Efter en relation på drygt 6 månader insåg jag SLUTLIGEN att denne man, som jag varit kär i på håll så länge, innan vi blev ett par, var alkoholist. Han ballade ur regelbundet under relationen, mådde psykiskt dåligt, blev full och ångestladdad. Dagen efter låtsades han som ingenting.
Han är en typisk medelålders man med barn och havererade äktenskap i bagaget. Har hus och jobb som han sköter men på jobbet är det lite konflikter kring honom ibland som jag undrar om de förvärras av spriten.
Jag fattade inte vilka problem han egentligen hade förrän en gemensam kollega sa "men han är ju alkoholist". Herregud, jag blev helt paff.
Nästa gång jag var hemma hos honom räknade jag vinglasen. Jag kom dit 14.30, då hade han redan ett glas. När vi gick och la oss den natten var han uppe i 9.
Under relationen klagade han ofta på att han drack för mycket, men kunde inte begränsa intaget ändå. Varannan vatten har han nog aldrig hört talas om.
Några veckor efter min "uppenbarelse" havererade relationen, han gjorde slut efter ännu en alkoholindränkt urballning och jag kände ilska, sorg och framför allt en STOR lättnad. Hade varnat honom om att detta inte funkade så han blev väl rädd antar jag. Jag har haft en vän och en fd kollega med psykiska problem och rollen som medberoende är inget jag ville hamna i, för den har jag sett förr.
Nu är relationen slut sen i juni och han pendlar mellan att höra av sig och låtsas att inget hänt och att vi är kompisar, eller att fylledravla mitt i natten. Jag är inte intresserad av att vara kompis och svarar enstavigt. Han fångar inte upp det och fattar vinken. Jag har sagt ifrån att jag inte vill ha kontakt förrän han skaffat hjälp men nej, ingen skillnad.
Får ont i magen varje gång jag vaknar och ser att han varit i farten under natten.
I början av veckan ballade han ur i sociala medier och fylledravlade en kärleksförklaring till mig helt öppet i ett jobbnätverk. Då lackade jag ur totalt och skrev till honom att nu får du fan ta och söka vård för det här går inte längre, jag vill inte hantera din ångest och ditt dåliga mående längre. Då påstod han att han ska söka vård. Tyvärr tror jag inte ett dugg på det.
Han har en historik av familjetragedi och alkoholism och har varit stolt över tidigare att han minsann inte behövt prata med någon om det. Jättekorkat.
Han verkar se mig som någon slags trygg zon och har sagt att han aldrig varit så ärlig eller pratat så mycket med någon som med mig.
Jag vill bara slippa karln, vill inte ha något med honom att göra! Hur gör man? Hur når man fram?
Jag har inte talat om för hans chef att han behöver hjälp men vill faktiskt göra det... gissar att fler på jobbet har listat ut hans "hemlighet" och att det är en tidsfråga innan han får rejäla problem. Hur hade ni gjort? Fortsatt backa eller agerat?
Det hade jag gjort. Han behöver hjälp. Har du älskat honom någon gång åtminstone så vore det en kärlekshandling faktiskt.
Jag blev själv sambo med en alkoholist som hade lyckats ”dölja” sitt missbruk. Även om min magkänsla larmade som sjutton så ville jag inte tro att det var så illa. Min pappa var alkis så jag såg mönstren, men ville inte ta in dem ordentligt.
Det slutade med kaos och panik förstås. Sen slutade han dricka med hjälp av antabus och vita knogar. Efter ett halvår tog han ett återfall och nästa morgon fick han flytta ut ur min lägenhet. Sen bröt jag kontakten totalt, blockade honom i alla forum. Det är enda sättet.
Tack för att du hjälper mig att få rätsida på detta. Jag våndas verkligen över att behöva ta det steget, men å andra sidan så är det ju som du säger. Han behöver hjälp, han verkar ha rätt begränsad sjukdomsinsikt och hans metod är att låtsas att problemet inte finns.
Jag tror absolut han skulle få hjälp, arbetsgivaren måste väl agera om man får höra att någon super. Frågan är väl om han riskerar sitt jobb, men det är kanske inte mitt problem att fundera över. Utan vård lär han riskera jobbet förr eller senare ändå, gissar jag...
Ja, jag hör ju hur det låter när jag läser vad jag själv skrivit.
Medberoende är läskigt!
Jag har sagt åt honom att jag blockerar honom om jag måste men det är kanske för mesigt av mig...
Han kan ju balla ur när som helst igen och jag vill inte vara inblandad då. Jag har ju inget med hans problem att göra och när vi var ihop ville han inte ha min hjälp heller.
Svårt att inse att nån kan må så dåligt och inte vilja ha hjälp men så är väl den här sjukdomen efter vad jag har läst mig till här. Det är så värdefullt att ta del av allas erfarenheter och inse att man inte är ensam!
Jag håller med Andrahalvlek. Och jag önskar att jag hade agerat så själv. Men jag visste inte att jag var i klona på medberoendet då. Mycket gick dåligt. Men jag lever. Och jag lever ensam. Och jag är tacksam. Och glad. Och frisk. Jag sätter stopp i tid, om jag märker att något inte stämmer. Jag har lärt mig att sätta gränser och det behövde jag lära mig. Och det tog lång tid. Men jag har lärt mig. Vilket är det viktigaste tänker jag. Jag är bara ansvarig för mitt liv och hur jag vill leva. Och jag tänker leva så länge jag lever. Och uppleva livet. Ett sunt och friskt liv.
Skönt att höra, det där med gränser. Jag har tänkt så mycket på det. Medan jag var förälskad i karln var mina gränser helt annorlunda, jag accepterade mer och det tog tid innan jag ifrågasatte hans beteende. Tex fick han panikångest en kväll när han inte fick tag på mig för att jag var ute och åt middag med en vän. Jag har aldrig varit med om något liknande och min reflex var att be om ursäkt?! Så knäppt. Som.om jag är tvungen att berätta var jag är hela tiden.
Jag tror jag har lärt mig mycket om gränssättande det här året. En väninna sa till mig att man lär sig något av varje relation och hon har helt rätt. Jag känner mig stärkt nu i att prata med hans chef. Ska bara välja ett bra tillfälle och se till att chefen förstår att han inte är medveten om att jag lyfter frågan...
Till slut brast det för mig efter alla lögner och situationer jag fick rädda honom ur på jobbet. Vi jobbade på samma företag och jag ljög under 2 år om hur det egentligen var med honom och så alla möjliga ursäkter om att han hade ont i ryggen, mådde illa, förkyld tills jag höll på att gå under av ånger, och skuldkänslor.
Då berättade jag en dag rätt upp och ner hur det stod till med alkoholen. De var väldigt vänliga och gav honom chansen att själv säga hur det låg till genom ett samtal.
Företag här ett ansvar att erbjuda sina anställda rehab på ett sätt som de kommer fram till ska hjälpa bäst.
Så mitt råd är helt klart att berätta för hans chef för deras skull men främst för hans. Han behöver hjälp och det kan bli hans räddning.
Så skönt att läsa det du skriver. Någonstans är jag rädd att han blir av med jobbet men jag inser ju att det inte vore mitt fel om det skulle bli så (och det vore kanske extremt, rehab är väl det man gör först...). Felet är ju att han är svårt sjuk och behöver hjälp och helt saknar sjukdomsinsikt.
Ska se om jag kan ta detta samtal i morgon så jag blir av med det. Så har jag gjort mitt sen...
Vet du, du kan inte leva hans liv. Du kan ge "verktyg", stöda honom på olika sätt.
Men vill han ta tag i sin situation, är det upp till honom att kämpa. Du kan inte göra det åt honom. Låter kanske hårt, men så ser jag på det. Älskar man någon så gör man. Samtidigt tror jag att man måste gå utanför sig själv, se saker utifrån för att se vad man kan kontrollera och inte.
?
Tänker på dig och hoppas att du har en fin advent.
Har du pratat med hans chef än? Jag drog mig för det men det var en stor lättnad efteråt att lämna över ett ansvar till dem.
Förhoppningsvis sätter de ihop en rehab till honom och han kommer säkert även krävas på blodprov 1 gång i månaden. Peth-prov.
Det är det snällaste vi kan göra för dem, att berätta. Då får de en chans att vakna och få hjälp, med det förhoppningsvis komma till insikt.
Tack för att du tänker på mig! Jag går här och våndas över att prata med hans chef, ska göra det i morgon. Behöver få ut det känner jag, lämna över "ansvaret". Känns viktigt att någon annan bär den här bördan.
Hade velat göra det i fredags men chefen var inte på jobbet då, jag var helt förberedd på att gå in på hens rum. Nu får jag ta det på telefon men det gör väl inget.
Nu har jag pratat med hans chef. Är helt darrig men det är så skönt att ha det gjort ? Vilken urladdning!!!
Hen var medveten om hans problem men trodde att de hade upphört för ett år sen. Tydligen har det varit mycket trassel med honom och han hade då skyllt på att han skilde sig och att det var stressigt. Hen visste inte att han haft alkoholproblem tidigare.
I förra veckan när han ballade ur så hade han tydligen "försovit sig" och missat möten. Hen tolkade det som en varningssignal också men visste inte att han drack igen.
Så nu är det gjort, nu är bördan borta. Ska försöka djupandas lite nu och lugna mig lite. Det var ett bra samtal men fy så jobbigt att behöva diskutera någons missbruk.
Det var bra gjort av dig. Var extra omtänksam om dig själv idag. Det kan kosta energi efter denna urladdning. Du har funderat på detta, använt din tid. Det tar energi att tänka, det tar energi att göra och det tar energi att landa. Så omfamna dig själv med så mycket varsamhet, godhet och snällhet.
Du har gjort en bra sak. För honom. Det enda riktiga.
Det var modigt gjort, och helt rätt! Att hålla tyst är inte att hjälpa någon. Håller med Självomhändertagande att du ska vara extra snäll mot dig själv, det du har gjort kräver mycket mental energi.
Tack snälla, tårarna bara rinner av att läsa era inlägg. ♡♡♡
Tack för stöd och pepp! Det är så otroligt skönt att inte vara ensam i det här. Hoppas jag slipper bli indragen mer nu...
Precis då kände jag det också när det var gjort. En sten släppte och det var skönt att äntligen vara ärlig.
De hade tydligen märkt att det var någonting och det var bara bra att du drog fram problemet i ljuset så de har en chans att göra något åt det. En som dricker ber ju sällan själv om hjälpen.
Så ge dig själv en kram idag, ta ett par djupa andetag och var nöjd med din dag.
Till mannens arbetsgivare kom det fram då maken kört onykter mitt på ljusa dan och en arbetskamrat till honom fick veta det, jag har själv pratat med arbetsgivaren och bekräftat problemet. Men då säger arbetsgivaren att det är svårt då han inte har varit onykter på arbetet, vet inte hur det funkar det här.... visst borde väl arbetsgivaren ta tag i det ändå?
Jag vet faktiskt inte, Backen123. Såvitt jag har fattat det så har arbetsgivare ett stort ansvar för arbetsmiljö. Jag vet inte om han är full på jobbet men det har varit personalärenden kring honom tidigare för olämpligt beteende, så risken finns ju.
Men det är inte bara det. Han är chef också, har personalansvar och budgetansvar. Jag tror kraven på honom är högre än på en vanlig anställd.
Det lilla jag har läst mig till är att chefers missbruk är oftast svårast att göra något åt, eftersom det är de som ska hjälpa anställda. Systemet är liksom inte riggat för att det är de som ska ha problem.
Det återstår att se vad de gör nu och vilken hjälp de tvingar på honom. Jag antar att han måste ge godkännande till vården oavsett och själv vilja erkänna problemet och jag tror han kommer ha svårt att göra det.
Om man som arbetsgivare ska vänta tills vb är onykter på arbetsplatsen så har det gått både onödigt och omänskligt långt. Alna är en organisation som vänder sig till arbetsgivare och de anser att arbetsgivaren ofta väntar för länge med att ta ”samtalet”. Av okunskap, rädsla, ovana. Arbetsgivarens ansvar för att ta tag i situationen är jättestort. Arbetsgivaren ska erbjuda behandling, men kan också ställa stora krav på medarbetaren. Att vb ska genomgå behandlingen för att man inte ska utreda om anställningen måste avslutas.
Jag har aldrig hört talas om Alna. Så bra att få mycket information här. Tänker att det är intressant med arbetsgivare och deras ansvar. Jag har arbetat i en bransch förr där det bjöds på massor av alkohol. Då var jag ung vuxen och jag hade inte lärt mig att hantera mitt drickande. Nu förstår jag varför. Jag har nyss fått min adhd diagnos. Och det jag lär mig om det, är att det är vanligt att människor med adhd gillar kickarna. Kanske jag hade "tur" som levde med en alkoholist och fick anledning att ifrågasätta mitt eget drickande förr. Det är mer än 10 år sedan jag slutade helt. Kände att jag har inget behov av det. Jag utsatte mig för faror och jag råkade ut för en dålig sak. Ibland så behöver dåliga saker hända för att en ska "vakna". Att verkligen förstå att jag bestämmer allt i mitt liv.
Att ta kontroll och bestämma över sitt eget liv. Vilken gåva när en landat i det. Och efter att kunna släppa taget om det en inte kan bestämma. Som hur andra väljer att leva. Och hur det påverkar en så länge en är inblandad i den människans liv.
Precis, jag tänker som du, Andrahalvlek. Att låta det gå så långt att man vet att personen super och ljuger men inte är direkt full på jobbet är ju cyniskt. Bara att man har ett missbruk gör en direkt olämplig för många jobb och inte minst för chefsansvar. Klart det är lättare att sparka någon om de har sprit i personalrummet men hur ofta är missbruk så enkelt? Av vad jag har läst mig till här sen i somras så är det snarare extremt komplicerat oavsett hur mycket "bevis" man har eller inte. Vården ska ju vara frivillig. Redan där får varje arbetsgivare stora problem... Men visst borde man kunna ställa motkrav på att genomgå hela programmet med regelbundna rapporteringar till chef - arbetsmiljöansvaret är ju långtgående numera...
Man kan inte vänta på bevisen, man måste ha orossamtal redan när man misstänker riskbruk. ”Jag har hört att xx och sen har jag själv märkt att xx. Jag är orolig för att du dricker så mycket alkohol att det påverkar ditt liv negativt och att det även går ut över jobbet. Vad säger du om det?”
Vb kan ju neka förstås. Och man får nog ha många samtal, koppla in företagshälsovården, kanske kräva blodprov och ev blåsa på jobbet om vb fortsätter blåneka.
Men man måste som arbetsgivare GÖRA något, inte se mellan fingrarna. En person vars missbruk har gått till en viss gräns gör alltid ett sämre jobb, och det går alltid ut över kollegorna på något sätt.
De flesta företag har nog numera en alkoholpolicy som måste följas och annars tar nog arnetsmiljölagen över.
Min man som jag till slut rapporterade till chefen om blev efter första samtalet inkallad på möte med VD, HR och facket.
De förklarade för honom att de hade ansvar för alla fina anställda men även krav på dem.
Det blev då kontakt med företagshälsovården och han fick skriva på kontrakt med företaget att lämna blodprov 1 gång per månad plus börja med Antabus.
Missen de gjorde var bara att jag skulle kolla att han tog tabletterna och efter en tid så han att han inte skulle ta dem längre. Givetvis började han dricka igen.
Då blev det en ny sväng med rehabmöten.
Denna gången skrevs nytt kontrakt och han fick samtal 1 gång i veckan på något som heter En dag i taget.. Fick t.o.m ledigt med betalt för att hinna köra dit, 5 mil härifrån. Detta gjorde han i 40 veckor.
Det höll sig ett tag men sen ramlade han dit igen.
Nästa gång blev han skickad 5 veckor till behandlingshem och när han kom därifrån att ta Antabus som en chef övervakade när han tog.
Tyvärr så hjälpte det inte utan han började missbruka igen och då blev han inkallad och fick lämna arbetsplatsen omedelbart.
Så han fick oerhört mycket hjälp men jag tror att det finns krav på att företag ska göra åtgärder för att den anställda ska rehabiliteras.
Alkoholism räknas som en sjukdom och ingen kan avskedas för det men det är en behandlingsbar sjukdom och tar msn inte till dig det och företaget har gjort allt i sin makt, inom rimliga gränser, så blir det till slut avsked.
Förlåt om det var ledsam läsning att det inte fungerade på min man men det finns många som faktiskt klarar av det med det stöd de får från sitt arbete.
De har ett val och det är det som företaget ger dem med rehab.
Hoppas att de i företagsledningen kommer fram till ett bra program för honom för det har alla rött till oavsett position i företaget..
Tack Azalea för att du delar med dig. Det låter som ett rent helvete, rent ut sagt... vilket hopplöst läge och vilken brutal sjukdom det här är. Det är så sorgligt hur den bryter ner människor och vad den gör med människor runt omkring dem.
Jag vet inte vad som händer nu men chefen ska ha samtal med honom i morgon. Hoppas han blir uppmärksammad på att han måste söka vård - igen, som förra året. Det verkar ju inte ha hjälpt. Hoppas jag slipper sliriga meddelanden från honom - ska nog blockera honom ändå.
Jag vet i alla fall att jag inte behöver engagera mig mer i hsns hälsa, sååååå skönt ?
Jag ser hela vår relation i ett nytt ljus nu. Så sjukt, och helt nödvändigt.
Man undrar ju lite nu - han hade samtal med chefen i går. Tyckte jag såg dem när jag gick förbi ett av konferensrummen. Där hade man velat vara en fluga på väggen och velat höra hans förklaringar!
Han har inte sagt ett ljud till mig sen i måndags förra veckan då jag skällde ut honom. Rätt skönt faktiskt. Han verkar också ha raderat sina sociala medier så han blev väl riktigt rädd att klanta sig rejält denna gång. Sist var det ett av chefens krav, tydligen - att han inte fick vara i sociala medier för han beter sig illa och skadar vårt varumärke. Man kan ju hoppas att det blev lite tuffare åtgärder denna gång än bara samtalsstöd hos företagshälsan.
Han har varit tyst i sociala medier sedan i november, när han ballade ur senast och jag skällde ut honom och sa att han måste söka hjälp. Då pratade jag med hans chef.
I natt var det dags igen. Vaknade till ett svamligt fyllemeddelande fullt av självhat imorse, skickat 01:12. Ett säkert bevis på att han druckit, det är bara då han är uppe och lallar.
Jag orkar inte ens reagera på det han skriver. Känner att stressen bara stiger i magen. Utgår från att han inte sökt hjälp och inte fattat allvaret. Jag orkar inte ha det så här mer. Blockerade honom i sociala medier nu och försöker ignorera känslan av "Men borde jag inte se till att han får hjälp, tänk om det är allvarligt" etc etc.
Jag är ju inte skyldig att hjälpa honom. Jag har försökt! Men han har ingen sjukdomsinsikt och är troligen i värre skick än någonsin. Usch vad jobbigt det är att se.
Ville bara skriva av mig. Vet att ni förstår känslan...
Det är hårfint med att vara medmänniska och medberoende, man vill så gärna hjälpa den sjuke med allt, det ligger nog naturligt hos oss alla människor. Kanske mer hos kvinnor och därför är vi nog överrepresenterad i gruppen medberoende. Det är väl när vi får så mycket skit för det personligen som det har gått över gränsen eller som jag som visste att han körde full men ändå inte förmådde mig att göra något åt det, mer än att skälla, hota och berätta för omgivning, Just den där klumpen i magen dom kickar igång är en signal att nej, men det är så svårt. Önskar att du får lite lugn och ro nu när du blockat ?
Hu, ja, du har helt rätt. Jag är annars en person som månar mycket om alla runt omkring mig men detta är bara för mycket. Känns så ovant att INTE hjälpa men jag kan bara inte. Och det måste kännas okej för mig att känna så. Tränar på det!
Sitter här och läser lite och jag vill egentligen bara säga det att om du är orolig för ditt ex så har du möjlighet att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Då lämnar du över ansvaret till dom och där finns möjligheten att hjälpa honom frivilligt eller ibland också med tvång. Anmälan kan även göras anonymt, men viktigt då att du inte först presenterar dig och sedan säger att du vill vara anonym. Vill bara berätta om du inte visste.
Jättetack för tips om orosanmälan! Det ska jag ta till mig om han sätter igång igen. Sen jag blockade honom är det tack och lov tyst och stressknuten i magen är för tillfället borta. Avskyr att behöva totalt ignorera en människa men i detta fall har jag verkligen fått nog. Spriten är ett riktigt jävulskt redskap.
Känner igen mig i det du skriver.
Ja har nämligen gjort likadant. Var tvungen att blockera honom alla vägar pga han var så rå o så elak . Sånt självhat har han att han måste trycka ner omgivningen för att må.något bättre.
Det var så förtvivlat bedrövligt att vara med i hans liv. Ja kunde inte skydda mig själv längre. Hans ord dödade mig o min själsfrid. Ja var stressad hela tiden. Beredd för fajt. Beredd att behöva försvara mig. Orken tröt o ja levde tillslut i hans värld helt o hållet. Han hade ett psykologiskt övertag över mina känslor..Han uppmuntrade smart nog att ja var en sån god hjälpare som förstod så mycket mer än hans övriga familj. Osv.. Han vände o vred på allt för o få.som han ville. Ja var ett jävla mähä i hans liv. Ja trodde ja satte gränser men dom räckte inte alls . Så ja blockade alla vägar för o få lugn. Satte ner foten ordentligt. Kram!
Uppdatering!
Träffade exets chef i dag. Hon tog mig åt sidan och berättade vad som hänt det senaste året. Efter att jag skällde ut honom och blockerade honom i sociala medier har det tydligen gått utför. Hon berättade att han supit ner sig fullständigt. Blev fråntagen sitt chefsuppdrag. Blev tvångsinlagd. Nu är han i behandling men har ingen som helst insikt om att han är sjuk. Efter två dagars behandling hade han sagt att han var frisk. Hon tror att han har lång väg kvar att gå men hon tackade mig för att jag larmade för ett år sedan.
Hon bad mig också höra av mig igen om han kontaktar mig.
Vad glad och lättad jag är över att arbetsgivaren äntligen tog tag i honom. Och tack till er alla här på forumet som peppade mig att tala med hans chef!
Tänkte återuppliva tråden eftersom hans chef just pratat med mig i enrum om hur det går för honom. Tydligen har han gått i rehab i 1 år men vägrar nu gå mer. Samtidigt menar chefen att han börjar bli sämre igen. Han har prövats mot sitt gamla jobb och det föll direkt, han klarade det inte. Tydligen har han skickat konstiga mejl till kollegor och betett sig allmänt förvirrat. Nu ska han placeras i min korridor igen och jag bävar för att han ska stöka runt. Jag älskar mitt jobb, men att se honom dagligen i det skicket som han är i, det lockar inte alls. Och vilken sorg att han fortfarande, efter all denna tid, fortfarande inte fått ordning på sitt mående. Den här sjukdomen är så vidrig. Kan bara hoppas att han har fått diagnos på sitt psykiska mående utöver alkoholismen och får hjälp för det också. Hans chef trodde att detta kraschar snart och jag känner stressen öka... Fy fasen. 😵💫
@Åsa M
Jag känner med dig. Det måste vara svårt att hålla känslomässigt avstånd om man inte får fysiskt avstånd.
Jag tänker mest på dig och sitt mående kring det hela.
Kram ❤️
@Åsa M
Visst trodde du att han kan ha en bipolär sjukdom?
Om hans liv är i fara, så kan han bli tvångsinlagd. Och för att bli tvångsinlagd behöver polisen kontaktas.
Tänker bara att då blir han utredd och kan få behandling om han inte redan har det.
Är för mig att du skrivit att du tror det. Och tyvärr så är den sjukdomen livsfarlig, obehandlad.
Om insikt och verktyg saknas.
Bara en tanke som kom.
Jobbigt att du ska behöva se honom på din arbetsplats.
Hoppas att du hittar ett förhållningssätt till den situationen.
Ta hand om dig!
Tack snälla ni ❤️
Ja, jag tror han kan vara bipolär. Hans pappa var det, och han själv visar upp ganska mycket tecken på att inte riktigt ha kontroll över sitt mående, ffa bristande impulskontroll och omdöme, och dippar i humöret. Alkoholen är garanterat medicinen han använder för att maskera det som är under.
Ska försöka jobba med känslan av att man kan dras in i cirkusen igen. Tyckte just det var så lugnt och skönt..
@Åsa M
Hur går det för dig?
Jag får känslan av att du kan sätta gränser. Även om han hamnar i din närhet, så vet ju hans chef kanske om er tidigare relation. Kan du prata med din chef. Och bara öva på att vara i det som är. Det är inte du som skapar kaos. Det är ditt ex. Och jag kan bara föreställa mig, hur svårt det måste vara. Men ändå. Du är sund. Och du har satt bra gränser. Det kan ju inte bli en lång och utdragen scen. Om han inte sköter sig, så kan han förmodligen inte arbeta kvar.
Observera och se det som sker med nya ögon.
Du har gjort vad du har kunnat. Och du har verkligen gjort mycket. För hans bästa.
Ta hand om dig ❤️
@Självomhändertagande Än så länge går det. Tror det beror på att när han är på jobbet så gömmer han sig mest på rummet. Vi möts aldrig i korridoren eller i lunchrummet, han undviker aktivt alla former av sociala sammanhang. Jag tror inte han jobbar heltid heller. Hoppas det fortsätter så här. Kanske låter egoistiskt men ja... där står jag idag.
@Åsa M det låter inte alls egoistiskt, det låter tvärtom som att du ser till dig själv och ditt välmående först och det precis det man behöver göra ❤️
Instämmer med självomhändertagandes fina ord att det verkar som att du är fullt kapabel att sätta gränser och är försiktig ❤️
Fint att läsa att du är rädd om dig och ditt egna liv först och främst.
Usch vad arg och besviken jag är
Efter en relation på drygt 6 månader insåg jag SLUTLIGEN att denne man, som jag varit kär i på håll så länge, innan vi blev ett par, var alkoholist. Han ballade ur regelbundet under relationen, mådde psykiskt dåligt, blev full och ångestladdad. Dagen efter låtsades han som ingenting.
Han är en typisk medelålders man med barn och havererade äktenskap i bagaget. Har hus och jobb som han sköter men på jobbet är det lite konflikter kring honom ibland som jag undrar om de förvärras av spriten.
Jag fattade inte vilka problem han egentligen hade förrän en gemensam kollega sa "men han är ju alkoholist". Herregud, jag blev helt paff.
Nästa gång jag var hemma hos honom räknade jag vinglasen. Jag kom dit 14.30, då hade han redan ett glas. När vi gick och la oss den natten var han uppe i 9.
Under relationen klagade han ofta på att han drack för mycket, men kunde inte begränsa intaget ändå. Varannan vatten har han nog aldrig hört talas om.
Några veckor efter min "uppenbarelse" havererade relationen, han gjorde slut efter ännu en alkoholindränkt urballning och jag kände ilska, sorg och framför allt en STOR lättnad. Hade varnat honom om att detta inte funkade så han blev väl rädd antar jag. Jag har haft en vän och en fd kollega med psykiska problem och rollen som medberoende är inget jag ville hamna i, för den har jag sett förr.
Nu är relationen slut sen i juni och han pendlar mellan att höra av sig och låtsas att inget hänt och att vi är kompisar, eller att fylledravla mitt i natten. Jag är inte intresserad av att vara kompis och svarar enstavigt. Han fångar inte upp det och fattar vinken. Jag har sagt ifrån att jag inte vill ha kontakt förrän han skaffat hjälp men nej, ingen skillnad.
Får ont i magen varje gång jag vaknar och ser att han varit i farten under natten.
I början av veckan ballade han ur i sociala medier och fylledravlade en kärleksförklaring till mig helt öppet i ett jobbnätverk. Då lackade jag ur totalt och skrev till honom att nu får du fan ta och söka vård för det här går inte längre, jag vill inte hantera din ångest och ditt dåliga mående längre. Då påstod han att han ska söka vård. Tyvärr tror jag inte ett dugg på det.
Han har en historik av familjetragedi och alkoholism och har varit stolt över tidigare att han minsann inte behövt prata med någon om det. Jättekorkat.
Han verkar se mig som någon slags trygg zon och har sagt att han aldrig varit så ärlig eller pratat så mycket med någon som med mig.
Jag vill bara slippa karln, vill inte ha något med honom att göra! Hur gör man? Hur når man fram?
Jag har inte talat om för hans chef att han behöver hjälp men vill faktiskt göra det... gissar att fler på jobbet har listat ut hans "hemlighet" och att det är en tidsfråga innan han får rejäla problem. Hur hade ni gjort? Fortsatt backa eller agerat?
Berätta för chefen
Det hade jag gjort. Han behöver hjälp. Har du älskat honom någon gång åtminstone så vore det en kärlekshandling faktiskt.
Jag blev själv sambo med en alkoholist som hade lyckats ”dölja” sitt missbruk. Även om min magkänsla larmade som sjutton så ville jag inte tro att det var så illa. Min pappa var alkis så jag såg mönstren, men ville inte ta in dem ordentligt.
Det slutade med kaos och panik förstås. Sen slutade han dricka med hjälp av antabus och vita knogar. Efter ett halvår tog han ett återfall och nästa morgon fick han flytta ut ur min lägenhet. Sen bröt jag kontakten totalt, blockade honom i alla forum. Det är enda sättet.
Kram ?
Åsa M
Berätta för chefen. Han behöver hjälp, och vad jag förstått är arbetsgivare tvungna att på något sätt erbjuda hjälp.
Blocka honom i olika forum.. Låter hårt, men jag upplever att du gör det för att inte gå under själv.
Kram. ?
Tack!
Som svar på Berätta för chefen av Andrahalvlek
Tack för att du hjälper mig att få rätsida på detta. Jag våndas verkligen över att behöva ta det steget, men å andra sidan så är det ju som du säger. Han behöver hjälp, han verkar ha rätt begränsad sjukdomsinsikt och hans metod är att låtsas att problemet inte finns.
Jag tror absolut han skulle få hjälp, arbetsgivaren måste väl agera om man får höra att någon super. Frågan är väl om han riskerar sitt jobb, men det är kanske inte mitt problem att fundera över. Utan vård lär han riskera jobbet förr eller senare ändå, gissar jag...
Du har rätt
Som svar på Åsa M av Tröttiz
Ja, jag hör ju hur det låter när jag läser vad jag själv skrivit.
Medberoende är läskigt!
Jag har sagt åt honom att jag blockerar honom om jag måste men det är kanske för mesigt av mig...
Han kan ju balla ur när som helst igen och jag vill inte vara inblandad då. Jag har ju inget med hans problem att göra och när vi var ihop ville han inte ha min hjälp heller.
Svårt att inse att nån kan må så dåligt och inte vilja ha hjälp men så är väl den här sjukdomen efter vad jag har läst mig till här. Det är så värdefullt att ta del av allas erfarenheter och inse att man inte är ensam!
Arbetsgivarens roll
Jag håller med Andrahalvlek. Och jag önskar att jag hade agerat så själv. Men jag visste inte att jag var i klona på medberoendet då. Mycket gick dåligt. Men jag lever. Och jag lever ensam. Och jag är tacksam. Och glad. Och frisk. Jag sätter stopp i tid, om jag märker att något inte stämmer. Jag har lärt mig att sätta gränser och det behövde jag lära mig. Och det tog lång tid. Men jag har lärt mig. Vilket är det viktigaste tänker jag. Jag är bara ansvarig för mitt liv och hur jag vill leva. Och jag tänker leva så länge jag lever. Och uppleva livet. Ett sunt och friskt liv.
Arbetsgivarens roll
Som svar på Arbetsgivarens roll av Självomhändertagande
Skönt att höra, det där med gränser. Jag har tänkt så mycket på det. Medan jag var förälskad i karln var mina gränser helt annorlunda, jag accepterade mer och det tog tid innan jag ifrågasatte hans beteende. Tex fick han panikångest en kväll när han inte fick tag på mig för att jag var ute och åt middag med en vän. Jag har aldrig varit med om något liknande och min reflex var att be om ursäkt?! Så knäppt. Som.om jag är tvungen att berätta var jag är hela tiden.
Jag tror jag har lärt mig mycket om gränssättande det här året. En väninna sa till mig att man lär sig något av varje relation och hon har helt rätt. Jag känner mig stärkt nu i att prata med hans chef. Ska bara välja ett bra tillfälle och se till att chefen förstår att han inte är medveten om att jag lyfter frågan...
Jag tog steget
Till slut brast det för mig efter alla lögner och situationer jag fick rädda honom ur på jobbet. Vi jobbade på samma företag och jag ljög under 2 år om hur det egentligen var med honom och så alla möjliga ursäkter om att han hade ont i ryggen, mådde illa, förkyld tills jag höll på att gå under av ånger, och skuldkänslor.
Då berättade jag en dag rätt upp och ner hur det stod till med alkoholen. De var väldigt vänliga och gav honom chansen att själv säga hur det låg till genom ett samtal.
Företag här ett ansvar att erbjuda sina anställda rehab på ett sätt som de kommer fram till ska hjälpa bäst.
Så mitt råd är helt klart att berätta för hans chef för deras skull men främst för hans. Han behöver hjälp och det kan bli hans räddning.
Kram Azalea ?
Tack Azalea ♡
Som svar på Jag tog steget av Azalea
Så skönt att läsa det du skriver. Någonstans är jag rädd att han blir av med jobbet men jag inser ju att det inte vore mitt fel om det skulle bli så (och det vore kanske extremt, rehab är väl det man gör först...). Felet är ju att han är svårt sjuk och behöver hjälp och helt saknar sjukdomsinsikt.
Ska se om jag kan ta detta samtal i morgon så jag blir av med det. Så har jag gjort mitt sen...
Tack för att ni lyssnar och finns här ❤
Åsa M
Vet du, du kan inte leva hans liv. Du kan ge "verktyg", stöda honom på olika sätt.
Men vill han ta tag i sin situation, är det upp till honom att kämpa. Du kan inte göra det åt honom. Låter kanske hårt, men så ser jag på det. Älskar man någon så gör man. Samtidigt tror jag att man måste gå utanför sig själv, se saker utifrån för att se vad man kan kontrollera och inte.
?
Hur går det för dig ?
Tänker på dig och hoppas att du har en fin advent.
Har du pratat med hans chef än? Jag drog mig för det men det var en stor lättnad efteråt att lämna över ett ansvar till dem.
Förhoppningsvis sätter de ihop en rehab till honom och han kommer säkert även krävas på blodprov 1 gång i månaden. Peth-prov.
Det är det snällaste vi kan göra för dem, att berätta. Då får de en chans att vakna och få hjälp, med det förhoppningsvis komma till insikt.
Kram till dig?Azalea
Tack Azalea ♡
Som svar på Hur går det för dig ? av Azalea
Tack för att du tänker på mig! Jag går här och våndas över att prata med hans chef, ska göra det i morgon. Behöver få ut det känner jag, lämna över "ansvaret". Känns viktigt att någon annan bär den här bördan.
Hade velat göra det i fredags men chefen var inte på jobbet då, jag var helt förberedd på att gå in på hens rum. Nu får jag ta det på telefon men det gör väl inget.
Ska bli så skönt när det är gjort... ?
Pratat med chefen
Nu har jag pratat med hans chef. Är helt darrig men det är så skönt att ha det gjort ? Vilken urladdning!!!
Hen var medveten om hans problem men trodde att de hade upphört för ett år sen. Tydligen har det varit mycket trassel med honom och han hade då skyllt på att han skilde sig och att det var stressigt. Hen visste inte att han haft alkoholproblem tidigare.
I förra veckan när han ballade ur så hade han tydligen "försovit sig" och missat möten. Hen tolkade det som en varningssignal också men visste inte att han drack igen.
Så nu är det gjort, nu är bördan borta. Ska försöka djupandas lite nu och lugna mig lite. Det var ett bra samtal men fy så jobbigt att behöva diskutera någons missbruk.
Tack alla för ert stöd ❤
Bra gjort!
Det var bra gjort av dig. Var extra omtänksam om dig själv idag. Det kan kosta energi efter denna urladdning. Du har funderat på detta, använt din tid. Det tar energi att tänka, det tar energi att göra och det tar energi att landa. Så omfamna dig själv med så mycket varsamhet, godhet och snällhet.
Du har gjort en bra sak. För honom. Det enda riktiga.
Toppen!
Det var modigt gjort, och helt rätt! Att hålla tyst är inte att hjälpa någon. Håller med Självomhändertagande att du ska vara extra snäll mot dig själv, det du har gjort kräver mycket mental energi.
Kram ?
Tack till er ♡ ♡ ♡
Tack snälla, tårarna bara rinner av att läsa era inlägg. ♡♡♡
Tack för stöd och pepp! Det är så otroligt skönt att inte vara ensam i det här. Hoppas jag slipper bli indragen mer nu...
Så skönt för dig?
Precis då kände jag det också när det var gjort. En sten släppte och det var skönt att äntligen vara ärlig.
De hade tydligen märkt att det var någonting och det var bara bra att du drog fram problemet i ljuset så de har en chans att göra något åt det. En som dricker ber ju sällan själv om hjälpen.
Så ge dig själv en kram idag, ta ett par djupa andetag och var nöjd med din dag.
Kram och njut av kvällen?Azalea
Arbetsgivare
Till mannens arbetsgivare kom det fram då maken kört onykter mitt på ljusa dan och en arbetskamrat till honom fick veta det, jag har själv pratat med arbetsgivaren och bekräftat problemet. Men då säger arbetsgivaren att det är svårt då han inte har varit onykter på arbetet, vet inte hur det funkar det här.... visst borde väl arbetsgivaren ta tag i det ändå?
Arbetsgivarens roll
Som svar på Arbetsgivare av Backen123
Jag vet faktiskt inte, Backen123. Såvitt jag har fattat det så har arbetsgivare ett stort ansvar för arbetsmiljö. Jag vet inte om han är full på jobbet men det har varit personalärenden kring honom tidigare för olämpligt beteende, så risken finns ju.
Men det är inte bara det. Han är chef också, har personalansvar och budgetansvar. Jag tror kraven på honom är högre än på en vanlig anställd.
Det lilla jag har läst mig till är att chefers missbruk är oftast svårast att göra något åt, eftersom det är de som ska hjälpa anställda. Systemet är liksom inte riggat för att det är de som ska ha problem.
Det återstår att se vad de gör nu och vilken hjälp de tvingar på honom. Jag antar att han måste ge godkännande till vården oavsett och själv vilja erkänna problemet och jag tror han kommer ha svårt att göra det.
Info på Alna
Om man som arbetsgivare ska vänta tills vb är onykter på arbetsplatsen så har det gått både onödigt och omänskligt långt. Alna är en organisation som vänder sig till arbetsgivare och de anser att arbetsgivaren ofta väntar för länge med att ta ”samtalet”. Av okunskap, rädsla, ovana. Arbetsgivarens ansvar för att ta tag i situationen är jättestort. Arbetsgivaren ska erbjuda behandling, men kan också ställa stora krav på medarbetaren. Att vb ska genomgå behandlingen för att man inte ska utreda om anställningen måste avslutas.
Bra info här.
Jag har aldrig hört talas om Alna. Så bra att få mycket information här. Tänker att det är intressant med arbetsgivare och deras ansvar. Jag har arbetat i en bransch förr där det bjöds på massor av alkohol. Då var jag ung vuxen och jag hade inte lärt mig att hantera mitt drickande. Nu förstår jag varför. Jag har nyss fått min adhd diagnos. Och det jag lär mig om det, är att det är vanligt att människor med adhd gillar kickarna. Kanske jag hade "tur" som levde med en alkoholist och fick anledning att ifrågasätta mitt eget drickande förr. Det är mer än 10 år sedan jag slutade helt. Kände att jag har inget behov av det. Jag utsatte mig för faror och jag råkade ut för en dålig sak. Ibland så behöver dåliga saker hända för att en ska "vakna". Att verkligen förstå att jag bestämmer allt i mitt liv.
Att ta kontroll och bestämma över sitt eget liv. Vilken gåva när en landat i det. Och efter att kunna släppa taget om det en inte kan bestämma. Som hur andra väljer att leva. Och hur det påverkar en så länge en är inblandad i den människans liv.
Alna
Som svar på Info på Alna av Andrahalvlek
Precis, jag tänker som du, Andrahalvlek. Att låta det gå så långt att man vet att personen super och ljuger men inte är direkt full på jobbet är ju cyniskt. Bara att man har ett missbruk gör en direkt olämplig för många jobb och inte minst för chefsansvar. Klart det är lättare att sparka någon om de har sprit i personalrummet men hur ofta är missbruk så enkelt? Av vad jag har läst mig till här sen i somras så är det snarare extremt komplicerat oavsett hur mycket "bevis" man har eller inte. Vården ska ju vara frivillig. Redan där får varje arbetsgivare stora problem... Men visst borde man kunna ställa motkrav på att genomgå hela programmet med regelbundna rapporteringar till chef - arbetsmiljöansvaret är ju långtgående numera...
Orossamtal
Man kan inte vänta på bevisen, man måste ha orossamtal redan när man misstänker riskbruk. ”Jag har hört att xx och sen har jag själv märkt att xx. Jag är orolig för att du dricker så mycket alkohol att det påverkar ditt liv negativt och att det även går ut över jobbet. Vad säger du om det?”
Vb kan ju neka förstås. Och man får nog ha många samtal, koppla in företagshälsovården, kanske kräva blodprov och ev blåsa på jobbet om vb fortsätter blåneka.
Men man måste som arbetsgivare GÖRA något, inte se mellan fingrarna. En person vars missbruk har gått till en viss gräns gör alltid ett sämre jobb, och det går alltid ut över kollegorna på något sätt.
Kram ?
De har ansvar
De flesta företag har nog numera en alkoholpolicy som måste följas och annars tar nog arnetsmiljölagen över.
Min man som jag till slut rapporterade till chefen om blev efter första samtalet inkallad på möte med VD, HR och facket.
De förklarade för honom att de hade ansvar för alla fina anställda men även krav på dem.
Det blev då kontakt med företagshälsovården och han fick skriva på kontrakt med företaget att lämna blodprov 1 gång per månad plus börja med Antabus.
Missen de gjorde var bara att jag skulle kolla att han tog tabletterna och efter en tid så han att han inte skulle ta dem längre. Givetvis började han dricka igen.
Då blev det en ny sväng med rehabmöten.
Denna gången skrevs nytt kontrakt och han fick samtal 1 gång i veckan på något som heter En dag i taget.. Fick t.o.m ledigt med betalt för att hinna köra dit, 5 mil härifrån. Detta gjorde han i 40 veckor.
Det höll sig ett tag men sen ramlade han dit igen.
Nästa gång blev han skickad 5 veckor till behandlingshem och när han kom därifrån att ta Antabus som en chef övervakade när han tog.
Tyvärr så hjälpte det inte utan han började missbruka igen och då blev han inkallad och fick lämna arbetsplatsen omedelbart.
Så han fick oerhört mycket hjälp men jag tror att det finns krav på att företag ska göra åtgärder för att den anställda ska rehabiliteras.
Alkoholism räknas som en sjukdom och ingen kan avskedas för det men det är en behandlingsbar sjukdom och tar msn inte till dig det och företaget har gjort allt i sin makt, inom rimliga gränser, så blir det till slut avsked.
Förlåt om det var ledsam läsning att det inte fungerade på min man men det finns många som faktiskt klarar av det med det stöd de får från sitt arbete.
De har ett val och det är det som företaget ger dem med rehab.
Hoppas att de i företagsledningen kommer fram till ett bra program för honom för det har alla rött till oavsett position i företaget..
Stor kram Azalea?
Intressant att höra om dina erfarenheter
Som svar på De har ansvar av Azalea
Tack Azalea för att du delar med dig. Det låter som ett rent helvete, rent ut sagt... vilket hopplöst läge och vilken brutal sjukdom det här är. Det är så sorgligt hur den bryter ner människor och vad den gör med människor runt omkring dem.
Jag vet inte vad som händer nu men chefen ska ha samtal med honom i morgon. Hoppas han blir uppmärksammad på att han måste söka vård - igen, som förra året. Det verkar ju inte ha hjälpt. Hoppas jag slipper sliriga meddelanden från honom - ska nog blockera honom ändå.
Jag vet i alla fall att jag inte behöver engagera mig mer i hsns hälsa, sååååå skönt ?
Jag ser hela vår relation i ett nytt ljus nu. Så sjukt, och helt nödvändigt.
Man undrar ju
Man undrar ju lite nu - han hade samtal med chefen i går. Tyckte jag såg dem när jag gick förbi ett av konferensrummen. Där hade man velat vara en fluga på väggen och velat höra hans förklaringar!
Han har inte sagt ett ljud till mig sen i måndags förra veckan då jag skällde ut honom. Rätt skönt faktiskt. Han verkar också ha raderat sina sociala medier så han blev väl riktigt rädd att klanta sig rejält denna gång. Sist var det ett av chefens krav, tydligen - att han inte fick vara i sociala medier för han beter sig illa och skadar vårt varumärke. Man kan ju hoppas att det blev lite tuffare åtgärder denna gång än bara samtalsstöd hos företagshälsan.
Så börjas det igen
Han har varit tyst i sociala medier sedan i november, när han ballade ur senast och jag skällde ut honom och sa att han måste söka hjälp. Då pratade jag med hans chef.
I natt var det dags igen. Vaknade till ett svamligt fyllemeddelande fullt av självhat imorse, skickat 01:12. Ett säkert bevis på att han druckit, det är bara då han är uppe och lallar.
Jag orkar inte ens reagera på det han skriver. Känner att stressen bara stiger i magen. Utgår från att han inte sökt hjälp och inte fattat allvaret. Jag orkar inte ha det så här mer. Blockerade honom i sociala medier nu och försöker ignorera känslan av "Men borde jag inte se till att han får hjälp, tänk om det är allvarligt" etc etc.
Jag är ju inte skyldig att hjälpa honom. Jag har försökt! Men han har ingen sjukdomsinsikt och är troligen i värre skick än någonsin. Usch vad jobbigt det är att se.
Ville bara skriva av mig. Vet att ni förstår känslan...
Vi förstår
Det är hårfint med att vara medmänniska och medberoende, man vill så gärna hjälpa den sjuke med allt, det ligger nog naturligt hos oss alla människor. Kanske mer hos kvinnor och därför är vi nog överrepresenterad i gruppen medberoende. Det är väl när vi får så mycket skit för det personligen som det har gått över gränsen eller som jag som visste att han körde full men ändå inte förmådde mig att göra något åt det, mer än att skälla, hota och berätta för omgivning, Just den där klumpen i magen dom kickar igång är en signal att nej, men det är så svårt. Önskar att du får lite lugn och ro nu när du blockat ?
Tack Backen123
Hu, ja, du har helt rätt. Jag är annars en person som månar mycket om alla runt omkring mig men detta är bara för mycket. Känns så ovant att INTE hjälpa men jag kan bara inte. Och det måste kännas okej för mig att känna så. Tränar på det!
Orosanmälan
Sitter här och läser lite och jag vill egentligen bara säga det att om du är orolig för ditt ex så har du möjlighet att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Då lämnar du över ansvaret till dom och där finns möjligheten att hjälpa honom frivilligt eller ibland också med tvång. Anmälan kan även göras anonymt, men viktigt då att du inte först presenterar dig och sedan säger att du vill vara anonym. Vill bara berätta om du inte visste.
Jättetack för tips om…
Jättetack för tips om orosanmälan! Det ska jag ta till mig om han sätter igång igen. Sen jag blockade honom är det tack och lov tyst och stressknuten i magen är för tillfället borta. Avskyr att behöva totalt ignorera en människa men i detta fall har jag verkligen fått nog. Spriten är ett riktigt jävulskt redskap.
Känner igen mig i det du…
Känner igen mig i det du skriver.
Ja har nämligen gjort likadant. Var tvungen att blockera honom alla vägar pga han var så rå o så elak . Sånt självhat har han att han måste trycka ner omgivningen för att må.något bättre.
Det var så förtvivlat bedrövligt att vara med i hans liv. Ja kunde inte skydda mig själv längre. Hans ord dödade mig o min själsfrid. Ja var stressad hela tiden. Beredd för fajt. Beredd att behöva försvara mig. Orken tröt o ja levde tillslut i hans värld helt o hållet. Han hade ett psykologiskt övertag över mina känslor..Han uppmuntrade smart nog att ja var en sån god hjälpare som förstod så mycket mer än hans övriga familj. Osv.. Han vände o vred på allt för o få.som han ville. Ja var ett jävla mähä i hans liv. Ja trodde ja satte gränser men dom räckte inte alls . Så ja blockade alla vägar för o få lugn. Satte ner foten ordentligt. Kram!
Uppdatering! Träffade exets…
Uppdatering!
Träffade exets chef i dag. Hon tog mig åt sidan och berättade vad som hänt det senaste året. Efter att jag skällde ut honom och blockerade honom i sociala medier har det tydligen gått utför. Hon berättade att han supit ner sig fullständigt. Blev fråntagen sitt chefsuppdrag. Blev tvångsinlagd. Nu är han i behandling men har ingen som helst insikt om att han är sjuk. Efter två dagars behandling hade han sagt att han var frisk. Hon tror att han har lång väg kvar att gå men hon tackade mig för att jag larmade för ett år sedan.
Hon bad mig också höra av mig igen om han kontaktar mig.
Vad glad och lättad jag är över att arbetsgivaren äntligen tog tag i honom. Och tack till er alla här på forumet som peppade mig att tala med hans chef!
Tänkte återuppliva tråden…
Tänkte återuppliva tråden eftersom hans chef just pratat med mig i enrum om hur det går för honom. Tydligen har han gått i rehab i 1 år men vägrar nu gå mer. Samtidigt menar chefen att han börjar bli sämre igen. Han har prövats mot sitt gamla jobb och det föll direkt, han klarade det inte. Tydligen har han skickat konstiga mejl till kollegor och betett sig allmänt förvirrat. Nu ska han placeras i min korridor igen och jag bävar för att han ska stöka runt. Jag älskar mitt jobb, men att se honom dagligen i det skicket som han är i, det lockar inte alls. Och vilken sorg att han fortfarande, efter all denna tid, fortfarande inte fått ordning på sitt mående. Den här sjukdomen är så vidrig. Kan bara hoppas att han har fått diagnos på sitt psykiska mående utöver alkoholismen och får hjälp för det också. Hans chef trodde att detta kraschar snart och jag känner stressen öka... Fy fasen. 😵💫
@Åsa M Jag känner med dig…
@Åsa M
Jag känner med dig. Det måste vara svårt att hålla känslomässigt avstånd om man inte får fysiskt avstånd.
Jag tänker mest på dig och sitt mående kring det hela.
Kram ❤️
@Åsa M Visst trodde du att…
@Åsa M
Visst trodde du att han kan ha en bipolär sjukdom?
Om hans liv är i fara, så kan han bli tvångsinlagd. Och för att bli tvångsinlagd behöver polisen kontaktas.
Tänker bara att då blir han utredd och kan få behandling om han inte redan har det.
Är för mig att du skrivit att du tror det. Och tyvärr så är den sjukdomen livsfarlig, obehandlad.
Om insikt och verktyg saknas.
Bara en tanke som kom.
Jobbigt att du ska behöva se honom på din arbetsplats.
Hoppas att du hittar ett förhållningssätt till den situationen.
Ta hand om dig!
Tack snälla ni ❤️ Ja, jag…
Tack snälla ni ❤️
Ja, jag tror han kan vara bipolär. Hans pappa var det, och han själv visar upp ganska mycket tecken på att inte riktigt ha kontroll över sitt mående, ffa bristande impulskontroll och omdöme, och dippar i humöret. Alkoholen är garanterat medicinen han använder för att maskera det som är under.
Ska försöka jobba med känslan av att man kan dras in i cirkusen igen. Tyckte just det var så lugnt och skönt..
@Åsa M Hur går det för dig?…
@Åsa M
Hur går det för dig?
Jag får känslan av att du kan sätta gränser. Även om han hamnar i din närhet, så vet ju hans chef kanske om er tidigare relation. Kan du prata med din chef. Och bara öva på att vara i det som är. Det är inte du som skapar kaos. Det är ditt ex. Och jag kan bara föreställa mig, hur svårt det måste vara. Men ändå. Du är sund. Och du har satt bra gränser. Det kan ju inte bli en lång och utdragen scen. Om han inte sköter sig, så kan han förmodligen inte arbeta kvar.
Observera och se det som sker med nya ögon.
Du har gjort vad du har kunnat. Och du har verkligen gjort mycket. För hans bästa.
Ta hand om dig ❤️
@Självomhändertagande Än så…
@Självomhändertagande Än så länge går det. Tror det beror på att när han är på jobbet så gömmer han sig mest på rummet. Vi möts aldrig i korridoren eller i lunchrummet, han undviker aktivt alla former av sociala sammanhang. Jag tror inte han jobbar heltid heller. Hoppas det fortsätter så här. Kanske låter egoistiskt men ja... där står jag idag.
@Åsa M det låter inte alls…
@Åsa M det låter inte alls egoistiskt, det låter tvärtom som att du ser till dig själv och ditt välmående först och det precis det man behöver göra ❤️
Instämmer med självomhändertagandes fina ord att det verkar som att du är fullt kapabel att sätta gränser och är försiktig ❤️
Fint att läsa att du är rädd om dig och ditt egna liv först och främst.