittar alltid en anledning att dricka - någon är dum, säger fel saker, jobbigt på jobbet, tråkigt på jobbet, fira en jämn födelsedag, fira en ojämn osv.

Profile picture for user Backen123

var gudomlig, du vet bara få vara mamma ❤. Söndagen var mysig till att börja med, sen kom oron. När kommer han, är det hans bil, vilka energier kommer han med? For och jobbade, tog med pojkar till pappan. Hemma runt 21, han var fortfarande inte hemma. Sms runt 22, fick ett svar nej på frågan om han kommer hem. Då släppte spänningen. Hemma sent måndag, då var han hemma. Jag kände att jag tände till, ställde frågan varför, varför han försvann i 2 dagar, varför han inte meddelar sig. Han svara jag vet inte. Sen locket på och så går han till sitt sovrum... hem ikväll, sent. Då står han och lagar mat kl20.00, jag försöker prata om oss, han är bara otrevlig och elak och säger åt mig att flytta till det där huset, jag tänkt hyra. Vi tittar lite på tv:n jag går in i köket, han ska göra kvällsmacka och jag tycker det luktar sprit, går förbi 2 gånger och ja det finns inga tvivel. Men när jag kommer till sängs så finns tvivlet där, det kan ju ha varit läsk, sån där ny grape Fantaläsk som jag förknippar med alkohol... varför håller man på sådär? Ja så summan av helgen, blev med gråten i halsen och en känsla av att man blir nedbruten, lite i taget och därför packar inte jag väskan. Psykisk misshandel är det nog, och just när han försvinner sådär i nån dag, då kommer oron, skriver han med någon annan, har han andra drömmar nu, tycker han att jag ska bo kvar bara för att han inte har råd att bo själv. Och att han kan nog behandla mig som han tycker, för jag är inte värd bättre? Vad tänker dom, som sagt min ber aldrig om ursäkt, visar aldrig ånger. Utan hans sätt att visa det är att vara dum, som så många fler verkar göra. Så idag har jag beställt mobilt bredband, hoppas ha orken att flytta på söndag, gulp! Hur blev helgen för dig, du verkade också vara lite uppåt fast det inte va så bra? Tänkte på det du skrev om din dotter, att hon blev ledsen om det blev flytt igen. Har hon sett fyllorna, märkt av hur du mår? Vad är hennes känslor för pappan om hon vet att han förstör familjen. Tycker barn, är så anpassningsbara, men jag är helt övertygad om att det är vi mammor som fixar tryggheten i dessa lägen, skyddar, lagar god mat, pysslar och ställer för en god barnen.

Profile picture for user Backen123

Det känns ok, sovit här i 6 nätter nu. Hade tur och fick hyra det här huset månad för månad. Möblerat, fräscht så jag behövde bara ta hit mina personliga saker. Sov första natten själv, sen kom sönerna. Yngsten har varit skeptisk men jag tycker det börjar lätta, mutat med Saccosäck och igår sa jag att bli vi kvar här i sommar kan det nog bli en ny studsmatta. Han är lätt att köpa för stunden ;) själv har jag varit helt slut, som bakis, tog time out från jobbet hela veckan, nästa fick jobba 2 halvdagar, men det var också ok, fick chans att berätta och få det gjort. Jag gråter inte och är ledsen på det sättet, men jag tycker det är otroligt sorgligt alltihopa. Ena stunden är jag arg, sen är jag nyfiken med en klump i magen, vad gör han, har han någon ny på gång, super han, är han lycklig.. han hör inte av sig, utan jag har sms för att hämta mer grejer, han är lugn och han är hemma. Behöver hämta mer men drar mig för jag känner ett lugn här. Så skönt att slippa vara uppe i det där, aldrig få en kram, ett förlåt el visad kärlekshandling. Han säger att han håller sig undan, för han har märkt mitt ogillande. Skulle så gärna vilja ha facit så jag kan veta något om framtiden.... Jag berättar för folk, som sagt vi bor i en liten by och han är inflyttad 45mil härifrån. Berättar att spriten är problemet, och att jag måste få vila. Psykologen tycker det är rätt väg, det är ju inte vi anhöriga som har sjukdomen men vi blir sjuka. Och är det så att han tillfrisknar så blir det ju också bra, för då vet folk vilken resa han gjort och kommer få respekt för det.
En annan sak, min äldste son har varit glad och sprallig, frågade om något känns lättare, han funderade och sa kanske det. Någon skrev att tom barnen blir medberoende, fast dom inte vet om det. En lördag morgon, det blåser och jag ska ut och kratta löv, skön känsla. Hoppas nu bara att allt får kännas bra ❤

Profile picture for user Skrållan

Ja vila i det att du nu i dag mår bra. Njut. När man lämnat får man ta varje tillfälle i akt att njuta av att det är lugnt. Det kommer säkert bli bra. Vill bara skicka en varm kram från mig, som vet vad du går igenom?

Profile picture for user Backen123

Ja jag vet att du vet hur det är, jag tackar min lyckliga stjärna att jag gick nu. Efter "bara 2år", tror kanske att jag kunde göra det snabbt eftersom min mans sjukdom blossade upp mitt framför ögonen på mig och det blev en chock i att inte förstå va som var felet. Det jobbiga är att jag fick aldrig det fina ( visst har vi haft det fint, men sällan längre en någon vecka) i vårt äktenskap, vara stolt och lycklig utan bara bli utsatt för kränkningar, halväckligt sms till ett ex som han hatade, försvinnandet, ilskan. Sova i annat rum el i soffan... Ja du vet. Hade vi haft den fina grogrunden så hade det säkert varit svårare. Men jag drömmer så att vi kan få det, att vi får vara lyckliga tillsammans. Just nu är man så ledsen inne i själen, men med en 11 och 13- åring tänker jag bara visa det lugna och trygga och bekräfta med att mamma mår bra, att jag tycker det är skönt. Att vi har tagit en time out från vårt hem. Hur har det gått för din man, blev det värre när du gick, har du fått frid och kunnat gå vidare? ❤

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av Backen123

Det får man som anhörig till en beroende. Jag är just nu inne i ett tillstånd där jag behöver få svar, veta mer. Jag läser här inne, böcker och på nätet. Jag har lyssnat på Alkispodden, kan varmt rekommendera ? Så mycket svar från 2 som varit med. Lyssna gärna på de första avsnitten och även det som heter att prata med alkis eller liknande. Har gett mig så mycket förståelse.

Jag gläds åt att höra att du flyttat och mår bra att vara ifrån din beroende. Härligt också att höra om barnen, de vet inte alltid om vad som är fel eller att det är fel. Men sen släpper klumpen och då blir de gladare. Prata och svara så mycket de har behov av att veta. Se också till att ta hand om dig, var snäll med dig själv efter alla kränkningar. Det ska verkligen inte vara så ?

Må gott ?

Profile picture for user Skrållan

Mitt ex har fortsatt att dricka. Jag ser ju honom inte full eftersom vi inte lever ihop. Det konstiga är att när vi varit tvungna att ses, vi äger vissa saker ihop som vi inte fått sålt än, så döljer han inger för mig, utan åker till bolaget och handlar när jag är med. Och han pratar med mig som att vi ska ses och gå ut och gå ihop, åka ut ihop o.s.v. Fast jag hela tiden påpekar att jag inte vill att vi ses. Att vi ska gå vidare med våra liv. Tror han lever i förnekelse.
Jag själv har mina ledsna dagar, men jag sjunker inte så långt ner som i början. Och vissa perioder känner jag mig glad att jag nu bestämmer över mig själv. Så allt går framåt.

Profile picture for user Backen123

För oss, pratade med psykologen i veckan och hon sa jag/Vi följer samma mönster, vi som har en relation med en missbrukare. Vi bryts ju ner, sakta men säkert. Jag förstod i morse efter ha funderat över en manlig kompis fundering över vad han ska säga till våra gemensamma manliga kompisar, jag tycker man ska vara ärlig, att han har alkoholproblem. Men nu här på morgonen så känner jag, att det är den aggressiva delen som jag inte kan leva med. Oron och dom impulsiva handlingarna som sker vid aggressionsutbrotten. Så jag sms:ade honom det. För mig är det ju den här lilla byn som gör att känslan är att man sitter i en rättegång, men jag ska försöka sträcka på mig och lyfta blicken ❤ fy vad provocerande Skrållan att han gör så! Men skönt att höra att du ändå känner dig bättre och att allt går framåt. Gruvar mig för veckan utan barn, och så är jag lite mörkrädd än ;) men jag vet man måste igenom det. Vill ju inte stänga ner känslobanken än, för jag drömmer ju om det braiga. Malmmia tack för dina kloka peppande ord, jag har också lyssnat på alkispodden, försökt att få mannen att lyssna för den är ju så bra. Kämpa på, bryts inte ner mer. Önskar så att man visste var ni bodde så man kunde ses i verkligheten, och surra över flera kannor kaffe ?

Profile picture for user Backen123

För hem mitt på dagen med barnen för att hämta ytterligare saker. Träffade mannen ute, han är så trasig, vi grät för våran skull, för sjukdomen, länge och höll om varandra. Det är ju så sorgligt. Bad honom att orka ta tag i detta, för min skull, när inte för sin egen skull ha funkat. Jag kommer hem när allt är bra, sa jag också för jag älskar ju honom.

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av Backen123

Tänk så lite man vet om vad som väntar. Att få träffa maken och alla känslor blommar upp på en gång, trots att det var så eländigt nyss. Som jag sagt tidigare, ta hand om dig och vila och fundera hur du vill ha det. Ta denna tid isär och förvalta den bra?

Vi har också en bättre period just nu och jag är tacksam för det.

Profile picture for user Backen123

Som svar på av MalmMia

Vad skönt Malmmia, med lite näring. Gör så mycket för att orka. Jag känner idag och även då jag lämnade mannen kvar hemma efter det känslomässiga mötet, att jag har tagit rätt beslut. Det kommer över mig sån ilska över allt skit som har hänt så jag tror aldrig det kommer gå över. Fick ett sms av min syster där hon berättade att han stannat till och pratat med syrrans karl om väder och vind. För en vecka sedan skrek mannen att han skulle aldrig prata med svågern nå mer och att han var en idiot... han hade sett så ledsen ut, så jag sa till syrran att det kan han fortsätta med så är det nog något fruntimmer som han kan lyckas få på kroken som tycker synd om honom ?

Profile picture for user Backen123

Första festkvällen med umgänge med vårt "gäng" det är mina vänner sedan tidigare, jag och barnen blev bjudna. Det var trevligt, kul att få komma bort på middag. Gick när jag kände att gränsen var nådd, alkoholen gör ju att känslorna förstärks och det var skönt. Att ta en promenad hem och få gråta, gråta över oss och över mig, skammen att efter ett år som gifta bryta upp och flytta. Tänker försöka skriva ner allt som hänt idag, för att ha kvar när vacklandet kommer. Känns som risken att gå tillbaka är längre och längre bort. Han sov här i veckan, jag behövde närheten och en känsla av hopp. Vi pratade lite innan han for och han gav mig då beskedet att han tänker dricks snaps på midsommar och att han ska sluta med okynnes drickandet. Jag ställde frågan om det var slut på fyllkörningar, ilskan, försvinna flera dagar, ev sms med andra damer och fick till svar ja, sen för han. Så oerhört provocerande, var det så enkelt? Varför inte tidigare? Min mamma svarade med ett åh vad bra vad det inte det du ville? Dom förstår inte utan dom tom hjälper honom och har bjudit in honom i sitt hem, men vi resten av familjen åker inte dit pga av smittrisk. Mina barn känns glada och rätt nöjda.. men jag gruvar mig för det jobbiga, det juridiska, flytten, att han tänker bo kvar. Pratade med beroendecentrumet och fick det svar att det kommer knappast funka att hålla sin nykterhet i schack eftersom han är beroende, men jag vet inte hur det kommer att bli. Lever han ensam så är ju allt hans hemlighet, ingen kommer ju märka. Är mer och mer förvånad över att han skjutsa hem en gemensam vän till oss, en onsdag onykter, tänkte att nu får jag hjälp från någon fler. Men det hände inget, ställde frågan senare om han tyckte att något var konstigt, och fick till svar ja. Men han sa inget till min man, ifrågasatte inte fast han är en av få manliga bekanta jag berättat för. Vågar man inte, eller struntar man i det? Jag ville så gärna leva i familj, barnen var ju nöjda, jag skulle bygga upp ett hem, vi hade ju så roligt med alla upptåg, goda vänner, vinet myset och kärleken. Och över en natt var det borta, en fyllkörning dagen efter där hans äldste son 15år fick sätta sig bakom ratten och köra genom byn. Sen en sådan bakfylla så att han inte kunde skjutsa sina barn till tåget 1 maj för 2år sedan, då hade vi bott 3 veckor i nya huset. Sen började det, det där konstiga. Ja fy så hemskt, alla dessa dagar med ångest, oro, sorgen över att varför är han så konstig, älskar han mig inte längre, ångrar han sig till att sakta men säkert förstå att han är alkoholist. Behandlingen till slut som han efter 4 månader och flera återfall säger att nä, det är inte ett problem längre. Behövde sätta ord på tankarna som far runt runt ❤

Profile picture for user Självomhändertagande

Hej, jag har läst en del av denna tråd igen och jag har en fundering. Jag var på en föreläsning en gång där en psykiater pratade om alkohol och bipolaritet. Det är vanligt att alkoholister som självmedicinerar har en outredd bipolär sjukdom. Mikael Persbrandt berättade i en podcast I AM i 2015 om hans utredning och hur han fick diagnosen. Jag har googlat och hittar den inte direkt, men de avsnitten borde finnas någonstans.
Jag läser "Han kommer till hotellet, har gått 2 mil på 2,5 timme, helt galen. Skriker att jag ska var glad att han inte slår mig på käften, väcker våra 4 vänner. jag försöker lugna och ger honom inte spriten som han kräver av mig. Sen tar han motorcykeln hem och kör hela vägen, tydligen hemma på 08 på morgonen. Han skriver att jag är inte välkommen hem, sen på söndagen far han på älgjakt och är borta hela veckan. Jag försöker allt, ringer, sms. Och så är man så himla ledsen!! Han kommer hem till slut som en trasa, jag finns där." i ditt första inlägg och jag tänker, kan han vara hypomanisk? Jag insjuknade i en bipolaritet pga antidepressiv medicin för 20 år sedan. Det var inte känt då, att antidepressiv kan göra människor hypomaniska och maniska (ifall det finns en bakomliggande bipolär sjukdom, som en inte behöver veta om och om det skulle vara så, så är det förstås väldigt svårt att veta).

Jag vet massor som lever med bipolära sjukdomar och inte inser det själva. Vänners män, kollegor, grannar osv.

Det är en diagnos som kan "gömmas" i alkoholmissbruk och jag tänker, att det kan vara värt att utforska vidare. Det är mycket du berättar som jag direkt kan relatera till från mitt eget liv och många andras (med bipolaritet) där tvära kast och irritation är vanliga symtom.

För mer info läs här:

https://www.bipolarguiden.se

Jag säger inte alls att det är så, jag vill bara rekommendera dig att utforska det lite mer. Det är väldigt vanligt att det missas i vården och det är enkelt att utreda. Då finns det bra hjälp att få.

Profile picture for user Backen123

utretts för bipoläritet och adhd förra hösten, fick beskedet att jag inte har det, ev en lindrigare form av adhd och jag kunde gå vidare med utredningen om jag ville, men jag stoppade. Vet inte vad jag ska tro om min man, vad jag förstår så ska det även vara maniska perioder, men det har han inte. Och det här var enda gången han har fått det här utbrottet onykter. Ilskan har han oftast nykter, då den kan utlösas av om jag säger något negativt, så som att jag kritiserar. Tror han dras med en skörhet som gör att får dessa utbrott, bättre anfalla. Nu när jag inte bor kvar så hör jag ingenting, och jag tycker att om han vore bipolär så skulle det här trigga honom åt nåt håll. Men hans ilska är inte ok, den här inga gränser förutom att han misshandlar inte ( vet inte vad som skulle hända om jag satte emot, men det vill jag inte utmana) och den där långa promenaderna borde ha gjort att han lugnade ner sig men det eskalerade under 1 dygn. Han söker inte kickarna, de damkontakter han haft som jag vet om har nog varit riktad mot att göra mig illa, sparka uppåt. Jag tror att sjukdomen och uppväxt samt anlag har skapat den han är idag. Hans pappa söp ihjäl sig, och han hade ingen kontakt med honom efter 10 års ålder. Sen har jag mitt, rätt intensiv, driven, jobbar mycket som egen företagare och som han säger får honom att känna sig värdelös... svårt, men just nu känner jag sån ilska mot skiten, jag fick flytta med ungar och ska bära huvudet högt, fast jag är så vingklippt. Själv sitter han i huset som han absolut inte kan lösa ut mig ifrån och inte med ett ord, frågar hur det är? Hur har du det? Hittat styrkan igen, fått bukt med medicinering? Hur upplever du din bipoläritet, förhoppningsvis att du kan känna superhjälte kraften i den ❤ jag kände nog lite så, vet att jag levt mitt liv lite väl busigt och fick rannsaka det rejält under utredningen. Men samtidigt att mitt höga driv givit mig mycket, men även kostat i form av djupa dippar ibland.

Profile picture for user Självomhändertagande

Tack för att du skriver att du har utretts, då vet du säkert vad det innebär. Vissa symtom kan bero på diagnoser och vissa är vad de är. Alkohol förstärker mycket. Jag blev så förvånad över att få veta att det är ett mörkertal som missas i vården. Det är väldigt vanligt att människor med bipolära diagnoser missbrukar alkohol och/eller droger.

Ja, det krävs maniska eller hypomaniska perioder för att bli diagnoserad med bipolaritet, den finns dock i många nivåer. Jag tänkte att när han försvann en vecka så vet du kanske inte hur han mådde. Plötsliga beslut, att köra onykter, att vara arg skulle kunna vara tecken, men det behöver det förstås inte alls vara.

Att din man inte hade kontakt med sin pappa och att pappan senare dog pga missbruk måste sätta spår. Hoppas att han tar hand om det en dag. Jag har förstått att män verkligen behöver bekräftelse från sina fäder eller en annan manlig förebild.

Jag mår bra och är i god balans i min bipolaritet sedan flera år. Symtom och medicinfri sedan flera år efter många år med mediciner. Jag har gått på en hel del smällar, gjort väldigt tokiga saker, kraschat och rest mig igen. Jag slutade dricka alkohol för 11 år sedan och så har jag gjort många livsstilsförändringar under årens lopp. Jag umgås mest med mig själv, några få och riktigt bra vänner, har studerat distanskurser de senaste åren och någon enstaka kurs där jag träffat andra regelbundet. Jag är en oerhört social varelse, men blir extremt trött av sociala sammanhang då jag ger så mycket av mig själv. Därför behöver jag vistas i naturen som jag gör. Jag umgås helst med människor i skogen med inslag av tystnad och meditation. Under coronatider så har jag kunnat hjälpa vänner med stresshantering genom mindfulnessövningar i skogen. När jag är i den rollen så är det svårt att förstå att jag ens har varit så sjuk i bipolär sjukdom som jag var förr. Fast utan den sjukdomserfarenheten så tror jag inte att jag hade sökt mig till den livsstil jag lever idag. Jag lever som jag lär och jag lever i harmoni.

Jag träffar en del vårdgivare i privata sammanhang och alla vet min historia. En del av dem som arbetar med patienter som jag varit, säger att de skulle välja att leva på det sätt jag gör istället för att bara ta medicin, om de själva skulle bli sjuka. Tyvärr är landet Sverige inte där att de erbjuder alternativa behandlingar. Jag förstår idag att jag har haft tur som har kunnat prioritera min hälsa och konsumera träning och kurser inom yoga och mindfulness.

Tidigare så hade jag bara mitt sikte på att bli medicinfri och anledningen var att jag ville bli en mamma. Det blev jag inte. Jag valde en man som drack, fast jag förstod det inte då och det dröjde totalt 11 år innan jag blev fri från mitt medberoende.

Jag får träffa andras barn och är glad för det. Jag har upplevt det största i livet, att återhämta mig från denna sjukdom och lärt känna den så jag kan bromsa alla skov i tid. Jag har alltid tagit behovsmedicin, men det behövs väldigt sällan och om jag behöver så tar jag gärna medicin igen, för jag vill aldrig någonsin vara sjuk i ett bipolärt skov igen. Det är det värsta jag varit med om. Det är dessutom livsfarligt.

Jag har ett jäkla driv, men jag har också lärt mig att inte köra på, då jag föredrar ett balanserat och hållbart liv. Det kostar nämligen på och då menar jag inte bara i ekonomin, utan i energi och livslust.

Vingklippt säger du, det sa min psykolog till mig som jag gick till för att skaffa verktyg då jag var medberoende. Det är verkligen ett ord som säger mycket och hos mig skapade det sorg. Låt dina vingar växa ut igen! Skräddarsy dem för dig, låt dina vingar föra dig dit du vill. Det låter som du klarar av mycket. Lägg allt fokus på dig. Lätt för mig att säga, nu när jag fått distans för det medberoende jag själv levde i.

Jag är fri idag och har ett liv. Bara det att andas varje morgon och känna att jag kan forma min dag. Jag mediterar 10 min varje morgon och affirmerar min dag. Det kunde jag inte göra när jag levde med mitt ex.

Jag tycker att du är stark och modig. Fortsätt bära huvudet högt. "Gå ut och var glad igen". Lyssna gärna på Ulf Lundells låt och jag hoppas att du kan få kraft av den. Jag har fått det.

Det är inte lätt, men skriv din lista på hur du vill ha det, som du planerar arbetet som egen företagare. Vad du behöver, vad du vill och gör en sak i taget.

Ta hand om dig! Det är du värd! ❤

Profile picture for user Backen123

När jag läser din text, så igenkännande. Visst är jag vingklippt av livet, kan känna igen så mycket hos dig i mig själv. Har läst lite av dina skrivna ord och vet vad du talar om. Jag sökte psykolog för att få svar på varför jag träffar dessa män, det har varit några stycken genom åren som haft en viss problematik. Men jag har varit stark och stolt som person och det pga av en autoimmun sjukdom som jag fick i unga år och som har handlat överlevnad pga av flera blodförgiftningar och etc. Valde tidigt och det tackar jag min ungdom att inte bli min sjukdom, så jag har fightas. Svaret som psykologen sa var nog att det var dessa män som träffade mig, och det är nog tyvärr så... fick barn sent i livet och har levt ensam med dom men med en god relation till barnens far. Har också sökt mig genom årens lopp till meditation och yoga men nu sista året har jag inte orkat, när jag ska vara mamma, chef och så fortfarande förälskad i min svårt sjuka man. Har fått höra att jag inte är medberoende eftersom jag har sagt stopp, men även det här kostat, ibland även med en stor osäkerhet. Jag har varit möjliggörare eftersom jag har älskat festen, det gjorde nog att sjukdomen exploderade. Tog mina barn och mig själv ur den sits fast det kostar med folks blickar och tankar, misslyckas hon igen. Jag älskar/hatar mannen men har ikväll fått vetskap att han skickat snusk sms med sitt ex, som jag också vet har varit extremt turbulent och att hon är dömd av hans anhöriga, men jag vet vad han går för numer så jag dömmer inte henne så hårt längre, och att han i veckan berättade att han väljer alkoholen. Det gör ju så ont, men imorgon ska vi ha det där jobbiga samtalet att jag tror inte på oss längre, man skadar inte den man älskar. Sen hur jag kommer tillbaka efter det, det vet jag inte nu. Vet bara att jag har en massa juridiska saker att ta hand om och att ta ställning till. Samt behålla sinnesnärvaro för mina barn, att vara mamma. ❤

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag förstår. Jag har också älskat festen. "Livet är en fest", men nykterheten är så mycket bättre.

Du är en mamma och det är det största livet kan ge, tror jag. Om jag kunde välja att gå tillbaka och ändra på något så skulle jag valt att aldrig någonsin dricka alkohol. Jag var ung och oerfaren, fick en för tung arbetsroll alldeles för tidigt. Arbetsplatsen jag halkade in på var som ett stort bubbelbad och bubblorna bestod av bra bubbel. Många drack, på konferenser, den provisoriska barnen då AW tog vid intill Fort Knox där hela IT styrkan huserade. Ridån gick upp och skådespelet tog vid, jag prövade finna min karaktär i detta spektakel. En kille larvade sig med mig och jag larvade mig tillbaka. En relation inleddes och jag ville inte när jag blev nykter, men spelet var igång och jag valde fel roll, jag valde inte mig själv. Jag blev tom, som hela branschen, det var bara yta. På konferenser såg jag chefer tafsa och jag observerade hur kvinnliga kollegor hade ihop det med cheferna. Det fortsatte på kontoret och det var som om jag var en tonåring och åkte på klassfest på en dålig finlandskryssning och såg dessa tragiska människor vara fulla på dansgolvet och hångla med en okänd dansparter för kvällen. Det är ingen skillnad på människorna, det är bara skillnad på kläderna och accessoarer och på dessa attributs prislappar.
Killen jag larvade mig med gjorde mig gravid och jag fick uppleva livets läxa. Jag kunde inte fortsätta graviditeten, jag var ung och oförsiktigt. Korkad. Äcklad av killen och relationen. Ovetande om det verkliga livet. Prövade reda ut frågeställningar om livet hos en terapeut och det funkade sådär. Blev deprimerad efter aborten, kanske för att jag såg verkligheten och dess flykt. Tappade tron på kärleken just då. Tog medicin en tid senare och då smällde det rejält. Jag blev hypoman och förmodligen skulle jag bli det för att ta mig från den där äckliga ytliga världen där jag även hörde vad ett par av mina manliga chefer önskade göra med mig. Jag stod inte ut. Det är 22 år sedan och jag har skrivit av mig en del stories.

Det är mycket som vi människor ska gå igenom. Alla har vi våra fajter.

Jag tror att de flesta av oss gör misstag. Vi har chansen att göra om och göra rätt.

Du gör det rätt. Om du får blickar som inte känns bra så är det bara andras projektioner och rädslor. Från de som inte vågar. Från de som inte heller har det bra och som inte vågar säga att du gör rätt.

Du tänker på dig och på dina barn. Det är det största en mamma kan göra. Om du ägnar tid för dig själv, för att må bra så kommer du att få det jättefint.

Ge dig tid att landa mellan allt som sker nu så tror jag att du kan få tid att fundera hur du ska träffa en man längre fram som inte väljer dig, utan ge dig tid att ta reda på, vilken typ av man behöver du.

Det var det jag tänkte, nu valde jag fel, men jag förstod att jag behöver tänka på att välja en man och inte bli vald, eller ännu bättre att båda väljer varandra.

Kärleken är stor, men störst av allt är nog att vara en förälder.

Sov gott. ❤

Profile picture for user MalmMia

Hoppas att ditt samtal går bra idag, så sorgligt när alkoholen tar över en människa. Jag hoppas att ni i samförstånd kan komma fram till något bra för er, att han är nykter så du kan prata med honom framförallt. Att prata med en full alkoholist är ju omöjligt! Jag önskar också dig styrka så du klarar detta svåra samtal, att stå fast vid att du väljer dig och barnen.

Profile picture for user Backen123

Men han har varit borta på jobb, jobbar som deltidsbrandman här i byn. For hem en sväng till huset för att känna in, vill jag bo där, ska jag kriga. Det känns som hemma och för mina barn skulle det nog vara bra. Känner in mer. Såg en tömd flaska vin, antagligen urdrucken igår kväll när han blev påkommen. Hade knappast bytt bort jour, el så var han ledig för det var en tuff brand. Vinet var 1 av 3 som vi fick i bröllopsgåva, 500-600:- vin, som skulle öppnas på bröllopsdagen i 3 år. Kollade i trälådorna och alla 3 var urdruckna. Sms honom nu med frågan varför han måste göra mig så illa, den han sa att han älskade mest. Och att jag såg vinet var urdrucket. Det gör så satans ont, varför blanda in andra kvinnor? Får skjuta på det jobbiga tills imorgon. Och som pricken över i:et spyr min äldste son. Hoppas ni får en trevligare kväll ?

Profile picture for user Backen123

Min man skickade ett sms med orden jag skäms och jag mår inget bra. Ringde upp honom, han var nykter och jag blev så förbannad och elak, han bara grät. Jag var stenhård, och det var så jävla skönt att säga massa sanningar som självklart gjorde ont. Att jag inte ville leva med honom, att han kunde ta hjälp från sin sms drottning, att han skulle ta ansvar över sina barn. Flytta hem. Att flera visste om hans fyllkörningar och alkoholproblem. Hur ont det har gjort, all ilska, alla dumheter... och att imorgon ska jag åka förbi för att prata om praktiska saker. Han intygade att han är sjuk och jag kunde säga att det var hans problem att lösa. Och om han nånstans ville få oss hela så låg ansvaret på honom och om det skulle gå att lösa så kommer det att ta tid. Behandlingshem och anhörigvecka. Åh gud vad skönt att få säga allt utan att behöva vara rädd för att få 1000 gånger värre tillbaka. Lite rädsla att jag gick för långt, det klassiska tänk om han gör sig något. Men jag sa det till honom, att jag kan ju inte förhindra och att jag har varit så rädd för det flera gånger men det är inte mitt ansvar. Utan
för åtminstone för sina barn leva och göra rätt.Påminde om ett tfnnr till någon inom AA han har och som han kan ringa för stöd... han har inte nyttjat det än på 3 månader. Usch, jag blir arg bara jag skriver ;) han berättade även att han vet inte varför han skrivit med kvinnan, att det inte är riktat mot mig utan mer för att skada sig själv, det där självdestruktiva. Kvinnan är portad på min mans kompisgängs lokal, pga av deras stormiga förhållande och hans söner har uttryckt ogillande över henne, och då är det som om att han gör detta så bevisar det hur dålig han är. Vilken otroligt sjuk sjukdom. Detta med självföraktet, skammen.

Profile picture for user MalmMia

Ja, det finns massor av ilska hos mig också. Jag har gått anhörigkursen Craft här på alkoholhjälpens sida. Handlar om att kommunicera med en som har alkoholproblem. Mycket nyttigt för mig att göra alla övningar och då få mig tankeställare vilket liv jag har. Varför ska bara jag anpassa mig, är det så jag vill ha det? Jag tror på en ömsesidig kommunikation där båda hjälper till med att ge och ta. För mig blir det inte rätt när bara jag ska anpassa mig och ge. Det värsta är att han inte ens märker det. Vi har fått bättre kommunikation enligt mig men han märker inte det och anstränger sig inte. Offerkofta på.

Jag tänkte bara säga, ta ut din ilska och försök också göra något av den. Det finns många sätt och du behöver hitta ditt. Så att du inte förtärs av ilskan och blir bitter, hitta en väg framåt för dig. Du måste bestämma hur du vill ha ditt liv och det är tufft.

Tänker på dig idag, blev det något samtal?

Profile picture for user Backen123

Va så arg när jag ringde till honom för att checka av att han var hemma och nykter. Åkte hem och körde ut hela artilleriet, sa precis allt vad jag tyckte om precis allt. Det var inte nådigt, men så jävla skönt. Man blir snabbt i balans efter att bara behöva få rå sig själv i 2 veckor. Man närmar sig snabbt den man är och blir påmind att jag tog ju inte skit. Men hans reaktion blev tuff, vi fick ta hjälp. Hemskt, och just där och då, fick jag kliva in som medmänniska. Han har fick att sova på, och att han skulle nog inte vara så mycket själv. Så han har sovit hos mig i 2 nätter. Jag har valt att vila från samtal, vi har tagit med kaffe till skogs, och i kväll gick vi en lång promenad. Men han har tagit ytterligare ett steg framåt, att berätta om hur dåligt han mår till en nyfunnen kompis som ringde och frågade hur det är, för han hade förstått att det inte var bra. Men jag har tagit beslutet att bo kvar i det här huset, inte flytta hem för att han tappat fotfästet utan sagt att jag finns här, och jag behöver få tillbaka tilliten och det upp till han att ge mig den tillbaka. Känns så skönt, men helt klart en balansgång utan dess like. Försöka behålla känslan av kärlek, bearbeta mina känslor, inte dömma för hårt. Samtidigt som jag nu bara vill ha honom nära, och att allt får vara bra. Men jag tänker att just nu får tiden utvisa. Hur har ni det nu då Malmmia? Ni verkar ju också kunna mötas. Min man fick rekommendation att medicinera på beroendet, 12-stegs behandlingen inom öppenvården funkade ju inte, utan sänkte nog han självkänsla ytterligare och det behöver nog ingen under en pågående depression.

Profile picture for user Backen123

Jag har också reflekterat över att jag har nog svårt att säga nej, när människor ber om hjälp. En bra egenskap många gånger men med den alkoholiserade mannen är det inte lika bra. Jag fick skjutsa in honom på psyket förra söndagen, varit till Hc med honom, han har sovit hos mig för han har mått så dåligt. Försöklte förklara för honom att han föll pga av ett sms han skickat med en annan kvinna och som jag fick vetskap om, men det äör jag som ska hjälpa.... Jag fattar inte varför, jag inte bara säger nej. Igår fyllde jag år, sa till honom att idag lördag kommer familjen och jag ska bjuda på lite grillat utomhus. Och jag ska ta ett glas vin, punkt. Ok svarar han, det finns inget sug. Idag kommer han inte ihåg det, och säger att det blir ju en frestelse. Jag får dåligt samvete, men svarar att han får avgöra själv om han tänker dyka upp eller inte. Han ser lite ledsen ut... Visst jag vet jag ska inte dricka, men han får dricka för han är sjuk, och han får köra bil full, för han är sjuk och han får sms snusk sms med annnan kvinna, för han är sjuk...

Profile picture for user MalmMia

Ja, det är svårt att säga nej. Vi har anpassat oss till den alkoholberoende under mer eller mindre lång tid. Då hamnar vi i svåra situationer. Kan du hjälpa maken och hur mycket ska du uppoffra, de frågorna behöver du ställa dig själv. Vi måste komma ihåg att jag är den viktigaste i mitt liv. Mår inte jag bra har jag svårare att ta hand om barnen och mig själv. Ta hand om dig

Profile picture for user Självomhändertagande

Grattis i efterskott. Hoppas att du fick en fin födelsedag med familjen! Följer hur det går för dig och så önskar jag påminna dig om att öva på att säga nej.
"Bara" öva på att säga nej till enkla frågor för att öva och hör på ordet nej, känn efter hur det känns och lägg märke till vad som blev istället för att du inte sa ja. Öva öva öva och du ska se att det sker något. Säg ja till dig, till dina barn och till saker du vill göra. Om du väljer att öva, lägg märke till den känslan som uppstår när du väljer dig själv i första hand. Vad händer då.
Jag övade på det länge, nu blir jag inte arg längre (förutom vid pms) och jag lever förstås inte längre med mitt ex. Det är intressant att se på vad jag lägger min tid på istället. Jag går ut och sätter mig i skogen, intill ett träd regelbundet. Mediterar och fokuserar på olika sinnen. Adhd utredningen tar mycket kraft och jag tillåter mig att vara i det som är. Jag hade aldrig orkat med en adhd utredning om jag hade levt med mitt ex idag och jag tänker att den utredningen betyder så oerhört mycket för mig just nu. Jag loggar in här ofta och läser i olika trådar, för att bli påmind om min resa. Jag kan inte förstå att jag levde i nästan 12 år med en alkoholist. Jäklar vad jag har övat bra.
Och det är med övningar som en kommer vidare, dit en vill.
Ta hand om dig!

Profile picture for user Backen123

Lärde mig det igår, ett bra namn på den person jag hatar. Hans jag som glimtar till ibland, älskar jag. Ja pepp av er och min syster, jag sitter kvar lugnt i båten. I förgår va jag på väg att flytta hem, for hem en sväng igår för att hämta ett cykelställ, bad mannen skriva under ett äktenskapsförord, så var det igång igen. Dumheter. Åkte hem, mys med ungar i skogen. Pratade med mannen igen idag, och hans offerkofta va tung igen, han väntade bara på skilsmässopapperen, för jag hade ju flyttat. Ja för att du söp, och nu haft kontakt med en annan kvinna. Men som vanligt är han kränkt och förbannad för ett äktenskapsförord. Påminde honom vem som satt vid hans sida förra veckan. Jag ringde även Hc för att kolla varför dom inte skrev ut stopp på suget medicinen som dom lovat, tror han behöver det nu när koftan är på. Åh så skönt, att slippa åka hem efter jobbet och fundera på stämningsläge, har han druckit.

Profile picture for user MalmMia

Som svar på av Backen123

Precis, beroendepersonligheten är det man hatar hos den älskade personen. Det är så lätt när man ser glimtar av den älskade att man då faller till föga, vill flytta tillbaka, skita i att man inte bor längre, umgås mer än vad som är bra för en själv osv. Jag såg ju min älskade make i ett år och föll då till föga med att köpa hus igen. Nu håller jag på att ta mig ut igen eftersom han bara gjort ett uppehåll på 1 år och numera har kontroll! Denna gång blir det definitivt för alltid. Kommer aldrig att vilja se honom dricka igen i hela mitt liv.

Det låter som att din man inte har kapitulerat. Som jag förstått det måste man kapitulera att man är slav under ett beroende och vilja ta sig ur det. Innan dess blir det halvhjärtade försök med offerkoftan på. Tycka synd om, skylla på någon annan, kränkt för något som hänt, förbannad bara för att (troligen bristen på alkohol) och även glömma bort dem man säger sig älska, vad de har gjort och gör för att hjälpa samt förnekande att de ställt till elände. Och inte heller någon förståelse att någon annan mår dåligt på grund av dem.

Ja, så oerhört skönt att kunna släppa en del av oron. Och slippa vara med om alla ovanstående svängningar.

Ta hand om dig. Kom ihåg att du och barnen är det viktigaste i ditt liv. Lär dig mer om hur beroendet fungerar, det kan göra dig starkare när du vet vad du slåss mot. Lättare att vara strikt i sin bestämda framkomliga väg

Profile picture for user Backen123

Idag ångest, usch! Stackars dig som precis som du säger trodde och hoppades att jaget var tillbaka för alltid. För det är synd om oss, vi bad aldrig om det här, den hör ångesten, oron, rädslan ja allt. Och så mitt uppe i alltihopa tycker man synd om dom, fy f... Undra om dom nångång lyfter blicken och tänker, vad jag har ställt till det. Min har ju knappt kontakt med sina barn..

Profile picture for user Backen123

Sa till maken, bättre att 2 mår dåligt än 4, så jag och barnen flyttar hem och du får ta time out i huset jag hyr. Han har ändå 250kvm verkstad på gården som han har tillgång till samt allt övrigt. Kändes skönt att ta tillbaka mitt, för huset har jag byggt upp, mina barn har sitt hem där. Lejt in städhjälp för vårstädning och nu hemma. Maken blev upprörd över min stress och tog av sig ringen, växlande av boende kom 3 dagar innan planerat, så typiskt och så vanligt numer. Han tänkte inte bo här sen det var städat. Antagligen så fick han för sig att jag städade ut honom men så var inte fallet. Jag misstänker att han går nu på riktigt, det är så sorgligt det som varit och det är bra att vara i huset själv, minnen tränger på, det fina som faktiskt hade kunnat blivit helt underbart. Nu ligger ringarna i byrålådan ett år senare. Hittade tomma vinflaskor gömda, dom vi fick på bröllopet och som vi skulle öppna en var varje bröllopsdag i 3år. Det gör så ont. Fick veta i veckan att han ätit antabus före min tid, nu äter han annan medicin mot suget, testar. Finns inga frågor längre hur jag ska tänka eller göra utan nu är det bara att köra på, att ta hand om hem, hus, barn och eget företag, inte braka för det går inte. Bita ihop och försöka orka lite längre... försöka visa barnen att det liv, dom och jag lever är helt normalt. Japp, ikväll är min offerkofta tung, hoppas ni slipper bära eran för en stund.

Profile picture for user MalmMia

Ja, en enorm sorg över att det inte blir som man önskar och drömmer om. Vad skönt att du kunde få tillbaka ditt hus och att det ändå gick ganska smidigt. Bita ihop, ja det har vi nog fått göra alldeles för många gånger. Och ibland är det det enda man kan göra. Men jag hoppas att du mitt i allt detta någon gång kan hitta lite tid för dig själv, en skogspromenad, ett härligt bad eller annat som du kan njuta fullt av och kanske då också hitta tid till att fundera. Vem är jag, vad vill jag, vad får mig att må bra? Hitta stunder av glädje med barnen, där ni njuter av att vara tillsammans.

Mitt i sin alkoholperiod med beroende utan att ha kapitulerat tror inte jag att de tänker på någon annan än sig själv. Så som du undrade om de höjer blicken och ser, nej jag tror inte det. De har inte förmågan eller empatin för att göra det. Hörde att mycket bra kort föredrag på nätet från Ersta diakoni om "Att vilja men inte kunna", titta gärna för det ger en perspektiv på att man själv inte är galen eller har fel så ofta, en alkoholist blir verkligen personlighetsförändrad.

Profile picture for user Backen123

Vilken underbar sida detta är, man skriver ur sitt innersta och så svarar nån som förstår. Ja jag gör bra saker för mig själv, mitt jobb, och nu hemmet. Jag och grabbarna njuter i vårt eget sällskap som igår lillen byggde cykelhopp och äldsten körde gammelmorfars moppe, och jag fick rensa ogräs (som jag älskar) mellan varven man ska hjälpa. Har kycklingar och kattungar och hund, så livet rockar på mellan ångest attackerna. Det är väl som du skriver, dom är bara en beroendepersonlighet till slut. Min man mår så dåligt, men var förbi och berättade att han inte druckit där nere i svackan som varit, varit på 4 AA möten sen söndags, så det finns en glöd, hoppas bara den räcker. Och han tyckte det var skönt, för det var han själv som tog beslutet att kliva upp, inte jag som peppade och curlade. Och inte Spc ( kommunen) slutade med alkoholsug tabletten för han var rädd att den var ansvarig till strulet i fredags. Pratade med min syster igår, och dom är less, vill inte umgås med honom, för dom upplever det som ett hyckleri, att stötta men inte prata om beroendet. Och så vet dom vilken oreda det varit. Vet inte om jag ska säga det till honom? Så han fattar att han har ställt till det för rätt många. Sa härom veckan att jag fick ju fly till huset, hade tänkt time outa på ett vuxet sätt, men att han sa i nyktert tillstånd att jag skulle ut innan han skulle hjälpa mig. Han blev helt knäckt och sa, den där tog. Precis som han inte fattar vad han säger, så skumt. Och jag sa även att det fattar väl alla mina närmaste att det var så det gick till. Kan ha varit det som kickade igång, samvete,empati och gör hans depression värre, och då borde det komma något bra, känns som steg 1 är påbörjad igen. Han kände även sponsor.. Hur har du det MalmMia, tar du hand om dig? Får du sinnesro ibland? ❤

Profile picture for user MalmMia

Ibland är det så svårt att ta hand om sig. Jag avundas ditt liv med barn, hus och djur. Låter också skönt att du kan släppa maken ibland. Nej, jag tar tyvärr inte hand om mig så bra som jag borde. Har fullt upp på jobbet och hemma, känner mig nedstämd och trött. Känner mig inlåst i ett fängelse med min hemlighet. Jag vill så mycket men mäktar inte med. Så då är jag självsnäll istället. Jag försöker klappa om mig och ha förståelse för att kunna hämta kraft till nästa drabbning. Jag vet att jag måste göra något, men jag orkar inte just nu. Jag behöver bara vila kroppen och knoppen från allt som inte gick som jag ville. Tack för din omtanke, jag ska finna sinnesro någon av de närmaste dagarna, hitta en timme med ro.

Profile picture for user Backen123

Som svar på av MalmMia

kommer när det kommer, ibland måste det få verka ut. Jag brukar försöka med så bara 5 min ibland att göra något för mig själv, ibland bara på sängen surfandes. Sen råkar jag nog också bara köra över honom, bestämmer och så blir han sur, besviken, kränkt och det är så skönt att strunta idet, han kan väl sms nåt gammalt ex och beklaga sig tänker jag. Så nu ska jag lämna bort hunden på sommarkollo, föll inte väl ut, han blev kränkt, men han orkar ju inte ens gå ut med honom knappt utan jag måste be. Sonen allergi har blivit värre, så jag tänkte han ska få vila lite. Finns det någon möjlighet att du kan bo kvar i huset? För din skull, det är jobbigt att flytta känslomässigt med barn, som man får känslan att det är en själv som förstör när det i själva verket är alkoholisten.

Profile picture for user Backen123

Laddat, men jag har bestämt mig. Jag firar med de mina, som vanligt. Han är välkommen men jag sa att jag tycker han ska åka innan festligheterna börjar, för han sa att det blir för jobbigt med alla glada i festen. Föreslog att han skulle åka hem och vara med sina barn som han inte träffat sedan januari. I söndags for han iväg i ursinne, för jag mådde dåligt mentalt, stress över jobb, hem, barn allt man ska hinna och så över vad dom 2 senaste åren fört med sig. Så att det handlar inte om honom, det var jag som var sopslut. Ville ha lite hjälp i trädgården, men han valde sitt göra. Han skippade AA, och erbjöd sig köpa pizza. Jag sa till slut varför han aldrig kan göra något för mig, det jag vill och det jag vill ha. Då brann det för honom, kastade sig i bilen och för med en rivstart, och iväg alldeles för fort. Sen har jag inte hört ett ord, och nu börjar jag må dåligt, att jag tycker synd om honom, att jag inte bara kan bita ihop, fortsätta peppa ja osv. Fick iväg oss till en förening som är i samma situation som honom på lördagen, gav inte mig något men honom gav det mycket som han sa. Så varför kan han inte tagga ner, en enda gång, ta min smärta i så bara för några timmar, säga något fint, göra en god handling? Pratade med en bekant idag som berättade att han en kväll dom var bjudna till oss för ett år sedan, en kväll han drack alkoholfritt, hade druckit alkohol senare under kvällen med gubbarna och sen kört dom hem på nattkröken, den här personen var så ställd sådärför inget sagt. Det slog mig då för första gången, tänk allt jag inte vet! Dom 3 gånger jag snokat har jag fått veta jättetråkigt saker han gjort, och nu, tänk allt jag inte vet. Min man har nästan aldrig visat ånger, endast då det vid fåtal tillfällen tagit hus i helvete. Utan han blir vansinnigt arg, flyr och biter ihop. Varför, jag förstår inte. Många av era män som jag läser här, ber om förlåtelse, hör av sig, lovar bättring, men aldrig min man.
Han träffar inte sina barn, pratar inte om dom, säger inget om dom hemmavid, isolerar sig. Jag vill bara kräkas för nu vill jag få nåt slut på denna djävulsdans, men det är långt borta fast vi inte bor ihop.

Profile picture for user Backen123

Det här är min dagbok, behöver för att läsa och kunna påminna mig om skiten. Första sommaren vi kom till huset blev det så konstigt, han la sig på soffan och klev inte upp. Jobbade ifs, men sen inget mer. Han söner var här och vid ett tillfälle lät att sin då 14åriga son köra hans bil med han bredvid genom byn, det var dagen efter på morgonen, jag blev så arg. Sen vid ett annat tillfälle också dagen efter, kunde han inte skjutsa sina barn till tåget för han hade inte blivit nykter. Hans pojkar träffade han då 1gång i månaden. Sen var han nog mest arg och jag var besviken. Hittade även en tom 1l jägerflaska i stugan och tänkte, ja det var mycket men... det här ju inte synts på honom. Och så denna ilska...kom hem en onsdag efter jobb sent, han låg avbrunnen och jag tänkte att nu har något allvarligt hänt, kollade i tfn och där hade han fått ett sms av en kvinna som är min gamla barndomskamrat och då hans arbetskamrat, där hon skrev hon ville vara med honom mer. Han menade att han fattade ingenting, och tog inte ansvar.. Men jag tror inte dom haft något ihop. Ilska och jag såg ju spriten försvann, all min dyra konjak, vinet, men det har jag som förträngt. Vi var ju fortfarande i förälskelse fasen och gick vidare med bröllopet, kvällen innan när vi dukade var han konstig, förstod sen att han var full. Och körde bil. Sen efter bröllopet så gick det fort utför, for jag bort med kompisar nån natt var han full när jag kom hem, for han iväg hem 45 mil, så var det inte alltid att han ville jag skulle med, fast dom andra kvinnorna var med. Har också förstått att det har med att göra att for han själv fick han dricka obehindrat. Skulle han träffa sina barn en helg gjorde han det en kväll, sen var det party resten. Vid ett tillfälle han for iväg efter ca 1månad efter vi gift oss, så hittade jag allt i alkohol som blev kvar urdrucket, cider, likör, öppnade vinflaskor, slattar, jag blev så arg, ringde och fick till svar, snälla vi tar det där när jag kommer hem. Jag hade då påbörjat en renovering i ett rum, var stolt och ville visa när han kom hem, och han blev bara skitarg.
Så här ser fortgått, där nånstans erkände han missbruket. Han for till London med klubben, dom skulle mötas på Arlanda. Hittade en tomflaskor igen, sånt jag gömt för att kunna spara men som han tömt. Insåg att han drack 50cl på tåget innan han skulle träffa kompisarna och påbörja partyresan. Då ringde jag beroendeenheten, fick till svar han är djupt nere i skiten. Han började då med att försvinna i ilska flera dagar, vid ett tillfälle tog han motorcykel full, mitt på dan och körde alldeles för fort genom byn. Jag minns hur rädd jag var, väntade tfn samtal om att en olycka skett, eller att ambulans skulle fara förbi. Jag skulle ensam stå inför alla och ljuga eller, gick det att ducka var det ju bäst. Men jag har berättat för nära, så mina vet, nästan allt. Oftast bröt anfallen ut för att jag var irriterad el grinig. Jag blev heller ingen bra människa, arg, besviken och ledsen. Mycket märker jag att jag har förträngt, stressen gör väl att man stänger av. Han körde vid ett tillfälle 35mil på hoj, packad och lämnade mig med mina vänner för att han missat en buss till hotellet. Var så arg när han kom fram på rummet och sa att jag skulle vara glad att han inte slog mig på käften. Sen när vi kom hem, fick jag inte komma hem och sen försvann han på älgjakt 1 vecka, jag var så jävla olycklig. Med han inte ville prata med mig ens, bara locket på. Jag har kämpat så förbannat under så kort tid, eftersom det här inte smög på utan han var svårt sjuk redan när vi träffades och han lyckades mörka det. Tror den enda som vetat är hans exfru. Jag förstår vad han berättade förra lördagen att han har lagt fokus på att det inte fick synas, att verka vara nykter. Och det gör att jag förstår att den där känslan av att något inte stämmer, berodde nog på att han inte var nykter. Men det har aldrig luktat. Han har skjutsat mig onykter, ifrågasatte och då lämnade han bara av mig på systersonens kalas, så det bekräftade ju det, fyllkört en kompis hem mitt i veckan. Sms med ett ex för en månad sen. Varit full fast han haft jour som brandman.Han håller på med så mycket självskade beteende som jag aldrig kommer flrstå, och bär på ett självförakt som jag inte heller förstår. Ilskan mot mig för att jag grejar och fejar har att göra med att känner sig ännu sämre. Han vill inte skiljas, men han är försvunnen sen en vecka tillbaka, jag vet var han är, och han är själv.

Profile picture for user Azalea

Att få det nedskrivet är bra. Jag gör likadant i min tråd och det är den perfekta påminnelsen på varför det inte går att fortsätta.
Alla dessa saker som har hänt i takt med att flaskorna töms är helt sjuka men på nåt konstigt sätt så förtränger man det.
Jag kan ibland komma på saker som hänt som jag nästan glömt för det försvinner liksom bland allt annat eller är det bara det senaste som är aktuellt just nu. Jag vet inte, men det är bra att påminna sig själv ibland om varför man behöver ta hand om sig själv.
Tänker på dig och sänder dig en kram ?Azalea

Profile picture for user Backen123

Som svar på av Azalea

Ja jag tänker att jag måste göra det, så det blir som säger, att komma ihåg. När han slet in mig på toan för att fråga om städningen dög. Jag har läst i din tråd, och jag funderar över ilskan. Har din man varit arg, även nykter även om du inte satt det i samband med sig. Ber din man dig om förlåtelse? Ja och den vinklingen jag kan göra mot andra när jag berättar, mår jag bra, då är jag så ursäktande och förklarande över dumheterna, är jag sårad kommer allt utan filter. Jävlar dumheter man håller på med, men jag vidhåller att vi psykiskt misshandlade av sjukdomen och då är det inte så lätt att kavla upp ärmarna hela tiden. Skickar en stor kram tillbaka ?

Profile picture for user Självomhändertagande

Det är verkligen bra att du skriver här. Jag skrev i anteckningsböcker under många år. Visste inte ens om att det fanns ett forum förrän efter att mitt ex flyttade.

Jag önskar att jag hittat hit tidigare.

Jag läser och känner igen delar. Mitt ex och jag körde genom Europa och han drack varje kväll. Jag tänkte faktiskt inte då på om han var kapabel att köra. De första åren jag levde med honom så drack jag också, för att fly från ett trauma och jag förstod att det skulle bli min död och jag inte stoppade.

Det är 11 år sedan jag stoppade att dricka och jag skulle ha stoppat tidigare, men då som 30 + var det svårt att förhålla sig till alla bröllop vi gick på tillsammans, alla människor jag inte kände och de hade alla väldigt gott om pengar.

Det var en fasad och jag visste det då, jag vet det idag. Jag ser vissa kvinnor vara hemmafruar och de dricker. Vi umgås inte längre, sedan flera år då jag inte vill umgås med andra som flyr med alkohol.

Det finns ett vackert liv. Ett liv som en vill ha.

Skriv gärna en sak som du vill göra i sommar och berätta gärna om det.

Jag har köpt en ny cykel och jag ska besöka olika sjöar och skogar i de kommunerna jag har närmast. Jag ska ta med kaffe och matlåda. Bada och läsa bok.

Det har jag alltid drömt om - att göra tillsammans med en man, men det har aldrig blivit så, så nu ska jag göra det själv och med ett par vänner.

Det är en stor frihetskänsla. Att göra vad jag vill. Det kommer efter att jag har gjort mig fri från mitt medberoende och det tog så många år.

Vi gör alla vår resa i vår takt. Jag menar inte att säga åt dig vad du ska göra. Jag vill bara beskriva hur jag hade det, vad jag behövde göra och hur jag gör idag. Och jag hade aldrig klarat mig utan hjälp från en psykolog, som jag hade kontakt med under 8 månader.

Pröva att göra en sak för dig själv varje dag.

Du och alla härinne är värda att ha ett fint liv. Det kan vi alla ha. Vi behöver "bara" säga stopp till mycket och ta hand om oss själva.

Profile picture for user Azalea

Som svar på av Backen123

Till försvar för sin egen hälsa tror jag att man glömmer eller förtränger och det är nog tur det.
Men som vi sa är det viktigt att kunna påminna sig själv vad som egentligen har hänt och då är tråden här inne perfekt.
Jag har de senaste året när jag flyttade skrivit upp de stora " eventen " som hänt i korta ord.
Då har jag bara kunnat öppna boken och läsa eller ibland har det täckt att se den för att bli påmind om varför jag lämnar. Det har funkat för mig.

Till hans humör:
Svaret på din fråga är att han har varit riktigt förbannad många gånger. Jag har fått springa ut ur huset ofta och sen hålla mig undan någonstans eller väntat tills han somnat.
Han har också varit tjabbig och småaggressiv när han bara är halvtoppad. Vilkrt varit sjukt jobbigt att lyssna på och att försöka argumentera emot. Bäst att bara vara tyst.

Han har aldrig någonsin bett om ursäkt. Inte en enda gång!!
Finns ingen insikt elker ånger för i hans värld har det nog inte hänt.

Vilket bra tips Självomhändertagande!
Dela med oss med vad vi vill göra.
Jag har just beställt en hängmatta och ska ut och vandra i skogen och sova i min nya hängmatta där jag kan vakna till fågelkvitter.
Det så fram emot det?

Kram till er alla?Azalea

Profile picture for user Backen123

Ja den här veckan ska jag bara vara jag, tokmycket på jobbet, förberedelser inför midsommar med nära och kära, i min stuga. Försöka släppa taget om mannen, funderar på att lägga ner Fejjan ett tag, vila. Hittade bra mindfulness avsnitt på spotyfie. Mannen sms efter en vecka idag att han lånat hårtrimmern, jag svarade bara ok. Skönt, inget hur mår du och bla bla. Pratade med min syster som är lite orolig att jag tappar mig själv och jag sa ärligt att jag blir nog inte den jag var på länge, vingklippt. Vill inte ens dricka vin, fast jag har testa med inställningen att det är då själva den och så blir det inte mer än max 1 glas. Men jag tror hjärnan säger, Nej tack, inte just nu. Jag klarar mig bra själv, tror jag... kände mig tom lite lycklig ikväll.
Tänkte på männen och deras ilska, skuld och skam är anledningen, skador i pannloben, fick jag lära mig i veckan att det forskats på. Empatin, impulskontrollen går förlorad med tiden, tror det går att träna tillbaka med aktiv träning att jobba med sig själv, då först kanske vi kan se dom vi blev kära igen, då kanske förlåtelsen och uppgörelsen kommer, om vi är kvar. Eller som min känsla är, det tillfrisknandet får nog en annan kvinna från min man. Nu gör vi lite bra saker, jag har haft egentid i kväll, så skönt! Räcker så just nu. Planerar att hyra kanot i sommar en sväng med mina pojkar, det är något jag ser fram emot ❤

Profile picture for user Backen123

På något vis tog jag kontakt med mannen, vilket jävulskt märkligt betende hos mig. Skickade ett sms där jag skrev vad jag kände, inte ett svar. Han kommer upp till stugan kvällen innan midsommar( där nyttjade jag honom med div karlgöra, skönt) han ringer och vill komma upp på midsommae till min familj, han kommer min familj tycker det är ok. Och så är han kvar, vi dricker och det vet han om. Så åker han hem. Jag jobbar idag och han är här när jag kommer hem, klipper gräs, jag är helt slut, grinig på ungar och surr. Då surnar han till, och ska åka hem. Fine, han lagade båtmotorn och klippte gräset vad mer kan man begära. Han tog båtmotorn och för till stugan för han skulle hjälpa oss med den. Där finns det sprit, så jag tror det blev tufft och en anledning till att dricka. Jag frågade honom varför han blir så upprörd för att jag är på dåligt humör, det har ju inget med han att göra.

Profile picture for user Backen123

Semester, förstår att mannen tänker tillbringa tiden med oss, dvs mig och mina söner. Jag tänker nog mest ingenting, förutom varför frågar han inte, funderar. Jag fixar gasol, vatten etc. Jag är trött, utarbetad och säkert så sliten av hans sjukdom. Han känns lite lugnare. Frågar igår kväll om han inte tänker åka hem till sina barn i sommar, nä, det funkar inte ( jag frågar och det har att göra med lite fulsms med sitt ex som han hatar, hon bor där. Och pga av det så skulle jag bara tror att dom skulle träffas. Vilket jag inte gör) svarade bara att det problemet är ju något jag måste hantera, eftersom ni valt att hålla kontakt vid storhelger, och han har då tom blockat henne för ett år sedan. Han säger högt, förstår du inte att jag vill träffa mina barn. Ja men det hör hände sista april, och du har inte varit upp sedan jan. Sen rusar han, far hem. Jag skiter i vilket. Egentligen vill jag att det ska vara slut, över, tycker det är skönt när han far, det är verkligen elefanten som lämnar rummet. Klart jag har nytta av honom, lite hjälp med praktiska saker. Skickar ett sms i dag, att jag förstår han sticker, men det hjälper inte honom, skriver att ska komma upp, sluta fly. Han kommer, ber honom ta med vatten. Han är tyst, jag påstår att det handlar om skuld och skam att han flyr. Han flyr inte utan han tycker att jag anklagar honom. Han är otrevlig, spydig. Och jag försöker använda mig av uttryck som jag lärt mig i e-kursen. Att jag inte tror han varit otrogen, att ha det är något form av självskade beteende el bekräftelse. Men att det är svart på vitt att han har haft kontakt med andra kvinnor, och ibland när jag är liten kan jag bli ledsen. Han säger han gör ingenting, han pratar inte med nån. Som om jag skulle ha förbjudit? Jag uppmanar ju till umgänge för oss, för honom själv. Igår sa han innan åkte att han skulle åka hem, idag sa han att han inte skulle åka hem. Varför gör han inte det? Han har både mc klubben, föräldrar, barn. Men nej, han är runt mig och är otrevlig. Förstår att det är sjukdommen, men ack så jävla dumt. Tänker mig nog ställa mig i kö på en lägenhet, fy vad skönt. Lägga pengar på stugan och sånt jag vill. Nu kommer han inte hit mer på ett tag så skönt, tar gummibåten bort till vänner, som är på min sida. Och som tycker att ge dig.

Profile picture for user Backen123

Idag sa jag, hur ser du på framtiden. Han vill inte prata, jag sa jag vill inte ha det såhär. Jag föreslog skilsmässa, och ha är hal som en ål. Han vill ha allt och lösa ut mig, jag vill ha ett samtal. Jag måste hitta en permanent lösning för mig och mina barn. Jag frågade om hans känsla om att jag vill skiljas, ledsen, arg el glad. Det tänkte han inte ge mig svarade han, han skulle inte visa upp några känslor. Ilska var sorg många gånger. Ja sa jag tar nog hellre tårarna. Berättade hur jag upplever det, han menar på att han kan inte leva upp till mina krav och så snurrar det. Jag var tyst, tänkte han får ta upp det själv om han vill. Ångesten släppte, för den här varit tuff dom här dagarna. Jag tror enda chansen att gå vidare är att få 9:e steget från den som försöker tillfriskna, man får aldrig chansen att gå vidare annars Ger mig själv en klapp på kinden och säger det kommer bli bra

Profile picture for user Backen123

Känner hur en kraft kommer, hur något tungt släppt. Om jag säger något hemma så får jag ett barns svar, "Men durrå" Mannen kan inte sätta sig ner för att prata, och säger dom klassiska sakerna som hur mycket ska du ha då? Han trodde det var så enkelt, han kan säga att det var du som ville skiljas. Men jag kontrade med att jag kanske vill bo kvar i huset, jag vill inte flytta på mina barn igen, och den känslan växer sig starkare. Jag har varnat honom för något han inte vet, men anar, att jag kan ta en fight och den kommer han förlora! Tar tillbaka mitt liv, just nu iaf. Men imorgon kan man ligga där platt igen, en dag i taget. Fast jag har tagit fighten från dag ett, därför kom han snabbt på behandling, därav hamnade han också under mig och då kom sparkarna uppåt, anfallen, sms otrohet, ilskan osv. Jag klarar mig, jag har ett rikt socialt liv ett bra jobb, familj och nära vänner som vet allt, sen kan jag ju inte göra mer för en sjuk människa förutom leva mitt liv med mina pojkar och det känns bra.

Profile picture for user Bestemor

Bra! Jag blir överraskad och imponerad. En viktig sak, kom ihåg att göra en formell bodelning. Annars kommer du aldrig få en riktig punkt och ett slut.
Du går vidare med dina pojkar, fint! Kram och all kraft till dej ?

Profile picture for user InteMera

Du vet vad du vill och tänker se till att det blir så, bra! Sätt dig själv i första rummet nu och skapa ett liv för dig och barnen, det är du så väl värd!

Profile picture for user Backen123

Försöker nå fram, samtal igår. Han frågade om han ska med och fira min mamma och svärmor i helgen, nä jag tror inte det va.
Igår kväll känner jag ilskan komma, jag började prata och jag sa att jag har blivit kallad för fitta för sista gången, han börjar höja rösten och jag ber honom hålla käften. Han säger att han ska bo kvar och jag säger att jag ska bo kvar för jag har barn. Sen går han och lägger sig. Japp det var den kvällen, hallelulja ?

Profile picture for user Bestemor

Det verkar vara ett låst läge för samtal och förståelse. Självklart ska du inte tillåta såna elakheter som han häver ur sej.
Jag tänker att du helt " enkelt" skickar in ansökan om skilsmässa och ansökan om bodelning. Ni har inga gemensamma barn så det går igenom direkt.
Du ska inte ta emot mer elakheter nu. Diskussionerna ska ni inte ha på tumanhand. Utan du ska söka upp en advokat. Alla kostnader kommer ni att få dela på. Men du slipper tappa kraft på meningslösa diskussioner. För mej låter det sannolikt att det blir du och pojkarna som får bo kvar om du har ekonomiska möjligheter.
Mitt råd är att du tar de stora kliven nu direkt, undvik diskussioner och gräl som följer.
Det kommer bli bra!

Profile picture for user Azalea

Jag våndades så länge innan jag bara en dag postade pappren.
För oss finns ingen väg tillbaka utan jag kände bara ilska och vanmakt och var ledsen om vartannat.
Det är ett steg att ta men jag gjorde det mycket för mina barns skull även om de är vuxna och inte bodde i det.
Jag höll på att gå under och det kändes inte rätt att mina barn skulle se detta samt att jag var rädd att de till slut inte skulle orka med mitt medberoende.

Jag är långt ifrån klar än men skilsmässan är igenom och nu blir det bodelning.
Jag har valt mig och mina barn och livet framför det destruktiva och det kommer att bli bra.

Ingen ska få behandla sin fru eller man på det viset, med fula ord eller handlingar. Man förtjänar någon som uppskattar en.

Skickar dig kramar och energi från Azalea???

Profile picture for user Backen123

Jag läser här på forumet om anhöriga som är där, där jag var för nåt år sedan, denna förtvivlan, ilskan och sorgen och 1000 känslor till. Allt väcks till liv, men ändå som i dimma. Undra om det är hjärnans försvar? Förra veckan sa jag dom magiska orden, att jag ville skiljas. Han är kvar, men bor i husvagnen. Lite komiskt, men otroligt skönt. Som han sa, det blir billigare. Nåt hände med honom, han grejar som aldrig förr, upplever ett lugn och en glöd som jag inte sett sen vi kom till huset. Vi pratar normalt. Jag vet inte vart det slutar, men just nu ska jag i ingenstans, jag ska bo här med mina barn som jag sa förra veckan och det verkar han respektera. Imorgon börjar hans behandling hos alkohol teraupeft, och det var ju den jag skulle vänta ut.
Som någon skrev här om ilskan, om upprättelse att inte orka vara ett stöd och så förstående, det kände jag också så igen och kommer ihåg provokationen,idag är jag glad att jag har kunnat släppa det lite till, det är han som bär det jävliga, jag är offer på ett annat sätt. Är vaksam när bitterheten är på väg, och jag får nästan panik av den känslan, när det växer och river ner så förbannat mycket hos mig själv. Jag vill inte vara arg, jag vill bara leva. Och kan mannen vara nykter, skynda långsamt, återfå respekten hos våra(mina) nära och att terapin funkar så kanske kan vi leva under samma tak, ett normalt liv, inte det jag tänkte och drömde men harmoni kan funka. Mina tankar ikväll, imorgon kan det vara annorlunda men jag känner för att kämpa för min egen skull att inte känna dessa svarta tankar, för då tror jag man blir sjuk. Sen tror jag också dom måste upp förr el senare och jag vet att jag pyst ut så mycket, till honom, till nära och här. Tänker också på berättelserna om ni som gått, att det finns ett liv sen när man börjar bli nyfiken igen ❤?

Profile picture for user Bestemor

Du vakar över att bitterheten inte ska invadera ditt inre, så klokt. Den ska vi akta oss för. Denna tärande känsla.
Lite ro tycks börja infinna sej, mitt i det som händer. Du har kunnat bli stilla och avvaktar vad som händer. Samtidigt kommer du aldrig acceptera att bli behandlad illa mer.
Att se lite nyfiket omkring sej i det nya är bra för sinnet.
Kanske upptäcker du redan nu små saker som ger lite lust och glädje.
Jag tror på att samla det lilla man har av glädje som små smultron på ett strå. Ett och ett. Verkligen se, känna, förnimma doften av det som ÄR ?
För mej blir det ett skydd mot bitterhet och offerkänsla.
Jag har MITT liv i alla lägen och jag är RIK på mycket!
( inte pengar)
Sinnesro, ja tack ?

Profile picture for user Backen123

Förra veckan kändes det som arbetet börjat, att det var pågång. Första riktiga terapibesöket hos alkoholteraupeten för min man, även ett besök hos kiropraktorn för sina restless leva som har gjort att han nästan inte kunnat sova en hel natt på 2år. Han sover i husvagnen och vi har det just då sinnesfrid. Han hade köpt blommor som tack för hjälpen.
På fredagsförmiddagen får jag ett tfn samtal efter att jag tagit sovmorgon att min man råkat ut för en bilolycka, läget var ok, åkt in för observation med ambulans. Nykter, singelolycka. Jag åker förbi olycksplatsen på väg till sjukhuset med grejer och ser bilen, totalkvaddad. Känner chocken. På eftermiddagen ringer min man och säger att han har en fraktur på en ryggkota som inte ser bra ut. Senare ringer han och säger att nu blir det ambulans till universitetssjukhuset, jag får panik, åker efter, känner att tar det aldrig slut?! Op lördag, han till vår stad måndag kväll och hem till oss torsdag i jättedåligt skick, gåbord, handikapp toa, sjukhussäng och jättemycket morfin plus andra mediciner. Jag får helt enkelt finnas där, och jag känner jag har passerat gränsen, nu räcker det för mig. Men vad hjälper det? Sover bredvid honom på soffan, det är en heltidstjänst att vårda och han är verkligen hjälplös. Inatt får han nervsmärtor som ökar i densitet. Jag ringer hjälp överallt, slutar att ambulans tar med honom efter bedömning. Jag har ett sådant tryck över bröstet, syrran säger om jag kan komma förbi och hämta lite grejer för dom håller på att packa ur sitt hus, min mamma blev kränkt när vi inte bjöd på kaffe samma veva som sjukgymnasten kom och jag vill bara skrika ge er, jag pallar inte mer!! Gifte mig med en man med ett dolt alkoholberoende som utvecklade ett djup depression som har hållit i länge, även innan men jag mitt spån fattade inget. Och som nu kommer vara beroende av mig pga av sin skada, hans dröm om verkstan på gården, jobbet i vår skogsplätt, drömmen försvann och ska nervsmärtan ge vika eller är den kvar vilket är vanligt vid dessa skador.... Men jag då, känns som det går inte värja sig längre, jag är fast här nu och folk säger tänk på dig själv också, ja jag har gjort det. Men det känns som nu ger jag upp, jag kapitulerar. Och som grädde på moset, morfin!! I mängder, nervsmärtstillande, medicinlistan skriker bara error men jag kan inte göra nånting åt det, bara hoppas att han fortsätter ta ansvar. Och eftersom han har betett sig så illa mot mig, och det vet flera så är han så ensam, hans vänner från hemstaden är besvikna på hans beroende sjukdom som knappast har gjort dom nåt. Forts i livet med beroendesjuk och numer även ryggskadad

Profile picture for user Bestemor

Det är inte rimligt att DU ska vårda och ta det ansvaret! Det måste väl göras en vårdplan?
Jag fattar ingenting, fungerar sjukvården så illa?
Vilket kaos du hamnat i...???
Jag blir förstummad...

Profile picture for user Azalea

Finns det ingen annan eller som Bestemor säger, vårdplan??!!
Dina barn är ju inte betjänta av att du kollapsar också .
Se om du inte kan få någon form av avlastning någonstans ifrån.

Var rädd om dig?Azalea

Profile picture for user Backen123

Så skönt, det är bara ni som förstår på riktigt. Sjukvården skickade hem honom, fanns inte platser, ingen vårdplan gjord, det missade man. Nu är han kvar iaf till imorgon, sen hem. Dom är här och fixar med riktig sjukhussäng. Övriga hjälpmedel har vi fått. Som sagt jag har under hans aktiva tid, sagt stopp, tagit time out, gjort saker med vänner, fixat allt med vård och resan tillbaks. Så min känsla är att det spelar ingen roll, hur jävla mycket jag har kämpat, jag får det bara tillbaka i knäna, nu som svårt fysiskt skadad. Tänkte när olyckan skett att nu kanske vi får en väg tillbaka, men så lätt är det inte, inte för mig iaf, jag har inget mer att ge ❤ idag bara gråter jag, det är inte jag. Tack för ert stöd

Profile picture for user MalmMia

Läser ofta men skriver sällan, men nu kan jag inte låta bli. Mitt hjärta och ögon svämmar över för dig. Som du kämpat och var på gång till mer frid. Så kommer detta, inte klokt vad som kan drabba en. Du kommer att hitta en lösning på detta, du har tidigare alltid gjort det. Det är tufft nu men bryt ihop ibland gråt och tillåt dig att vara ledsen. Jag tror verkligen att din tid kommer, be universum om hjälp och låt det vara jobbigt. Skriv här också - vi finns för här, beredda att lyssna och stötta. Men se till att du och barnen inte blir drabbade om maken blir arg, elak eller bara dum. Nu kan du välja att gå och inte ta skit! Kom ihåg att du är viktigast i ditt liv och barnen är de viktigast, de behöver dig som bäst. Det är inte ditt ansvar att se till att en vuxen man klarar sig, självklart kommer du att hjälpa, stötta och finnas där, men det är INTE ditt ansvar.
Hjärtevarm och styrkande kram

Profile picture for user Bestemor

Din man var först sjuk i alkoholism, du fattade modet, byggde upp din styrka för att lämna honom.
Nu har han drabbats av en trafikolycka och skadats. Det är fortfarande tillåtet att lämna honom.
Var tydlig mot vården, berätta att ni redan var på väg att separera och att du inte kan stanna kvar i relationen som vårdare. De får betrakta honom som ensamstående.
Det är samma person fortfarande, som du för nån vecka sedan var helt klar med och beredd att lämna.
Du ska inte ta på dej skuld och skam för att du valt/väljer att lämna honom.
Fortsätt att planera för din framtid. Självklart är det synd om honom som skadats, men ett liv tillsammans måste bygga på nåt helt annat, än skuldkänslor.
För er bådas skull - gå vidare ??

Profile picture for user Azalea

Här han någon familj som kan träda in och ta lite ansvar och skötsel? Jan han flytta hem till dom istället? Känns inte okej att allt ska lastas över på dig per automatik och absolut så måste det göras en vårdplan för honom.
Sjukvården är tuffa och skickar såklart hem patienten och räknar kallt med att det ska finnas en som tar över där hemma.

Det låter verkligen på dig som du behöver distans innan du går sönder. Jag önskar att du kunde sätta upp en hand och säga till allihop som drar i dig, STOPP OCH NEJ , det är inte jag som ska fixa allt!

Du behöver andas och leva du också nu och det är du värd, så säg nej, finaste??Azalea

Profile picture for user Backen123

Han har ingen, han har bara mig. Har också tänkt tanken att han skulle flyttat hem en period, men nu kan han inte fraktas. Jag känner inte som jag kan göra nånting åt något längre, jag kan inte lämna honom hemma själv, vi bor ju här. Han kan inte bo på vårdhem med avlastning, han är 44år, han är knäckt av sin sjukdom och depression, försöker klara sig själv men blev bara ännu mer beroende av mig. Han känner en stor tacksamhet att jag finns, samtidigt säkert en stor frustration att bara jag finns, gör inte vågskålen jämnare precis, det han kämpat mot tidigare. Mitt samvete kan inte göra på annat sätt nu, det är det jag menar, jag kapitulerar inför en högre makts vilja. Det kan inte vara på något annat sätt, kanske finns en tröst i det också ? men era ord och stöd är ovärderliga, och mina vänner säger samma, det är helt galet alltihopa.

Profile picture for user Backen123

Idag kommer han hem, fått legat inne sedan i söndags pga av nervsmärta. Känns som om mitt liv är slut, ångest så jag tror jag blir tokig, offerkoftan är så tung. Jag vill inte må dåligt mer. Det har varit så skönt att vara själv med barna och nu blir det som bara fokus på honom från mig, undermedvetet. Skulle vilja kunna ta ett glas vin hemma, göra saker i hemmet utan att han får mindervärdeskomplex, skulle vilja få lite tacksamhet tillbaka. Att visa lite total giltighet som jag läste nån skrev i en annan tråd får bli mitt ledord idag ❤

Profile picture for user Blade Runner

Som svar på av Backen123

Jag tänker på dig och jag vet att när du ser på denna händelse och det som händer nu vilket är kaosartat så kommer det ha löst sig. Han kommer återhämta sig och du har fortfarande all rätt att lämna. Kram

Profile picture for user Bestemor

Du säger att han känner en stor tacksamheten över att du finns. Hur märker du det?
Du önskar att du får lite tacksamhet tillbaka.
Hur vill du leva ditt liv? Vad är viktigast för dej?
Oavsett din man, hur tänker du dej din egen framtid?
Jag tror inte ens att HAN vill leva tillsammans med någon som stannar kvar av skuldkänslor och med en uppgivenhet av sitt eget liv. Var rädd om er båda ❤?

Profile picture for user Azalea

Försök under tiden att ge dig stunder som är dina och Barnens. Du behöver ju inte sitta vid sjukbädden hela tiden utan välj när du behöver dra dig undan lite.
Bida din tid och vänta lite så blir det bättre. Jag känner igen tyngden av offerkoftan och hur man nästan kvävs av den men plötsligt har det gått lite tid och man märker att man har klarat även denna prövning.

Hjälp honom med det han behöver men glöm inte bort det du behöver och det finns tid för det också.

Ta hand om dig ❤Azalea

Profile picture for user Självomhändertagande

Hej! Jag läser ditt inlägg om olyckan och ser att du kämpar. Och jag ser vad du kämpar med.

Jag har fått perspektiv på min egen tidigare djävulsdans. Och jag bestämde mig. Gick ut i skogen och kramade träd resten av sommaren, satt i skogen och lyssnade, mediterade och bestämde mig.

Jag träffade en man som jag tycker om för en tid sedan. Han har fått mig att öva på att vara rakt på sak. Så jag övade. Och jag började säga vad jag ville och inte ville. Högt, till mina närmaste i min omgivning.

Och under en kort tid så gör jag som jag vill. Jag frågar ingen om lov. Jag har kämpat med mycket tidigare.

Och nu säger jag stopp till allt som jag inte vill göra.

Jag tänker att det kanske kan vara hjälpsamt för dig att ställa dig frågan "när ska jag säga stopp?"

Det är bara du som kan göra det, för dig.

Kan du se dig själv lämna honom där han är och bara resa dig och gå. Som i en film. Kanske inte att du ska göra det, utan kan du se dig själv göra det.

Vad skulle du göra då?

Hur ska han få hjälp då?

Ja, vad kan ske. Vad är möjligt.

Hur vill du ha det. Du vet det själv. Och ta hjälp för att bolla dina tankar.

Han är inte ditt ansvar.

Du har ansvar för ditt eget liv.

Ta hand om det livet. Och ta hand om dig!

Profile picture for user Backen123

Jag kan se mig gå numer, men jag kan inte gå idag. Idag gick han iväg med kryckor, fraktur på bröst ben och kotfraktur bort till sin husvagn, han pallade inte med mina barn. Det förstår jag, har man ont så orkar man inte mycket. Mina barn är hemma pga av förkylning. Men att ta det sämsta alternativet, gå i eländig terräng, lägga sig ner utan hjälpmedel i en husvagn. Här inne har han sjukhussäng, gåbord. Jag erbjöd både min säng och glasveranda men nä, så det är hans ansvar. Nu stappla han in med fruktansvärda smärtor, la sig och är helt slut. Jag kan inte säga stopp nu, det går inte till nån i det här skicket, jag klarar inte det. Men jag kan försöka se till att ta hand om mig, jag är rätt kraftlös, tappar tal osv.
Sen det ekonomiska kan man ju inte ducka för, vad blir det av gården, han kan ju inte lösa ut mig och jag behöver köpa något eget.
I morgon ska jag till en terapeut som kan dessa frågor, det ska bli skönt att få råd hur jag ska tänka just nu för att orka

Profile picture for user Bestemor

Jag känner att jag delar det med dej " jag kan se att jag går, men inte idag"
När den insikten kom till mej i helgen grät jag en hel dag. Nu känner jag en aning styrka i det.
Du har också byggt upp din styrka. Tagit tydliga steg. Gjort egna val för dej och pojkarna. Nu har du också en bra samtalskontakt. Jag tänket att processen får ta den tid som krävs. Under tiden bygger vi upp oss själva. Blir trygga och självständiga. Söker efter möjliga vägar. En sak vet jag - oavsett om jag går eller stannar. Jag kommer inte att stanna i en tillvaro utan kärlek och respekt. Det kommer inte du heller att göra. ♥️

Profile picture for user Backen123

Idag första mötet, hon va bra. Jag ska leva mitt liv, skriva ner mina framtidstankar och vad jag kan göra för mig själv. Hon tycker jag ska börja min resa från medberoendet och hon tycker att han ska på en 5 veckors behandling( men hur ska der gp till med bruten rygg och nykterhet?, ska jag bara sätta han på bussen och hälsa att det kostar 80000:-?). Jag har varit borta hela dan, inte fokuserat nästan något på mannen, eller egentligen hela tiden en stress i bakhuvudet men försökt tänkt bort. Struntade i jobb också så gott det går.
Upptäcker att mannen har feber, och han säger han har fruktansvärt ont nu innan läggdags, men vill inte åka in på sjukhus. Han tycker han gör bort sig och där vet inte jag vad jag ska göra! Jag orkar inte, vill inte ta i alla jobbiga saker mer. Sa jag ringer imorgon till distriktsköterskan. Han är ledsen och orkar inte ha ont mer... Jag behöver något konkret att gå på, vad gör jag, vem ska jag ringa? Ska jag fortsätta utlämna honom för att hjälpa eller ska jag bara inte bry mig. Jag vet att det är hans ansvar men han har ju inte förmågan, som terapeuten sa dom är som barn känslomässigt. Ja det bekräftar ju mycket i handlingar och ord, men det hjälper ju inte oss, mig nu. Funderar om jag ska ringa hans vårdcentral, distriktsköterskan, ortopeden, 1177? Eller inget. Jag upprepar mig, men jag är så villrådig. I morgon är en ny dag

Profile picture for user Självomhändertagande

Idag är en ny dag. Jag ser dina frågor du ställer och jag ser att du inte orkar. Du tappar tal skriver du. Du har barn. Nu skriver jag en del frågor till dig för att du ska fundera på. Och det är frågor jag själv ställt mig själv eller om de har kommit från psykologen. Jag minns inte exakt vad hon sa, jag minns bara att psykologen fick mig att tänka.
Hur långt i botten ska du gå?
När ska du säga stopp.
Vem hjälper dig när din röst inte kan höras? (Jag har vänner som varit utbrända och tappat rösten. I dagar. Någon i ett par veckor)
Kroppen din säger stopp, eller bromsa.

Varför ska du hjälpa honom när han borde få hjälp av vården. Än så länge har vi en vård i vårt land. Den är redan utarmad, men ska du utarma dig själv istället?

Det är väl därför vården inte hjälper, för den har kraschat. På riktigt.
Men vem ska ta hand om dina barn när du inte orkar. Om du inte hinner med dig själv, hinner du med dina barn?

Vem är viktigast i ditt liv.

Du väljer hur du ska göra. Och jag vet hur du kommer välja inom en framtid. För jag har läst dina inlägg. Inte alla. Men du vill leva ett eget liv. Och du behöver höra detta och påminnas.

Jag ser att han hamnar mellan stolarna.

Men om det handlar om liv eller död. Du kan inte ta ansvar för att rädda honom. Hans värk låter inte bra. Och jag tror inte att du är rätt att vårda honom just nu.

För din skull, för dina barns skull, för hans skull.

Framför allt för din skull. Om du tappar energi, hur ska du då orka arbeta, orka vara en mamma och orka uppleva livet.

Jag säger detta med omtanke. Jag tömde alla mina konton för mitt ex. För att jag inte såg. Han sa att jag skulle få tillbaka allt som jag lånade honom, allt som jag investerade i. Både han och jag hade pengar när vi träffades. Ganska mycket om jag tänker på att de är borta idag. Och jag hade kunnat köpa mig ett litet hus på landet på en plats jag tycker om.

Jag behövde sälja saker för att ha råd med mat och bostaden. För han och mig. Under många år. Jag minns att jag sålde en filofax från ett märke som jag älskade en tid. Den skickade jag till Finland. Och jag fick en veckas mat för han och mig. Och jag började se det som en gåva, att rensa och göra mig av med ett liv jag aldrig önskat. Ett "tjusigare" liv materiellt. Så där höll jag på i några år, rensade och hade råd att äta och bo. Jag saknade jobb länge då jag själv varit sjuk. Idag väntar studier och jag vet att jag kommer att klara mig på studielån. För jag har levt på minimalt länge. Sedan han flyttade blev det svårt att vara ensam och ha så lite pengar, men jag har fortfarande en del värdesaker som kan ge mig ett litet tillskott ett tag. Det är konst jag investerade i och jag har kvar en ring som jag använder. Annars har jag sålt allt mitt guld. Och jag har hittat glädjen i att vara ute i skogen. Jag tar med mig termos och frukt och vistas i naturen i timmar vissa dagar. Andra dagar endast en kvart. Sedan en tid valde jag att ta hjälp av mina föräldrar, men de har redan hjälpt mig så mycket ekonomiskt så jag skämdes för att be dem om hjälp. Fast det var de som ville hjälpa mig.

Och där jag föll mellan stolarna i vårt samhälle så har det inte funnits någon annan väg för mig än att utbilda mig. Och nu förstår jag med min nya adhd diagnos att jag haft det så svårt, då jag inte klarat av att fokusera på en sak i taget, utan jag har gjort massor samtidigt. Men det har jag också gjort för att jag ville fly från det miserabla liv jag hade med mitt ex.

Jag levde i en misär med honom. Han slog aldrig mig, men han slog sönder en mobiltelefon och en dataskärm. Och jag slog sönder några dyra glas som jag kastade i golvet när jag var arg. Och jag sparkade honom en gång när jag var rasande.

Och det värsta av allt var att jag tänkte tanken "nu hoppar jag ut genom fönstret för jag pallar inte det här skitlivet" men jag lyckades komma på att jag skulle ta några djupa andetag för att lunga mig.

Dagen efter ringde jag hans far och sa att din son dricker och han kan inte bo hos mig längre, jag kan aldrig arbeta om jag ska ha det så här.

Och hans far trodde mig inte. Då. Det samtalet gjorde jag den 31 oktober i 2017.

Då vände jag mig till en vårdcentral som jag visste hade en bra AT läkare. Jag beställde tid, gick dit och en ängel till AT läkare hörde min bön. Hon skrev remiss och jag väntade i 8 månader. Så ringde jag och undrade hur det gick med kötiden. Då gick det fort, det verkade som de missat mig och jag visste inte ens att jag skulle få hjälp. Jag har betalat för hjälp innan, men när pengarna inte räcker till så får en stå i ledet och hoppas.

Jag satte mina gränser. Och efter att jag satte gränser och fler gränser och ännu gränser som jag inte visste att jag kunde säga högt ur min mun. Så kom han tillbaka några vekor senare efter julvistelsen med sin familj.

Han sa "jag vill göra slut" och tårarna rann på min kind. Av tacksamhet. Han flyttade i slutet av januari 2018. Jag arbetstränade då, men var helt slut. Och jag hade redan fallit mellan alla stolar pga av tidigare sjukdom och en sjukdomskänslighet.

Jag har sett hur allt fungerar bakom kulisserna och jag förstod länge att jag måste ta mig samma, bli frisk och ta mig ur den här karusellen.

Jag överlevde tack vare Corona och att jag fick min adhd diagnos. Var på väg att ge upp. Då jag fastnade så illa. Och inte fick någon hjälp.

Nu hjälper jag mig själv att hjälpa mig själv. Genom att finna mig i det som är. Genom att affirmera och tänka att jag kan. Jag vet att jag kan. Jag vet om mina resor. Jag ser hur illa vi har det i Sverige, när vi människor hamnar mellan stolarna.

Detta blev en mycket längre kommentar än vad jag tänkte mig. Men jag skriver av mig. Hur jag har det. Och jag antar att du behöver nå din botten.

Min botten var att jag själv ville dö för att jag inte orkade med min misär. Sen när jag pratade med hans far och han inte trodde mig. Då fick jag en ny kraft. Jag kände vad i helvetet och jag fick kraft.

Att ta mig ur det.

Idag så bor mitt ex med sina föräldrar. Och vi har bra kontakt. Han kommer aldrig sluta dricka, men jag har slutat fråga om alkohol. Jag vill inte prata på det sättet längre.

Han är duktig på det han gör. Och jag tror att han kan klara att skaffa ett bra liv en dag. Han hade gjort det bra innan mig och jag visste aldrig hur bra han hade gjort det. Det spelar egentligen ingen roll. Det enda som är viktigt, på riktigt.

Det är att andas, lugna djupa andetag, att göra medvetna val, att leva i en medveten närvaro och att landa i sina beslut.

Min räddning var att jag utbildade mig till en mindfulnessinstruktör. Jag minns inte vad jag sålde för att ha råd med den utbildning, men jag är glad att jag har levt ett "tjusigt" liv tidigare med dyra italienska märken som gav mig och honom mat på bordet i ett par års tid.

Idag så får jag äntligen vara mig själv. Och jag har sett allt jag behövt se eller önskat se. Det finns filmer som gestaltar människors öden. Från rik till fattig. Från fattig till rik.

Det finns filmer som skildrar det viktiga i livet.

Filmen har räddat mig. När jag inte hade råd att göra något som jag tidigare gjort, så hade jag alltid råd med film. Eftersom både jag och mitt ex var av det kornet som köpte film, så har jag ännu massor av dvd och jag ser vissa om och om igen. När jag orkar. För jag orkar inte alltid se en film. Jag klarar sällan att se en hel film. Men det blev ett nöje och jag kunde även hitta kraft genom vissa karaktärer.

God morgon till dig.

Hur hittar du kraft. Var fyller du på. Har du en plan. Du behöver en plan så du inte går under!

Jag har ju haft tur som haft en psykiater, en sjuksköterska att prata med i många år, vid behov. Och de har bekräftat det jag förstått om hur vårt samhälle ser ut.

Idag är jag frisk och jag behöver inte träffa vården mer.

Jag har tänkt att jag ska arbeta i vården i framtiden. Och jag hoppas att det finns en vård att arbeta i när jag är klar.

Ta hand om dig, på alla sätt!

Du är värdefull.

Öva gärna på de stunder som du behöver eller måste vila. Känn hur dina andetag känns. Bara känn dem, inte värdera dem. Upplev dem.

Smaka på maten som du äter. Hur smakar den. Tugga och smaka.

Känn luften ute, vinden, årstiden som kommer eller redan är här. Se på naturen, träden. Se på färgerna.

Följ bladens färger. Kanske du väljer att hjälpa ändå, men när du hjälper honom, hjälp även dig själv.

Lyssna på dina behov just nu. Gör en plan för nästa år. Hur vill du ha det.

Jag läste distanskurser i ett par år och jag hade en plan, en dröm, ett mål och en vision. Planen har inte fungerat då jag saknat struktur.

Däremot så är min vison densamma, min dröm densamma och även mina mål är desamma.

Jag har formulerat i flera år hur jag vill ha det och det enda jag inte kommer att skaffa är just barn. För jag har inte lust att leta efter en man som vill ha barn med mig och leva med mig med en intention om för resten av livet.

Jag vill inte försörja någon man och jag vill inte bli försörjd av en man. Jag har sett vänner välja män med pengar och jag har aldrig förstått varför. Nu ser jag vilka relationer som är döda och jag har förstått att de relationerna var alltid döda.

Det handlar om affärsuppgörelser för vissa. Vissa uttalar det högt. Vissa har inte förstått att partnern har tänkt så.

Och jag tänker. Alla får leva precis det liv de vill leva.

Och jag vet vad jag väljer. Och hur jag vill leva. Men då har jag också arbetet för det i många många år. Reflekterat och kommit till insikter.

Livet. Att leva. Vad är ett liv utan att leva. Planera ditt liv. Hjälp nu om du vill. Men lev det liv du vill sen. Du måste leva.

Och du ska vara rädd om talet. Om rösten. Drick honungsvatten. Det gör sångare. Prata med en läkare redan nu, när du kan prata. Om riskerna. Vad händer om din stress sätter sig på talet. När kommer det tillbaka?

Stress är farligt. Du behöver skaffa verktyg för att hantera stressen. Det kanske räckte med att jag skulle skriva det. Nu fick du en del av min story också.

Och kanske det är så att du lyssnar bättre när jag öppnat mig mer.

Jag önskar dig det bästa. Precis som jag önskar alla andra fina människor här inne. Som hjälper andra före sig själva. Som är på väg att ta hand om sig bättre.

Som är som jag en gång var.

Det gäller att göra en plan och bestämma sig. Och ställa sig frågan.

Hur vill jag leva?

Profile picture for user Bestemor

Som svar på av Backen123

Hoppas att du ringt och fått nån vårdkontakt för mannen. Säg som det är. Ni ligger i skilsmässa och din kraft är helt slut nu.
Jag tror att du redan insett att du måste se till dina pojkar och dej själv i första hand. Du kan ju inte vara vårdare också!!! Till den man som sårat dej så djupt att ditt inre gått sönder!! Har du ens tillgång till dina känslor längre eller agerar du som en robot?
Det finns bara en skör tråd mellan kraft och kraftlöshet.
En dag SKRIKER din kropp till dej, om du inte lyssnar. Jag vet, för jag hamnade på akuten idag och är plötsligt inlagd på sjukhus.
Misstänkt stroke.
Så, ta dina känslor på allvar. Lyssna på din kropp och din själ.
Du och pojkarna ???

Profile picture for user Självomhändertagande

Du har fått ett tydligt råd från Bestemor. Kroppen ger varningar. Det är inte lätt att lyssna när en inte vet hur eller vad en ska lyssna på. Men lyssna lyssna lyssna. God bättring till dig Bestemor.

Och Backen123, du vet.

Gör ditt bästa, som du kan, Just nu.

Ta hand om dig!

Profile picture for user Azalea

Blev jag läser hur ni mår.
Det är lätt att man inte lyssnar på varningarna man får utan bara böjer ner huvudet och " plöjer " på.
Jag fungerar så har jag upptäckt.
När det är jobbigt och stressen tar över mig så gräver jag ner mig i jobb. Fysiska jobb menar jag då på huset, i trädgård, fixar bilarna mm.
Likadant var det när jag bodde med min man. Han söp och krävde en massa och desto mer jobbade jag.
Lyssnade aldrig på min kropp och var rädd nästan för att stanna upp för då skulle jag inte orka vidare.
Inser nu att det var nog fel att tänka så.

Snälla❤ Var rädda om er, bli egoistiska och ta hand om er själva i första hand .❤

Kramar i massor till dig Backen123❤ och likadant till dig Bestemor ❤Krya på dig

Profile picture for user Backen123

Jag kan nog ta det lugnt mellan varven, men jag är en som lätt varvar upp och trivs med det. Nu efter mannens olycka sprang jag på en glasdörr, känns så det tog tvärstopp. Men efter besök hos alkoholteraupeten så blev jag provocerad av hennes tjat om förändring, gick därifrån med uppgift att skriva ner vad jag vill och hur jag ska/vill göra i framtiden, lätt för henne att säga tänkte jag. Men banne mig så satte det igång något hos mig. Hon sa också att jag ska bli fri mitt medberoende och jag kunde acceptera att jag är det också, har förnekat lite tidigare. Ska dit igen på onsdag, dyrt som attans men det är det att vara sjukskriven också. Så nu är jag på gång ingen, inte är det lätt för jag är sopslut, men jag sover gott och det var roligt att vara på jobbet idag några timmar.
Bestemor, fy så otäckt, skönt du är hemma igen ❤
Jag har pratat med flera instanser om min man idag, mediciner, recept, vårdplanering samt borttagning av stygn( el häftapparatsstift som det ser ut att vara) och sa till sist för mig själv att nu är det slut på vårdbiträdes dagarna. Sov gott, tack Azalea ?

Profile picture for user Bestemor

Du ( även jag ) är mitt i en process. Det får liv att ta sin tid, men ett vet jag. I en process står man inte stilla. Det må vara ovisst var man landar, men den dagen man GÖR det då VET man om det!
Den dagen kommer - då är man trygg i det val man gör, i det beslut som man fattar!
Jag bara vet det! ❤
Hejja hejja oss som vågar gå in i verkligheten utan skygglappar!
Man kanske blir bländad, men INTE BLIND!!
Tänk, när klarsyntheten kommer ?

Profile picture for user Backen123

Denna avvägning! Man kan analysera ihjäl sig ibland... Min man säger att hans mamma vill komma, bor långt bort. Jag föreslog att hon skulle komma när jag far bort med väninnorna i oktober, och att hon kan ta med sig hans barn då så kan dom umgås. Han svarar med att han tycker det är märkligt att jag aldrig vill vara med dom. Jag svarar det brukar inte vara så uppskattat från hans sida, han har blivit så arg så många gånger när jag har krävt hans engagemang när hans barn kommer, inte bara jag som ska handla el planera. Eller om jag haft förväntningar både när dom kommer eller när vi ska till hans hemstad. Han har tom sagt att jag förstör, så sist tog jag mina barn och åkte iväg. Så jag tyckte det var ett ypperligt tillfälle för dom. Så nu gick han ut i husvagnen, på kryckor, sårad som bara den. Istället för att fundera hur jag tänker Och känner. På frågan om varför han går till husvagnen så säger han att han låter oss våra ifred och vi får titta på vad vi vill på tv;n. Som sagt min man är nykter, men jag vet inte om det här är han eller sjukdomen som talar. Hur tror han att vi ska kunna resa oss om han inte tar ansvar för det som hänt bakåt i tiden i 2.5år? ?

Profile picture for user Bestemor

Som svar på av Backen123

Självklart passar det bäst att hans mamma och hans barn kommer när du är borta!
Hur öppen är du med att du planerar att lämna honom?
Kan det vara så att han vill hålla skenet uppe inför sin gamla familj?
Gå inte med på ett sånt spel.
Öppenhet och ärlighet mår alla bäst av!
Han har väl visat med all önskvärd tydlighet tidigare hur han hanterar besök av sina egna barn. Dags att han får ta sitt eget ansvar. Även bestämma OM han vill att de ska komma.
Jag tänker att man alltid är ansvarig för sitt beteende och vad man säger. Kan man inte ta det ansvaret söker man hjälp istället för att gång på gång såra sina nära.
Få inte dåligt samvete av att han spelar offer. Det är ju dit han vill komma.
Hejja dej ??????❤

Profile picture for user Backen123

Så är det, han måste ta ansvar. Jag lyssnade på djävulsdansen idag och kände igen mig i mycket, det var sån aha upplevelse. Jag lyssnade även för 4-5 mån sen, då kände jag bara att det där är inte jag. Så det jag vill ha sagt med det är att det är en process igång hos en fast man inte tror det, en process till ett tillfrisknande. Jag har förnekat min medberoendehet, trodde det var något man var, men det är någon man blir. Jag blir nån annan för att han är inte sig själv, sorgligt, så förbannat sorgligt och jag är så innerligt trött på skiten. Min äldste sa idag efter att jag fråga om dom tyckte det var konstigt att han bor i husvagnen, att ja det känns konstigt, och jag frågade om vad han trodde mannens söner tänkte ja, antagligen att det är helt stört. Jag sa att jag ska fixa det här, frågade om dom tyckte det var otäckt att vara hemma när inte jag var hemma men nä det tyckte han inte. Så nu börjar arbetet med att lösa problemet, mitt problem så får han lösa sitt bäst han vill

Profile picture for user Bestemor

Som svar på av Backen123

Håller helt med dej och när man tillåtit processen starta så är man på väg - mot ett vägskäl.
Man kommer dit och man ställs inför ett val.
Medberoende, ja det förstod inte jag heller att jag var. Tyckte bara att det var nåt mörkligt ord som folk använde. Det berörde inte mej iallafall.
Idag är jag så insatt i betydelsen så att jag skulle kunna åka runt och föreläsa.
Fint att du frågar och pratar öppet med dina pojkar.
Jag trodde att min process skulle ta längre tid, men nu har jag valt väg. Idag lämnar jag. Men mer om det i min tråd. ????

Profile picture for user Backen123

Det är modet jag saknar, jag vet vad som måste göras men det som hindrar mig är att orden når inte fram på nå vis så jag blir feg. Mina väninna sa koppla på husvagn och skjutsa hem honom till sin hemort och hon har så rätt. Han bor kvar i husvagn, 150-200 m från huset, vill aldrig träffa mina barn igen, inte för att dom stört utan för att han inte tror jag vill träffa hans. Jag har varit ut med mat, sms om han behöver något då hans brutna rygg ännu är långt ifrån läkt. Han hade slut på smärtstillande i lördags, och tänker inte äta mer mer, han är besviken på läkarna och jag förstår, men dom kan ju inte förstå hans nervsmärta man måste be om hjälp. Och hjälp har han fått, i sin alkoholism, kuratorstöd, privat alkoholterapi, behandling, medicin mot depression samt läsarkontakt men inget tar han emot på riktigt, han förstår inte att det är han som måste vilja och ta ansvar. Pratade med beroendeenheten här i stan, ge mig ett ledord fick till svar, va tuff. Har funkat rent tankemössigt men problemet kvarstår, vad gör jag?

Profile picture for user Backen123

Så är det gjort, flyttat. Nu i dag kom sönerna, åh som jag har gruvat mig för deras reaktion, vad dom ska tycka om sin mamma som river upp dom ifrån det braiga. Men dom är glada, precis som förra gången och nu har vi pratat lite mer, jag har förklarat lite mer. Vi hade sån tur att vi kunde flytta till vårat förra hem och nu känns allt som en hemsk dröm. Mannen och jag var överens förra veckan, att bli särbos. Till slut nådde jag fram att vi inte var bra för varandra längre, att jag var medberoende och lät inte han må bra när han gjorde det. Och han höll med, listigt av mig att inte även säga att han fick mig att må dåligt när jag mådde bra ?
Han for med sin brutna rygg som planerat långt upp i landet för att köpa bil, började fredag eftermiddag med att sms måltidsbilder, han hade tagit en tidigare buss och valde att gå på krog, nykter. Ringer sen när han vet att jag är på fest och är allmänt konstig, berättade att han träffat 4pers varav en han gått på kurs med och dom valde att följa med. Dom var unga och partybusiga, min man var nykter. Sen dog hans tfn och jag blev orolig, stressad samt vin i kroppen. Vi i sällskapet som känner till allt hjälptes åt att hitta nån som kunde fara ner på stan för att kolla till honom. Det är hans nya nyktra sällskaps ordförande, han lät jävligt brydd 01 på natten. Sen får vi ett livs tecken då vi känner lite tpgkonduktörer som kunde ta reda på om han var på tåget. Skönt. Fick ett tfn samtal på lördag eftermiddag från honom, då han ringde från sin sons tfn. Kändes skumt och konstigt alltihopa. Mitt gäng flyttade åt mig igår, ryckte plåstret som dom sa, nu i eftermiddag ringde han, nu funkade telefonen och han var helt slut. Känns skumt, men jag tror på vad han säger att han överdoserat sin medicin av misstag. Men så otroligt tröttsamt, sista timmarna i fredags för mig blev kaos, lördagen var jag helt slut och åkte hem och idag pendlar man mellan skuld, frihet, trötthet. Han tyckte förstås att det var onödigt att jag ringt ordförande, men jag sa att det fick han förklara. Måtte det få vara lugnt och skönt, länge ❤