Hej alla. Helt ny på denna sida. Är en kvinna på 33 år.
Fått i uppgift av min KBT-terapeut att delta i forum på nätet för medberoende, så jag gör ett försök.

Har det tufft med min mamma vars problem pågått i 10 år.
Vi står varandra mycket nära men bor ju på olika håll sedan jag var 19 år. I dagens läge börjar jag känna mig tom och likgilitig inför situationen. Perioden där innan hade jag svårt att acceptera hennes personlighetsförändring till följd av alkoholmissbruket. Det känns lite som jag verkligen börjar inse att hon är inte riktigt samma person längre och kanske aldrig kommer bli, det känns som det finns något sunt i likgiltigheten, kanske börjar jag släppa taget lite eller åtminstone acceptera och inte låta det här äta upp hela min sinnesro.
Oron är framförallt stor över mamma! Vad ska hända när hon dricker, hur mycket ska hon dricka, osv.
Det dricks flera nätter/dagar i veckan.

När jag ringde alkohollinjen första gången och de frågade "hur är det?" började jag direkt tänka på läget med mamma. "jo men hon har varit nykter några dagar nu". Redan där kan man ju fundera på det här med medberoende.

Hur distanserar man sig? hur hanterar man oron? erfarenheter?

Tycker oron ligger över en som en mörk dimmig slöja 24/7
Står själv på SSRI sedan 10 år tillbaka efter en svår depression i 20 års åldern. Är sjukskriven.
Det här drar ner mig något oerhört. Far troligtvis lite mer illa än jag fattar. Har alltid varit för snäll!

Hoppas på svar. /C

Bra att du har börjat skriva här! Dels är det bra för man kan följa sig själv och så finns det mycket att lära och ta del av här inne. Jag har en mamma som lider av en psykisk sjukdom, hon har även perioder när hon dricker. Så jag känner igen mig mycket i det du skriver om dig själv. Jag går också i KBT, tycker det gör mycket nytta. I början när jag gick i KBT kände jag att jag gick där på grund av människor jag hade omkring mig (ett supande ex, mamma) men numera känner jag att jag går i KBT för MIN skull. Att börja fokusera på sig själv/jobba med sig själv gör i sin tur att en sund distans till andra skapas tycker jag. Ha tålamod med dig själv för det tar sin tid att skapa nya mönster och förhållningssätt. I min KBT fick jag en jättebra manual/övning att använda när det uppstår jobbiga situationer. Man tar en time-out innan man gör något och går igenom:
Vad tänker jag nu?
Vad känner jag inför detta?
Vad vill jag spontant göra?
Finns det ett bättre eller annat sätt att göra på?
I början skrev jag ner och jag upptäckte då att jag hade jättesvårt att fokusera på mig själv. Visste knappt vad jag kände eller tänkte. Men övningen gjorde att jag tränade upp förmågan. Det har också lärt mig att FÖRST måste jag känna in mig själv SEDAN den andra personen. Då började jag också på djupet känna och veta vad som är mitt ansvar och inte. Det är mycket man vet med hjärnan men det gäller att få ihop det med sina känslor. Typ du vet med hjärnan att du inte kan få din mamma att sluta dricka men i hjärtat känner man ett ansvar för det. Fortsätt skriva och läs runt härinne. Finns mycket kunskap att hämta. Kram