av Backen123

Backen123
lör, 2019-10-26 - 12:23

Min man går på behandling via kommunen sedan 2 veckor, bra, underbart!! Men jag då? Först har man varit ledsen, arg, gömt sprit varit orolig, hämtat, tröstat, fått skit etc ni vet
Han har supit, farit på weekend resor, förstört för mig, sina barn
Nu ska jag hjälpa honom igen, inget umgänge, han bryter ihop om jag är borta ett dygn, vi umgås inte med någon längre. Mitt liv har alltid varit umgänge, trevliga tillställningar, fester, skatt och glädje. Men nu är det Netflix, fundering vad vi ska äta och jag får absolut inte säga något, sade i veckan att jag ville ha en bastu, som jag själv skulle betala, då blev han så arg så jag trodde han skulle slå, men det stannade vid knuffar.
På beroendeenheten säger man att jag ska vara nykter 1 år för jag älskar väl min man, och det innebär att jag ska sitta hemma ett år och fundera när han får ett återfall, för det får han. Han säger att det går bra så länge han inte utsätts för lockelse, men det är ju hela tiden, slå på tv:n bara. Och så ska ingen få veta, hur lätt är det då?
Ja ni ser väl hur less jag är, behövde få skriva av mig

gros19
lör, 2019-10-26 - 13:53

Får lite funderingar om din man söker efter en anledning att börja dricka men jag hoppas jag har fel. Vad det gäller festande och drickande för dig tycker jag det är rimligt att ni inte har någon alkohol hemma. Om du sedan vill dricka något när du är bland vänner så är det din ensak. Märkligt beteende hos din man att knuffa dig för att du pratar om att du vill ha en bastu. Bara för att man är alkoholist kan man väl inte bete sig hur som helst. Känns som han är huvudpersonen och du ska anpassa dig efter det. Lite av den negativa mentaliteten med sjukdomsbegreppet. En del har nog missuppfattat det. Tycker du ska söka dig till alanon för att få stöd. Sedan finns det en del anhörigprogram och ofta erbjder kommunen det. Ditt liv kan ju inte avstanna för att han ska hålla sig nykter och i vilket fall som hjälper det inte honom. Han borde vara glad för att du mår bra. Så här tänker jag. Lycka till!

Backen123
lör, 2019-10-26 - 15:18

Jag var förra veckan på kommunens anhörigträff. Tyvärr blev min känsla bara ilska, mitt jag blev provocerad inte av någon där utan vilket jävla skit man utsätts för. Man ska ta hand om barn, djur eget företag, hem och nu en man som egentligen skulle vara den bästa tiden i vårat liv. Och så är det jag som ska sköta mig, absolut inte låta min ilska, sorg el frustration komma fram mot honom för då kan det sätta igång en massa hos alkoholisten. Jag får absolut inte konfrontera honom med den senaste fyllkörningen, eller skumma sms, utan vara försiktig. Ja och jag har varit det, men jag är ledsen och jag måste bita ihop. Och sen på mötet så hitta jag ingen att identifiera mig med, det var mest föräldrar och det är jättesorgligt och känslor av ett annat slag. Jag kan ju gå det kan man ju inte som förälder... Så då kände jag att vilket ego jag är! Som gnäller över ett förlorat umgängesliv och ett normalt liv. Har läst om Alanon, kollat möten och ska försöka ta mig dit i veckan, hoppas det ger ett lugn för att orka. Känns som det är rätt forum, och jag önskar så att 12 veckor för min man på behandling kommer ge honom insikt hur mycket det har skadat, vårt liv tillsammans kanske aldrig går att reparera men då får det vara så.

Nordäng67
sön, 2019-10-27 - 20:03

att det är rimligt att alla i familjen avstår alkohol hemma. Så långt handlar det om empati, sympati och att ställa upp för varandra. Men att ditt liv ska stå på pause är inte rätt. Tycker du ska ha som ditt viktigaste uppdrag att se till att du själv mår bra. Umgås med vänner, gör saker i och utanför hemmet som du tycker om. Låt honom ta ansvar för sina problem. Känner igen det där med att det på ett eller annat sätt blir ens eget fel om han börjar dricka igen: man har varit tjurig, inte gjort tillräckligt, ställer inte upp (läs inte tagit över ansvaret för hans liv) mm mm. Försök koppla bort honom lite och börja bry dig om dig själv. Man tappar bort sig själv i ett förhållande med en beroendeperson. Åtminstone gjorde jag det.

Backen123
sön, 2019-10-27 - 21:01

Det som känns ego är att nu är det 12 veckor hard core, underbart att han ska få hjälp. Jag har absolut inget behov att dricka hemma och det känns ju skönt. Det jag önskar är att det kunde få vara lite bra, en stund, lite framtidstro från hans sida. Inte det hör tunga, sorgsna, livet är slut känslan. Jag sa det löser sig det blir bra, men att vi måste försöka göra saker, bra saker. Slutat med att han ber mig vara tyst innan vi blir ovänner och jag förstår att han mår dåligt, igen så förstår man. Sen fick mina barn smaka på att mamma är så less, så less och det var dom som fick för det ( nu hade dom förtjänat det också ;)). Skjutsa dom till pappan, lugnaste så. Och då kom det dåliga samvetet som ett brev... Idag var en jobbig dag, men det har ju bara varit såhär i 1 1/2 år så 10 veckor till borde jag klara av, för sen blir det nog helt fantastiskt ;)

Nordäng67
mån, 2019-10-28 - 07:27

När mitt ex hade nyktra perioder var allt nästan VÄRRE konstigt nog. Kanske hade man själv orimliga förväntningar typ "bara han slutar dricka blir allt bra". Och så var det inte riktigt så för då hade man en deprimerad gubbe istället. Dessutom blev han hyperaktiv, kunde inte ens sitta ner när vi åt. Undrade och undrar fortfarande om han inte har ADHD eller någon annan diagnos. Att alkoholproblemen egentligen är ett "symptom" på något annat. Förstår verkligen din frustration. Är ju mycket bara att få den vanliga vardagen med barn, jobb, städ och tvätt mm att funka. Utmattande att någon som egentligen borde hjälpa till att få allt att funka istället blir ännu en sak att jobba med. Ta hand om dig♥️

Backen123
sön, 2019-11-17 - 14:22

En känsla jag haft några dagar, min man lurade mig. Vi bodde ihop ett år innan vi köpte huset, sen började supande som jag trodde berodde på en depression. Han skötte jobbet osv, men hanterade sprit väldigt omoget tyckte jag. Jag på som dom flesta andra skulden på mig själv, jobbade väldigt mycket, gjorde en utredning på sjukhuset och mådde av den anledningen inte så bra. Vi gifte oss och sen bråkade allt lös. Nu behandling .... pratade med hans barn om behandlingen och pappans sjukdom, lite light sådär för ca 2 veckor sedan, dom är i tonåren. Och då säger ena sonen, att han var så förvånad att vi drack och hade fester och så, och han hade då sagt till sin mamma att hon (dvs jag) kan ju inte veta. Och tanken mal, dom visste, han visste men jag som skulle leva i detta fick inget veta av min man. Jag hade inte gift mig eller köpt hus om jag hade vetat, det är då säkert... men nu sitter jag här, han kämpar med sitt dåliga humör, är i 4:e steget då allt ska upp till ytan, torrfylla. Jag ska stötta, vara hemma och peppa vara ett stöd, känna jättedåligt samvete för jag vill träffa mina vänner- dricka vin, planerar en liten personalfest och jag vågar inte prata om det. Han är väl så djupt nere i krisen så det här att ta hand om sitt yttre, om vårt hem existerar knappt. Går bara upp i vikt.. om nån vecka känns det säkert lättare men nu är det skitjobbigt

Backen123
ons, 2020-07-15 - 11:49

Min man är nykter, 2,5 mån idag. Deprimerad sedan länge, men äter medicin nu som han tycker funkar skapligt. Det är tufft, jag tar hand om mig. Jobbar mycket, är peppande, berömmer positiva saker i tillfrisknandet, tjatar inte om det gamla. Han sover i eget sovrum, jobbar knappt, inkomst har jag ingen aning om... Jag hittar på utflykter, lite god mat, fixar så att vi har det gott och det är inte otrevligt på något vis så, men inte vad jag trodde för 2år sedan. Umgänget med vänner, vinet, myset det saknar jag. Igår va jag ledig, jobbat 10 dagar i sträck och då 12 timmars pass. Jag föreslog havet som utflykt, och att hjälpa mina föräldrar lite, han va på. Jag tog en timmes sovmorgon för jag var så slut, då kom det. Alla måste dansa efter min pipa, otrevlig, arg, smällde igen min sovrumsdörr hårt. Jag fråga varför, fick även höra att han var bara med bjuden för att det skulle jobbas och jag skulle nog bara sola och lata mig. Jag ställde in. Jag skyddar inte honom utan säger som det är till min mor etc. Jag tvättar, städar ur ett hus vi hyrt för time out, jobbar en sväng. Köper pizza, kommer hem 19.30 då har han gått på sitt rum. Hör hur han går ner till kylen på natten och äter. Förstår projeceringen, men det är så jävla jobbigt. Barnen tycker antagligen det är konstigt, jag saknar värmen, kärleken den fysiska. Nu väntar på att komma igång hos en alkoholteraupet som jag fixat fram och som han har träffat och som han tyckte kändes bra. I helgen är det planerat att fara till stugan, mitt förslag. Mysa, äta gott fiska. Sist for han därifrån för han var bara med bjuden för att det förväntas att han skulle köra med röjsåg. Och så var det inte, men vi är ju gift, han har nyttjat stugan för att supa i sin ensamhet. Men han känner sig utnyttjad om han gör något. Är det någon i samma situation, som känner igen. Jag går nu e-,kursen för anhöriga, den är bra. Och det gör så ont i mig att han inte har någon kontakt med sina barn, barn som längtar efter sin pappa men som han inte orkar vara pappa till. Mina barn funkar det med och mina barn gillar min man. Men ens egna värderingar sätts på prov hela tiden, och att hela tiden intala sig att han är sjuk, det är han som har det värst är också jobbigt. Jag är också ledsen ❤

Backen123
ons, 2020-07-15 - 21:05

Idag möter jag honom på hojen när jag är på väg hem från jobbet, Förstår han är på väg till gemenskapen som har sjukdomen. Inte ett ord, inte ett sms om att jag far iväg. Han har inte lyft ett finger idag, sophinken med sopor i på bron, inte plocka undan något från flytten hem. Ungarna tror han sovit hela dan, hade frågat den äldste om lunch kl15. Jobbigt, tänker försöka använda mig av samma metod, fast jag har ju tvätt, städ, hönshus, barn som självklart måste fixas. Men tänker tala om att han får följa med på mina saker, jag frågar inte mer för jag vill inte att han ska känna att han dansar efter min pipa, utan han får aktivt välja om han ska följa och då sägs det... Men det som jag inte förstår är hur han kan kliva upp och fara iväg för att umgås, om det är sista kraftansträngningen? Han vill jag ska ha på mig ringen, han rycker upp sig om jag är uppåt och driver på. Aldrig ett initiativ från hans sida att göra något, inte ens för sig själv.

Backen123
tors, 2020-07-16 - 10:37

han kommer hem, 21,30. Jag och sönerna har städat och grejat. Jag uttrycker min frusteration till dom att jag blir så jävla less, ingen hjälp, hade jag vetat detta när vi köpte gården hade jag aldrig köpt. Jag köper hem läsk för att ha till barn och helger, han tömmer dessa flak, återvinning säckarna blir fullare och fullare, men han pantar inte eller åker på någon återvinning för då känner han sig utnyttjad. Märker att pojkarna blir tysta och försöker hjälpa till, men jag förklarar snabbt att det är inte deras fel och jag är jättetrött och sur på Per. Men det är klart, när jag frågar om han sa vart han skulle och etc så blir dom ju brydd, att så ska det inte vara. När hankommer hem är jag påväg till säng, han sätter sig vid köksbordet och frågar hur det har varit på jobbet, han berättar att han varit iväg och käkat och jag svarade väldigt torrt att han behöver inte göra sig till, nä säger han och går och lägger sig. Får lite ont i magen att jag har barnen hemma med honom,, (dom är stora 11 och 13, och inga veklingar) men jag jobbar 12 timmar idag och vet ju inte vad som händer. Han brukar inte vara sur mot dom, men ändå, tippar på att dom backar ifrån honom när dom får veta att han beter sig konstigt......

Nordäng67
tors, 2020-07-16 - 11:19

Kanske kan du göra en lista på hur du skulle vilja ha det och sedan jämföra med hur det är i verkligheten? Det gjorde jag när jag var ihop med mitt ex. Det blev så tydligt då hur allt var. Man tappar bort sig själv när man lever i ett sådant förhållande. Till slut vet man inte vad man vill, vad som är rimligt och man blir allmänt "geggig" i huvudet. När man läser dina inlägg och tittar "utifrån" så är min reflektion: din man uppför sig som ett barn som är på semester på ett All-inclusive resort. Varför känner han sig utnyttjad för att han förväntas dra sitt strå till stacken i vardagslivet? Han ska väl bidra precis som alla andra i ett hem? Dina söner verkar mognare trots sin ringa ålder. Lätt att fokusera på problemet "alkoholism och nykterhet" och glömma bort sig själv och sina egna behov och önskemål. Han blir ju inte fysiskt invalidicerad av vare sig att supa eller att hålla sig nykter. Så förutom att han har problem med alkohol så verkar han vara lat och han har inga bekymmer med att utnyttja dig! Lätt att känna att man måste "fixa detta nu" om man tagit stora steg och gift sig och köpt hus. Men det går att skiljas och det går att sälja ett hus. Gör honom medveten om det. Kram

Kattsingen
tors, 2020-07-16 - 11:32

Usch vad jobbigt ni har det. Några tankar får jag av det du skriver:
Mannen lider av djup depression som säkert fanns där innan, eller hade varit där ändå, alkohol eller inte. Det är inget en lätt tränar bort. Det kan vara så att han aldrig blir mycket bättre, tyvärr. Du är medberoende, om inte i hans alkoholism, så i hans depression. Han kommer med största sannolikhet aldrig bli den partner du hoppas på, och du verkar ha tappat bort dig själv helt i det dysfunktionella förhållandet ni har. Men som ovanstående skrev, det går att lämna. Det går att skiljas och sälja huset. Det är ett jävla jobb, men i långa loppet kommer du i alla fall återfå kontrollen över ditt eget liv. Och en dag kanske du kan få lite värme och närhet igen, hos någon annan.

Backen123
tors, 2020-07-16 - 21:28

Skulle vara så skönt just nu. Känns som han är i ett läge han inte kan ta sig ur, värdelöshetskänslan står honom upp i halsen, och det förstår jag. Och han är som helt apatisk och kraftlös. Och det är det som suger musten ur mig. Han mår så dåligt, så han orkar inte ta tag i mycket, ser mönstret när han inte har varit på AA på länge, han var nog iväg ikväll. Han ska börja terapi i mitten av augusti, tänkte vänta ut den resan och se om han förändras, gör han inte det får han flytta ut. Så jag får nog bita ihop till jul. Men man behöver ju så mycket mer i tvåsamhet. Är så tacksam för era svar, dom värmde så jag fick en tår i ögat, jag är lite liten nu ❤

Bestemor
tors, 2020-07-16 - 23:46

Tänker bara, var riktigt rädd om din kraft. Du verkar ha 2 fina pojkar som ger dej glädje och som behöver sin mamma.
Jag hoppas att du ibland kan få avlastning i att vara din makes stöd. DU behöver få fylla på med ny energi. Få egen tid och eget utrymme. Va rädd om dej !

Backen123
fre, 2020-07-17 - 07:13

Bestemor. Just att få avlastning, jag pratar hejvilt för att få ur mig mycket jag bär på. Min syster och mamma är guld värda, men självklart less. Det jag skulle behöva som avlastning är någon som bryr sig från hans sida, jag hör inte ett ord. Ingen släkt, syskon, vänner, hans barn el föräldrar, alla lyser med sin frånvaro, och det är riktigt märkligt. Vi åker inte till hans hemstad heller. Ingen osämja, hörde han prata med sin pappa igår om vädret...

Bestemor
fre, 2020-07-17 - 09:15

Gomorron, finns det möjlighet att DU kontaktar hans anhöriga för att be om stöd för er bådas skull?
Känner du förtroende för nån?
Det vore att visa kärlek att berätta om er ohållbara situation och att ni behöver stöd som relativt nygift par.
Det är kanske inte samtalsstöd du ska fråga efter, utan helt enkelt att de hälsar på! Eller bjuder in er att komma.
Efter ett tag blir det naturligare att HAN själv kan umgås med sin gamla familj, och du kan hitta på nåt annat för en stund.
Tveka inte, men var försiktig så att inte nåt negativt ord om honom slinker ur dej. Fokusera på ert äktenskap, kärleken, ....
Ibland kan hjälpen finnas närmare än man anar ..Hoppas jag ?

Backen123
fre, 2020-07-17 - 10:55

Jag gjorde det för 2 månader sedan, skrev ett långt brev till mannens mamma. Om hur han mår, och hur jobbigt det var och att jag kände mig ensam. Hon ringde upp och jag var övertydlig om att jag inte ville kasta paj på honom utan att vi tillsammans kan hjälpa och stötta. Hon själv skildes sig ifrån mannen pappa pga av samma sjukdom och pappan fick ett tragiskt slut. Jag har ringt en par gånger tidigare, och pratat om han depression men hon nekar och säger att det har aldrig varit något problem. Sen har jag inte hört något mer..... Jag har föreslagit just att han ska åka hem, fara och fiska med sina barn etc, men nej, icke. Sen hade han en sms kontakt med ett ex, som jag tjuvläste (hamnar nog i helvete för det ;)) hon bor där och nu säger han att nu kan han inte åka hem pga av det, att jag skulle misstänka. Fast jag har bedyrat att det tror jag verkligen inte, det handlade nog om att hon söker upp honom, han var full, jag hade flyttat och hon har ställt till med så mycket elände så hon är tom portad i hans umgängeskrets. Så det ser jag bara som han säger att det är ett självskade betende. Att han känner sig så värdelös så då kan han skada sig själv ännu mer så folk ska förstår hur dålig människa han är, Väldigt märkligt, och det är det där jag inte kan hantera. Sen har jag tom sagt att det skulle kanske vara det bästa att han flyttar hem och att hon tar över, för han har ju själv aktivt skadat sig själv och mig ändå. Jag försöker fokusera på äktenskap och kärlek, men jag når inte fram, det är sådan kamp mellan oss, en ibland uttalad och ibland outtalad, en ojämnvikt som jag själv inte kan balansera, jag jobbar, har mina barn, en god relation till barnens far och hans nya, mycket vänner. Han har valt att inte ha något, och han förstår inte det ens. Märker hur dåligt han mår, igår kväll sa vi inte hej ens, han gick och la sig kl21, sover i eget sovrum. Och ikväll far jag och barn till stugan, han ska få erbjudandet att följa med om han är på bra humör, annars får han stanna hemma. Helst hoppas jag att han stannar hemma, för jag vill göra så mycket, och han inget... Eller jag vet faktiskt inte vad han vill göra. Han måste kliva ur garderoben, han har gått behandling, går på AA, har träffat ett gäng nyktra med samma intresse några gånger, men sen ska ingen få veta, locket på. Vårt (mitt) umgänge säger att dom inte vet hur dom ska hantera det, sådärför uteblir dom

Bestemor
fre, 2020-07-17 - 16:36

Så många kloka handlingar du har gjort!
Så oerhört ledsamt att inte få gehör!
Oavsett vilka val din man gör så är det helt och hållet hans eget ansvar.
Du kan inte ta på dej att skydda honom, från sej själv.
Skulle DU kunna ta pojkarna och åka själv?
Den tid ni nu tillbringar tillsammans i samma hus verkar mer riva sönder det ni har kvar tillsammans, för att läka behöver båda egen tid.
Jag förstår det där med att han inte har några vänner, det är samma här. Förmågan att upprätthålla en längre relation saknas. Det finns fel på alla andra...relationer värdesätts inte.
Min man har ingen!!! Trots 5 syskon.
Så, det är förstås ledsamt men INTE mitt/ditt ansvar!
Medberoende tar på sej hela ansvaret över en situation som man omöjligt kan påverka eller råda över.
Det enda som händer är att även jag/DU tärs sönder, tappar kärleken, blir totalt ihåliga.
Då står man där och har absolut ingenting att ge.
Så steg 1
Ta hand om dej själv och dina barn ??

Morgonsol
fre, 2020-07-17 - 17:31

Vad jobbigt du har det !
Reagerade på det du fick höra på beroende enheten att inte du ska visa känslor som ilska, ledsen osv. Det är ju det du behöver för o gå tvärtemot att vara medberoende. Han behöver väl höra hur du mår ? Dels för din skull men också för han ska förstå att allt inte handlar om honom ? O du ska inte ta på dig hur han reagerar på dina känslor. Han måste ju lära sig förr eller senare att ta ansvar för sina känslor. Du tar ju ansvar för ditt mående o tar sig på allvar när du säger hur du känner. Fattar inte faktiskt

Backen123
fre, 2020-07-17 - 19:19

Ja jag håller med morgonsol, inte vara förbannad och besviken, man ska som bara vara glad, .... och tacksam ? men jag har läst det i någon annan litteratur också, beroende personligheten har nog tufft med sina egna skuldkänslor. Och jag har fått en par förlåt från hjärtat. Men jag tror det här är så mycket större, så många år som han har dåligt samvete för, otrohetsaffärer, fyllkörning med dom, skvallrade lite för honom om vad hans söner berättat osv. Och det här var ju före min tid, och inget jag visste utan det här framkommit sen, efter husköp och giftermål. Vi for till stugan jag och pojkarna, men det känns inte riktigt bra, jag känner mig ledsen, känner att sönerna är ledsna. Vi ska ju vara 4 vid matbordet, vi gick från att vara så lyckliga, kära till total katastrof på bara loppet av 1,5år. Fick ett frispel på en kylbag som tippade och äldste sonen frågade vad det var för fel på mig. Jag har förklarat varför vi inte träffar hans barn, dom som mina barn kallade för plastbröder, sagt att han orkar inte vara pappa. Ja fy fan, skickar en stor kram till er alla, vilken skit vi hamnat i. Röstar fortfarande för en stor Finlandsfärja som vi alla kan åka med och surra i verkliga livet ?