Rundgången fortsätter

Profile picture for user Konstant limbo

Efter ett decennium med en man som inte alltid kan hantera sin alkohol trodde jag återigen på en vändning. Dock så märkte jag igår att den hade uteblivit, ca 14 dagar efter 3 dagars alkoholdetox med ångest ocb diskussioner.Ser direkt på ögonen, gesterna och hör på uttrycken när det har tagits ett par enheter. Då riskbruket eskalerar ett par gånger per år känner jag att jag går på mina efter mina. När jag påpekar att jag inte tycker att det är ok ger han mig dåligt samvete för att han ska få ångest av att jag skäller på honom för att han dricker. Påpekar gärna mina brister för att flytta fokus. Nu drack han i smyg och tror att jag inte ska märka det. Barnen märker inte när det är på denna nivå men jag ser och får direkt panik och kan inte slappna av alls.
Nu är man ju bara hemma allihopa och går varandra på nerverna med pandemin. Känns som att den verkligen ställer till det för personer med riskbruk och deras nära och kära.....

Profile picture for user Citadell

Konstant limbo. Hej! Jag har inte varit här så länge men jag har haft stor nytta utav att läsa andras inlägg eftersom man känner igen sig i dom. Din text känner jag igen mig i att man känner på sig direkt om den andre har fått i sig alkohol eller som mitt fall vad är mera droger. Det är en konstant press och en konstant stress man lever vi som inte bra för hälsan. Inte bra för relationen heller. Jag läser att ni har barn så jag förstår verkligen att det är ett stort det för dig och för er familj. Om man har kämpat med missbruksproblematik under en lång tid måste man dock ta beslut som också innefattar framtiden. Vill du vara med om detta åter och åter igen? Jag tror du kan få mycket stöd utav att läsa andras inlägg här på forum för anhöriga. Lycka till! ?

Profile picture for user Konstant limbo

Som svar på av Citadell

Ja, nu är ju inte så muntert. När han ser nyktert på allt så anser han att han är alkoholist och det gäller även hans föräldrar, så tyvärr finns det att brås på.
Detta år har varit på en annan nivå än tidigare pga div. sjukdomar i släkten och det har lett till att min familj har börjat inse att något inte är som det ska.
Barnen börjar bli större 10 & 8 så saker går inte under radarn längre.
Man försöker hjälpa till och finnas men står till sist och undrar vem som stödjer en själv, ingen verkar det som.
Älskar honom massor men när han sedan börjar tumma på avhållsamheten så försvinner min respekt och jag känner mig så sviken. Hur ska jag se på honom när kan på eget bevåg häller i sig detta gift igen? Jag ser det som en sådan självisk handling som skadar vår familj.

Profile picture for user Citadell

Som svar på av Konstant limbo

Konstant limbo. Precis som du beskriver så utvecklas ju människor och livet utvecklas och familjer utvecklas. Ibland utvecklas saker och ting inte åt det bättre utan åt det sämre. För egen del gjorde jag så att jag började med att ha en stöttande attityd. Jag märkte dock att jag for illa av de otrevliga kommentarer man fick om man var missbruket för nära. Nu är det så att jag har inte en relation med den här personen längre så nu är det lättare att hålla honom ifrån mig. Det blir så klart mycket svårare en familj där barnen dessutom bör ta mycket tid och plats hos båda föräldrar. Du kanske måste börja att fråga dig själv hur du vill att det ska se ut och om exempelvis ett eller fem år. Om det är möjligt kanske ni kan få någon form av familjerådgivning men framför allt måste din partner avstå från alkohol vilket han säkert behöver ha stöttning med. Den stöttningen kan inte enbart du stå för! Tvärtom. Du bör ta ett steg tillbaka.

Profile picture for user Vet inte vart man ska ta vägen

Som svar på av Konstant limbo

Känner igen mig i det du skriver. Paniken och besvikelsen som man känner inombords då han har druckit. Att man ser direkt på gester,blick om han har druckit. Jag har också 2 barn dock så är mina äldre 12 år och min andra blir 18 nu i jan. Jag vet att jag måste lämna honom för att få ett bättre liv. Det är så tufft och man önskar att allt va annorlunda. Han som din är också medveten om att han är alkoholist vid nyktert tillstånd och säger också då att han vill sluta dricka men ändå så tar han inte tag i det. Faan det är tufft att leva med en missbrukare . Men vi är värda lycka! Skönt att man kan stötta och få stöttning på detta forum. Jag har varit medlem i mer än 1 år men skrev mitt första långa inlägg i dag. Så skönt! Kram på dig ?

Profile picture for user Konstant limbo

Vilket gör mig så ledsen när jag helt plötsligt ser att det inte längre är alkoholfri öl som är hemma vid soffan och hojtandet vid fotbollen blir på annan nivå. Har haft lugnt och skönt sedan början av januari när sviterna efter nyår gick ur kroppen men nu smygs det igång igen och jag orkar inte ta upp detta. Men känner rent spontant att jag går direkt i försvarsställning och går upp en beredskap för att det kommer bli knas. Nu har det dock varit lugnt och han är inte märkbart berusad men när jag och barnen somnat är jag rädd att han kommer tuta i sig. Men säkert oxå gömma flaskor oxå. Det stör mig så att jag blir som en snokande detektiv som försöker hålla koll fast jag inte ens orkar ta upp diskussionen. Jag vill bara att vi ska ha ett nyktert liv med barnen tillsammans.

Profile picture for user Viola canina

Det är nästan som ett sjätte sinne man utvecklar, det där att man märker direkt när de har druckit.
I bland vet jag inte ens vad det är jag reagerar på, men någonting är det.
Faktiskt känner jag mig, förutom allmänt rädd för hur mycket som ska drickas och rädd för eventuella utbrott, även förolämpad av smygdrickande.
Jag som redan innan jag träffade min nuvarande sambo hade levt många år tillsammans med en person som drack för mycket, jag märker när någon har druckit.
Att min nuvarande då försöker låtsas som att han inte har druckit gör mig alltså väldigt irriterad.
Om inte annat lär jag ju märka det när tomma ölburkar trillar ner på mig om jag råkar öppna något av köksskåpen, liksom ...
Ändå låtsas han som ingenting.
Varför kan han inte lägga sina burkar på det vanliga stället, där resten av familjen lägger sin pant?
Vi vet alla att han dricker.
De äldre barnen påpekar att han somnar på konstiga platser, vid konstiga tillfällen.
"Håll käften" är hans standardkommentar.
Dessa perioder av smygdrickande varvas med perioder av öppet drickande.
Jag tycker att själva osäkerheten är jobbig.
Det vore bättre om han någon gång då och då sa att "i kväll tänker jag dricka lite öl" och sedan göra det.
I bland tror jag att jag håller på att bli knäpp när jag går omkring och diskret sniffar på hans andedräkt för att få det bekräftat.
Suck ...
Jag går omkring på helspänn för det mesta.
Det är nog inte så hälsosamt.

Profile picture for user Konstant limbo

Jag känner att jag inte har något pokerfejs men inte orkar säga något när barnen är vakna. Stämningen för hela familjen blir ju dock inte superkul när jag sitter vaksam och grubblar.
Nu när det var nytt år och nya tider så skulle vi skippa socker, kolhydrater och han såklart alkohol. Nu har han druckit, käkar godis, chips och annat och min respekt tryter. När jag tagit upp att han bör sluta med alkohol så har jag fått höra att jag är sockerberoende och ”inte så perfekt själv” Nu har jag tagit mig samman men så rasar han och jag känner en sån vrede.
Bor på ett sätt så att det skulle vara svårt på många sätt att dela oss, ekonomiskt, hitta boende etc. Men funderar verkligen på om jag kan ta det såhär ett decennie till.
Undrar hur ni andra i andras
trådar lyckats vara känslomässigt avstängda och bara påpeka utan att bli så besvikna/ledsna/uppgivna?

Profile picture for user Nora81

Går det att leva med en partner utan att känna besvikelse och frustration över att de väljer alkoholen framför sig själv och relationen?
Det är svårt att acceptera att om de inte vill själva så lyssnar de inte. Beroendet är så starkt att det överröstar allt, kärleken, familjen osv. Tyvärr verkar det enda som funkar vara konsekvenser, dialog och samtal verkar inte ha någon större effekt.
Det är inte lätt, förstår att det måste vara svårare när det finns barn med i bilden.

Profile picture for user Viola canina

I mitt fall är det så att jag länge har försökt vara diskret inför barnen.
Jag har knappt fått tillfälle att ta upp ämnet med min sambo eftersom vi faktiskt inte har varit ensamma med varandra mer än vid ytterst få tillfällen under de senaste åren.
Ett par långa samtal har vi haft via SMS, men de har inte lett till någonting.
Han har fortsatt som förut och gjort en massa knäppa saker.
Det har gjort mig väldigt desillusionerad, hans beteende.
Under de senaste månaderna har jag låtit undslippa mig en och annan kommentar om hans alkoholvanor, då i samband med att han själv har haft ett av sina utbrott.
Jag hoppas inte längre på någon förändring.
Alltför många gånger har jag blivit besviken.
Om jag skulle räkna hur många gånger han har blivit full efter att först ha sagt att han inte tänker dricka så skulle det snitta på en gång i veckan.
Till slut vänjer man sig vid att aldrig kunna lita på vad en sådan person säger.
Man distanserar sig känslomässigt.
När han får utbrott blir jag rädd, men jag visar det inte.
Dels vill jag inte ge honom den tillfredsställelsen, dels vill jag inte att barnen ska se att jag är rädd, för det skulle göra dem ännu räddare.
Arg på honom är jag ofta, men jag gör mitt bästa för att inte säga någonting.
Om jag skulle säga rakt ut vad jag tycker skulle han bara få ett till av sina utbrott.
Ingenting jag säger gör ändå någon skillnad.
När jag har försökt prata med honom i mer civiliserade situationer har han varje gång höjt volymen på teven eller liknande och inte alls kommenterat saken.
Han har en fantastisk förmåga att ignorera mig.
Själv har jag, åtminstone som det verkar för andra, stängt av mina känslor helt och hållet.
Jag har ett väldigt bra pokeransikte.
Ler gör jag tyvärr sällan.
Pokeransiktet har liksom fastnat i något slags allvarsamt läge på heltid.
Det ser nog ganska trist ut.

Profile picture for user Konstant limbo

Det är ju så han uppfattar mig och sen förstår ju inte barnen, tror jag, anledningen till att jag känner hoppet sippra ut. Jag känner att jag har fastnat i en roll där jag försöker hålla koll/parera och vara beredd och helt tappat vem jag vill vara.
Sen är ju den här pandemin lite något som är något utöver det vanliga. Vi är hemma till 80% tillsammans och det är inget som någon av oss skulle välja. Är osäker på hur mycket som beror på detta så tänker att hålla i, hålla ut under pandemin för att veta vad som är vad kan vara bra.

Profile picture for user Viola canina

Ja, det är mycket som är annorlunda nu. Man går varandra lätt på nerverna när man umgås för mycket. Hos mig är det lite annorlunda, för min sambo är ute och festar större delen av sin lediga tid. Han bryr sig inte om pandemin. Själv umgås jag med barn hela dagarna. När min sambo är hemma skriker han, vilket leder till att jag får huvudvärk, vilket leder till att jag inte orkar göra allt som måste göras i ett hem nog effektivt, vilket leder till mer skrik ... För mig kommer det inte att bli bättre efter pandemin, om den över huvud taget tar slut, men jag tror absolut att det kommer att bli bättre för många andra människor. Som världen ser ut just nu är det svårt att planera. Mycket ändras ju - arbetsplatser som stänger, skolor som stänger och öppnar igen ... Hela samhället verkar lite instabilt.

Profile picture for user Konstant limbo

Hade ett riktigt blowout för två helger sedan. Han dricker fredag och lördag, barnen undrar när pappa kommer hem och jag får säga att jag inte vet. Dock var det skönt eftersom jag sagt att jag inte vill att han dricker hemma. Sen kommer han hem på eftermiddagen lördag packad men stolt över att han valde att gå hem, jag skulle vara tacksam för det. Då tappar jag det och säger att han är patetisk och all min respekt för honom har försvunnit. Han kontar med att bli ömklig och säger att han inte kan styra, han är sjuk.
Jag säger att om man är sjukt går man till läkaren, man tänker inte bort cancer så varför ska inte en alkoholist ta hjälp. Får inget svar, bara gråt men säger att jag är trött på att vara hans räddningsplanka. Tänkte efter att det nog blir lugnt ett tag nu men sen kom påsk med släkt och han valde vin, inte problematiskt mycket men ändå.
Nu är det helg igen, fotbollen drar igång och det gör mig orolig. Känner att det är som att han är otrogen med alkohol och jag vill inte att han tar i mig alla. Att vi inte legat på en månad kan han inte förstå men jag känner att jag måste bevisa något för mig. Men det gör ju även det att det är synd om honom som har en fru som inte är kärleksfull alls.
Känner att jag måste bestämma mina egna gränser nu. Kan tänka att det ska man väl göra i en lugnare period så man är beredd sen när det blir galet igen