Depressus

Jag lever med en man sedan 7 år, han är 52 och jag 48 år. I början av vårat förhållande så märkte jag inte så mycket av hans dåliga alkoholvanor, jag tyckte att vi hade det trevligt, goda middagar med vin och han kunde bli onykter ibland. Jag gillade att han var social och ville bjuda hem kompisar på middag och hitta på allt möjligt kul. Jag tyckte nog redan första sommaren att det brukades för mkt alkohol och det påpekade jag. Vi flyttade ihop, det var nog där som jag upptäckte att han drack varje helg, vilket jag inte riktigt förstått innan då jag jobbar skift. Jag upptäckte även att det dracks alla dagar om det var långhelg, klämdagar och nästan varje dag under semestern. Fick känslan av att var nykter någon dag ibland för att det skulle se bättre ut. Vardagarna sköter han utan alkohol, men så fort det är fredag och han sluttar vid 14 då öppnas första ölen och det är alltid 50 cl stark öl. Han hinner nog dricka 3-4 öl innan middag och så blir det några glas vin till middag från boxen. Efter middagen så går han över till starköl igen, det fortsätter han med tills han går och lägger sig vid midnatt.
Helst vill han att jag ska göra honom sällskap, han sätter sig med sin öl el sitt glas och ringer runt till familj och vänner och ska surra och är så glad. Jag vill inte delta i den här typen av drickande, hade gärna delat en flaska någon gång till en god middag och sedan inget mer, men det klarar inte han så då struntar jag i vin alls till god mat.
Under semestern när vi är på hans sommarställe bjuder han in folk på ett glas vin el middag el bara ändå, säkert för att få an anledning att skåla. Han tappar totalt mimiken i ansiktet och set händer ganska tidigt nu för tiden, han sluddrar och raglar och blir stapplig, jag vill absolut inte visa mig med honom bland folk när han är sådan, jag ser ju vad de ser, ett fyllo. Ibland så vill han ge mig en godnattkyss och jag vill bara kräkas, jag äcklas så otroligt av att se honom så. Men i det läget så spelar jag bara med, för om han blir kränkt, han är otroligt lättkränkt då kan han ställa till med bråk och det orkar jag bara inte med, för han eldar bara upp sig mer och mer. Han har aldrig slagit mig, men han har sagt så otroligt elaka saker om både mig och men son, ibland så vet jag inte om han kommer ihåg allt eller om han låtsat som ingenting. Vårat samliv är lika med noll och jag längtar inte efter något heller då jag känner mig äcklad hans drickande. Ibland så känner jag att jag vill sälja huset och separera, men då helt plötsligt kan det bli att vi har trevligt en period och jag känner mig gladare och tänker att, nä det blir nog bättre snart och så rullar allt på.
Men någonstans så känner jag att jag tappar bort mig själv, jag hade drömmar och såg fram emot vårat liv och allt som vi ville göra. Jag är inte den personen som jag vill vara, utan jag har blir hans version av mig, svårt att förklara.
Det finns så otroligt mycket mer att berätta och ta upp i detalj men..
Ut

Vad det känns igen. Mannen blir full och kärlekskrank. Själv blir man tvärs om av en full och vinglande man.
Jag blev lättad när min man somnade, så min kväll kunde börja.
Och som du skriver, man blir inte sig själv. Jag har alltid varit glad och positiv. Jag blev nedstämd och avtrubbad från mina känslor. Man förändras.
Ja jag stod inte ut till slut. Jag lämnade. Och lever själv sedan drygt ett år sedan.
Jag har fått tillbaka mig själv, mina barn sin mamma.
Fortsätt skriv här. Du kommer få många goda råd.

Depressus

Skönt att det finns ett forum att ventilera om allt, har två vänner som vet hur jag har det.Jag trodde att min sambo skulle vare en riktig klippa någon att luta sig emot när det blåser. Han som har så fina föräldrar, uppväxt i en kärnfamilj med mkt kärlek. Så fel jag hade, mobbad i skolan rakt igenom, en otroligt dominant far som styr med järnhand, föräldrar som bägge har en ryggsäck av olika slag som säkert har påverkat honom.
Alkoholismen finns i hans släkt, jag hörde en gång att hans syster påpekade det för honom, att han borde vara försiktig.