Jag är helt ny här på detta forum, har inte hunnit läsa allt ännu.
Finns betydligt fler än jag trodde i samma situation. Har en sambo som missbrukar både alkohol och casinospel. Just nu är det en lugn period enbart för att han måste snart lämna ett sista leverprov för att få tillbaka körkortet. (Efter ha kört rattfull)
Men jag får ren panik när jag tänker på vad som händer efter det sista provet. Han är långledig under jul och nyår...de senaste 2 jularna har han lämnat mig ensam för att supa med sin far i stället. Jag har 2 barn sen tidigare och de är med sin far och firar en normal jul med släkten.
Jag har långt att åka till min släkt och vill inte åka heller, har då ingen koll på vad som händer här hemma.
Känner mig helt slutkörd, han ljuger, är opålitlig, kan bara dra iväg för att supa några dagar utan att höra av sig. Nykter är han den finaste människan jag känner och det är just det som gör det så svårt att packa ihop och dra. Han blir mer och mer elak på fyllan, aldrig fysiskt men psykiskt, vilket kan vara värre.
Förra julen vägrade jag bjuda hit hans far, de sitter bara här och super isf, kände att jag inte orkade det. Då valde han att åka till honom istället, var borta hela dagen, kom hem två på natten..dyngrak. Tankar och känslor är ett stort kaos inom mig.. Vill ha ett normalt liv, helt utan äcklig alkohol, vill må bra

Besviken

Du är starkare än mig. Du har kommit lite längre än mig om tankar och dyl. Men annars har vi det rätt likt. Bortifån misshandeln förstårs. Jag är också mycket ensam. Med han här. Jag skäms så över han och hans beteende. Därför vill jag träffa andra som vi och som har det som vi. Det hade varit skönt. Tänk att kanske få skratta en stund med en kopp kaffe/the. Vi alla skulle nog behöva det här inne. Kram läs gjärna mina inlägg. Och skriv när du kan vill och orkar tillbaka till mig.

Trollis

Vi medberoende är oxå sjuka, berövade på våra personligheter. Vi har sakta men säkert tappat bort oss själva i kampen med våra alkoholister...utan att ens märka det förrän vi är där vi är nu? håller med om att man skulle behöva någon som sitter i samma sits, fika och prata ur sig. Jag gick med i en grupp här i kommunen som skulle bearbeta medberoende...kursveckan var jättebra, men våra träffar efter kursen gled snabbt in på att handla enbart om missbrukaren och vård för denne mm. Kände att det inte gav mig något mer längre, tyvärr.
Jag är superstressad å fylld med fasa och ångest inför helgen. Förväntar mig det värsta, hoppas på det bästa!