Är jag verkligen medberoende??

Profile picture for user Jösses Amalia

Jag halkade in här på ett bananskal, och det BEROR väl på nåt.... Att jag har börjat fundera.... Är det här normalt? Den situation, den relation jag lever i.... Jag känner väl inte helt att det ÄR normalt (vad nu normalt är ?)
Det som är att jag har börjat TÄNKA är väl att jag plötsligt inser att det har ändrat sig.... Över tid har min mans alkoholintag och sättet han ÄR på när han dricker ändrat sig - till något jag inte tycker om. NÄR det hände vet jag inte riktigt...

Då vi traff varann för 24 år sen drack han sina 16 starköl varje helg. Vi hade många vänner, var ofta bortbjudna och även om inte umgänget var stort så fanns dom där! Ofta drack han ju mera när vi var bortbjudna, och ibland var han bakfull, men aldrig otrevlig!! Han har aldrig druckit i smyg och aldrig druckit annat än helger. Och även om 8 liter öl är mycket i min värld (som inte alls innehåller erfarenhet av alkohol) så har jag aldrig sett det som ett problem eller missbruk. Nån gång efter vägen insåg jag att under ledighet så drack han varje dag... Aldrig dolt, men lite enkelt sådär. En gång för 10 år sen på en 14 dagars "all inclusiv resa" var jag tvungen att be honom lugna sig - annars har det inte stört mig.... Förrän de senaste 5-6 åren.

Dom 16 ölen har förökat sig, och fredag/lördag har även DET förökat sig - fortfarande inte dolt!! Men min älskade själsfrände har ändrat sig.... Från att jag egentligen inte har märkt så mycket till att kasta ut sig otrevligheter och vara deprimerad, klaga på det mesta och dricka mycket mera än tidigare.....

Joda! Jag har pratat med honom, berättat om mina rädslor på ett lugnt och sansat sätt, han förstår och tycker samma som jag - just då... Och han har även hållit tillbaka och låtit bli att dricka - en dag ? Och sen varit tillbaka till samma nivå - som ju kryper uppåt. 16 öl har blivit flak, en tetra vin och lite whisky.

När jag tänker tillbaka ser jag ju nåt annat än det jag såg eftersom åren går.. Vi umgås aldrig med någon - det är flera ÅR sen. Han vill inte hälsa på nån, han vill vara hemma. På helgerna är det ju jag som får köra bilen, så han inte måste blåsa och eventuellt förlora körkortet. Det finns en massa saker som han inte gör för att han antingen måste dricka eller är för trött och inte har lust. Alla ursäkter för att dricka, att sitta hemma, att inte göra, att få vara frustrerad på mig osv gör att jag hela tiden ursäkter, har ont i magen, gruvar för helger, semester, ledigheter - det har växt mig över huvudet och i backspegeln ser jag nu att jag nånstans har svängt in på fel väg...

Jag har ett annat liv, jag är aktiv och sitter INTE hemma - dock är jag ju hemma kvällstid och jag är ju gift med mannen i mitt liv, han som får mig att skratta, han som är klok och trygg ❤️ Men hemma sitter en bitter, alkoholdrickande man som inte vill nåt längre och absolut inte vill låta bli att dricka...

Hur hamnade vi här? Och hur går jag vidare - om han nu har ett beroende så är ju jag medberoende....

Jag ska försöka bena ut detta och se om jag kommer på nån lösning, uppskattar att det faktisk finns flera än mig - jag har ALDRIG berättar om min oro eller hans konsumtion till någon. Och här ser jag att det finns flera med oro för sina nära och kära!!

Profile picture for user Ullabulla

Hinner bara svara kort.
Det finns många tester att göra om man är medberoende eller inte.
Jag tyckte mig vara upplyst och pratade öppet om mitt exs alkoholproblem.
Sen testade jag mig på någon sida och fick svara ja på 17 av 20 tror jag det var?

Fortsätt läsa,fortsätt skriva här.
Det har varit min räddningsplanka under flera år.

Profile picture for user Morgonsol

Hej! Välkommen hit! Ja hittade hit för ett par månader sen tror ja ungefär och ja fått insikt undan för undan om både medberoende och beroendet. Det finns en podd som heter " medberoendepodden" på.Spotify. Känner du igen dig när andra pratar om det o vad det innebär så förstår du om du är det eller ej. Ja varit öppen med min A:s beroende till alla som ja velat berätta för. Sen bor vi inte i samma stad ens så trodde ja var garderad o hade koll men ja hade fel. Medberoendet handlar på djupet om dig själv o hur du tänker o fungerar. Uppbyggande eller destruktiva beteenden mot dig själv? Omedvetet ofta. Svårt att analysera sig så tycker ja o veta att nåt är fel innan nån påpekar det för en. Lycka till att hitta svar här o på andra ställen. Modigt gjort att våga utforska detta för dig själv . Kram

Profile picture for user mulletant

och välkommen! Det du skriver kunde har varit jag för 10 år sen. Fast inte riktigt.... då hade det hunnit gå lite längre utför med mannen. Forumet var min livlina under flera år. Jag har sedan också hittat Alanon. Är fortfarande gift med samma, numera nyktra, man. Jag har skrivit väldigt mycket här, min tråd finns under Det vidare livet, heter Mitt nya år - som numera är rätt många. Fint att du hittade dig hit och ännu bättre att du skrev och beskrev din situation. Ett viktigt steg som kan avgöra din framtid. Mitt motto blev med tiden ’Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv.’ Gör det du också! / mt

Profile picture for user Jösses Amalia

Som svar på av mulletant

Så härligt att du önskar har kvar din man, att ni kunde försätta tillsammans.... Jag har läst i din tråd och förstår ju att allt tar tid. Jag är glad jag hittade hit, även om jag inte helt är varm i kläderna än - vare sig med mina känslor eller med forumet i sig.... ?
Nu vet jag att det finns hopp, jag vet bara inte hur jag ska fixa det - tiden får bli min vän...

Profile picture for user Jösses Amalia

Helgerna kommer så mycket oftare nu än förr.... Och även om jag försöker att inte "förbereda" mig så vet jag vad som ska hända...
Jag jobbar i helgen, 12 timmars pass. Och sen körtid, många timmar borta och några få timmar hemma på kvällen som jag så gärna skulle vilja var trevliga. Min man skulle göra maten i går, värma på de färdigkokt potatisarna och duka bordet. Löken skulle jag skära då jag kom hem.... Vet inte hur många öl han hade druckit innan jag kom hem, men jag kände att han var över den omtänksamma fasen, mer inne på den klagande, bittra fasen. Jag blir lite sammanbiten själv då.... Vill inte säga för mycket, det blir ju fel vad jag än säger. Och det blev det ju i går med = FEL! Och därmed blev han sur, och innan vi satt vid matbordet var det helt tyst.... Han satt med näsan i telefonen medan han åt. Jag sa inte mycket jag heller ?

Efter nästan 14 timmar hemifrån hade det varit kul om det åtminstone var gjort det han hadde SAGT han skulle göra, köra sopor och dammsuga. Men nej - han hade sett sport på TV och det hade tagit hela dagen. Han hade handlat....

Jag gjorde inlagt sill och bakade två sorter kakor som hade tagit slut i burkarna medan han satt i TV-rummet och surade. Han kom ut i köket ett par gånger för att hämta mera öl och ölkorv och lite ost, jag frågade om jag fick ge honom en kram och han ställde sig framför mig och lot mig ge honom en kram och sen gick han igen.... Varför gav jag honom en kram?? Varför tigger jag om närhet, varför går jag på accord med mig själv, varför "kryper" jag? När jag egentligen bara vill skrika åt honom.... Jag älskar ju honom!!! Det är det enkla svaret....

Klockan 21 gav jag honom en godnattkram och gick i säng - upp i morse klockan 04 för 12 timmars jobb igen. Jag älskar mitt jobb, även om jag jobbar långa pass - har mycket ledigt oxå ? Så jag kan jobba på mitt andra jobb...

Fredag kväll var det ju samma sak, men då var han fortfarande i omsorgsfasen så jag kom hem.... Hämtade kaffe åt mig och satt och pratade med mig vid köksbordet. Då tog han upp en sak med mig; "du är ju orolig over mitt alkoholintag och över vad som ska hända när jag går i pension (det är jag VERKLIGEN, kommer han att dricka varje dag då som han tex gör under semestern och annan ledig tid), men du ska veta att jag är orolig för dig med"
Jaha.... Vad är HAN orolig för? Ang mig.... Jo, att jag är för aktiv, att jag nu har så mycket att göra och är så engagerat att jag inte kan njuta pensionen tillsammans med honom. Jag har två jobb (130% tillsammans), alla djuren och mina fritidsintressen - hur ska det gå när jag inte jobbar? Jag kommer ju aldrig att klara det... Det är HANS oro.... Ja han kanske har rätt - jag vill inte stanna av, jag måste ut och hitta energi och ork för att klara det här. Men det är några år till vi går i pension, jag kan inte förbereda mig riktig än...

I dag är det söndag.... I kväll när jag kommer hem undrar jag om han har druckit igen - det undrar jag redan nu ? Har han kört soporna som han skulle göra i går?
Vi går mot jul.... Och mera ledighet ? Han jobbar två dagar till veckan och sen är han ledig 17 dagar.... Själv jobbar jag mina två jobb och ska fixa allt hemma - det är mitt val och jag älskar det - men att komma hem till ölburkar och en bitter man framför TV längtar jag inte till.... Om han börjar bråka och dra fram allt vi borde prata om när han är nykter så blir det jobbiga kvällar och nätter.... Och därmed jobbiga arbetsdagar dagen efter.

Jag har satt TVÅ gränser som han vet om och som han försöker respektera (men det går inte alltid) Det ena är att vi INTE ska ta upp saker till diskussion när han inte är nykter.... Problem ska lösas i nyktert tillstånd!! Det fungerar ju inte helt.... Men nog så när! Och han kan sluta diskutera om jag påminner han om att han inte är nykter. Han blir ju förbannad och vill ju gärna kläcka ur sig saker iaf - men de låååånga diskussionerna som kunde ta timmar och förstöra nattsömnen totalt dom förekommer inte mera....
Den andra gränsen är inget sex när han är onykter! Det respekterar han faktisk.

Nackdelen när jag läser här och skriver så blir det många tårar och många känslor - jag har ingen att prata med, det är ingen som vet.... Jag känner mig oerhört ensam, men jag tror att ved at vara här inne och kanske VÅGA börja prata så kommer det att lätta lite... Jag funderar mycket på vad som är normalt och inte, vad som är nödvändigt att respektera och vad som är galskap....

Profile picture for user Backen123

Allt du tänker, känner och gör är normalt för oss som lever med en beroendesjuk. Just det du skriver, du ville ha en kram och sen inte förstå varför du bad om det är så normalt, vi vill ju inget hellre att det ska vara bra, som förr så därför slår vi knut på oss själva. Vi ger dom så mycket och jag sa till min teurapet att jag gör mot honom det jag vill att han gör mot mig, en klassiker. Men hon sa det kan jag lägga ner, dom funkar inte så längre, dom är för sjuka. Men det är svårt, jag skickade ett sms igår till mitt ex att om han skulle sitta själv på julafton så kunde han komma hit på kvällen, för jag vill ju inte han ska sitta själv. Han tänker nog bara att nu ska hon få krypa lite och svarade att jag skulle slippa ha honom vid bordet som bara skulle dra ner stämningen. Japp så var det med det. Fortsätt skriva, börja berätta det är skönt att få ur sig det som man lagrat, för det lagras alla dumheter dom säger och gör. Vi alla här inne förstår ❤

Profile picture for user Jösses Amalia

Som svar på av Backen123

För att du påminner mig att jag är normal... Ibland undrar jag ?
Tänk om helgerna/ledighet kunde vara som den roliga tiden. Dagarna då vi gjorde nåt tillsammans.... Jag har fått massor av minnen nu när jag börjar känna efter... Minnen som jag DÅ upplevde som härliga och roliga, nu när jag ser tillbaka ser jag jagande efter alkohol, systembolag (alltid det första som måste besökas på ett nytt resmål) och pubrundor... Det är så märkligt....

Jag skulle förresten gjort precis som du! ❤️ Ingen ska behöva sitta ensam på julafton, självklart bjuder man in sitt ex! Det är väl så att kärleken och omsorgen för de som både står och HAR stått oss nära alltid finns där. Man vill ju ingen illa ❤️ Och den man gör illa är en själv....

Det är inte mycket mascara på mina fransor längre - det försvann tidigt i dag....

Profile picture for user Citadell

Som svar på av Backen123

Normalt. Detta känner jag igen. Man gör det för sig själv man vill de ska göra för oss. Jag vet att jag ibland gett honom så många chanser att göra rätt, men han går inte den snitslade banan, det är jag som gör det. Det är som att man tänker att man liksom unnar dem att lyckas. För att en själv ska bli glad. Märkligt.