Vad göra?

Profile picture for user Citadell

Som svar på av Hillevi

Hillevi
Om du har varit medveten om att du är medberoende en längre tid och nu börjar förstå den roll du spelar tror jag att tiden håller på att rinna ut för med beroendet. Man tröttnar helt enkelt på sig själv och på att alltid ta ansvar för den andre. Titta till exempel på YouTube på en sida med doktor Romani. Hon beskriver till exempel narcissister i relation också till drog missbruk och hur de hittar ett lämpligt offer. Offret är ofta empatiskt, positiv, förlåtande, den som vill ändra på den andre mm. Det lärde mig väldigt mycket om mig själv att titta på dessa filmer. Jag förstod plötsligt min egen roll och att jag inte ville ha den rollen längre. Det handlar också om att sätta gränser. Den medberoende har ofta inte lärt sig att sätta gränser vilket utnyttjas av den personen som är i missbruk. Lär dig så mycket du kan och försök sedan ta ett klokt beslut för dig och din framtid. Kram!

Profile picture for user Tröttiz

Hillevi. Aosch, det där har jag i omgångar tänkt liknande :när ska jag gå? När är det nog liksom.
Jag har varit med om saker jag inte till mina närmaste vänner berättat om. Då är det nog så att man borde iväg. MEN - det är något som håller mig kvar lite till. För den jag är tillsammans med har goda sidor.

Profile picture for user Hillevi

Tack kära ni som svarat och tipsat (ska kolla), såg detta först nu! Det betyder oändligt mycket. Jag har bestämt mig för att lämna en drygt sju år lång relation för att helt enkelt inte gå under själv. Min botten är bara min. Och jag orkar inte mera, för då försvinner jag helt. Jag har en dryg vecka för mig själv nu och har tänkt bryta upp i helgen då jag kommer hem, så håll tummarna! Har en plan för mitt liv framåt som handlar om att fokusera på MIG för första gången på länge, och inte på min partners problem (drickande, psykisk ohälsa, och en urballad ekonomi pga detta). Göra fina saker för mig och med vänner. I mitt fall så är jag barn till ett alkoholistbarn som aldrig tog itu med sitt medberoende med sin pappa. Ibland tänker jag att medberoendemönstret i min egen uppväxt (eftersom det inte dracks) tog längre tid att få grepp om, men att det har förstört så mycket just när det gäller förmåga att sätta gränser (även om jag ständigt övar mig) i kärleksrelationer. Men jag börjar väl också känna att jag är för gammal för att inte vara huvudperson i mitt eget liv. Det känns liksom inte värdigt. Och om jag inte förmår leva med någon utan att bli medberoende, så lever jag hellre ensam. Även om det också känns enormt sorgligt att kärleken blir en hälsorisk, eftersom den trasslas ihop med medberoendet. Det är en trasighet att leva med som kan göra mig väldigt nedstämd och känna mig liksom farlig för mig själv, eftersom jag inte kan "hålla gränserna" på ett vettigt sätt. Ja, det blev långt och blurrigt detta, men jag tänker medan jag skriver. Tack för att ni finns, och för att alkohjälpen finns!

Profile picture for user Åsa M

Tror det är väldigt klokt att du fokuserar på dig. Vi är många som satt andra före oss själva länge och jag tycker det är ett friskhetstecken att landa i "nu räcker det". Ser man ingen förbättring i sikte och energin bara försvinner av att försöka hålla liv i relationen, då är det dags. Heja dig, all styrka till dig, du fixar detta!

Profile picture for user Hillevi

Har pratat med sambon som nog är i chock nu över att jag lämnar. Skulle plötsligt ändra på allt om bara det ges en chans. Men så har det ju låtit förr. Och jag känner att själva partnerkärleken från min sida inte finns kvar. Att jag är livrädd för att dras ner än mer i en helt (min sambos) ohållbar ekonomi med stora skulder (bla en skuld till mig), alkoholträsket och den psykiska ohälsan. Det känns som tunga stenar som faller över mig, en massa ångest, som att jag ska kvävas. Jag visste heller inte om de stora lånen då vi flyttade ihop, blanco-lån hos olika finansiärer, som medberoende (och livrädda) jag ordnade så att de kunde läggas på en bank. Men ingenting har ju gått ihop ekonomiskt för sambon ändå. Alltid ur hand i mun, vilket för mig är stressande. Smålån av mig. Dock finns alltid pengar för krogen, bag in boxar och hämtmat (eller fyllemat från gatukök). Pendlar mellan att känna mig rasande, totalt maktlös, helt lugn och med hopp om framtiden. Och väldigt ångestriden. Och så enormt, enormt trött. Jag har ett bra ställe att vara på. Jag har fina vänner som jag pratar med. Men känner mig enormt vilsen och rädd emellanåt. Ja, kaos och så öar av lugn. Det är så stora förändringar på gång, på liksom alla plan. Rädd att inte klara av detta. Rädd för det nya. Rädd då jag ser tillbaka. Rädd för min egen medberoendepersonlighet. Känner mig livsfarlig för mig själv. Som att jag borde förse mig med en stor skylt som det står OBS MEDBEROENDE på för att jag inte har förmåga att värja mig själv. Ja, känner mig tragisk och dum och hopplös på kärleksrelationer. Och jag är heller inte ung längre. Tack för att det går att skriva av sig här. Jag skriver dagbok också och det hjälper till i sorterandet.

Profile picture for user Hillevi

Det pendlar här mellan att känna något slags landning i kaoset, och att känna mycket stark ångest. Försöker tänka här och nu och på de små stegen. Vännerna är fantastiska. Beslutet är rätt, men ett berg av praktiska saker återstår. Jag är trött, men kanske också fri. Eller åtminstone friare.

Profile picture for user Hillevi

Nu när både beslutet är fattat och steget är taget (fast enormt mycket praktiskt återstår) känner jag (eftersom jag för första gången på mycket länge kan känna själv och inte är riktad mot en annans kännande och görande) hur enormt mentalt trött jag är. Coronan har förstås inte gjort saken bättre, dvs. att vi lever i mycket speciella tider då väl de flesta av oss är i beredskapsläge på ett eller annat vis. Det kommer ta tid att återhämta sig, men det finns tid. Jag är på en lugn och trygg plats, och jag är privilegierad nog att ha goda förutsättningar för att kunna bygga upp mitt eget liv, både socialt och ekonomiskt.
Att landa och att ett landande pågår. Att det är MITT eget landande. Inte jag som ska in och rodda i någon annans väl och ve och fixa och ordna och vara alkomätare, stödperson, bank och storhandlare.
Tänk vad bra jag skulle kunna ha det, om all den där kraften kunde gå till vettiga och möjliga projekt som utgick ifrån mig själv. Om den där tvångsmässiga omsorgen jag är så bra på att kasta ut på andra också kunde finnas för mig själv. Om jag kunde förtjäna min egen snällhet. Eller OMSLUTAS av den (och inte behöva förtjäna den).

Profile picture for user Backen123

Låter fantastiskt skönt, jag är "fri" sedan 6 månader och jag kände igen mig i det du skriver att vara barn till en redan medberoende förälder, även i min uppväxt var det inget riskbruk. Det tar kanske längre tid att förstå varför man är medberoende. Försök att ta en dag i taget, det kommer gå i vågor, men ångest attackerna blir kortare och kortare och färre och färre. Att gå i terapi är bra för att kunna gå vidare. Jag har skyllt ifrån mig att jag trodde han var deprimerad till att jag såg men jag förstod inte, sen kom erkännandet från mitt ex, hela historien men då var vi både gifta och husägare. Och nu ska han lämna huset vi äger med 3 dagars varsel och lämna över bekymmeret till mig, sälja, tömma etc. Förvånad, nej, tacksam, ja kanske 😊 och som du också har erfarenhet av alkoholism, psykisk ohälsa hand i hand är inte att leka med och rätt svårt att få hjälp med och sjukvården. Där behövs det en kraftansamling, tänk vilka pengar dom skulle spara in på då. Kämpa på, ha det Gott 🌷

Profile picture for user Hillevi

@Backen123 Tack för ditt inlägg och stöd, det värmer! Och skönt att höra ifrån någon som varit "fri" lite längre. En dag i taget, ja - det behöver jag öva på. Och det kommer definitivt bli en omgång terapi till lite längre fram - och en som då handlar om mig och inte mitt ex för omväxlings skull. För min skull. Intressant också att läsa om att även du har (haft) en medberoende förälder, men inget riskbruk. Hos oss dracks det inte alls, varför jag tror detta med medberoende och beroende inte framstod som så tydligt, för där fanns inget konkret att ta på.
Du kommer förstås fixa detta med huset utmärkt, även med tokkort varsel. Jag önskar sig allt gott!

Profile picture for user Hillevi

Tänker just nu den första maj. Igår behövde jag inte oroa mig för alkohol. Inte ikväll heller. Det ligger en lång sommar framför då jag inte heller behöver oroa mig för drickande. Det känns vilsamt att tänka så. Att jag kommer kunna ägna mig åt saker jag tycker om utan en mer eller mindre ständig alko-oro. Nästan lite högtidligt.

Profile picture for user Nora81

@Hillevi vilket bra mindset. Det är så klokt att se det positiva i det. Istället för att tänka på förlusten, sorgen så vänder du på det. Vad skönt att slippa all oro, ängslan, besvikelse... Självklart valde man att gå för att få lugnet, bestämma över sin egna tid och vart man vill lägga sin energi.
Kram

Profile picture for user Hillevi

@Nora81 tack! Ja, det är så skönt att, om än långsamt och i bergådalbane-form, få och hitta tillbaka sig själv. Efter att ha ägnat år åt att försöka hjälpa någon annan, men mest lyckats att själv må dåligt genom att överösa sig med en annans problem som ändå inte går att förändra om den andre inte vill/kan. Mig själv kan jag ju göra något åt. Det är rimligare. Kram!

Profile picture for user Hillevi

Att långsamt och skakigt rassla ner i mig själv. Få syn på mig själv. Igår när jag körde bil kände jag en kort stund en sådan tacksamhet och glädje över mitt liv och dess möjligheter. Hur kul det faktiskt kan vara att leva och vara jag. Det var så oändligt längesedan den känslan fanns och inte genast snurrades och surrades kring något som handlade om min sambo istället. På ett praktiskt plan är jag långt ifrån "fri" än, men mentalt har jag redan börjat samla på mig själv och göra fina, bra, snälla saker med människor jag är trygg med. Det kommer ta tid att läka, men när kraften inte rinner iväg genom medberoendet - så kommer jag långsamt kunna läka.

Profile picture for user Hillevi

Tack Azalea och Tröttmamma för stöd <3
Det går upp och ner här. Hopp och förtvivlan. Ångest. Dock inte rörande själva beslutet att lämna för det känns så rätt. Grundat i hela mig. Men kring det praktiska när man bor ihop och allt som måste ordnas och en ex-partner som troligen inte kommer att göra det lätt på något sätt. Känns som ett berg att gå över. Och så corona-osäkerheten ovanpå detta. Övar på här och nu-perspektivet och ett steg i taget. Göra något uppbyggligt och bra för mig själv varje dag. Även om det är på nivån putsa fönster och plantera. Så gör jag det för mig och min egen skull.

Profile picture for user Azalea

Det är de små sakerna som gäller.
Visst har vi ett Mount Everest att ta oss förbi men npgra meter åt gången så är man snart över.
Under tiden får man pyssla med de små sakerna som man mår väl av. Läsa, måla, virka, campa, baka,promenera och hitta det som ger glädje och energi🧡🧡🧡🧡

Profile picture for user Hillevi

@Azalea ja, det är sant - de små sakerna ... Jag har haft ett långt yrkesliv där det mest är huvudet som gäller, och nu övar jag mig på praktiska saker med hus och trädgård. Är inte alls bra på det praktiska, men det är KUL att erövra nya saker och skönt att jobba med händerna och kroppen. En skön trötthet. Önskar dig en fin kväll.

Profile picture for user Azalea

Vad roligt att testa på lite nytt för dig. Jobb med hus o trädgård ger ju också en skön trötthet efter en dag med arbets handskarna på😅
Du kommer lära dig efter hand och vara sjukt stolt över allt du kan fixa sen.

Jobba på och njut av det🧡

Profile picture for user Hillevi

Det är tidig morgon här. Lugnt och skönt. Dricker en kopp kaffe. Det är torsdag men jag oroar mig inte inför helgen. Det känns nytt och ger rymd och ro. Något som också är bra är att jag faktiskt nu KAN fokusera på mig själv, vad jag vill och behöver. Att jag i medberoendesjukan inte hänger över lösningar för min ex-partners problem, utan är vid min egen läst. Och så alla vänner jag kunnat sträcka ut mig mot, att världen faktiskt öppnade sig igen när jag spräckte medberoendebubblan med partnern och berättade hur jag hade det. Att världen då blir större och friare, inte mindre. Människorna fler. Kanske också att livet långsamt börjar kännas lite sannare.

Jag har nog läst någonstans att medberoende liknar att sitta i baksätet och försöka köra bilen därifrån. Det låter väldigt slitsamt för alla inblandade och som ett fruktansvärt otacksamt jobb. I många år (och troligen ända sedan barndomen) har jag suttit i baksätet och kört. Det får vara slut med det nu. Jag får hitta och skapa andra sätt att köra på.

Hälsar en god dag till alla!

Profile picture for user Backen123

Just det där att kunna börja slappna är så fantastiskt, när oron för att komma hem försvinner 🙏 Och öppenheten till omgivningen, jag har varit det hela tiden. Kanske jobbigt för anhöriga men en större förståelse att man gick, fick otroligt mycket draghjälp därifrån. Sen tycker jag svårigheten för mig har varit att hålla tillbaka lite för vilka och hur mycket jag berättat men en terapeut sa har din öppenhet skadat dig? Nä inte vad jag vet och kanske har jag hjälpt nån på vägen som suttit i det tysta. Full fart mot helg 🌷

Profile picture for user gros19

Tänker att det kanske faktiskt även är vår skyldighet att fokusera på oss själva, se till att vi får våra behov tillgodosedda och att vi mår bra. Först då kan vi hjälpa om vi vill det vill säga. Ibland kan det vara enklare att fokusera på någon annan än att ta itu med egna problem och tillkortakommande. Något jag upplevt och även att fungerar mycket bättre för då blir jag det bästa av mig själv och det är definitivt inte att vara egoistisk.

Profile picture for user Hillevi

Jag antar att medberoende på olika vis handlar om kontroll och icke-kontroll. När jag nu (och just det går faktiskt bra) släppt på försöken - kanske inte främst att kontrollera men - att fixa och ordna (det kanske är kontroll?) för ex-partnern inser jag att alltsammans sammanfaller med något slags mitt-i-livet-kris för min egen del. Alltså: vad vill jag? Hur vill jag leva? Var någonstans? Vad är viktigt? Det är lite som att ha dragit undan en möbel och fått syn på ett nytt litet rum där bakom som ser väldigt kaotiskt ut för ögonblicket. Jag har haft min partner så framför ögonen, att de svallvågor som sprängt sig fram rörande det egna inte blivit riktigt kännbara förrän nu. Men de sköljer över mig. Jag var oförberedd på detta, kanske för att jag tittat åt ett annat håll, eller blundat för mitt egna. Sådant kan jag tänka på nu, trots att det är fredag kväll. Trots att det är fredagskväll är det alldeles lugnt här. Jag ska börja övningsköra mitt eget liv.

Profile picture for user Hillevi

Funderar lite över vad det innebär att ta slut som medberoende, eftersom det nog var det som hände. Efter att under en lång tid ha blivit mer och mer uppluckrad i gränserna, och först efter att ha kunnat åka iväg från ex-partnern ett tag, fick jag tag på något eget. En flik av det egna, så att jag orkade - ja, ens orkade - bli rasande över situationen. Vem jag låtit mig bli i relationen. Reduceras till. Något slags glad pack surrad kring partnern. Så sorgligt det känns. Men förstås aldrig så enkelt. Hopp och kärlek har ju också funnits. Och kamp. Mycket kamp.

Efter ett antal veckor nu i uppbrottets tid börjar jag kunna känna trötthet, ihållande sådan. Idag en sovmorgon. Dvs. inte vakna vid 5-6 med ångest. Visserligen vakna med ångest, men något senare i alla fall. Har kommit på, vilket jag hade glömt bort, hur gott det är att dricka kaffe om morgonen i lugn och ro. Utan ständig kaosberedskap.

Om jag inte har mig själv blir livet väldigt svårt och fattigt, det börjar jag förstå nu. Om jag lyckas sudda ut mig invid en annan och en annans problem, kan jag inte riktigt leva. Inte leva uppriktigt. Eller upprätt, kanske.

Profile picture for user Hillevi

Torsdag kväll och ingen oro inför alko-helg. Jag påminner mig om det, att just den oron och anspänningen slipper jag nu. Istället kan jag pyssla på med mina saker. Ingen alko-sommar och ingen alko-semester med kvällar som går ganska bra varvade med sådana som inte alls går bra. Inget däckande i soffan. Ingen sluddrig röst i telefon som försöker att inte låta sluddrig. Inget löfte om att det ska inte hända igen, fast det händer igen. Och igen. Under många år händer det igen. Men inte längre, eftersom jag satte en gräns. Visserligen för att inte gå under själv, men ändå en gräns.

Att inte låtsas mer. Dvs. tro på en förändring som inte infinner sig. Att hoppet till slut släcktes ner. Och för att jag är värd något bättre. För att jag faktiskt kan mer, vill mer. Jag vill ha ut något mer av livet än att förhålla mig till en annan människas misshushållande med sig själv, med mig, med vår framtid. Den är ändlig.

Jag är så sjukt trött på alkohol. På bag in box. På meningar som "Å vad gott med ett glas vin" när det verkligen aldrig handlat om ett glas vin. Samma entusiasm varje gång. Ett glas vin. En öl. Det har ju aldrig varit det. Och sommaren är en underbar årstid att sitta ute och njuta av sjukt många glas vin sjukt många eftermiddagar och kvällar i rad. För det finns ju inget annat att göra på semestern än att parkera sig vid bag in box-altaret. Så fattigt det har varit. Och så långt bort från mig själv och mina drömmar jag har varit. Från det jag kan och vill. Till att bli en skugga, nedsläckt. Och samtidigt den som blåst in syre, hjälpt till att andas, andats åt.

Aldrig mer. Den gränsen sätter jag för mig själv.

Profile picture for user Backen123

Vilken hyllning till dig själv, en otroligt skön känsla! Träffade en psykolog för en tid sedan, hon undervisade också och ett budskap hon ville föra fram är att stå upp för sig själv. Vackert och det ska vi lära våra döttrar och söner. Och självklart stå upp för varandra men aldrig så långt som till medberoende såklart 🙏 nu kör vi, jag är också där, gick för 7mån sedan och jag mår bara bättre och bättre ☀️🥰

Profile picture for user Hillevi

@Backen123 - tack, ja att stå upp för sig själv - det kräver träning! Och precis som du skriver är det ju något en vill kunna föra vidare, och då måste en ju först kunna det själv ... Skönt att höra att du mår bättre och bättre också, det ger hopp :-)

Profile picture for user Hillevi

Idag behöver jag påminna mig om att jag satte en gräns för att inte själv gå under.
Idag känns det hårt att hänga i luften rörande det praktiska. Boendet och ekonomin. Oron.
Försöker pigga upp mig med att det i alla fall är min egen oro jag hanterar. Mitt eget boende,
min egen ekonomi.
Så klart finns det inget i ex-partnerns beteende nu som på något vis underlättar situationen eller
kommunikationen. Faller på mig att hantera. På samma sätt som jag har hanterat allt annat under tiden tillsammans, så vad hade jag väntat mig? Jag får ju bara mer av samma. Samma ensamhet kanske.
Det enda som känns riktigt ner i fötterna rätt (och som underlättas av exets beteende) är beslutet att lämna.
Det beslutet är min grund nu, när annat svajar och är osäkert.
På ett plan är jag fri. Känner större lättnad än saknad. All energi rinner inte ur mig längre och in i någon annans kaos. Nu har jag i alla fall mitt eget kaos. Mitt eget att ta hand om.

Profile picture for user Azalea

Så självklart!
Egentligen är det ju självklar att dra gränser och se till att man själv också mår bra men det har liksom suddats ut genom åren.
Själv har man fått ta det som blivit över av ork och energi efter att rensat upp i oreda, löst problem, hämtat o fixat o trixat alkt under ett moln av ångest och oro.

Jag lämnade för över 1 år sedan och njuter varje gång jag stänger dörren om mig själv i min lya. Myser till romantiska komedier, bakar bröd eller tassar ut på en skogsrunda.

Det finns massvis med stora praktiska och ekonomiska problem att lösa kvar men däremellan njuter jag över att få mig själv i lugn och ro.

Tänker att en dag i taget och en sak i taget så kommer man fram till slut.

Vila och njut av kaffe i solskenet när du kan och ge dig själv energi💕

Kram Azalea❤