Mitt lilla ego?

Min man går på behandling via kommunen sedan 2 veckor, bra, underbart!! Men jag då? Först har man varit ledsen, arg, gömt sprit varit orolig, hämtat, tröstat, fått skit etc ni vet
Han har supit, farit på weekend resor, förstört för mig, sina barn
Nu ska jag hjälpa honom igen, inget umgänge, han bryter ihop om jag är borta ett dygn, vi umgås inte med någon längre. Mitt liv har alltid varit umgänge, trevliga tillställningar, fester, skatt och glädje. Men nu är det Netflix, fundering vad vi ska äta och jag får absolut inte säga något, sade i veckan att jag ville ha en bastu, som jag själv skulle betala, då blev han så arg så jag trodde han skulle slå, men det stannade vid knuffar.
På beroendeenheten säger man att jag ska vara nykter 1 år för jag älskar väl min man, och det innebär att jag ska sitta hemma ett år och fundera när han får ett återfall, för det får han. Han säger att det går bra så länge han inte utsätts för lockelse, men det är ju hela tiden, slå på tv:n bara. Och så ska ingen få veta, hur lätt är det då?
Ja ni ser väl hur less jag är, behövde få skriva av mig

Jag var förra veckan på kommunens anhörigträff. Tyvärr blev min känsla bara ilska, mitt jag blev provocerad inte av någon där utan vilket jävla skit man utsätts för. Man ska ta hand om barn, djur eget företag, hem och nu en man som egentligen skulle vara den bästa tiden i vårat liv. Och så är det jag som ska sköta mig, absolut inte låta min ilska, sorg el frustration komma fram mot honom för då kan det sätta igång en massa hos alkoholisten. Jag får absolut inte konfrontera honom med den senaste fyllkörningen, eller skumma sms, utan vara försiktig. Ja och jag har varit det, men jag är ledsen och jag måste bita ihop. Och sen på mötet så hitta jag ingen att identifiera mig med, det var mest föräldrar och det är jättesorgligt och känslor av ett annat slag. Jag kan ju gå det kan man ju inte som förälder... Så då kände jag att vilket ego jag är! Som gnäller över ett förlorat umgängesliv och ett normalt liv. Har läst om Alanon, kollat möten och ska försöka ta mig dit i veckan, hoppas det ger ett lugn för att orka. Känns som det är rätt forum, och jag önskar så att 12 veckor för min man på behandling kommer ge honom insikt hur mycket det har skadat, vårt liv tillsammans kanske aldrig går att reparera men då får det vara så.

Det som känns ego är att nu är det 12 veckor hard core, underbart att han ska få hjälp. Jag har absolut inget behov att dricka hemma och det känns ju skönt. Det jag önskar är att det kunde få vara lite bra, en stund, lite framtidstro från hans sida. Inte det hör tunga, sorgsna, livet är slut känslan. Jag sa det löser sig det blir bra, men att vi måste försöka göra saker, bra saker. Slutat med att han ber mig vara tyst innan vi blir ovänner och jag förstår att han mår dåligt, igen så förstår man. Sen fick mina barn smaka på att mamma är så less, så less och det var dom som fick för det ( nu hade dom förtjänat det också ;)). Skjutsa dom till pappan, lugnaste så. Och då kom det dåliga samvetet som ett brev... Idag var en jobbig dag, men det har ju bara varit såhär i 1 1/2 år så 10 veckor till borde jag klara av, för sen blir det nog helt fantastiskt ;)

En känsla jag haft några dagar, min man lurade mig. Vi bodde ihop ett år innan vi köpte huset, sen började supande som jag trodde berodde på en depression. Han skötte jobbet osv, men hanterade sprit väldigt omoget tyckte jag. Jag på som dom flesta andra skulden på mig själv, jobbade väldigt mycket, gjorde en utredning på sjukhuset och mådde av den anledningen inte så bra. Vi gifte oss och sen bråkade allt lös. Nu behandling .... pratade med hans barn om behandlingen och pappans sjukdom, lite light sådär för ca 2 veckor sedan, dom är i tonåren. Och då säger ena sonen, att han var så förvånad att vi drack och hade fester och så, och han hade då sagt till sin mamma att hon (dvs jag) kan ju inte veta. Och tanken mal, dom visste, han visste men jag som skulle leva i detta fick inget veta av min man. Jag hade inte gift mig eller köpt hus om jag hade vetat, det är då säkert... men nu sitter jag här, han kämpar med sitt dåliga humör, är i 4:e steget då allt ska upp till ytan, torrfylla. Jag ska stötta, vara hemma och peppa vara ett stöd, känna jättedåligt samvete för jag vill träffa mina vänner- dricka vin, planerar en liten personalfest och jag vågar inte prata om det. Han är väl så djupt nere i krisen så det här att ta hand om sitt yttre, om vårt hem existerar knappt. Går bara upp i vikt.. om nån vecka känns det säkert lättare men nu är det skitjobbigt

Min man är nykter, 2,5 mån idag. Deprimerad sedan länge, men äter medicin nu som han tycker funkar skapligt. Det är tufft, jag tar hand om mig. Jobbar mycket, är peppande, berömmer positiva saker i tillfrisknandet, tjatar inte om det gamla. Han sover i eget sovrum, jobbar knappt, inkomst har jag ingen aning om... Jag hittar på utflykter, lite god mat, fixar så att vi har det gott och det är inte otrevligt på något vis så, men inte vad jag trodde för 2år sedan. Umgänget med vänner, vinet, myset det saknar jag. Igår va jag ledig, jobbat 10 dagar i sträck och då 12 timmars pass. Jag föreslog havet som utflykt, och att hjälpa mina föräldrar lite, han va på. Jag tog en timmes sovmorgon för jag var så slut, då kom det. Alla måste dansa efter min pipa, otrevlig, arg, smällde igen min sovrumsdörr hårt. Jag fråga varför, fick även höra att han var bara med bjuden för att det skulle jobbas och jag skulle nog bara sola och lata mig. Jag ställde in. Jag skyddar inte honom utan säger som det är till min mor etc. Jag tvättar, städar ur ett hus vi hyrt för time out, jobbar en sväng. Köper pizza, kommer hem 19.30 då har han gått på sitt rum. Hör hur han går ner till kylen på natten och äter. Förstår projeceringen, men det är så jävla jobbigt. Barnen tycker antagligen det är konstigt, jag saknar värmen, kärleken den fysiska. Nu väntar på att komma igång hos en alkoholteraupet som jag fixat fram och som han har träffat och som han tyckte kändes bra. I helgen är det planerat att fara till stugan, mitt förslag. Mysa, äta gott fiska. Sist for han därifrån för han var bara med bjuden för att det förväntas att han skulle köra med röjsåg. Och så var det inte, men vi är ju gift, han har nyttjat stugan för att supa i sin ensamhet. Men han känner sig utnyttjad om han gör något. Är det någon i samma situation, som känner igen. Jag går nu e-,kursen för anhöriga, den är bra. Och det gör så ont i mig att han inte har någon kontakt med sina barn, barn som längtar efter sin pappa men som han inte orkar vara pappa till. Mina barn funkar det med och mina barn gillar min man. Men ens egna värderingar sätts på prov hela tiden, och att hela tiden intala sig att han är sjuk, det är han som har det värst är också jobbigt. Jag är också ledsen ❤

Idag möter jag honom på hojen när jag är på väg hem från jobbet, Förstår han är på väg till gemenskapen som har sjukdomen. Inte ett ord, inte ett sms om att jag far iväg. Han har inte lyft ett finger idag, sophinken med sopor i på bron, inte plocka undan något från flytten hem. Ungarna tror han sovit hela dan, hade frågat den äldste om lunch kl15. Jobbigt, tänker försöka använda mig av samma metod, fast jag har ju tvätt, städ, hönshus, barn som självklart måste fixas. Men tänker tala om att han får följa med på mina saker, jag frågar inte mer för jag vill inte att han ska känna att han dansar efter min pipa, utan han får aktivt välja om han ska följa och då sägs det... Men det som jag inte förstår är hur han kan kliva upp och fara iväg för att umgås, om det är sista kraftansträngningen? Han vill jag ska ha på mig ringen, han rycker upp sig om jag är uppåt och driver på. Aldrig ett initiativ från hans sida att göra något, inte ens för sig själv.

han kommer hem, 21,30. Jag och sönerna har städat och grejat. Jag uttrycker min frusteration till dom att jag blir så jävla less, ingen hjälp, hade jag vetat detta när vi köpte gården hade jag aldrig köpt. Jag köper hem läsk för att ha till barn och helger, han tömmer dessa flak, återvinning säckarna blir fullare och fullare, men han pantar inte eller åker på någon återvinning för då känner han sig utnyttjad. Märker att pojkarna blir tysta och försöker hjälpa till, men jag förklarar snabbt att det är inte deras fel och jag är jättetrött och sur på Per. Men det är klart, när jag frågar om han sa vart han skulle och etc så blir dom ju brydd, att så ska det inte vara. När hankommer hem är jag påväg till säng, han sätter sig vid köksbordet och frågar hur det har varit på jobbet, han berättar att han varit iväg och käkat och jag svarade väldigt torrt att han behöver inte göra sig till, nä säger han och går och lägger sig. Får lite ont i magen att jag har barnen hemma med honom,, (dom är stora 11 och 13, och inga veklingar) men jag jobbar 12 timmar idag och vet ju inte vad som händer. Han brukar inte vara sur mot dom, men ändå, tippar på att dom backar ifrån honom när dom får veta att han beter sig konstigt......

Skulle vara så skönt just nu. Känns som han är i ett läge han inte kan ta sig ur, värdelöshetskänslan står honom upp i halsen, och det förstår jag. Och han är som helt apatisk och kraftlös. Och det är det som suger musten ur mig. Han mår så dåligt, så han orkar inte ta tag i mycket, ser mönstret när han inte har varit på AA på länge, han var nog iväg ikväll. Han ska börja terapi i mitten av augusti, tänkte vänta ut den resan och se om han förändras, gör han inte det får han flytta ut. Så jag får nog bita ihop till jul. Men man behöver ju så mycket mer i tvåsamhet. Är så tacksam för era svar, dom värmde så jag fick en tår i ögat, jag är lite liten nu ❤

Bestemor. Just att få avlastning, jag pratar hejvilt för att få ur mig mycket jag bär på. Min syster och mamma är guld värda, men självklart less. Det jag skulle behöva som avlastning är någon som bryr sig från hans sida, jag hör inte ett ord. Ingen släkt, syskon, vänner, hans barn el föräldrar, alla lyser med sin frånvaro, och det är riktigt märkligt. Vi åker inte till hans hemstad heller. Ingen osämja, hörde han prata med sin pappa igår om vädret...

Jag gjorde det för 2 månader sedan, skrev ett långt brev till mannens mamma. Om hur han mår, och hur jobbigt det var och att jag kände mig ensam. Hon ringde upp och jag var övertydlig om att jag inte ville kasta paj på honom utan att vi tillsammans kan hjälpa och stötta. Hon själv skildes sig ifrån mannen pappa pga av samma sjukdom och pappan fick ett tragiskt slut. Jag har ringt en par gånger tidigare, och pratat om han depression men hon nekar och säger att det har aldrig varit något problem. Sen har jag inte hört något mer..... Jag har föreslagit just att han ska åka hem, fara och fiska med sina barn etc, men nej, icke. Sen hade han en sms kontakt med ett ex, som jag tjuvläste (hamnar nog i helvete för det ;)) hon bor där och nu säger han att nu kan han inte åka hem pga av det, att jag skulle misstänka. Fast jag har bedyrat att det tror jag verkligen inte, det handlade nog om att hon söker upp honom, han var full, jag hade flyttat och hon har ställt till med så mycket elände så hon är tom portad i hans umgängeskrets. Så det ser jag bara som han säger att det är ett självskade betende. Att han känner sig så värdelös så då kan han skada sig själv ännu mer så folk ska förstår hur dålig människa han är, Väldigt märkligt, och det är det där jag inte kan hantera. Sen har jag tom sagt att det skulle kanske vara det bästa att han flyttar hem och att hon tar över, för han har ju själv aktivt skadat sig själv och mig ändå. Jag försöker fokusera på äktenskap och kärlek, men jag når inte fram, det är sådan kamp mellan oss, en ibland uttalad och ibland outtalad, en ojämnvikt som jag själv inte kan balansera, jag jobbar, har mina barn, en god relation till barnens far och hans nya, mycket vänner. Han har valt att inte ha något, och han förstår inte det ens. Märker hur dåligt han mår, igår kväll sa vi inte hej ens, han gick och la sig kl21, sover i eget sovrum. Och ikväll far jag och barn till stugan, han ska få erbjudandet att följa med om han är på bra humör, annars får han stanna hemma. Helst hoppas jag att han stannar hemma, för jag vill göra så mycket, och han inget... Eller jag vet faktiskt inte vad han vill göra. Han måste kliva ur garderoben, han har gått behandling, går på AA, har träffat ett gäng nyktra med samma intresse några gånger, men sen ska ingen få veta, locket på. Vårt (mitt) umgänge säger att dom inte vet hur dom ska hantera det, sådärför uteblir dom

Ja jag håller med morgonsol, inte vara förbannad och besviken, man ska som bara vara glad, .... och tacksam ? men jag har läst det i någon annan litteratur också, beroende personligheten har nog tufft med sina egna skuldkänslor. Och jag har fått en par förlåt från hjärtat. Men jag tror det här är så mycket större, så många år som han har dåligt samvete för, otrohetsaffärer, fyllkörning med dom, skvallrade lite för honom om vad hans söner berättat osv. Och det här var ju före min tid, och inget jag visste utan det här framkommit sen, efter husköp och giftermål. Vi for till stugan jag och pojkarna, men det känns inte riktigt bra, jag känner mig ledsen, känner att sönerna är ledsna. Vi ska ju vara 4 vid matbordet, vi gick från att vara så lyckliga, kära till total katastrof på bara loppet av 1,5år. Fick ett frispel på en kylbag som tippade och äldste sonen frågade vad det var för fel på mig. Jag har förklarat varför vi inte träffar hans barn, dom som mina barn kallade för plastbröder, sagt att han orkar inte vara pappa. Ja fy fan, skickar en stor kram till er alla, vilken skit vi hamnat i. Röstar fortfarande för en stor Finlandsfärja som vi alla kan åka med och surra i verkliga livet ?

Jag går också Craft, den är bra men, har lärt mig flera saker. Det är bara det att luften går ur mig ibland, när han blir arg och otrevlig, torrfylla. Har ställt mig frågan om han verkligen älskar mig, att han kanske ångrar sig så förbannat sådärför sin depression.
Men din resa Bestemor, det du gör är enastående att du orkar, kämpar för din egen skull och i er tvåsamhet på ett annat plan. Hur ska vi orka, eller det gör vi ju varje dag tills jag i mitt fall lämnar? Men här i stugan pratar vi inte om mannen, vi åker moppe, nu film mys med godis och chips, så inga sura miner, sorgen som jag känner vägrar jag att dom får ta del, dom är barn och ska aldrig behöva bära sin mamma. Tids nog, när dom är äldre så blir dom varse ❤

Jag tänkte inte mina ord som försvar så du inte känner så ❤ jag har tyckt det varit svårt, har läst att man ska vänta in frågor, jag har berättat för dom om sjukdommen och framförallt att han inte sover, det är konkret. Men det som märks på dom och som är svårt att sätta fingret på är svårare. Dom vet ju aldrig när han är med, när han far och varför. Men jag växte upp med en pappa som också var trasig sen barnsben och mamma skyddade oss ifrån det, så mina barndomsminnen är fina men jag förstår min mamma hade det jobbigt fast då utan sprit. Jag fick min lyckokänsla igår, vi kollade på film alla 3 och skrattade gott, tänkte jag måste skriva det för mig själv att kunna läsa sen för att påminna. Idag kommer mamma och hennes gubbe, det blir bra för barnen, mer vänner kommer och går under dagen. Jag är ledsen för jag vill ju min man ska vara här, jag är ju fortfarande i en mystisk förälskelsefas, den fick aldrig lägga sig, det är som en chock som inte vill släppa. Varför just jag, nu igen, jag är ingen duvunge har levt rövare i omgångar, men som 48år tänkte jsg atr nu är det väl min tur, jag är mogen för lugnet, köpt hus tillsammans med någon och gift mig för första gången. Stämde av allt han hade levt i samma förhållande i 20år och såg inget konstigt, och så är han en person nästan längst ner. Så besviken på mig själv på honom, på livet. Jag vet att jag kommer att läka, men jag vill så barnsligt få njuta i mitt fina kök, renovera, göra fint, bjuda hem vänner. Men en stor ångest klump va vad jag fick som nygift

Från stugan, så vilsam helg. Kan prata om mannen med mina föräldrar. Han är inte hemma, kanske AA. Han har inte gett djuren mat, brukar vara ett tecken på att han skiter i dom, har inte fått klart för mig än om det är mot mig eller mot sig själv. Och så den där klumpen som sitter i magen, jag vill inte ha den mer. Jag kan göra något åt det, vara trevlig, lirka lite men nu sa tom med min mamma stopp, sjuk kan man vara men dumheter behöver man inte ta. Japp, så jag balanserar ett tag till, inför barn resten behöver jag inte bry mig om

Ibland kan jag sakna närheten, att sova bredvid mannen. Igår tog jag lite närhet, sa att jag behövde det bara. En kram, hålla handen. Det räcker så. Igår va fint, lugnt. Idag pratade han om den högre makten, jag tror han är nära, han hade fått ett tecken. Jag kan lyssna, försöka förstå... Men jag sa även att jag kommer se till att klara mig, jag kommer att göra bra saker för mig själv och det är ok. Kommenterade bristen av närhet, och jag sa att vill han inte ha mig, så finns det säkert nån annan som vill ge mig det. Sa det för att han ska förstå, att hans kontakt med ett ex gör ont, att det gör att även jag kan lyfta blicken om han inte tar ansvar för oss, inte nådigt men ibland spelar det ingen roll om man är sjuk, man får stå sitt kast. Han tog det på rätt sätt, låta det sjunka in. Att efter 2 års depression pga av långvarig alkoholmissbruk så räcker det inte bara med att vara nykter några månader, man måste nog göra annat grovjobb och det är att bygga upp tilliten för dom närmaste. Och jag vet efter min flytt time out, att det finns ett liv på där borta, och jag är inte rädd längre. Känner ingen skuld el skam. Men självklart kommer jag fortsätta stötta mannen i mitt liv här och nu, men inte utan att jag ser att vi lever som man och hustru, inte bara under samma tak. Kvällens reflektion ❤ Att komma till positiva insikter för en själv får man genom att ge sig själv lite kärlek, göra saker även fast det känns långtråkigt och sorgligt, det är att stå upp för sig själv. Jag lärde mig det från den här sidan, att jag kan köpa och göra vad jag vill för mina pengar. Sedan fick mannen skriva under ett äktenskapsförord så vi båda vet vad jag behåller om det kraschar fullständigt, det var något jag gruvade mig för men så skönt när det var gjort ❤

Tack, vad fint. Ja jag har även skrivit bra saker, som jag tänker Och gör. Kan finnas en styrka för mig själv längre fram eftersom jag använder forumet mycket som en dagbok. Kanske lite för utlämnande ibland, men vad spelar det för roll, känns nästan mer verkligt då. Just nu funderar jag över att umgås, skulle så gärna vilja bjuda hem en väninna, äta, dela på en flaska vin på lördag. Går det för sig, får man aldrig leva det liv man trodde? Lite småaktigt tänkt, men nu umgås vi med ingen, en saknad från många i vår närhet, det blir inte naturligt eftersom han har gjort några av våra närmaste illa, bla min syster och hennes man. Sedan flera som är mina vänner sedan tidigare, men som vi umgåtts med tidigare dom vet ju hur illa jag har farit. Skulle min man kunna vara lite öppen med din sjukdom skulle allt vara lättare, men nu ska ju ingen få veta, och då har det ju blivit lättare att inte umgås. Konstigt och problematiskt ?

Blev bra, väninnan kom och vi åt och drack lite. Mannen hade jour och han tyckte det var ok. Är trött, har jobbat mycket men ska ta det lite lugnare. Mannen är mycket gladare, hjälpsam gjorde tom middag idag, brukar aldrig hända fast jag jobbar till 19 ibland. Han pratar på om sitt, jag frågar, alla nöjda och glada? Får se när han ser mig? Vet inte hur jag ska hantera mig själv, när ska jag fångas upp av honom. Jag förstår ju att det är omöjligt, han är ju orsaken. Och jag klandrar honom inte, men ändå? Känner mig barnslig och tycker det är så jobbigt att börja om hela tiden, orkar inte det just nu. Grubblar ibland om han har kontakt med sitt ex, helt stört att det ens skett. Hon som han hatade så mycket, dom som tom slogs, hon som kontaktade mig precis när vi träffades och varna mig för honom och det blev han så olycklig för, hon som är 15år äldre.. jag fattar ingenting av det, men tiden läker ...

Så sant, för dig är ju förhoppningsvis resan lite påbörjad för din man. För min är det snart 9mån av tillfrisknande. Och det tror jag också att man måste lyfta blicken, men igår hade vi årsdag och inget vi vill fira. Idag ringde han och sa han glömt... Men såren dyker upp ibland, och nämner jag det så är ilskan igång från honom.

Ja, äre något vi har så är det känslor, i överflöd och det än då man vill ha är total likgiltighet ? men jag hävdar min rätt att nån gång få ge uttryck för mina känslor, utan ilska el för att provocera. Sen att min känsla är provocerande kan ju inte jag ta ansvar för, det borde han ha gjort för det är ju han som givit mig känslan. Kryptiskt men om jag står bredvid, stöttar peppar så måste jag få pysa lite nån gång, utan att få ilskan gånger 10å kastad i ansiktet. Annars kommer jag bara flyta ut till ingen, ett bihang och det vägrar jag. Känns skönt nu

Han for hem till sin hemstad, efter 6mån sedan sist, inte träffat barn, föräldrar, släkt och vänner. Helt galen förra veckan då han tyckte det var fördjävligt att jag inte hade uppmärksammat får årsdag, som han glömt och som han sagt att han inte ville fira med mig tidigare. Sluta med att han slog sönder peltorkåpor. Han hotar då med att åka hem, och jag fattar ingenting, det är ju bara skönt att jag får andas. 2 dagar senare får jag frågan om jag inte ska följa med, knappast. Jag far till stugan med min son. Jag kommer hem söndag, han meddelar att han åker hem på måndag. Han kommer upp sent måndag, sover hos sina föräldrar, träffar sina barn på tisdag eftermiddag, åker sen hem onsdag. Jag förstår inte, varför träffar han dom inte mer, han längtade ju så. Han skulle komma hem sent onsdag, kommer till 19 och då har jag huset fullt av familj som ska käka tillsammans, han sitter med och är trevlig. Vi kan prata om hemresan, han går till sitt rum och lägger sig. Mycket märkligt alltihopa....

Jag vet inte längre vad jag känner. Efter all ilska, rädsla, oro, frustration och skam, vad finns då kvar. Alla sömnlösa nätter då man funderade över varför, sen uppbyggnaden av en mur för att stå ut, jag vet faktiskt inte. Han jag bor med känner jag inte, det var inte han jag sa ja till. Huset, bröllopet, drömmarna. Men jag ska ge det ett halvår till. Men han är annorlunda, lugnare, det är något på gång. Hoppas för hans skull att det är på riktigt. Det han har gjort rent praktiskt under 5 dagar för oss har inte hänt på 2år. Han ska tom följa med till stugan för att hjälpa mig imorgon. Vi ska fiska och förhoppningsvis röka lite fisk. Läste hos dig, det kanske är något bra på gång hos er med, hoppas så...

Denna ångest som kan slå till i full kraft, byggts upp under dagen. Varit till kurator och innan dess så hade jag en strategi, jag ville få verktygen att klara av det här, ett halvår för att göra en utvärdering. Hon slog hål på den strategin, och frågade efter mina känslor. Jag vill inte känna mer! Jag vill bara vara nöjd, leva. För mina negativa känslor har jag tvingats lägga i en burk, för mannen blir så uppriven om jag är ledsen eller arg. Jag ska ju applådera åt hans framsteg, och det gör jag oftast och då blir det så bra. Men rätt var det är pockar dom här jobbiga känslorna på, varför har han haft 2 kontakter med kvinnor på sin tfn, det senaste 2 åren. Jag förstår han längta efter bekräftelse, hans underläge och hans ångest. Men Ibland vill jag bara kräkas på allt. Kuratorn menade att jag måste ta hand om mina känslor också, att jag burit honom parerat barn skött mitt företag ja lista n kan göras lång. Så hon tyckte jag skulle få komma till en psykoterapeut, ta det till nästa nivå.
Jag tyckte det kändes ok nu, att bara få vara i det, vill inte ha dom här känslorna man inte kan styra över. Men det är kanske så att jag måste ta tag i dom en gång för alla för att kunna gå vidare i livet, för min skull inte för nåt jävla skit äktenskap som antagligen är dömt till misslyckande. Hur ska vi ta oss ur detta, han kämpar för att må bra, men hans barn och jag och mina anhöra mår jättedåligt. Hur ska han klara av 9:e steget när han måste slå sönder ett par peltorkåpor för att jag säger att jag är låg för allt det jobbiga som hänt. Ändå han berörde i ämnet var att han skulle inte köpa några nya för det förtjänade inte han, men ett förlåt det kan han inte heller kosta på sig. Och just nu är hans mående bättre och då brukar jag vilja förstöra det säger han.
Imorgon är en ny dag, önskar så att den känns lugnare ❤

Ikväll kom jag äntligen iväg, så skönt. Trodde inte jag skulle uppskatta det så mycket som jag gjorde. Blir fortsättning nu framöver i mån av tid. Berättade för mannen om min ångest och att jag inte räknar någon hjälp ifrån honom, att jag inte är arg. Sa även in för det stundande besöket av hans son, att det är samma som gäller nu som då, att han kommer inte tillbaka till sovrummet bara för att det ska se bra ut inför hans son. Mina söner får ju hantera att mamma sover själv. Berättade att min yngste brukar fråga om mannen sover hos mig nu, tycker mannen ska få veta vad jag tampas med för frågor. Ångrar mig sen efter mötet, det kommer som inget gott ur sånt, men när ångesten vrider om är det inte lätt att vara rätt fru till en beroendesjuk. Han hade redan gått till sängs kl21 när jag kom hem. Ikväll kom samtalet in på ett nytt begrepp, relations beroende pga av vissa händelser här i hemmet och då inte med mig.
Bestemor, terapi är nog bra, men antagligen hemskt jobbigt. Skulle vara lättare med ett verktyg som helt enkelt stänger av, tror det skulle läka lika mycket. Nollställa på nåt vis ? har du funderat över att träffa en alkoholteraupet privat, det är dyrt men kanske värt det? Hoppas du får lite sinnesro min cybervän ?

Jag hittade en alkoholteraupet till min man som han ska till igen, privat och dyrt men det får vara värt det. Jag pratade själv med henne och hon verkade tuff, hade själv beroendesjukdommen. Jag framförde att jag kliver på för parterapi längre fram, så nu håller jag tummarna att han finner personkemin. Azalea jag har läst i din tråd, så tufft och så länge. Det som förbryllar mig är att jag som bara levt 2 år i detta känner mig nästan som i samma läge, det går så fort att hamna där. Oron, sorgen, ilskan blir som fastsvetsade över nåt dygn. Jag hann som inte brytas ner utan jag gick bara av, fast jag samtidigt står upp för mig själv, pratar om det och har tagit ansvar över mitt mående så är det en sådan kamp. Förstår inte varför vi inte tackar för oss tidigare, vi skulle ju aldrig vilja se en syster ha det så här, och i mitt tidigare liv skulle jag verkligen tackat för mig så mycket tidigare. Men beroende gör något med oss, jag förstår inte ❤

Ja det har jag mfl trott också, men antagligen är det vita knogar som gäller. Om jag är frustrerad, arg över det som varit så blir han 5 gånger argare. Jävulskt skumt skam och skuld beteende, men nu är det på gång, jag har sagt dom magiska orden att nu räcker det, jag vill skiljas

Idag är en jobbig dag, det gör så ont. Saknar den där mannen som jag träffade för 5 år sedan, som allt kändes så rätt med i 2,5år. Som jag köpte hus och gifte mig med och som det sen visade sig att han fört mig bakom ljuset. Relations och alkoholmissbruk tidigare, en kamp för exfrun visade det sig när jag till slut tog kontakt.
Det dyker upp minnen i livet, vid stugan, sociala medier på min man, han som alla tyckte så mycket om, som mina barn var glad att få till bonuspappa men som samtliga visade mig en annan sida, med tömda flaskor, ilska otrohet, fyllkörningar och försvinnanden i dagar. Ingen annan här i min by förstod eller såg, han var ju så trevligt och så duktig i sitt yrke. Man går sönder till slut i känslan av att vad är det jag inte förstår, man ser men man förstår inte. Jag valde att prata med mina nära, mycket. Jag var även öppen med mina barn till slut, nu 12 och 14 år.
Det gick så fort, det gjorde så ont, jag hittade hit och fick en insikt om vad du kämpar mot och det jag vill säga är att alkoholdjävulen vinner ingen emot, den besatte måste vilja själv och det är ett hårt arbete, varje dag. Och jag trodde vi skulle fixa det, men dom vita knogarna gjorde det värre. Idag har han flyttat 45 mil hem, han bara drog och lämnade mig ensam med ett stort hemman att sälja ( nu sålt) att tömma och lösa allt praktiskt. Jag känner mig som en looser inför mina barn som inte kunde ge dom familjen, dom gillar inte utanförskapet som det ändå är i gemenskap med andra familjer.
Och vad jag lärt mig här är att det är skillnad på beroendepersonligheter, vi som är här har ofta den otrevlige, aggresive som sällan/aldrig tar ansvar. Vill gärna förstå varför denna skillnad och vad som behövs för dessa att vända, vet att det blir hjärnskador som tar tid att läka men varför drabbas inte alla? Idag är en jobbig dag, imorgon är säkert bättre. Och jag vet med säkerhet att jag vill inte vara i det jag gick ifrån men jag saknar kärleken och mannen med stor H idag ❤😪 kämpa vidare alla ni krigare här och på beroendesidorna

Morgonsol ja det verkar vara ett stort spann på hur det yttrar sig. Pratade med mitt ex i veckan, om husförsäljning, upplägg och ansvar över vissa saker med det. Han lägger skulden på mig, var jävligt arg över min avsaknad av stöttning etc. Ja och visst har jag säkert en del i det, men jag stod inte ut, inte ens när han började tillfriskna, det var för trasigt. Och såhär nu då, då börjar man med att kolla igenom hans Facebook, vänner, vrider om kniven i sig själv och ångesten är ett faktum. Men varför?

Botten sa en beroendebehandlare var döden, så det där med botten är svårt. Mitt ex har sjunkit djupt, fyllkört ofta, otrogen flera gånger mot sin exfru, åkte dit för rattfylla. Supit bort mig, sina barn, sitt jobb. Gått 3 mån behandling, AA, tog sömnmedel/antidepressivt en morgon och somnade vid ratten och bröt ryggen, återfall på återfall relation och matmissbruk, sen gick jag, det tog aldrig slut. Och nu fick jag höra att jag stöttade bara när det passade mig, men nä, jag var ingen psykolog utan nån som blev sviken och bedragen, men jag skulle bara skärpa mig för att det drog ner honom om jag var ledsen.

Ok, jag läste nog för snabbt där och tänkte den beroendesjukes botten, nä vi medberoende ska snabbt som attans ta hand om oss så vi inte slänger bort vårt liv på oro, ångest, rädsla och hopp varvat jämnt. Det sägs att anhöriga mår sämre en den beroendesjuke, tror inte man kan säga så rakt av men det sätter sina spår och vill den beroendesjuke tillfriskna så finns det stöd och vi ska kämpa och peppa, fast det är riktigt svårt när tilliten är borta . Vi kommer ut på andra sidan Morgonsol med erfarenheter jag har kunnat vara utan men kanske en resa mot ett sannare jag ❤

Snart ett år sedan vi flyttade, jag och sönerna. Då kände jag mest avsmak och det var över känsla. Drömde ändå att vi skulle hitta tillbaka, att han skulle förstå att nu eller aldrig var det dax att tillfriskna på riktigt. Det blev bara värre för honom och jag täckte inte upp. Han visste vad som gällde. I februari tog jag ut skilsmässa, han skrev under. Jag fick lämna in, jag fick sälja huset, han gick i sin självömkan och säkert hat, som han halvskrek i sommar att jag bara hjälpte till när det passade mig. Jag tror jag fnös åt det. Så mycket känslor och omvårdnad dom får av oss, all denna kärlek vi ger och dom känslor vi får så som skam, sorg, ilska till ingen nytta. Jag är så glad att jag är där jag är idag, men jag saknar oss, som om han var död men det finns ingen grav att gå till. Så surrealistisk att veta att han lever sitt liv 45 mil ifrån mig, vi som skulle leva hela livet tillsammans. Och han som lyckade dölja sin sjukdom, hur är det möjligt?! Vi levde tillsammans i två års tid och jag märkte inget innan vi köpte hus och gifte oss, jag tror inte han var full, han var inte konstig eller dum. Vi hade fester på helger och inget var konstigt då heller...... Men sen.
Det blir bättre och bättre, ju längre tiden går. Vi har ingen kontakt och han har aldrig bönat och bett utan det är bara borta. Skammen bär jag med mig, i ena stunden, stoltheten i andra, för fy fan vad bra gjort av mig att kliva av denna djävulsdans snabbt som ögat, rädda mina barn innan deras mamma tappat det helt. Så overkligt och jag avundas ingen att vara där man är när korthuset faller, det är hemskt 😪 men kan jag bara med orden hjälpa med att säga det blir bättre. Och är kärleken stark så övervinner den det mesta, tid ifrån varann tror jag på, att man får tillfriskna på var sitt håll. Men för oss är det över

Idag fick jag ett meddelande från hans exfru, han har varit till vårt sålda huset och hämtat sina saker. Fick även veta att han har en ny vän, väntat och säkert bra för mig, ger mig möjlighet att gå vidare. Men det gör ont som satan! Förstår att han måste för att kunna gå vidare, det kommer inte heller funka om han inte jobbar på sitt tillfrisknande bla osv. Som sagt jag förstår om jag vill använda mig av dom tankarna, men jag vägrar hata fast det gör ont, ska bara hålla offerkoftan ifrån mig allt jag kan

Idag ännu ett steg framåt, infon om hans nya bekantskap gjorde ont, den lilla människan i mig fick för mig att nu kommer hon få honom frisk och nu blir han lycklig. Fick se en bild av henne på Facebook och då gick det över, en kvinna som är 10 år äldre och som säkert kommer enligt Freud symbolisera hans mamma, säkert en Florence Nightingale ut i fingerspetsarna 😅 sorgligt hela vägen men gjorde mig lite friare. Och för dom kan det säkert bli bra 🙏 det jag har lärt mig efter ett tips härifrån är att våga vara i känslan, i ångesten, i sorgen för den går över. Självklart omöjligt när det stormar som mest, men sen.

Förra veckan vaknade jag mitt i natten av ljud, förstod efter nån minut att det var sonen som var på toa. Min reaktion var rädsla, hjärtklappning och flykänsla för jag trodde det var mitt ex. Hjärnan spelade mig ett spratt och det stör mig, för en känsla som jag kanske förträngt. Jag var alltså rädd för mitt ex när vi bodde under samma tak och jag var rädd efteråt. Intuitionen styr, men vad var jag rädd för. Jag vet jag kunde vara rädd att något hände honom, att han var otrogen, att han skulle bli arg i en diskussion. Men att vara rädd för en person som man är nära under en längre tid och som dessutom förtränger, det kan inte vara bra. Ät det nån som känner igen känslan? Kan människor utstråla nåt som gör att man förstår att det finns nåt där som inte är bra. Nu har jag funderat över det här under en vecka och jag behövde få det på pränt, mina tankar.
Att leva med en aktiv beroendesjuk är helt galet för en människa, man blir mycket av det som man inte vill. Lite bitter, rädd, skamkänslor, medberoende ja ni vet. Ja en liten onsdags reflektion sådär bara

Hela mitt liv ställdes på sin spets den där dagen när alkoholisten visade sig hos oss. Osäkerheten, ilskan, rädslan flyttade också in i samma stund.
1 år senare försöker jag hitta mitt nya jag och hon är inte lätt att hitta, jag har försökt vara i det som var mitt gamla jag, men det är inget kul längre, testade krogen förra helgen, drack vin ikväll med syrran och hennes man, såg fram emot skratt och det kändes bra. Efter 1 glas sa min 14-åring att jag var som en jävla alkoholist. Han bad om ursäkt och allt det där, skulle bara skoja. Jag drack inget mer, skulden och skammen omslöt mig igen. Vi hade snack sen när vi blev ensamma där jag förklarade vad det gjorde med mig, alkoholist orden. Hur mycket smärta det ligger i det, hur mycket smärta det orsakar för alla barn, relationer och jag ville inte vara en del av det, jag vill inte tillhöra det något mer. Det känns så tråkigt allt, gå på fest, fara iväg, tjoochtjim känns så värdelöst. Ålder, fas och skillsmässa gör sitt och jag önskar så till denna högre makt att det får släppa för gott nu, men det verkar ta tid. Men inte så konstigt, på 5år har jag köpt hus och gift mig med en man som mörkade sin sjukdom och som jag nu inte har minsta kontakt med, poff borta.

@EsterHanna precis så är det, har också tänkt att det tar nog ett år efter att skilsmässan är fullbordad. Underskrift och inlämning 6 månader var bara ett steg. Men jag överrumplas av känslorna, att det inte ger sig. Och så känner jag mig bitter över att jag blev ett offer i detta kaos, att en person kunde lura mig så fullständigt. Att min personlighet inte är sig lik eftersom jag lägger mig platt efter sonens plumpa skämt. Hade det varit förr att jag skrattat, med ett stopp och belägg och inte låtit det tagit mig. Ilskan som du går igenom tar ju mycket energi, jag vet inte om jag har varit igenom den på riktigt för som du skriver är faser vi ska igenom och jag är livrädd att fastna i någon. Vi kämpar vidare och jag längtar till den dagen jag kan se tillbaka på det här
Kram till dig med och visst hade det varit skönt att vara indian nån vecka då hade vi sluppit laga mat iaf 😊❤

Att jag bär skulden att det blev som det blev, det är en anhörigs ok att bära. Så många gånger vi får höra att vi är problemet, i vårt fall kände han sig mindre värd. Att jag var så mycket bättre. Han kunde inte leva upp till mina förväntningar, och vilka förväntningar jag hade som han inte klarade av det vet jag inte riktigt. Det var mitt fel att dom tvångsvårdade honom på psyket 1 vecka....
Jag tackar en högre makt för att jag fick kraften att ta mig från vårt gemensamma hem som nygift och med skammen hängades över mig som ett moln, köpte ett eget (stort) hus för mig och mina barn, totalrenoverades och hyr nu ut en lägenhet. Mannen flyttade hem till sin hemby i höstas och vi har bott i nya huset nu drygt ett år. Mitt i all renovering så sålde jag även vårt gemensamma hem, en skogsfastighet samt drev mitt företag med många arbetstimmar. Jag förstår att om jag inte tar hand om mig så kommer jag få betala ett högt pris, för hans sjukdom, hans kaos med en alkoholism som han burit i flera år och som han inte sa nåt om.
Igår sms jag hans mamma, jag var på tillfälligt besök i hennes hemstad så jag listade dom ett Gott nytt år och svarade glatt tillbaka. På kvällen får jag sms från honom, att han inte vill att jag tar kontakt med hans mamma något mer. Men han skriver till mina vänner och det är tydligen ok.... Jag har inte svarat och tänker inte göra det heller, om jag svara emot så vet jag inte vad det väcker hos honom. Han lever i ny relation, har fått jobb så varför. Vet att det kommer ta tid, jag fyller 50 nästa år och den här resan gjorde att jag går omkring med en lätt ångest längtar efter det liv som skulle bli vårat, hatar han för det han gjorde och önskar att nästa år har det bleknat ytterligare och bara tanken på att träffa en ny man gör mig illamående.

Bröllopsdag är över, skulle ha varit vår 3:e, men inte ens vår första var bra. Då hade han precis avslutat behandling och gick på vita knogarna. Vi hade fått ett presentkort på spahotell och jag längtade efter kärlek och lite romantik, hade hoppet kvar och jag sa vi kan väl bara åka iväg och ha det gott, men han var inte på humör som han sa. Vi for, spaade, gick på bio men sov med ryggarna mot varann den natten på hotellet....😥 jaja en dag i taget, idag har jag bla skottat snö, åkt skoter, jobbat igen och efter det klev jag upp ur min ångestgrop och tog av mig offerkoftan, det är en skön känsla 🙏😁 nån lärde mig här att våga vara där nere i djupet, det är inget farligt och det vänder. Klappar mig på axeln och tackar en högre makt som ännu en gång skickade på mig bra känslor och händelser när jag behövde det ❤🙏

@EsterHanna ja exakt så var det för mig också, dessa yttre omständigheter som får överta ens inre. Mitt ex är tack och lov härifrån, du slits ju med att ha honom omkring dig, att inte få vila. Men förhoppningsvis snart 🙏 jag känner även där som du när jag ser mina pojkar, dom är nöjda nu och dom var nöjda att tillhöra en familj, men skillnaden på pojkarna idag är stora, iaf hos den yngsta. Dom såg men förstod inte, och det gör inget gott. Idag har lillen inga djupa suckar, håller sig inte på rummet längre utan är tillbaka hos mig igen ❤🙏
Jag tänker fortfarande väldigt ofta på exet, det drar ner mig och ibland hör jag när dom runt omkring har fått meddelande/samtal från honom, själv har han sms till mig och undanbedes all min kontakt med hans mamma. Jag skickade ett Gott Nytt år. Jag funderar på terapi, fast egentligen ska jag nog bara skärpa mig och lyfta blicken, det skulle nog göra mest gott. Kvällen reflektion Sov Gott alla 😊

@Åsa M förlåt för sen reflektion på ditt meddelande ❤ Jag tror att sonen i just det här fallet "bara" var 14 år, men vad det gjorde med mig var ingen kul känsla, jag blev så osäker och rädd. Vi har pratat och visst tror jag att det finns en rädsla för alkohol, barnen har ju sett vad drogen ställde till det för oss. Samtidigt har jag förklarat att alkoholism är ändå en relativt ovanlig sjukdom, alkoholmissbruk dock mycket vanligare. Vi har pratat om att som vuxen ska man bara dricka alkohol när man är på bra humör och det är fest, aldrig som medicin.

@MalmMia hej, kära forumvän, vad kul att höra ifrån dig ❤ ja jag har ju också avverkat några samtalskontaker under tiden i kaos, tror absolut att prata med någon nu är rätt. Skulle så gärna vilja komma i kontakt med någon inom kyrkan då den där högre kraften gjorde sig påmind ibland. Hur har ni det, hur går det för exet? Tänker på dig ofta och glad att du kommit vidare, men som jag börjar förstå för egen del så kommer det ta tid att läka ❤

@Självomhändertagande jag blir rörd, så fint skrivet och rätt skrämmande i ett sammanhang från igår. Igår så skrev på Insatgram Anna Tebelius Bodin om att ändra tankens kraft, jag förstod inte och ställde en fråga, hon svarade bra tillbaka. Sms även med min syster som förklarade ytterligare och hon tog upp exemplet män, om min vana att attraheras av en viss typ av män. Eller som andra kloka sagt, en viss typ av män attraheras av mig 🤔 Jag har också fått min ADHD diagnos sent, en light version som dämpas av dopamin och det känns ok, det är ju jag men när jag läser din text så slår det mig att den kanske också har varit en del i relation till män, jag älskar ju när det händer, strulet, kaoset i ex renoveringar, projekt etc men då får man kanske även det andra också som är mindre kul. Känslomässigt kaos med män, "små" män och sjuka män, typ alkoholisten. Har också hittat i text den positiva personligheten hos alkoholisten och det är den jag attraheras av. Den där kluriga, som är fenomenalt händig oftast problemlösare inom sitt arbetsområde, allmänbildad med en bredd och snabb i tanken, en skörhet som i en konstnärlig själ (djupt, men den texten slog huvudet på spiken för mig).
Jag vet vad jag behöver i en relation till en man, precis som du skriver och jag får kanske gå till botten med det här. Har sökt efter en hobby för att kunna lyfta blicken från exet, det här får kanske bli min hobby, blicka framåt men samtidigt rota 😁
Håller tummarna att du klarar dig från Covid och jag är så glad för din skull att du just nu är i hamn, det är du så värd och jag är så imponerad av din resa att du tagit sånt ansvar över dig själv för att komma dit du är idag, kram ❤

Tack själv omhändertagande, länge sen du skrev, men klokt och jag skulle ha svarat. Har inte varit här så mycket, försökt gå vidare och känner att jag har ofta lyckokänslor nu. Bara ligga i soffan och titta på tv och känna känslan av att det är bra nu 🙏 Ett sorgearbete har sina faser, i den fas jag går in i nu vet jag inte vad den bär med sig, en känsla av att har det verkligen hänt. Mannen är borta, inte hört ett ord sen i höstas, mina vänner har tagit bort honom från sina vänlistor och det känns otroligt skönt. Funderar hur han har det och vet att han nångång kommer ta kontakt. Ibland önskar jag han blivit sämre så hans nära får se, men samtidigt inte för hans barns skull och för att han är sjuk. Jag kan förlåta honom för han är sjuk, och under hans behandling och efter olyckan så stod jag vid hans sida, men det hände så mycket där innan vi gifte oss och ett år efter som jag inte kan förlåta. Man gör inte så mot en människa man älskar och som man står nära.

1 1/2 sedan det var över för oss på riktigt nu, han flyttade hem till sin stad och lämnade allt, jag fick sköta husförsäljning, tömma, städa hela förra sommaren. Jobbat med skammen och sorgen och en längtan efter oss, honom, han som jag gifte mig med. När jag bröt upp så kände jag en avsky inför den mannen jag svarade ja till året innan i kyrkan. Han förvandlades så fort från en fräsch trevlig man, till en aggressiv, en som inte brydde sig om sig själv eller mig.
Nu lever jag i en nygammal relation, vi känner varann och har det lugnt och bra. Men nåt gnager i mig, och jag förstår det är fortfarande längtan och sorgen och även över det kan jag klandra mig själv, hur kan jag överhuvudtaget känna så.... Men så läste jag en artikel idag, om en kvinna som bröt upp ifrån sin stora kärlek pga av otrohet, där dom hade kämpat men till slut fått ge upp. Idag föreläser hon om kärlek och att man fortfarande kan älska en person fast man vet att det aldrig blir vi, något mer. Det var så tröstrikt, så skönt att känna att det är ok, det får vara så och det blir bra ändå. Låta sorgen få blekna ifrån det fina som fanns så kanske minnena från kaoset och allt det där som gjorde så ont får ta mindre plats. Kram på er alla som kämpar på där ute, ni är starka och jag lovar en dag vänder det oavsett om ni går vidare eller blir kvar ❤️

Alla ni kämpar som jag läser om här , ni som har varit här länge och ni som har nyss påbörjat resan resan till förändring. Det gör så ont i en att läsa om ni som längtar efter en förändring och där insikten sakta sjunker in att det är bara dom som kan skapa en förändring för sig själv, alkoholisten får göra sin. All denna kärlek den anhörige känner, all denna önskan om kärlek och respekt tillbaka, tilliten. Upptäckten av fler missbruk hos en och samma person. Det gör ju så ont. Vetskapen att alla känslor är ok, men vad hjälper det när ångesten är så svart så man nästan får paniken, eller uppmaningar och råd att göra något för en själv, när man bara vill göra dom sakerna med den medberoende. Ja vi som är förbi, vi vet.... Vi vet också att ja, det är skönt att tänka på sen att vi gjorde ju faktiskt den där utflykten, resan, det var inte bara bortkastad tid när bitterheten slår till.
Jag lever tillsammans med pappan till mina barn igen, efter 10 års ifrån, det är lugnt, skönt och vi vilar i det. Jag hamnade i djupa funderingar här i vår när vi just återförenats att nåt gnagde och det var just det som var så skönt med texten, vi får älska flera, även det som var och även fast vi inte vill dit igen. Det sköljer över som en sorg ofta. Jag är inte där att jag kan förlåta, och han har inte bett om förlåtelse, som är ett av stegen i tillfrisknandet. Och jag hatar inte, det är ju en sjukdom och jag vet att han och hans barn har fått tagit största smällen.
Det här en fantastisk sida, aldrig hårda eller dömande ord, alla som stöttar och jag är helt övertygad om att här blev jag hjälp mest. Alla er som blev som vänner och som man lidit med, din oro i kaoset som Azalea, Självomhändertagande som av alias beskriver så bra din resa och som skriver så klokt. Tröttiz som stark och insiktsfull reflekterar över livet sen och alla ni andra, inga nämna men heller inte glömda. Flera som jag skrev med här och som jag saknar och undrar hur gick det sen.❤️
Vi blev så vingklippta av den här sjukdomen och jag önskar att jag aldrig hade behövt uppleva den, en del säger att det har lärt en så mycket om en själv och etc, men jag ville verkligen ha sluppit, jag tycker lite av livsglädjen försvann av att vara i det där mörkret. Men samtidigt det har inte gått så lång tid.
Jag kommer återkomma att skriva fast min akuta resa är över, jag vill kunna gå tillbaka och påminnas om hur det var, och dom olika stegen ifrån.
Ännu en gång önskar jag en träff med alla er, några dygn på ett spahotell, gott att äta och dricka och kunna reflektera mera. Jag vet att tanken är att vi ska vara anonyma men det borde finnas en möjlighet för att kunna, ja ni förstår 😄

@gros19 jag har följt dig med genom åren, och jag brukar ibland tänka när jag ser mina söner på vad du/ni med barn går/har gått igenom. Jag kan bara föreställa mig 😪 Det som stör mig och det kanske har med åldern att göra, jag som är igenom och är ute fortfarande känner att jag är förändrad. Jag vet jag har skrivit det tidigare, jag blir aldrig densamma igen och det stämmer men jag vill för den delen aldrig dit igen. Glädjen är inte riktigt framme än i mig, men samtidigt en vila i att det får komma när det kommer och lyckan finns där, där blir det lite tudelat. Blir lite flummigt att försöka sätta ord på ett kroppsminne som det blir av denna oro, rädsla och ångest.
Önskar dig ro så du får vila och klokt att känna att du inte behöver någon förlåtelse för att gå vidare, så är det nog för mig med. ❤️

@EsterHanna ja det är verkligen en stark hjälpande kraft här inne, vi alla förstår det den andre skriver. Vad glad jag blir för din skull, och jag vet den häftiga känslan av frihet, att slippa oro och ångest när man kommer hem 🙏❤️