Vad göra?

Profile picture for user Citadell

Som svar på av Hillevi

Hillevi
Om du har varit medveten om att du är medberoende en längre tid och nu börjar förstå den roll du spelar tror jag att tiden håller på att rinna ut för med beroendet. Man tröttnar helt enkelt på sig själv och på att alltid ta ansvar för den andre. Titta till exempel på YouTube på en sida med doktor Romani. Hon beskriver till exempel narcissister i relation också till drog missbruk och hur de hittar ett lämpligt offer. Offret är ofta empatiskt, positiv, förlåtande, den som vill ändra på den andre mm. Det lärde mig väldigt mycket om mig själv att titta på dessa filmer. Jag förstod plötsligt min egen roll och att jag inte ville ha den rollen längre. Det handlar också om att sätta gränser. Den medberoende har ofta inte lärt sig att sätta gränser vilket utnyttjas av den personen som är i missbruk. Lär dig så mycket du kan och försök sedan ta ett klokt beslut för dig och din framtid. Kram!

Profile picture for user Tröttiz

Hillevi. Aosch, det där har jag i omgångar tänkt liknande :när ska jag gå? När är det nog liksom.
Jag har varit med om saker jag inte till mina närmaste vänner berättat om. Då är det nog så att man borde iväg. MEN - det är något som håller mig kvar lite till. För den jag är tillsammans med har goda sidor.

Profile picture for user Hillevi

Tack kära ni som svarat och tipsat (ska kolla), såg detta först nu! Det betyder oändligt mycket. Jag har bestämt mig för att lämna en drygt sju år lång relation för att helt enkelt inte gå under själv. Min botten är bara min. Och jag orkar inte mera, för då försvinner jag helt. Jag har en dryg vecka för mig själv nu och har tänkt bryta upp i helgen då jag kommer hem, så håll tummarna! Har en plan för mitt liv framåt som handlar om att fokusera på MIG för första gången på länge, och inte på min partners problem (drickande, psykisk ohälsa, och en urballad ekonomi pga detta). Göra fina saker för mig och med vänner. I mitt fall så är jag barn till ett alkoholistbarn som aldrig tog itu med sitt medberoende med sin pappa. Ibland tänker jag att medberoendemönstret i min egen uppväxt (eftersom det inte dracks) tog längre tid att få grepp om, men att det har förstört så mycket just när det gäller förmåga att sätta gränser (även om jag ständigt övar mig) i kärleksrelationer. Men jag börjar väl också känna att jag är för gammal för att inte vara huvudperson i mitt eget liv. Det känns liksom inte värdigt. Och om jag inte förmår leva med någon utan att bli medberoende, så lever jag hellre ensam. Även om det också känns enormt sorgligt att kärleken blir en hälsorisk, eftersom den trasslas ihop med medberoendet. Det är en trasighet att leva med som kan göra mig väldigt nedstämd och känna mig liksom farlig för mig själv, eftersom jag inte kan "hålla gränserna" på ett vettigt sätt. Ja, det blev långt och blurrigt detta, men jag tänker medan jag skriver. Tack för att ni finns, och för att alkohjälpen finns!

Profile picture for user Åsa M

Tror det är väldigt klokt att du fokuserar på dig. Vi är många som satt andra före oss själva länge och jag tycker det är ett friskhetstecken att landa i "nu räcker det". Ser man ingen förbättring i sikte och energin bara försvinner av att försöka hålla liv i relationen, då är det dags. Heja dig, all styrka till dig, du fixar detta!

Profile picture for user Hillevi

Har pratat med sambon som nog är i chock nu över att jag lämnar. Skulle plötsligt ändra på allt om bara det ges en chans. Men så har det ju låtit förr. Och jag känner att själva partnerkärleken från min sida inte finns kvar. Att jag är livrädd för att dras ner än mer i en helt (min sambos) ohållbar ekonomi med stora skulder (bla en skuld till mig), alkoholträsket och den psykiska ohälsan. Det känns som tunga stenar som faller över mig, en massa ångest, som att jag ska kvävas. Jag visste heller inte om de stora lånen då vi flyttade ihop, blanco-lån hos olika finansiärer, som medberoende (och livrädda) jag ordnade så att de kunde läggas på en bank. Men ingenting har ju gått ihop ekonomiskt för sambon ändå. Alltid ur hand i mun, vilket för mig är stressande. Smålån av mig. Dock finns alltid pengar för krogen, bag in boxar och hämtmat (eller fyllemat från gatukök). Pendlar mellan att känna mig rasande, totalt maktlös, helt lugn och med hopp om framtiden. Och väldigt ångestriden. Och så enormt, enormt trött. Jag har ett bra ställe att vara på. Jag har fina vänner som jag pratar med. Men känner mig enormt vilsen och rädd emellanåt. Ja, kaos och så öar av lugn. Det är så stora förändringar på gång, på liksom alla plan. Rädd att inte klara av detta. Rädd för det nya. Rädd då jag ser tillbaka. Rädd för min egen medberoendepersonlighet. Känner mig livsfarlig för mig själv. Som att jag borde förse mig med en stor skylt som det står OBS MEDBEROENDE på för att jag inte har förmåga att värja mig själv. Ja, känner mig tragisk och dum och hopplös på kärleksrelationer. Och jag är heller inte ung längre. Tack för att det går att skriva av sig här. Jag skriver dagbok också och det hjälper till i sorterandet.

Profile picture for user Hillevi

Det pendlar här mellan att känna något slags landning i kaoset, och att känna mycket stark ångest. Försöker tänka här och nu och på de små stegen. Vännerna är fantastiska. Beslutet är rätt, men ett berg av praktiska saker återstår. Jag är trött, men kanske också fri. Eller åtminstone friare.

Profile picture for user Hillevi

Nu när både beslutet är fattat och steget är taget (fast enormt mycket praktiskt återstår) känner jag (eftersom jag för första gången på mycket länge kan känna själv och inte är riktad mot en annans kännande och görande) hur enormt mentalt trött jag är. Coronan har förstås inte gjort saken bättre, dvs. att vi lever i mycket speciella tider då väl de flesta av oss är i beredskapsläge på ett eller annat vis. Det kommer ta tid att återhämta sig, men det finns tid. Jag är på en lugn och trygg plats, och jag är privilegierad nog att ha goda förutsättningar för att kunna bygga upp mitt eget liv, både socialt och ekonomiskt.
Att landa och att ett landande pågår. Att det är MITT eget landande. Inte jag som ska in och rodda i någon annans väl och ve och fixa och ordna och vara alkomätare, stödperson, bank och storhandlare.
Tänk vad bra jag skulle kunna ha det, om all den där kraften kunde gå till vettiga och möjliga projekt som utgick ifrån mig själv. Om den där tvångsmässiga omsorgen jag är så bra på att kasta ut på andra också kunde finnas för mig själv. Om jag kunde förtjäna min egen snällhet. Eller OMSLUTAS av den (och inte behöva förtjäna den).

Profile picture for user Backen123

Låter fantastiskt skönt, jag är "fri" sedan 6 månader och jag kände igen mig i det du skriver att vara barn till en redan medberoende förälder, även i min uppväxt var det inget riskbruk. Det tar kanske längre tid att förstå varför man är medberoende. Försök att ta en dag i taget, det kommer gå i vågor, men ångest attackerna blir kortare och kortare och färre och färre. Att gå i terapi är bra för att kunna gå vidare. Jag har skyllt ifrån mig att jag trodde han var deprimerad till att jag såg men jag förstod inte, sen kom erkännandet från mitt ex, hela historien men då var vi både gifta och husägare. Och nu ska han lämna huset vi äger med 3 dagars varsel och lämna över bekymmeret till mig, sälja, tömma etc. Förvånad, nej, tacksam, ja kanske 😊 och som du också har erfarenhet av alkoholism, psykisk ohälsa hand i hand är inte att leka med och rätt svårt att få hjälp med och sjukvården. Där behövs det en kraftansamling, tänk vilka pengar dom skulle spara in på då. Kämpa på, ha det Gott 🌷

Profile picture for user Hillevi

@Backen123 Tack för ditt inlägg och stöd, det värmer! Och skönt att höra ifrån någon som varit "fri" lite längre. En dag i taget, ja - det behöver jag öva på. Och det kommer definitivt bli en omgång terapi till lite längre fram - och en som då handlar om mig och inte mitt ex för omväxlings skull. För min skull. Intressant också att läsa om att även du har (haft) en medberoende förälder, men inget riskbruk. Hos oss dracks det inte alls, varför jag tror detta med medberoende och beroende inte framstod som så tydligt, för där fanns inget konkret att ta på.
Du kommer förstås fixa detta med huset utmärkt, även med tokkort varsel. Jag önskar sig allt gott!

Profile picture for user Hillevi

Tänker just nu den första maj. Igår behövde jag inte oroa mig för alkohol. Inte ikväll heller. Det ligger en lång sommar framför då jag inte heller behöver oroa mig för drickande. Det känns vilsamt att tänka så. Att jag kommer kunna ägna mig åt saker jag tycker om utan en mer eller mindre ständig alko-oro. Nästan lite högtidligt.

Profile picture for user Nora81

@Hillevi vilket bra mindset. Det är så klokt att se det positiva i det. Istället för att tänka på förlusten, sorgen så vänder du på det. Vad skönt att slippa all oro, ängslan, besvikelse... Självklart valde man att gå för att få lugnet, bestämma över sin egna tid och vart man vill lägga sin energi.
Kram

Profile picture for user Hillevi

@Nora81 tack! Ja, det är så skönt att, om än långsamt och i bergådalbane-form, få och hitta tillbaka sig själv. Efter att ha ägnat år åt att försöka hjälpa någon annan, men mest lyckats att själv må dåligt genom att överösa sig med en annans problem som ändå inte går att förändra om den andre inte vill/kan. Mig själv kan jag ju göra något åt. Det är rimligare. Kram!

Profile picture for user Hillevi

Att långsamt och skakigt rassla ner i mig själv. Få syn på mig själv. Igår när jag körde bil kände jag en kort stund en sådan tacksamhet och glädje över mitt liv och dess möjligheter. Hur kul det faktiskt kan vara att leva och vara jag. Det var så oändligt längesedan den känslan fanns och inte genast snurrades och surrades kring något som handlade om min sambo istället. På ett praktiskt plan är jag långt ifrån "fri" än, men mentalt har jag redan börjat samla på mig själv och göra fina, bra, snälla saker med människor jag är trygg med. Det kommer ta tid att läka, men när kraften inte rinner iväg genom medberoendet - så kommer jag långsamt kunna läka.

Profile picture for user Hillevi

Tack Azalea och Tröttmamma för stöd <3
Det går upp och ner här. Hopp och förtvivlan. Ångest. Dock inte rörande själva beslutet att lämna för det känns så rätt. Grundat i hela mig. Men kring det praktiska när man bor ihop och allt som måste ordnas och en ex-partner som troligen inte kommer att göra det lätt på något sätt. Känns som ett berg att gå över. Och så corona-osäkerheten ovanpå detta. Övar på här och nu-perspektivet och ett steg i taget. Göra något uppbyggligt och bra för mig själv varje dag. Även om det är på nivån putsa fönster och plantera. Så gör jag det för mig och min egen skull.

Profile picture for user Azalea

Det är de små sakerna som gäller.
Visst har vi ett Mount Everest att ta oss förbi men npgra meter åt gången så är man snart över.
Under tiden får man pyssla med de små sakerna som man mår väl av. Läsa, måla, virka, campa, baka,promenera och hitta det som ger glädje och energi🧡🧡🧡🧡

Profile picture for user Hillevi

@Azalea ja, det är sant - de små sakerna ... Jag har haft ett långt yrkesliv där det mest är huvudet som gäller, och nu övar jag mig på praktiska saker med hus och trädgård. Är inte alls bra på det praktiska, men det är KUL att erövra nya saker och skönt att jobba med händerna och kroppen. En skön trötthet. Önskar dig en fin kväll.

Profile picture for user Azalea

Vad roligt att testa på lite nytt för dig. Jobb med hus o trädgård ger ju också en skön trötthet efter en dag med arbets handskarna på😅
Du kommer lära dig efter hand och vara sjukt stolt över allt du kan fixa sen.

Jobba på och njut av det🧡

Profile picture for user Hillevi

Det är tidig morgon här. Lugnt och skönt. Dricker en kopp kaffe. Det är torsdag men jag oroar mig inte inför helgen. Det känns nytt och ger rymd och ro. Något som också är bra är att jag faktiskt nu KAN fokusera på mig själv, vad jag vill och behöver. Att jag i medberoendesjukan inte hänger över lösningar för min ex-partners problem, utan är vid min egen läst. Och så alla vänner jag kunnat sträcka ut mig mot, att världen faktiskt öppnade sig igen när jag spräckte medberoendebubblan med partnern och berättade hur jag hade det. Att världen då blir större och friare, inte mindre. Människorna fler. Kanske också att livet långsamt börjar kännas lite sannare.

Jag har nog läst någonstans att medberoende liknar att sitta i baksätet och försöka köra bilen därifrån. Det låter väldigt slitsamt för alla inblandade och som ett fruktansvärt otacksamt jobb. I många år (och troligen ända sedan barndomen) har jag suttit i baksätet och kört. Det får vara slut med det nu. Jag får hitta och skapa andra sätt att köra på.

Hälsar en god dag till alla!

Profile picture for user Backen123

Just det där att kunna börja slappna är så fantastiskt, när oron för att komma hem försvinner 🙏 Och öppenheten till omgivningen, jag har varit det hela tiden. Kanske jobbigt för anhöriga men en större förståelse att man gick, fick otroligt mycket draghjälp därifrån. Sen tycker jag svårigheten för mig har varit att hålla tillbaka lite för vilka och hur mycket jag berättat men en terapeut sa har din öppenhet skadat dig? Nä inte vad jag vet och kanske har jag hjälpt nån på vägen som suttit i det tysta. Full fart mot helg 🌷

Profile picture for user gros19

Tänker att det kanske faktiskt även är vår skyldighet att fokusera på oss själva, se till att vi får våra behov tillgodosedda och att vi mår bra. Först då kan vi hjälpa om vi vill det vill säga. Ibland kan det vara enklare att fokusera på någon annan än att ta itu med egna problem och tillkortakommande. Något jag upplevt och även att fungerar mycket bättre för då blir jag det bästa av mig själv och det är definitivt inte att vara egoistisk.

Profile picture for user Hillevi

Jag antar att medberoende på olika vis handlar om kontroll och icke-kontroll. När jag nu (och just det går faktiskt bra) släppt på försöken - kanske inte främst att kontrollera men - att fixa och ordna (det kanske är kontroll?) för ex-partnern inser jag att alltsammans sammanfaller med något slags mitt-i-livet-kris för min egen del. Alltså: vad vill jag? Hur vill jag leva? Var någonstans? Vad är viktigt? Det är lite som att ha dragit undan en möbel och fått syn på ett nytt litet rum där bakom som ser väldigt kaotiskt ut för ögonblicket. Jag har haft min partner så framför ögonen, att de svallvågor som sprängt sig fram rörande det egna inte blivit riktigt kännbara förrän nu. Men de sköljer över mig. Jag var oförberedd på detta, kanske för att jag tittat åt ett annat håll, eller blundat för mitt egna. Sådant kan jag tänka på nu, trots att det är fredag kväll. Trots att det är fredagskväll är det alldeles lugnt här. Jag ska börja övningsköra mitt eget liv.

Profile picture for user Hillevi

Funderar lite över vad det innebär att ta slut som medberoende, eftersom det nog var det som hände. Efter att under en lång tid ha blivit mer och mer uppluckrad i gränserna, och först efter att ha kunnat åka iväg från ex-partnern ett tag, fick jag tag på något eget. En flik av det egna, så att jag orkade - ja, ens orkade - bli rasande över situationen. Vem jag låtit mig bli i relationen. Reduceras till. Något slags glad pack surrad kring partnern. Så sorgligt det känns. Men förstås aldrig så enkelt. Hopp och kärlek har ju också funnits. Och kamp. Mycket kamp.

Efter ett antal veckor nu i uppbrottets tid börjar jag kunna känna trötthet, ihållande sådan. Idag en sovmorgon. Dvs. inte vakna vid 5-6 med ångest. Visserligen vakna med ångest, men något senare i alla fall. Har kommit på, vilket jag hade glömt bort, hur gott det är att dricka kaffe om morgonen i lugn och ro. Utan ständig kaosberedskap.

Om jag inte har mig själv blir livet väldigt svårt och fattigt, det börjar jag förstå nu. Om jag lyckas sudda ut mig invid en annan och en annans problem, kan jag inte riktigt leva. Inte leva uppriktigt. Eller upprätt, kanske.

Profile picture for user Hillevi

Torsdag kväll och ingen oro inför alko-helg. Jag påminner mig om det, att just den oron och anspänningen slipper jag nu. Istället kan jag pyssla på med mina saker. Ingen alko-sommar och ingen alko-semester med kvällar som går ganska bra varvade med sådana som inte alls går bra. Inget däckande i soffan. Ingen sluddrig röst i telefon som försöker att inte låta sluddrig. Inget löfte om att det ska inte hända igen, fast det händer igen. Och igen. Under många år händer det igen. Men inte längre, eftersom jag satte en gräns. Visserligen för att inte gå under själv, men ändå en gräns.

Att inte låtsas mer. Dvs. tro på en förändring som inte infinner sig. Att hoppet till slut släcktes ner. Och för att jag är värd något bättre. För att jag faktiskt kan mer, vill mer. Jag vill ha ut något mer av livet än att förhålla mig till en annan människas misshushållande med sig själv, med mig, med vår framtid. Den är ändlig.

Jag är så sjukt trött på alkohol. På bag in box. På meningar som "Å vad gott med ett glas vin" när det verkligen aldrig handlat om ett glas vin. Samma entusiasm varje gång. Ett glas vin. En öl. Det har ju aldrig varit det. Och sommaren är en underbar årstid att sitta ute och njuta av sjukt många glas vin sjukt många eftermiddagar och kvällar i rad. För det finns ju inget annat att göra på semestern än att parkera sig vid bag in box-altaret. Så fattigt det har varit. Och så långt bort från mig själv och mina drömmar jag har varit. Från det jag kan och vill. Till att bli en skugga, nedsläckt. Och samtidigt den som blåst in syre, hjälpt till att andas, andats åt.

Aldrig mer. Den gränsen sätter jag för mig själv.

Profile picture for user Backen123

Vilken hyllning till dig själv, en otroligt skön känsla! Träffade en psykolog för en tid sedan, hon undervisade också och ett budskap hon ville föra fram är att stå upp för sig själv. Vackert och det ska vi lära våra döttrar och söner. Och självklart stå upp för varandra men aldrig så långt som till medberoende såklart 🙏 nu kör vi, jag är också där, gick för 7mån sedan och jag mår bara bättre och bättre ☀️🥰

Profile picture for user Hillevi

@Backen123 - tack, ja att stå upp för sig själv - det kräver träning! Och precis som du skriver är det ju något en vill kunna föra vidare, och då måste en ju först kunna det själv ... Skönt att höra att du mår bättre och bättre också, det ger hopp :-)

Profile picture for user Hillevi

Idag behöver jag påminna mig om att jag satte en gräns för att inte själv gå under.
Idag känns det hårt att hänga i luften rörande det praktiska. Boendet och ekonomin. Oron.
Försöker pigga upp mig med att det i alla fall är min egen oro jag hanterar. Mitt eget boende,
min egen ekonomi.
Så klart finns det inget i ex-partnerns beteende nu som på något vis underlättar situationen eller
kommunikationen. Faller på mig att hantera. På samma sätt som jag har hanterat allt annat under tiden tillsammans, så vad hade jag väntat mig? Jag får ju bara mer av samma. Samma ensamhet kanske.
Det enda som känns riktigt ner i fötterna rätt (och som underlättas av exets beteende) är beslutet att lämna.
Det beslutet är min grund nu, när annat svajar och är osäkert.
På ett plan är jag fri. Känner större lättnad än saknad. All energi rinner inte ur mig längre och in i någon annans kaos. Nu har jag i alla fall mitt eget kaos. Mitt eget att ta hand om.

Profile picture for user Azalea

Så självklart!
Egentligen är det ju självklar att dra gränser och se till att man själv också mår bra men det har liksom suddats ut genom åren.
Själv har man fått ta det som blivit över av ork och energi efter att rensat upp i oreda, löst problem, hämtat o fixat o trixat alkt under ett moln av ångest och oro.

Jag lämnade för över 1 år sedan och njuter varje gång jag stänger dörren om mig själv i min lya. Myser till romantiska komedier, bakar bröd eller tassar ut på en skogsrunda.

Det finns massvis med stora praktiska och ekonomiska problem att lösa kvar men däremellan njuter jag över att få mig själv i lugn och ro.

Tänker att en dag i taget och en sak i taget så kommer man fram till slut.

Vila och njut av kaffe i solskenet när du kan och ge dig själv energi💕

Kram Azalea❤

Profile picture for user Hillevi

En riktigt jobbig skitdag har detta varit. Bra saker också förstås, promenader, vänner, men också oron över allt. Och överallt. Plus corona-tillvaron. Bo och eko-ångest. Känns som att mycket av alltings osäkerhet kanaliseras där. Samtidigt - har så fina snälla människor omkring mig som jag litar på och kan vila i. Och, tänker jag, eftersom det är fredag så sitter jag inte (som vanligt) på helspänn eller är beredd att gå och lägga mig tidigt för att inte komma att sitta på helspänn. Och jag behöver inte förhålla mig till att efter fredag kommer lördag och söndag med fotboll och nåt att dricka till.

Har en känsla av att vilja snabbspola tiden till en bra trygg och landad tid i det nya livet. Och samtidigt inte, eftersom jag behöver ta reda på vad jag vill, för min egen skull. Men det hade varit skönt med en kontrolldosa som det gick att snabbspola på. Spola förbi den här jobbiga tiden. Landa framför bilder med vackra färger. Trygga färger. Självklarhet.
När de stora förändringarna övergått till vardag. När inte varje ny dag känns som en blandning av mangel och torktumlare. Fast det finns ju fina klara stunder också. Och beslutet att lämna är rätt. Men ändå inte enkelt. Men rätt.

Profile picture for user Backen123

Inte enkelt men rätt. Men helt klart en jobbigt tid framför dig, men aldrig så jobbigt som den du haft. Bara den där oron och sorgen att inte förstå som man lever med dygnet runt med en beroendesjuk. Förra veckan fick jag ett gapskratt, så oerhört befriande och har inte hänt på väldigt länge och jag förstod att jag har lyft blicken, det kommer bli bra. Och jag kommer minnas det där, när det vände. Fortsätt framåt, vila, tillåt dig sörja som kommer den där skrattattacken för dig med, för mig tog det 7mån och det är klart det är inte över för mig helt, ångesten kommer och går men det måste få vara så. Och dom gånger det blir övermäktigt så ber jag om hjälp rakt ut till en högre makt, för mig har det funkat 🌷

Profile picture for user Hillevi

@Backen123 - stort tack för pepp och stöd och klokskap! Känns så betydelsefullt. Och det lät så fint med skrattattacken, den bär jag med mig. Att få skratta med hela kroppen genom hela sitt väsen. Det var länge sedan det bubblade från fötterna och uppåt. När jag väl i framtiden får min ska jag tänka på dig! Och så kommentaren om att det jobbigaste på ett sätt redan har hänt och genomlevts, det är ju sant. Åren i samboskapet har slitit på mig. Nött ner. Blev ju mest en funktion för någon annan till slut. Ovärdigt och ovärt. Samtidigt som exet nog hade kunnat hålla skenet uppe längre om vi fortsatt som särbos. Nu gick det inte riktigt, och än mindre i corona-kuvösen. Fint också att läsa om att be om hjälp till högre makt, det gör jag med. För mig är det ett sätt att andas, eller få hjälp att andas. Och att sänka garden eller vila i striden.
Jag är så glad att jag hittade till denna sida, och glad över all klokskap, värme, kamp och över att inte känna sig ensam i världen. Att fler delar liknande historier, känslor, minnen osv. Det hjälper.
Önskar dig Backen123 en fin lördag, och alla er andra!

Profile picture for user Hillevi

En söndag med regn och jag ligger fortfarande kvar i sängen. Skriver dagbok eftersom det hjälper mig att sortera, framåt och bakåt på något vis. Dricker kaffe. Hör klockan från köket. Läser gamla dagboksanteckningar om exet och alkohol och olika dramer som utspelats. Om perioden på vita knogar som ändå mest handlade om att börja dricka igen och att det var jag som hade tillitsproblem om jag inte trodde att det skulle funka. Att den vita perioden bestod av en massa prat om att börja dricka igen på ett balanserat sätt som naturligtvis inte infann sig. Men när jag läser, och eftersom vi fortsatte tillsammans, så hade jag kvar hoppet. Det har jag inte nu. Efter ett antal år till är min känsla att jag lät mig förvandlas från partner till värddjur. Den som ordnade och fixade i stort sett allt. Ett kärl för känslomässigt kaos, drickande och ekonomiska problem. En möjliggörare och lindrare. Visserligen jobbig då jag påtalade problemen. Men till slut var jag så nerkörd i botten att jag knappt ens gjorde det. Jag registrerade. Det tog nästan två år för mig att från när jag gick med på den här sidan och tills jag började skriva själv. Jag tror jag började skriva när hoppet höll på att släckas, vilket sammanföll med att jag själv höll på att slockna. Försvinna. Stå utan gränser. Den ångesten vill jag aldrig känna igen. Som att jag inte orkade värja mig alls. En trasa. Det var riktigt obehagligt.

Det kommer ta tid att läka, men nu finns det också tid.

Profile picture for user Hillevi

Måndag i mitt nya liv. Har skrivit ovan om bilkörning på olika vis, men efter ungefär (snart) en månad efter uppbrottet känns det mer som att köra barntrehjuling med stingpinne på flaket. Förvånas över hur trött jag är. Riktigt, riktigt trött. Tänker på de tecknade serierna då jag var barn, med figuren som sprang ut för ett stup och sprang i luften tills den tittade ner och då föll handlöst. Att jag sprungit länge i luften, nu tittat mig omkring, och fallit ner. Tung och trött. Mentalt trött. Har lyckligtvis inte förtvivlat mycket jobb för tillfället och kan prioritera vila. Samtidigt hade det varit skönt med ett vanligt arbetsliv just nu, normaliteten och vardagen med kollegorna, men det går inte för min del pga coronan.

Igår var jag ute i trädgården. Det regnade lite. Grävde i landet (inte helt klart än, men till hälften) och planterade. Nästan för första gången som jag gör detta. För några dagar sedan grävde jag upp maskrosor, vilket jag inte gjort sedan jag sommarjobbade i ungdomen. Har inte haft någon trädgård att gräva i förut. Jo, och så förvällde jag nässlor och frös in (fanns en massa i det gamla trädgårdslandet). Planerar att göra något slags experiment-pesto frampå. Och nässelsoppa har jag nog inte ätit sedan barndomen.

Att göra fina, bra saker för sin egen skull. Snälla saker. Sådant en blir glad över. Kanske vanliga saker. Sådant som bygger upp och inte river ner. Funderar mycket över uppbyggande och nerrivande i relation till medberoendet, hur förvirrade de här processerna blir i detta. Vad som blir vad och för vem.

Att skriva på den här sidan känns som att förlägga lojaliteten med mig själv. Att det tog lång tid att börja formulera mig här hängde samman med en känsla av att "svika" relationen (idiotiskt jag vet men så kände jag). Kanske av att lämna ut. Nu upplever jag det som en plats där jag kan vara lojal med mig själv, mina värderingar och värden. En plats för lojalitet, pepp, hopp och förtvivlan, ett litet utrymme i världen som känns mycket värdefullt. Och en plats där jag lär mig mycket genom att läsa andras inlägg. I medberoendet blir jag inte sann mot mig själv, det vet jag. Liksom att jag vill vara sann, men att det är svårt när ens känsla inför de egna gränserna varit rubbade sedan barndomen. Då handlade det om överlevnad, och nu är det mera en rest som skapar problem. Som behöver bearbetas.

Önskar alla en fin måndag.

Profile picture for user Azalea

Så fint du jobbar med dig själv. Det går sakta men säkert framåt och visst känns det som att man ser saker på ett helt annat sätt, i ett helt nytt ljus när man brutit sig loss? !
Låter mysigt med dina expriment med nässlor. Jag har aldrig ätit det men hört att det ska vara så gott och himla nyttigt. Spännande o se hur det blir.

Sov sött och njut i din trädgård🌳Azalea

Profile picture for user Tröttiz

@Hillevi
Jag är också utan "min" nu. Också så trött ...
Kanske lite löjligt. 🙈 Men jag skrev 10 lappar om vad jag uppskattar och satte dem i en burk. Så tar jag upp 1 lapp varje dag och gör dem. Känns bra. Ett tips.
Sköt om dig. 🌸

Profile picture for user Hillevi

Tack fina Azalea och Tröttiz för era inlägg, pepp och tankar - det värmer verkligen <3 Ska prova detta med burken, en sådan bra idé. Och jag ska rapportera om nässelsoppan när den blir av, eller om det blir pesto ...

Tröttheten nu ... Dels är det väl något slags "genomgång" (osorterad och grumlig) av allt som har varit, och dels tankarna på allt som behöver göras ... Men också att jag befinner mig i ett läge där exet helt släckt ned kommunikationen, vilket skapar frustration då vi har mycket praktiskt som behöver göras. Känner jag vår relation rätt blir det jag som gör, och exet som åker räkmacka. Hjälpas åt är väl att hoppas på för mycket. Eller att exet skulle lyckas lyfta ett finger. Görmaskinen jag får göra. Ett sista varv. Så läget är: jag vill att vi tar tag i saker och ting, men exet vägrar att kommunicera och sitter i boet jag fixat och med alla mina saker omkring sig. Rättvist? Nej. Förvånande? Nej. Och jag ... jag är trött. Lyckligtvis har jag en bra och trygg plats att vara på tillsvidare, men jag vill LÖSA ALLT och helst igår. Fattar att det inte går, och att allt har och tar sin tid. Sinnesro och tålamod. Inte min bästa gren. Här och nu, också svårt.

Åh, om tiden gick att snabbspola tills allt kändes tryggt och landat igen. Förbi ångesten. Förbi berget att gå över. Men ... steg för steg, och det är väl också en väg. Tror bara det blir så här i separationen så oskönt tydligt hur rollerna i relationen sett ut, och vem som kan tillåta sig vad osv. Hur ojämlikt. Även om jag förstår att det beror på drickande dåligt måendet osv. Men det tär och sliter också på mig.

Önskar att allt kändes tryggt och lugnt. Att det ska bli så.

Profile picture for user Azalea

Ohh som jag önskar det också. Att kunna resa sig upp på morgonen och inte ha något som tynger och hänger efter en med en massa beslut och saker som behöver ordnas.
Tänk att vakna och koka lite kaffe sen kolla på vädret och fråga sig själv:
Jaha du, vad är du sugen på att göra idag för kul?
Den dagen kommer att komma för oss det vet jag och fram tills dess får det bli en dag i taget. Vissa tunga och deppiga men däremellan bra dagar som man känner glädje över. Kanske varit med vänner eller fixat i trädgården i solskenet eller läst en bok i en skogsglänta.
Vi ska njuta och glädjas när vi kan och suga i oss den energi det ger.
Min man ligger och så i vårt hus med mina saker och lyfter inte ett finger så bodelning går framåt och det är så jäk#@¥& frustrerande. Tar bara en evinnerlig lång tid extra och är ju inte bra för nån av oss.

Tänkte på den där burken också ☺️
Man tycker ju att allt är trist bitvis och kanske att det inte är så roligt .
Fick ett tips att varje gång man gjort något kul, smått som stort, fått en komplimang eller vad som helst så ska man skriva en lapp och lägga i en burk. Efter ett år kan man ta fram sina lappar och se hur mycket bra och roligt man faktiskt gör under ett år.
Tror det kan vara bra eftersom det är lätt att glömma det som varit kul och bra när det överskuggas i vardagen av problemen.

Kram och Good Nighty 🧡Azalea

Profile picture for user Hillevi

Tack fina Azalea - önskar att du får (det kommer du!) allt det där som ju egentligen är självklarheter men som i undantaget blir fantastiskt att tänka på. Något slags vardag och stabilitet.
Och tack för det andra burkförslaget - samla på fina minnen och kunna ta fram.
Jag behöver verkligen öva mig på dag för dag och steg för steg - det är så svårt för mig. Det handlar väl delvis om tilltro till själva livet och tillvaron. Att det kommer att lösa sig. Och också om att ingenting går att lösa alldeles bums om inte bägge vill eller kan, och kanske knappt ens då.
För närvarande tänker jag på hur glad jag är över att exet och jag inte är mer sammantvinnade än vad vi är. Dvs. det är "bara" boendet som ska lösas. Ja och så skulden till mig. Tänker att det hade kunnat vara ännu värre, ännu fler saker. Livsomständigheter. Men det är irriterande och psykiskt påfrestande (och jag hade det förstås på känn) att exet helt abdikerat från vuxenrollen nu och lever ut och "maktar" på de sätt som går. Jag hoppas det är övergående. Att näringen och tillfredsställelsen som detta ger töms ut.

Idag ska jag jobba, promenera, kanske ta ett varv i trädgårdslandet. Kort sagt försöka göra det bästa av dagen. Är mycket tacksam över att arbetsbördan just nu inte är så stor, utan att jag kan jobba långsamt och ändå hinna med. Mitt i allt finns det också oändligt mycket att vara tacksam över. Så tack för allt som är bra. Sådant som finns på plats. Som arbete och fina vänner. Att jag just nu har en plats att vara på. För klokskap och värme som jag möter. Här och IRL.

Profile picture for user Hillevi

Det fanns en tv-serie som hette Orka, Orka - så känns det nu. Försöka orka. Fr.a. med all ovisshet. Att ha tillit till att det ordnar sig, också om det tar tid. Att ha ett ankare av hopp - för det egna livet.

Det går ju inte att ångra (jo på sätt och vis) att vi blev sambo i hyreslägenhet, men det hade onekligen varit enormt mycket enklare nu om vi inte blivit det. Det hade också kunnat vara relativt mycket enklare om sambon varit kommunicerbar. Kort sagt betett sig vettigt. Men nu är det inte så. Utan det är kaos som vanligt. Strid istället för samarbete, trots att det sistnämnda skulle gagna oss bägge i vårt nuvarande läge. Allt kan förstås inte skyllas på alkoholen, men den finns med i bilden tillsammans med den psykiska ohälsan.

All kraft och energi jag genom åren lagt ner på att försöka hjälpa rörande alkohol och ohälsa och trasslig ekonomi. Så urbota dumt. Inte en millimeter framåt kom vi. Exet vill ju inte själv, eller förstår möjligen inte själv. Och varje gång en botten att stå på uppenbarade sig, kom ännu ett ras nedåt. Från älskande till skötare. Medberoendet bara växte och växte tills jag inte längre visste vem jag var eller kunde känna några gränser alls. Var bara en skugga. Utan liv, som det kändes medan sambon svällde över alla gränser. Ett missbruk av mig, och av mig själv. Så nerkörd i skoskaften. Entonig. Maskinlik.

Har en känsla av att engagemanget från min sida övergick till att registrera. Jag orkade inte säga ifrån. Orkade inte ännu en gång ta upp problemet alkohol. Och sambon bara körde på med sitt race. Trots alla samtal, terapier etc. All fakta rörande hur jag ville ha det har hela tiden funnits, men gränserna klivits över. På grund av ovilja eller oförmåga, och just nu känns det som att det kvittar.

Jag behöver lära känna mig själv igen. Stärka mig med fina människor och sammanhang. Snälla sammanhang. Och jag behöver än en gång jobba med gränssättning (t.ex. i separationen), fast jag mest av allt vill rulla in mig i en varm filt, dricka en kopp te och vaggas till sömns av havet, typ. Vill verkligen inte behöva ställa mig på mittlinjen för att inte allt ska åka över till exets sida. Orka, orka.

Sänder en varm tanke till alla oss som kämpar på i våra olika liv och som vill något bättre.

Profile picture for user Backen123

Så lika, gränssättning har jag också som mål. Kanske är så som min terapeut sa, vi förstår att dom är sjuka på min fråga varför jag inte blir riktigt förbannad. Kanske även därför gränssättning blir svårare också för oss 🤔 mitt ex är inlåst på psyket i en vecka, igår ringde han och han förstår inte varför han är där överhuvudtaget, denna självinsikt
En dag i taget, hoppas att du och jag får lugnt och ro snart 🙏😊

Profile picture for user Hillevi

@Backen123 - så bra formulerat - de är sjuka och det är svårt att bli förbannad. Och självinsikten på ungefär noll. Och därmed faktiskt även självomsorgen, även om det kan spelas ut som ett roffa-åt-sig-beteende. Om en ska skratta eller gråta eller både och. Avhåller mig hårt nu från att gå in och tycka något rörande exets beteende, utan försöker tänka på det som ett ihärdigt surrande. Visserligen kontraproduktivt och destruktivt med tanke på exets omfattande alko-ohälsa-eko-problem, men dessa problem är inte längre mina att ta hand om. Nu finns det andra sekreterare (dvs inte jag) som går in och hjälper till så att verkligheten inte ska tränga sig på och förstöra drömvärlden.

Mindset som jag försöker anamma: varje dag är en dag närmare en lösning. Närmare lugn och ro. Och att försöka att andas och vila och, ja, ta en dag i taget. Om det är något utöver gränssättning jag behöver öva mig på är det att ta en dag i taget. Det får bli hemläxorna i detta haveri. Eller snarare: i rörelsen mot frihet.

Önskar dig en fin dag, lugn och ro, allt som är vackert och sant och i enlighet med viljan! <3

Profile picture for user Hillevi

Det värsta nu är ångesten pga all osäkerhet, dvs. pga den nya livssituationen. Försöker tänka på att själva beslutet att lämna var rätt, och det känns också - i hela min varelse - rätt. Det svåra är att det nya livet ännu inte finns då praktiska saker ska lösas. Och att ångesten hugger efter mig.

Jag har Lergigan jag kan ta vid behov och har idag varit i kontakt med vårdcentralen och ska få en psykologkontakt. Känner själv att vänner inte kan lastas mer än vad jag redan gör, och att jag behöver få prata, vrida och vända, få det ur mig. Något slags kris är det ju med en separation, och den blir inte enklare av läget med exet. Hoppas dock att det kan bli något bättre över tid. Pga coronan vet jag heller inte hur min höst arbetsmässigt kommer att se ut, vilket spelar roll för om jag kan stanna där jag nu är och jobba, eller behöver fixa boende på min arbetsort. Ja, det är rörigt, grötigt och ovisst alltsammans. Kris och utveckling. Längtar till utvecklingsfasen, för än så länge är det mest kris.

Ångestattackerna. Malandet i huvudet. Samma skiva om igen. Boende, ekonomi, om jag kommer orka mig igenom detta. Varvat med tröttheten. Och så stunderna däremellan som är bra. Varje dag är en dag närmare en lösning. Har så svårt att sitta still i båten och känna tilltro. Löser ångesten genom att agera och göra. Ibland är det bra, ibland inte fullt lika bra. Har gått ner mycket i vikt (men har att ta av s.a.s.) under den här tiden. Maten smakar inte, men jag äter förstås. Tack för att det går att skriva av sig här om ynkligheten.

Profile picture for user Hillevi

En dag som inte började bra känns nu något bättre och lugnare. Det är konstigt hur ångest och känslor kan växla under en dag. För mig är morgnarna värst, definitivt. Vakna i vargtimman med ångesthugg, förhoppningsvis kunna somna om en stund. Har lyckligtvis en fyrfota vän som måste ut och motioneras, så det går inte att bli liggande.

Ångesten och de malande tankarna i den. Det är det värsta. Tänker börja springa (dvs. jogga) som ett sätt att ge kroppen en skjuts i rätt riktning. Och huvudet och känslorna. Ska också ta upp min meditation som jag hållit på med i några år. Och invänta psykologen. Det är ovanligt mycket med det jordiska just nu. Separation och corona.

Längtar efter fast mark under fötterna. Det känns som att mer har hänt under en månad än under flera år, och på ett sätt är det väl så. Det som hänt är att jag satte en gräns för hur jag vill bli behandlad och nu lever jag med och i konsekvenserna av detta. Även om det är enormt hårt på så många vis ångrar jag inte gränsen. Ångrar inte att jag lämnat förhållandet. Det kanske kan vara bland det bästa jag gjort. Ett löfte ska jag ge mig själv: aldrig mera gå in i ett förhållande och bli medberoende. Jag ska springa åt motsatt håll om sådana reflexer kommer i sving.

En bra sak: jag dricker själv inte alkohol alls nu, och som det känns kommer jag nog inte dricka igen. Jag fick som en säger fetnog av det i förhållandet. Det känns lätt och lugnt att inte dricka. Som ett bra beslut. Jag saknar inte alkoholen i mitt liv. Den har redan förstört så mycket av historien och framtiden. Ja, och faktiskt av det nu jag befinner mig i. Om exet inte valt (om det nu är ett val) alkoholen framför förhållandet, så kanske vi kunnat fortsätta tillsammans. Men nu blev det inte så. Istället blev det alkohol och ibland ihop med tabletter. Jag ville inte leva så, jag orkade inte. Ingenting i mig drömde om ett liv där jag skulle behöva känna oro inför varje helg och ledighet. Där semestrarna blev dränkta i vin.

Tack för att det går att skriva och att läsa här. Det hjälper mig att andas.

Profile picture for user Hillevi

Medan jag hållit på att smulas sönder av ångest verkar det inte gå någon nöd på exet i vår gemensamma lägenhet som - genom min försorg - så småningom kommer att bli till två mindre (den minsta och sämsta till mig om det blir någon alls). Det är la vida loca där borta verkar det som. Party och framgång. Det är så tragiskt när en vet hur det ser ut bakom den där fasaden. Med alkoholen psykiska ohälsan tabletterna eko-kaoset. Men istället för att ta tag i någon problemtåt så körs det på. Och nu ska det göras bokarriär också, vilket är så urbota korkat med tanke på lånen. En liten billig lägenhet så lånen kunde betalas tillbaka vore smartare, men nu är det inte mina bekymmer längre. Och det är så skönt.

Nu ska jag placera mig i mitt eget liv istället för i skugglivet. Köra upp de stigar jag själv kan göra. Och göra de val jag kan för ett gott liv. Och det är ganska mycket till att börja med. Jag befinner mig på en fantastisk plats som är min, och jag kommer kunna ordna ett litet övernattningsboende där jag jobbar. Så får det bli hur mycket framgångssaga och bokarriär det vill i exets tillvaro. För jag har mitt liv nu, och min vilja. Det är en vacker mening att få skriva.

Profile picture for user Nora81

Hej,
Har följt dina inlägg och tycker att du skriver så fint. Dina ord och beskrivningar landar så bra. Du skriver om förtvivlan, ångest och alla de känslor som vi, anhöriga, bär på men också om hoppet, ljuset och valet vi har att gå den ljusa vägen.
Du beskriver det så träffande med att stiga ur skugglivet och placera dig i ditt eget liv. Du har så rätt i att man får köra upp de stigar man själv väljer att gå.
Vi har ju alla ett val själva och det är så lätt att glömma bort i allt kaos.
Styrkekram till dig och fortsätt skriv, du skriver så himla bra.
/Nora

Profile picture for user Hillevi

@Nora81 - stort tack finaste Nora, det värmer så att få höra. Och igår när jag fick veta en del rörande exets krumbukter i nutid så kände jag också att NEJ nu räcker det. Det kan inte vara också så i mitt psyke, mina nerver, min vilja att det är ALLT till exet och INGET till mig själv. Det märkliga är att det finns så många motstridiga känslor parallellt, eller det kanske är just det som är att befinna sig i kris? Parallelliteten som ofta framstår som kaosig tills själva vägen uppenbarar sig när det handlar om stora livsförändringar.

Jag önskar dig en fin och lugn och vacker dag och styrkekram tillbaka!

Profile picture for user Hillevi

Hur många känslor ryms det under en dag? I det nya livet, oändligt många verkar det som. En stor skillnad mot det gamla livet där jag till slut nästan inte kände något och det lilla jag kände gick inte att sortera. Grått. Från minus till plus på den fronten. Hade jag bara inte den förbenade ångesten att tampas med. Den är så utmattande.

Hos vänner idag en stund, det var väldigt fint. Snällt och varmt och där var också en del personer jag inte träffat förut (som också var snälla) - jag blev så sliten av att befinna mig någonstans där det fanns nya personer. Alltså orkade inte riktigt "hålla ihop" mig och stannade därför inte så länge. Min nuvarande skörhet gjorde sig påmind. Min vän följde mig till bilen och jag bröt ihop där och bölade över livssituationen. Det går så mycket upp och ner här, på alla fronter. Mycket gråt. Troligen är det bra att kunna gråta. Att tårarna rinner. Böl och bröl om vartannat. Tills jag knappt minns varför jag ens började på grund av att jag också blir så trött.

Försöker lägga upp något slags strategi framåt rörande logistiken: hämta mina grejor från lägenheten (som ockuperas av exet), övertala exet att jag måste få rimlig tillgång till den, samt förklara att jag inte kan hålla på hur länge som helst att betala för en lägenhet jag inte har tillgång till även om det kan kännas bekvämt för den som bor kvar. Och samtidigt söka en ny liten lägenhet för det nya livet och hoppas på det bästa. Längtar efter att bara kunna DRA, virvla ut ur den havererade gemensamma historien och in i den egna framtiden. Längtar till min egen mark under fötterna. Eller till när allt det som nu pågår har blivit historia. Något som inte längre är.

Profile picture for user Hillevi

Det är morgon med kaffe igen. Har varit ute med hunden. Sol, och kan nog bli varmt idag. Har haft några riktigt fruktansvärda under-isen-dagar. Insett att jag verkligen behöver hjälp för att ta mig igenom detta och ut på andra sidan. Samtal och medicin, som jag bett och ska be om. Det är ju inte bara situationen nu, utan en långvarig nednötning av mig själv och av de egna behoven. Största problemet är den starka ångesten. Den försvagar mig så mycket. Och är fruktansvärd då den övergår i panikångestattacker. Så kan jag inte hålla på att leva, utan måste få bra hjälp.

Behöver också ta mig bort från exet och det gemensamma - det genererar känslor av kaos, ångest, icke-kontroll. Jag håller på praktiskt att ta mig bort, för jag måste det, och det handlar om logistik. Vännerna lovar att hjälpa och jag känner mig så oerhört tacksam över det. Vill få ett avslut helt enkelt. Och få tillbaka mina pengar. Bli fri från det som ännu binder oss.

Tänker: det kostar mycket att bli "fri", men jag kom till en punkt där jag mådde så dåligt att lämnandet framstod som en överlevnadsreflex: det var mitt liv eller min partners. Kände mig som en grå askhög utan något eget. Att hjärtat inte längre satt i den egna kroppen utan var utlagt på entreprenad. Och INGEN såg mig. Varken min partner eller jag själv. Allt bara snurrade fortare och fortare åt fel håll och jag började tappa greppet. Hade ingen motståndskraft. Inga gränser.

Inga gränser - så nu gäller det att bygga upp sig själv. Koppla om de felkopplade energiledningarna. Samla den egna kraften till det egna. Vila, frigöra sig praktiskt, och våga kasta sig ut i det nya och bitvis okända livet som kommer se annorlunda ut än det gamla. Ha tilltro till det nya. Att det ordnar sig, att det blir bra. Att det kommer att fungera. Vända oro till ro, också om det tar tid att komma dit.

En sak är dock säker: att vända oro till ro i ett förhållande tillsammans med exet hade aldrig gått. Problemen alltför många. Jag är själv inte världens starkaste person (har t.ex. haft min ångest av och till genom livet men varit förhållandevis ångestfri under många år pga bra medicinering) men vet i alla fall att det finns förutsättningar för en god balans. Ja, om inte energin läcker iväg på fel saker. Om jag är snäll mot mig själv och tar hand om mig själv. Det mest idiotiska är att jag ju VET om min skörhet men att jag p.g.a. mitt medberoende gått in i relationer (exet är inte den enda genom åren) som absolut inte kunnat bära denna. Utan där jag bara behövt vara stark. Enbart stark. Tills jag blivit nednött. Det är mitt sorgliga mönster. Ja, min sorg. Är tillräckligt gammal nu för att inse att jag inte har råd att göra om samma misstag igen. Dvs. råd som i betydelsen kraft. Har heller inte viljan, men jag har ju heller inte tidigare "planerat" för kaos och skit - dock har jag inlett förhållanden ringande varningsklockor till trots genom åren. T.ex. med exet där jag redan från början "såg" drickandet. Även om jag inte såg helhetsbilden. Det pusslet började läggas först i samboskapet och då hade vi redan varit tillsammans länge. Den omfattande problematiken. Den hade kunnat döljas mera under särboåren.

Har haft en mening i huvudet från en norsk låt "Bär mig över, denna bron kan jag inte bygga" - så har jag känt i tröttheten. Att jag behöver bli buren över nuets avgrund. Och jag bärs ju av kärleken från vänner, min mamma. Hunden. Och ska bli lite professionellt och medicinskt buren också hade jag tänkt för att jag behöver det. Dra i handbromsen, lägga ny grund. Jag behöver ta hjälp för att inte gå ner mig mer, för att få läget att vändas åt rätt håll. Jag är tacksam över att jag inte är rädd för det, och över att jag har förmågan att inse det. Då gör jag så gott jag kan. Och så skriver jag enormt mycket dagbok, det är också terapeutiskt. Och jag tänker att när denna tid är över har jag ett dokument över den och över vad jag klarade mig igenom.

Tack för att det går att skriva här. Jag önskar alla en vacker och lugn söndag.

Profile picture for user Hillevi

Imorgon ringer psykologen och på onsdag läkaren. Stödsamtal och medicin. Det är vad jag behöver nu. Ett skyddsnät omkring mig (tillsammans med vännerna och mamma och hunden) som hjälper till att bygga bron som ska ta mig över. Kan inte nog säga hur värdefullt det känns med vänner som är starka och stridbara när jag själv är svag och sårad. Att vila i andras kärlek, att de strider för en och ens rätt. Att de orkar.

Att orka - kanske är det inte så konstigt att jag inte orkar så mycket efter alla de här åren i medberoende. Som jag slitit och släpat. Och nu, i separationen, ett galet ex som agerar oförutsägbart och ansvarslöst (inget annat var dock att vänta) rörande det mesta. Och som tydligt visar att någon omsorg om mig inte finns. Det säger också något om hur förhållandet varit. Ingen omsorg om mig, och jag - medberoendedåren - tappade också omsorgen om mig själv och höll på att gå under. Försvinna. Ätas upp mentalt, känslomässigt, ekonomiskt. Vad fanns sedan kvar? Ett trött gammalt skal. Tänker på ömsade ormskinn.

Känner själv, rörande måendet, att jag är inne i en sorts depression eller utmattning eller både och. Så lite kraft och motståndskraft. Så mycket ångest. Därför: viktigt både med psykologhjälp och medicinsk hjälp. Hade jag stannat kvar i lägenheten med exet hade jag inte ens varit framme vid detta, dvs. vid att få tag på var jag befinner mig känslomässigt och mentalt. Antar att jag då bara varit ännu mer nedtryckt i skoskaften, bredvid någon som bara kan se sig och sitt och som är van att jag servar och i någon mening sköter mina behov för mig själv (en stund på kvällen i ensamhet, typ, för att samla ihop sig och ta nya tag - medan dagarna gått åt till pepp och service av en annan).

Jag längtar så till vardagen och förutsägbarheten.