Hej alla visa människor som skriver och har skrivit här! Och hej alla ni som än så länge bara läser vad andra skrivit.
Jag har ägnat mycket tid under en lång period åt att läsa så mycket det går här. Och det har oftast hjälpt mig att undvika att agera på mina impulser. Tack ni alla :)
Jag är ett vuxet barn till två alkoholister. Har fått mycket hjälp av terapi genom åren med än det ena än det andra. Det har hjälpt mycket på alla sätt och vis. Utom på grundproblemet givetvis. Nu till sist har jag nått fram till ett läge där jag insett att jag har varit medberoende sen barnsben. Och det har påverkat precis alla relationer sen dess. Alla symptom och impulser har funnits där. Hela tiden. Men jag har hela tiden velat att det skall bero på nåt annat. Att jag blivit skadad av mina föräldrars sjukdom på _annat_ sätt. Och att jag skulle kunna hantera impulserna utifrån andra förklaringsmodeller. Som ni förstår så funkade det lite så där inte alls. Givetvis. Eller visst har det hjälpt men utan förståelse för varifrån symptomen kommer så tillfrisknar man inget vidare.
Så här är jag nu, mitt skammen av att ha insett att jag är BEROENDE! Visserligen inte av innehållet i flaskor(Fy vad klirret av flaskor gör mig åtta år igen!) utan av någon mycket mer diffust. Och utan att för den skull sluta med terapi så tror jag att jag behöver samtal och råd från människor som förstår på ett känsomässigt plan.
Jag har lite av ett för mig akut problem nu.
Insikten om mitt medberoende är inte nytt och jag har brottats med det ett tag. Och till problemet hör att jag har en flickvän som är alkoholist(givetvis).
Hennes senaste allvarliga fyllesväng slutade inte i det metaforiska diket utan fortsatte ut i skogen på andra sidan så att säga. Med medvetslöshet och ambulanssköterskor och allt det där. Och jag fick den där droppen som fick bägaren att explodera(rinna över är inte rätt ord för det).
Jag var färdig med relationen.
Självklart kom det gamla vanliga av det. Insett problemet, skall söka hjälp, du och min familj är viktigare än allt annat. Har varit 8 år av sådant nu. Och jag kanske faller till föga igen. Jag vet inte. Jag har inte gjort det än iallafall. Det är som att ingen har talat om för mig hur jag skall känna och tycka än så jag är i limbo.
Nu till mitt problem.
Att ha låtit mig manipuleras alla dessa år är ju mitt problem och mitt fel(om man nu skall använda det ordet alls).
Att hon utnyttjat mitt medberoende är självklart hennes ansvar. Bara för att man kan utnyttja betyder inte det att man har någon form av rätt till det.
Men att jag låtit mig utnyttjas och manipuleras är ju mitt ansvar. Och även om jag inte på något sätt har varit upprinnelsen till hennes alkoholism så har jag ju möjliggjort den genom att ha förnekat mitt medberoende jag troligen haft hela livet.
Hur gör man för att skilja ut ilskan på sig själv för att man låter sig utnyttjas från ilskan på personen och sjukdomen som har manipulerat?
Går det alls?
Jag vill gärna kunna finnas där som vän om inte pojkvän. Hon betyder mycket för mig. Men jag är på nåt sätt så känslomässigt bedövad att inte vet var ena ilskan slutar och den andra börjar. Det flyter ihop till en enda känsloröra och jag kan inte vara ens ett stöd på vänskapligt plan om jag lär mig skilja på det. Vad tror ni? KAN jag ens vara till hjälp i mitt nuvarande skick eller borde jag låta henne gå även som vän för jag stjälper mer än jag hjälper? :(
Suck