Är min sambo alkoholist?

Jag har varit tillsammans med en man i fyra år, de senaste två åren har vi bott tillsammans. Inga gemensamma barn men barn sedan tidigare varav några bor hos oss varannan vecka.

Han kom in i vårt förhållande med förhöjd alkoholkonsumtion efter sin skilsmässa och jag kom in med ett medberoende efter ett förhållande med en man som var periodare men som jag dock inte bodde med och inte har barn tillsammans med.

Väldigt tidigt i vårt förhållande upplevde jag att min pojkvän ibland var berusad. Ibland världens bästa kille med koll på allt, dagen efter ingen koll på något och kan knappt prata.

Sedan började jag hitta flaskor med sprit: i necessärer, i väskor, i bilen, i garderoben. Allt från helrör till petflaskor med egenblandat. Varje gång som jag hittade dessa flaskor blev det konfrontation och han blånekade och blånekade till att han druckit tills han var helt motbevisad - då kunde han till slut erkänna. Många gånger var det dock någon annans flaska, inte hans, en gammal flaska som legat i en flyttkartong och som han hittat osv osv. Han har aldrig kunnat gett någon förklaring till varför han har dessa flaskor - han har inget sug säger han och menar själv att han tycker om att dricka men ABSOLUT INTE är alkoholist.

Sedan hände en sak som verkligen fick mig att inse omfattningen av hans problem. Han dricker på jobbet, sätter sig i bilen och kör hem och blir stoppad och blåser 1,3 promille. Nu tror jag även han börjar inse sina problem. Så gör man väl ändå inte om man inte har allvarliga problem kan jag tycka. Det är ju många gränser som är passerade här: dricka på jobbet, köra bil, åka hem till familjen en onsdagkväll rätt så berusad.

Nu är företagshälsovården inkopplad med provtagning och samtal och rättsprocessen är igång så nu är min sambo verkligen motiverad att ändra sitt liv. Nu ska allt bli annorlunda. Men jag känner mest tomhet och trötthet och är rådvill. Känns som kärleken har gått ut där tilliten gått ut. Han har dragit så många lögner så inte ens nu vågar jag tro att han faktiskt kommer att börja tala sanning.

Ska jag lämna honom eller ska jag se tiden an och se vart det tar vägen?

Profile picture for user etanoldrift

Du behöver fråga dig själv vad du vill.. Jag kan bara berätta vad jag skulle göra och du kan ju läsa lite i mina trådar.. Jag lämnade min man efter en herrans massa år.. Han hade åkt dit för rattfylla (men kunde aldrig erkänna att felet låg i hans alkoholkonsumtion, utan tyckte att det var för djäkligt att han "råkat" köra bil med så mycket alkohol i blodet..)
I början var han rätt bra på att dölja hur mycket han drack, och att han drack dagligen.. Sedan invaggades jag i den kokta grodans princip (med lugna perioder emellan, då han troligen drack, fast det inte märktes speciellt mycket eftersom han utvecklat en enorm tolerans)
Men fortfarande, så ser han inte sig själv som "alkoholist" eller att han ens har problem.. Han kan stå och blåneka till att ha druckit, trots att han är full som en kastrull..
Har han hällt i sig motsvarande 2 helflaskor vin plus ett par öl, så kan han hävda att han "bara" druckit lättöl..
För min del, så tog känslorna slut för länge sedan och jag tvingade mig själv att känna efter: Vill jag fortfarande ha ett förhållande med den här mannen om han blir nykter?
Svaret blev för närvarande ett nej! Vänner, så länge han är nykter (för då är han världens trevligaste) Men ovisshet om hans nykterhet.. NEJ, jag ORKAR INTE!
Sista året, var alldeles för mycket berg och dalbana, där de "nyktra" dagarna blev allt färre och konsumtionen allt högre.. Och mannen allt otrevligare i sina fyllor..
Mitt råd måste bli, skaffa dig något eget, separera och se tiden ann.. Man måste ju inte skilja sig tvärt, utan kan ta en time-out.. Men ställ krav på total nykterhet, och var beredd att hålla det stenhårt!
kram

Profile picture for user Sorgsen44

Så jobbigt att leva med någon som gång på gång bara sviker och lovar saker som aldrig hålls.
Man går på helspänn hela tiden.
Man förlåter och tror att nu blir det förändring denna gång...
Att han har ett onormalt förhållande till alkohol är ju uppenbart.
Men förstår så väl dina tvivel,så svårt att lämna någon man älskar.
Ibland så underbar men i nästa stund en helt annan person....så otäckt.
Och sedan denna oförståeliga förnekelsen,men det hör ju till "sjukdomen"
Jag lämnade tillslut min man förra våren efter 28-år och det var min räddning.
Lätt var och är det inte men det bästa jag kunde gjort för mitt eget mående och framförallt min yngsta son som mått och mår dåligt över sin pappas drickande och allt elände det medför.
Skönt att läsa på forumet,har hjälpt mig mycket i mitt mående och att blicka tillbaka.
Man glömmer snabbt hur dåligt det verkligen var och kan släta över saker som man absolut inte skall utsättas för i ett förhållande.
Du kommer känna när det är nog för dig och vad du vill med DITT liv.

Profile picture for user Sisyfos

Lita på dina egna tankar när du hittar flaskor. Det är så fruktansvärt pinsamt att inte kunna hantera a... Så det är lätt att ljuga och bortförklara. Erkänner han att han har problem nu? Just ljugandet är lätt hänt för det är så pinsamt på nåt sätt. Det betyder inte att han är en hemsk människa. Men visst, han har passerat väldigt många gränser. Hoppas att han får hjälp nu. Vet inte om han lyckas... Men acceptera inga konstiga bortförklaringar i fortsättningen. För att lyckas måste han vara ärlig mot sig själv.

Profile picture for user aeromagnus

Det verkar som din man har alkoholproblem ja. Just ljugandet och smusslandet är ett tydligt tecken på missbruk. Att sedan åka fast för grov rattfylla ja det är väl en signal till. Vi får hoppas att detta blir en väckarklocka och att han verkligen inser att han har problem.