Jag har varit tillsammans med en man i fyra år, de senaste två åren har vi bott tillsammans. Inga gemensamma barn men barn sedan tidigare varav några bor hos oss varannan vecka.
Han kom in i vårt förhållande med förhöjd alkoholkonsumtion efter sin skilsmässa och jag kom in med ett medberoende efter ett förhållande med en man som var periodare men som jag dock inte bodde med och inte har barn tillsammans med.
Väldigt tidigt i vårt förhållande upplevde jag att min pojkvän ibland var berusad. Ibland världens bästa kille med koll på allt, dagen efter ingen koll på något och kan knappt prata.
Sedan började jag hitta flaskor med sprit: i necessärer, i väskor, i bilen, i garderoben. Allt från helrör till petflaskor med egenblandat. Varje gång som jag hittade dessa flaskor blev det konfrontation och han blånekade och blånekade till att han druckit tills han var helt motbevisad - då kunde han till slut erkänna. Många gånger var det dock någon annans flaska, inte hans, en gammal flaska som legat i en flyttkartong och som han hittat osv osv. Han har aldrig kunnat gett någon förklaring till varför han har dessa flaskor - han har inget sug säger han och menar själv att han tycker om att dricka men ABSOLUT INTE är alkoholist.
Sedan hände en sak som verkligen fick mig att inse omfattningen av hans problem. Han dricker på jobbet, sätter sig i bilen och kör hem och blir stoppad och blåser 1,3 promille. Nu tror jag även han börjar inse sina problem. Så gör man väl ändå inte om man inte har allvarliga problem kan jag tycka. Det är ju många gränser som är passerade här: dricka på jobbet, köra bil, åka hem till familjen en onsdagkväll rätt så berusad.
Nu är företagshälsovården inkopplad med provtagning och samtal och rättsprocessen är igång så nu är min sambo verkligen motiverad att ändra sitt liv. Nu ska allt bli annorlunda. Men jag känner mest tomhet och trötthet och är rådvill. Känns som kärleken har gått ut där tilliten gått ut. Han har dragit så många lögner så inte ens nu vågar jag tro att han faktiskt kommer att börja tala sanning.
Ska jag lämna honom eller ska jag se tiden an och se vart det tar vägen?