Jag tror mamma kommer dricka ihjäl sig

Profile picture for user Starkochbräcklig

Det är första gången jag skriver på ngt sånt här ställe. Jag vet inte om det hjälper, för det finns inget att göra men testar. Mamma har druckit hela mitt liv, och jag är 44. Hela barndomen har färgats av hennes problem, och i vuxenlivet bär man med sig det som ett del av ens personlighet. En bitterhet och en djup sorg.
Barndomen var lycklig för det mesta och full av kärlek och hon var en färgstark och häftig kvinna som fick beundran vårt hon än gick. Men hon förvandlades många kvällar till en vild, konstig och ofta elak person. Hon bråkade mycket och blev ofta ovänn med folk. Drickandet trappades upp och under min tonårstid så drack hon 2 flaskar vin varje kväll. Incidenterna där hon skämde ut en var många och hemska. Bråken hemska och sakerna hon sa vidriga. Väl nycker så skrattade hon bort det som något som inte berörde henne, inte hade hänt på riktigt. När hon ramlade naken nedför trappan framför vänner, när hon däckade framför ett ljus och brann bort en del av sitt hår, när hon vid olika tillfällen smällde till både pappa och min bror så hårt över örat så dom fick tinnitus, förlorade körkortet för fylloklrning, äsh det har varit så mycket ... Dr jekel and mr Hyde. Pappa lämnade till slut och hon gifte sig med en man som började dricka nästa lika mycket. Nu dricker hon alla tider på dygnet och jag vill inte ens gissa hur mycket det är. Hon som var så vacker och stark är sliten och ynklig. Och elak och knäpp. Jag älskar henne men jag håller avstånd för jag vill vara lycklig och det är omöjligt att vara det runt hennes förfall. Då och då så lyckas jag ringa när hon är inte så full och har en normal konversation. Då blir man påmind om vem hon är/var. Men så kommer vi till min bror. Han är 1 år yngre än mig och han är också alkoholist. Han bor hos henne och trots enorm begåvning i nästan alla sammanhang så kämpar han med deppression och missbruk. Och djup förnekelse. Han kan inte acceptera att han har samma problem som henne och han ljuger och förnekar för han tror inte att man ser det. Och jag försöker vara stöd utan att förstöra mitt eget tillvaro. Hur gör man det? Stödja dom utan att själv må skit? Är det ens möjligt? Det är som en sorg man kan aldrig läka ifrån för att det pågår framför ögonen på en.

Profile picture for user gros19

Så här tänker jag. Först och främst du och om jag fick bestämma och du har möjlighet så skulle jag önska att du kunde genomgå ett vuxna barn program. Finns bl.a. i Höör och då är du där en vecka och deltar från morgon till sen kväll i ett program för personer som vuxit upp under liknande omständigheter som du beskriver. Finns samma program även på kvällstid, ofta där det finns AA grupper och Alanon för anhöriga. Det finns mycket läs på nätet. Googla på AA, Alanon. Du kan även kontakta någon Alanongrupp och även besöka. Där kan du få mycket stöd. Kan också googla på Nämndemansgården och se vad som erbjuds. Finns sorgebarbetningsprogram, för som du säger du bär på en stor sorg och bitterhet. Först du alltså en förutsättning för att kunna hjälpa utan att själv gå under. Vad det gäller din mamma och det du beskriver verkar det vara ett under att hon lever. Jag hade nog i din situation övervägt att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Då avlastar du dig och i båsta fall skulle din mamma samtycka till någon form av behandling. Om du tar hand om dig själv, går i något program kanske Alanon kommer du underfund med vad som är möjligt att göra och vad du orkar med. Har själv mått fruktansvärt dåligt pga en anhörigs missbruk, i mitt fall min son. Idag är det jättestor skillnad. Visst kan jag känna sorg ibland, men mitt liv fungerar, det är inte längre en berg o dalbana där jag helt styrs av hur han mår och av vad han gör. Skriv och läs här och välkommen hit.❤

Profile picture for user Självomhändertagande

Hej, jag läser dina ord om och om igen. Jag började skriva och jag skrev och skrev och insåg att dina ord satte igång så mycket hos mig. Om en massa turer med alkohol. Om den gången jag ringde 112. Om de gånger jag fick telefonsamtal att möta mitt ex i trapphuset för han klarade inte av att öppna hissen själv, om de gånger han ramlade och ramlade och ramlade. Om de samtalen jag svarade efter att vi separerade och han hade hamnat på sjukhus. Alla läkare som sagt att han kommer att dö om han blir full en gång till. Hur jag varit med i telefonen så många gånger trots att jag inte borde. Hur jag genom detta forum har fått så mycket mer insikt om medberoende och att jag bara har en lugn och skön kväll hemma just nu. Hur jag inte blivit inbjuden till ett socialt sammanhang då jag bränt så många relationer för att jag satte honom i första rum. Jag tycker inte att det är jätteroligt med nyårsafton, men det ska det bli i framtiden. Nu landar jag bara i att jag har insett vikten av att bryta all kontakt, för en tid och kanske för alltid. Mitt ex kommer aldrig att ta ansvar eller någonsin bry sig om att jag gav allt. Det är förstås inte hans fel, utan det var jag som skulle lära mig, att säga stopp. Så länge jag var en bank tog han ut pengar. Så länge jag var en batteriladdare så laddade han sitt batteri hos mig. Så länge jag stod för servicen så beställde han den, av mig. En reflektion från den här tiden var att jag var alltid så upptagen med att han skulle må bra så jag glömde bort mig själv. Tur att jag ännu lever tänker jag. Jag höll på ge upp vid ett tillfälle då jag var så slut, men det var då som jag på allvar sökte hjälp vid en vårdcentral och fick hjälp. För att må bra, så behövs en professionell kontakt enligt mig, särskilt när en går med just dessa rädslor, att de som missbrukar ska dö. Då är det väldigt svårt att koppa av och vila. Vi behöver få tillgång till vilan och det är i vilan som vi orkar processa vår situation tänker jag, utifrån min erfarenhet. Sänder dig en påminnelse om att vara varsam med dig själv. Du förtjänar ett bra liv och de orden säger jag även till mig själv.

Profile picture for user Hallonpaj

Värme till dig❤️ Ha hur gör man? Ställer samma fråga till mig. Jag letar mellan sorg och förlåtelse men att stå bredvid en älskad som väljer alkoholen får det att brinna utav helvete.
Tack gros19 för ord att man behöver hjälp även som anhörig. Jag kan känna att jag inte orkar/vill för alkoholen tar så stor plats redan och jag hatar att lägga mer tid och engagemang på den. Men ska man som anhörig läka är det nog vad som krävs. Tänker krasst ibland att när den kära har supit ihjäl sig kan jag sörja för då vet man vad man sörjer. Ett pågående missbruk är så jävligt för det är som en amöba man ändå hoppas ska få en form som en kan hantera.

Profile picture for user Tröttiz

@Hallonpaj@Starkochbräcklig
Kram på er. 💕 Beroende är grymt. Tror dock att vi anhöriga måste komma ihåg att vårda oss själva. Det är smärtsamt att stå bredvid.

Just nu kämpar jag olika strider inombords som många anhöriga nog känner igen sig i.
* Förnuftet säger släpp taget. Hjärtat säger annat
* Frustration och sorg med insikten att man inte kan leva andras liv eller förändra någon - viljan finns hos den andra
* Insikten om man fortsätter i en relation, att den andres destruktiva leverne påverkar mitt välmående. Och samtidigt insikten i detta att mitt eget bästa är att släppa ... Och för min del får jag dåligt samvete över den tanken.
*Att inse att det funnits galna situationer och det egentligen sjuka i att ändå klamra mig fast, och emellanåt tänka att jag är nog totalt dum i huvudet... Till en kompis skulle jag ha sagt - spring iväg!! Men jag klamrade mig fast, nog allt för länge. Tänk att man gör annat än vad man skulle råda andra till.

All styrka till er. 🌹

Profile picture for user Heather

Känner igen detta 100% med pappa, nästan 70 år. Jag bor i USA, kanske undermedvetet flyttade jag först för att ”fly” och blev sen kvar pga ”livet”. Bott här många år o kommit hem så ofta jag kunnat. Ibland har det varit bra, en gång skit med riktig asfylla som mitt lilla barn var med om, men han var ok, vi pratade bra om det.

fortfarande blir jag rädd när det ringer mitt i natten. Konversationerna med pappa när han är nykter är som guldkorn. Men tyngden, rädslan och skuldkänslorna knäcker mig. Jag är enda barnet, 40+ med barn o krävande jobb. Nu har pappa rasat helt igen, nära döden men klarat sig igen, och jag är förstörd inombords-igen. Jag känner med dig och är så tacksam för alla fina råd folk har skrivit. ❤️

Profile picture for user Hanna123

@Heather jag känner igen mig. Det är sån sorg att se sin förälder, i mitt fall också min pappa, vara så destruktiv. Och sen pendla mellan glädjen och hoppet när man har de där fina samtalen och besvikelsen när alkoholen tar över igen. Jag försöker nu att hitta nån acceptans i att det kanske kommer vara så här för min pappa, dvs att han pendlar mellan nyktra och mer onyktra perioder, men att jag kan älska och stötta honom ändå utan att gå under själv. Men det är så svårt, jag vill så gärna hjälpa och ta över och säga vad handskar göra även om jag ju vet att det är hans sak att förändra. Jag får stöd av att läsa här på forumet. Och efter många års funderande har jag anmält intresse till en anhöriggrupp. Jag förstår inte hur jag ska klara att släppa taget men andra härinne verkar ha kunnat göra det då det ger hopp.