Gnagande funderingar

Profile picture for user Sorgsen44

Ingen vet hur mycket jag tänker på allt som varit.Om övergreppet som jag har minnesluckor över hur mycket jag än försöker minnas detaljer.
I min ensamhet går alldeles för mycket av min tid till att grubbla.Och det tar otroligt mycket kraft och ork.Kommer ju ingen vart med det heller!!! Jag har en ny kille som jag är särbo med sedan 6 1/2 år som jag Älskar? Han kan jag lita på till 100% vilket är så tryggt och skönt. Men varför släpper aldrig tankarna och grubblet taget? Loggar ofta in och läser om andras kamp med deras anhöriga som kämpar i den ovissa värld man lever i när man har någon i sin närhet som är sjuk och fast i alkoholens hemska fördärv.För mig fanns bara en väg tillslut när insikten ÄNTLIGEN kom till mig.Men det var en mycket sorgsen och smärtsam process som tillslut ändå var nödvändig efter alla år som tagits ifrån mig och barnen så många år. Att ens orka bryta upp krävde lyckopiller,sömnpiller och otroligt mycket pepp och stöd av familj och vänner.Jag är ifrån honom rent fysiskt sedan flera år nu och har byggt upp mig bit för bit.Men fortfarande är han i mitt huvud och i mina mardrömmar.Rädslan för att han ska söka upp mig har också bleknat men tycker så synd om barnen som fortfarande ska vara så lojala och träffa honom fast dom tycker det är jobbigt.Kanske att julen snart är här och tankarna börjar snurra hur sönerna ska göra med sin pappa då.Är förundrar att de ens åker dit varje jul på dagen.Jag vill få ro i själen för gott utan mina ständiga tankar och grubblande.

Profile picture for user Nordäng67

Ville bara säga att du inte är ensam, jag brottas också med grubbel och tankar på det förgångna. Förstår din känsla av att vilja slippa ifrån såna tankar. Det är precis som man har lämnat dåliga saker bakom sig rent fysiskt men ändå inte lämnat det känslomässigt. Frustrerande! Jag går i terapi nu just för dessa tankar som aldrig vill släppa taget. Tycker det går framåt. Jag jobbar enligt modellen att tillåta mig själv att tänka på det som varit. Att tillåta och acceptera att dessa tankar finns och inte bli arg och frustrerad på mig själv när det händer. Tycker faktiskt att det känns bättre och lugnare inombords. Det jobbigaste för mig var nog just att jag blev så arg och frustrerad på mig själv. Nu säger jag mer snälla saker typ "jaha nu tänker jag på det igen, inte så konstigt faktiskt. Nu tänker jag en stund på det tills jag känner mig klar för stunden". Man slipper det där inre kriget med sig själv. Spar energi tycker jag. Och faktiskt så tänker man mindre på det. Känner också att jag börjar få lite distans till det och ser det lite mer utifrån. Jag har testat denna metod i en månad nu och skall fortsätta. Var på terapi idag på morgonen och vi pratade då om automatiserade tankar. Något som är helt normalt men också kan bli "fel". Min terapeut sa saker som jag skulle fortsätta/avsluta. Hon sa tex "Mors lilla Olle" och självklart visste jag att det fortsätter "i skogen gick". Lite samma princip är det när man "lär" hjärnan att tänka på det dåliga i det förgångna. Man tänker på samma sak om och om igen och till slut sitter det som berget. Precis som man även har gjort med bra saker
Typ som mina barn har hört mig berätta roliga saker som dom gjorde som små. När jag berättar det för typ hundrade gången kan dom skrattande ta över och berätta slutet själva. Principen är densamma oavsett om det är saker man vill eller inte vill tänka på. Bara lite tankar från mig. Kram