Medberoende som djävulsdansar för fullt..

Profile picture for user Fy fan vad jag är snygg när du är full

Vad har du gjort i helgen? Är en standardfråga på jobbet på måndagen, en fråga som kan vara rolig
att svara på om helgen varit bra, men som ger mig ångest när helgen ser ut som den gjort nu…

Det kan inte vara möjligt att jag fyra år efter en uppslitande skilsmässa, som jag gått stukad ur och
som gjort att jag fått jobba på att försöka samla ihop allt det som är jag och hitta mig själv igen…
Att jag ännu en gång ska behöva stå med en stor svart klump i bröstet, med nya privata problem som
är för jobbiga att ta upp med vare sig arbetskamrater eller mina nära och kära.

Jag vill inte svara, att jag suttit och tittat på min avbrända älskling, som legat på soffan under nästan
hela helgen. Att när han under sin vakna tid, varit frånvarande i blicken, otrevlig och anklagande mot
mig och sagt saker som att jag kan dra åt helvete, varvat med att jag är vacker, sexig och åtråvärd…
Vem kan jag vända mig till, när hjärtat håller på att gå sönder? När den jag älskar håller på att gå
under av sin beroendesjukdom, en sjukdom som gör att han har två personligheter, där den ena är
älskvärd, sympatisk, rolig och alldeles jävla underbar och den andra får en förvriden verklighet, där
det är helt ok att supa och ljuga, smussla undan flaskor och vara elak och anklagande.
Hur hårt måste vi falla? Innan vi slår i botten och han förstår att han måste söka hjälp, och inse att
den hjälpen inte är jag. För jag står handfallen bredvid, men en medberoendes hjälplöshet, som
försöker bära upp en tillvaro som fullständigt håller på att rasa isär.

Det känns som jag gått ur askan i elden… eftersom jag lämnat ett dåligt förhållande och istället
hamnat i ett annat. Och jag vill verkligen inte känna så, eftersom jag älskar den jag lever med nu och
vill leva med honom resten av livet..

Profile picture for user Backen123

Känner igen, igen. Jag har också lämnat relationer där jag tagit så fel, slitigt ont och försökt laga sig själv igen. Innan jag träffade min man var jag hel, njöt av ensamheten och mina barn. Så träffade jag honom, stämde av, checkade så att hans relationer med sina barn, föräldrar, ex, vänner va sunda. Och det var dom, vi köpte hus, gifte oss och visst hade jag en känsla av att det är något som inte stämmer. Och så blommade skiten upp, alkoholist, dolt för mig men hans barn berättade, 12- stegs behandling, vita knogar. Och det har gjort så ont, det har känts så orättvist för mig, mina barn som tyckte om att ha honom som plastpappa. Men jag gick, och han började dricka igen och jag sörjer men jag behöver inte känna oro längre och ångesten är inte lika konstant ❤ vi bor i samma by, min by inte hans men jag ska gå med högburet huvud för det är inte mitt fel. Rekommenderar djävulsdansen, 1:a gången jag lyssnade kände jag inte igen mig, 2:a gången 6mån senare talade den till mig, det är en process, försök att prata med någon nära, berätta så hör du själv orden. Jag ville också så gärna leva med den här mannen, men jag gick efter 1 1/2 år som gift, för att han får ta sitt ansvar och jag höll på gå sönder. Mina barn har heller inte sett fyllorna eller hans ilska, gör det lite svårare men samtidigt så vet jag att dom inte blivit skadad utan kommer förstå när dom blir äldre. Men som sagt det är en process, jag känner med dig och här på forumet blir vi starka tillsammans. Vi finns här och förstår vad du gör igenom, det har varit skönt för mig

Profile picture for user Juniah

Oj vad jag känner igen mig. Jag älskar min kille för det fina han är men samtidigt orkar jag inte mera. Alkoholen flyttade in för ett par år sedan. Jag ser hur han magrar och hans anhöriga gör ingenting. De låtsas som ingenting. Man sitter ensam i situationen. Min kille vägrar hjälp. Vi kan knappt hitta på något utan att han tar med sig alkoholen. Förstår ej att jag inte gick för ett par år sedan. Nu känner jag mig så fast i vårt förhållande. Vi kan knappt kommunicera längre, jag har typ tappat lusten att prata. Man var blind och kär och såg förbi varningssignalerna. Visste ganska tidigt att något kändes fel. Jag kunde inte riktigt vara mig själv. Jag var ganska sprallig och livsglad som person men inte längre. Är nu djupt deprimerad, osocial och känner att allt är hopplöst. Så svårt att lämna, så svårt att vara kvar. All kraft till dig. <3 Du är inte ensam. Just nu är jag sjukskriven men då jag jobbar får jag också frågan vad man gjort i helgen. En jobbig fråga, man skulle vilja säga att man gjort något trevligt med sin kille men jag gör ju oftast grejer själv numera för att jag inte vill hitta på saker med honom då alkoholen ska med.

Profile picture for user Azalea

Det var alltid lika jobbigt att få den frågan om vad man hittat på i helgen eller på semestern. Jag tyckte det var svårt att lyssna på alla andra som hade hittat på roliga saker eller bara grillat och kollat på en film. Kändes som alla andra liksom gjorde något av sin lediga tid medan jag vara lät den passera och väntade på att få jobba igen. Kände mig gladare när jag slapp vara hemma och vara i spritångorna.
Jag har nu lämnat och är skild men bodelning kvar. Min ex man är på LVM i 6 månader och det känns lugnt.
Jag gör saker själv och med vänner nu på min lediga tid och märker att jag har också " gjort något" i helgen nu när de frågar.
Skönt att äntligen känna så och vara fri att göra saker.

Kram ?Azalea

Profile picture for user Aurora20

Oj vad jag känner igen mig. Dessa två personligheter. Maktlösheten som gör sig ständigt påmind hela tiden. Man lever mellan hopp och förtvivlan.
Försöka hålla den där falska fasen uppe för sina arbetskamrater, om att man lever ett normalt liv som alla andra tycks ha. Och jag kan ärligt säga att jag känner mig avundsjuk. Varför kan inte jag också få ha ett lugnt och skönt liv?Ibland kan jag gå på jobbet och tänka- ni skulle bara veta ett sånt helvete jag har haft i helgen.
Men där går man och biter ihop. Skulle jag berätta vad som händer inom mina fyra väggar hade dom ju idiotförklarat mig.
Har börjat ändra mitt tankesätt för att överleva själv. Är det såhär jag vill ha det resten av mitt liv? Visst älskar jag honom över allt annat. Men hans goda sidor överväger långt ifrån dom dålig. Dom hårda orden som bara borrar större och större hål i hjärtat. Man trasas sönder. Utan att visa någon större ånger för vad han åsamkar alla andra. Kvittar hur mycket jag har gråtit bönat och bett. Så kommer problemen alltid tillbaka. Den enda orsaken till alla bråk, alkoholen!
Så sitter man där och funderar hur människan mittemot tänker. Tänker han överhuvudtaget? Känns som ett enda stort ego. Man blir helt förbluffad över handlingarna. Ändå så är man så glad över dom ljusa stunderna när dom väl kommer. Fast i hjärtat är hålen fortfarande kvar.
Vet att det är jätte tufft!
Försöker själv att ta mig ur min relation. Jag känner stundtals att jag verkligen har fått nog. Jag har så många år kvar att leva och det vill jag inte leva på detta sättet. Så vill han leva med mig så får han ta tag i sina problem, om inte så är han inget för mig. Sen står jag gärna vid hans sida om han söker hjälp. Alla kan prata. Men hur många går från ord till handling?

Vi är nog många som känner igen oss i din situation. Stora kramar till dig❤️

Profile picture for user Fy fan vad jag är snygg när du är full

Det är både fint och sorgligt att veta att vi är flera i liknande situation... Det är ingen lätt situation att leva med någon som har en beroendesjukdom. Jag har, efter jag delat ovanstående inlägg, haft fullt fokus på att få ihop jobb, hängt med mina vuxna barn, träffat några av mina bästa väninnor som jag kan prata om detta med. Mina föräldrar är också också införstådda med situationen nu och jag känner en sån enorm trötthet, efter att jag äntligen lättat på trycket och börjat dela med mig av, hur vi har det hemma.. Så jag kikar mest in för att säga TACK och jag återkommer när orken kommit åter... Kram till er

Profile picture for user Fy fan vad jag är snygg när du är full

Det har hänt en del sen jag skrev mitt första inlägg. Jag skaffade mig en lägenhet efter nyår, en lägenhet som jag tänkte ha som hemmakontor, övernattningslägenhet till mina vuxna barn när/om de vill komma och hälsa på, samt en tillflykt när det blev stormigt i förhållandet. Det föll inte i så god jord om man säger så, så jag blev mer eller mindre utslängd i ett av hans rus och jag tog en del av mina saker och gick och har inte kommit tillbaka...

Efter en vecka så åkte han in på psyket efter att ha supit i flera dagar, då han upptäckte att jag inte kom tillbaka. Det kändes som att han kommit till insikt om att han behöver hjälp och vill in på behandlingshem, som han varit på för många år sedan också. Men saken är den att det är ett trögt maskineri, så nu har han blivit utskriven och hänvisad till öppenvården på vår lilla ort, dit han med bestämdhet sagt ifrån om att det inte fungerar att gå till. Jag har gjort en orosanmälan till soc och förklarat läget att han inte kommer att klara det på egen hand och de noterade, men jag fick inget mer besked än att de noterat vad jag sagt.

Det finns så mycket jag vill skriva om det här, men finner inte riktigt orden.. Jag vill så gärna hjälpa honom, men är rätt trasig själv efter allt som har varit, så jag behöver lugn och ro och att ta hand om mig själv.

Så nu sitter jag i min fina lägenhet, med lugn och ro och bara mig själv att rå om, men med tankar på hur det ska gå för honom och hans drickande. Jag tror att jag älskar honom, men är inte kär i honom längre, utan skulle vilja leva själv ett tag nu och bena ut vad jag vill med mitt liv, men hur säger jag det till en person som är så nedgången och behöver stöd i allt det här?

Profile picture for user gros19

Vi anhöriga vill så gärna hjälpa, men det är nog så att vi kan inte hjälpa. Vi kan finnas där om personen ber om hjälp, men beslutet att leva nyktert kan man endast ta själv och det är bara under såna omständigheter vi kan hjälpa om ens då.

Du har gjort en orosanmälan och därmed har du lämnat över ansvaret till socialförvaltn8ngen och det är vad du kan göra just nu. Det är ofta ett trögt maskineri som du säger men det kan vi knappast påverka. Ibland kan det t.o.m vara bra för att verkligen testa motivationen. Men lätt att hålla sig nykter och drogfri är det inte. Om man verkligen vill bli nykter anser jag att man tar mot all hjälp som erbjuds och just nu är det öppenvård och fungerar inte det så blir nästa steg troligen behandlingshem.

Ta hand om dig själv du kan inte göra mer just nu. Något jag fått med mig och som är befriande men även skrämmande och det är att vi är på olika resor om du förstår vad jag menar.